LedarBloggen

Snart höstlov, regn och rusk ute, kompetensutveckling och pedagogreflektion inne.... Nya styrdokument, lokala pedagogiska planeringar och Unikum igår måndag, och idag en heldag i dyslexin och läs- och skrivsvårigheternas tecken. 

Som en direkt följd av en föreläsning för skolledare på Lunds lasarett för en månad sen och den egna frustrationen över att inte lyckats skaffa mig en bra överblick och förstå komplexiteten i allt detta svåra med läs- och skrivproblem, anordnade vi idag en heldag med representanter från SKED (Skånskt Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi) på skolan på temat Att läsa med öronen.

Med ett ökat antal elever med särskilda behov i läs- och skrivsammanhang finns det all anledning att fördjupa sig i problematiken, för mig som skolledare, för specialpedagoger, ämneslärare och klasslärare, bibliotekarie och IKT-ansvarig. Det är vår gemensamma kompetens och våra sammanlagda ansträngningar att upptäcka, definiera och åtgärda de svårigheter en hel del av våra elever har, som kan göra skillnaden för hur eleverna tar sig vidare i lärandet och livet.

Temat för eftermiddagen tillsammans med Cecilia Sjöbeck, specialpedagog från SKED, var Vad kan vi göra för att stödja våra elever med läs- och skrivsvårigheter i klassrummet? I ett läge då vi i varje klass har upp emot 20% av eleverna med någon form av läs- och skrivproblematik, känns det oerhört angeläget att vi breddar kompetensen hos alla lärare, att möta dessa elever. Det är inte rimligt, och heller kanske inte nödvändigt enligt Cecilia, att dessa elever ska vara utlämnade åt ett redan snålt tilltaget, hårt prioriterat och krympande mått av resurser i form av speciallärare och specialpedagoger. Det räcker inte, vi måste vara mer kreativa än så och hitta alternativa lösningar. 

Ett sätt att definiera svårigheterna är att skapa "lathund" med eleverna. I vilka situationer upplever eleven själv att det uppstår svårigheter? Vilka råd skulle eleven själv ge pedagogen, för att han/hon skulle lyckas i lärandet? En, som jag ser det, ovanligt utvecklande uppgift för vår portfolio och den Lära@lära-tid vi har på schemat. Metakognition på hög och konstruktiv nivå.

Med elevernas råd skulle vi sannolikt få syn på och bli medvetna om vad alla elever tycker är en bra lärandesituation, rent allmänpedagogiskt (struktur, tidsanvändning, studieteknik etc), men framför allt kunna plocka fram den specifika och individuella hjälp som eleverna med läs- och skrivsvårigheter har definierat. Sen gäller det för pedagogerna att uthålligt anpassa sin undervisning och underlätta för eleverna enligt råden; göra planeringar tillgängliga i god tid, förse eleverna med förförståelsematerial inför lektioner, tavelanteckningar med sig hem i datorn eller telefonen, orientera om och förse eleven med kompensatoriska hjälpmedel om möjligt etc.

Det händer väldigt mycket just nu vad gäller kompensatoriska hjälpmedel, de digital verktygen utvecklas i rasande fart och det som idag är gångbart är i morgon passé. Det gör det inte lättare att besluta om vad man ska satsa på. Vi var flera som var rätt övertygade om att det kommer att se väldigt annorlunda ut bara om ett år eller två. Snåriga regler kring upphovsrätt och licenser, tekniskt osmidiga verktyg och knepiga distributionsmetoder kan få vem som helst att ifrågasätta ordningen och ge upp sina ansträngningar. Också för eleverna skulle det kunna vara betydligt smidigare. Kanske är vi snart där, att varje elev har sin egen dator, försedd med ett basutbud av kompensatoriska program (StavaRex, SpellRight, Gustavia, Vital etc), egna möjligheter att kostnadsfritt (eller via kommunlicenser) ladda ner all den text, i skönlitteratur, facklitteratur och läroböcker, man också behöver höra. 

Resten är uthållighet av oss vuxna, att se till att de elever vi bedömer har särskilda svårigheter, verkligen har bra rutiner och är väl insatta i hur man använder verktygen. Nästa steg är att kontakta SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) för att få möjlighet att titta närmare på vilka olika kompensatoriska hjälpmedel vi pratar om och hur det känns att använda dess. Lite verkstad, alltså ;-) ..... 

Ha ett skönt lov, kollegor. Ses på måndag...

Har ägnat merparten av dagen åt att titta tillbaka på läsåret 2009/10, först i vår s k kvalitetsdialog där vi skärskådat kvalitetsredovisningarna 2010 (med utvecklingsledarna), sedan med att läsa redovisningen av vårens portfolioenkät till föräldrarna och sist åt att reflektera över de resultat årets LUNK-enkät (Lunds ungdomsenkät) visar.

Mycket av det vi gör i skolan idag håller hög kvalitet, det kan vi själva konstatera och det får vi också mycket beröm för, både från förvaltningshåll, föräldrahåll och från gäster som besöker skolan. Vi är duktiga på många områden, ligger ofta i framkant och är ivriga att ta till oss nyheter. 

Ändå blir jag lite nedstämd och bekymrad när jag tar del av diverse utvärderingar och enkätresultat; LUNKen visar på ett knappt medelmåttigt resultat (jämfört med andra skolor i Lunds stad) vad gäller elevers upplevelse hur de främst får veta hur det går för dem i skolan; via IUP:n, utvecklingssamtalet, andra samtal med läraren, skriftliga omdömen eller annat sätt, typ loggböcker, kamratrespons etc. Bara drygt fyra elever av tio (strax över snittet för alla Lunds stad-skolorna) ser sin IUP som en viktig del för sin kunskapsutveckling, inte alla upplever att de får bra feedback inför utvecklingssamtalet via de skriftliga omdömena (under snittet) och mest nedslående; rekordlåga 17% (32,9 snittar hela staden) av eleverna instämmer i påståendet "Lärarna planerar de olika inslagen i undervisningen tillsammans med oss elever."

Nu finns det förvisso en hel del man kan anföra som orsaker till det inte helt optimala resultatet; omständigheterna kring hur, var och när eleverna besvarat enkäten, hur elever på olika skolor uppfattar begreppen olika, hur väl och hur länge verktygen varit med i elevernas vardag osv. Det finns en hel del felkällor, resultaten och siffrorna ska läsas och tolkas försiktigt. Men frågan är: har eleverna tolkat frågorna fel, missförstått eller är det faktiskt så att de inte upplever mer mening med IUP, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal, och i så fall varför upplever de inte det? 

Nog måste vi kritiskt granska oss själva här vid lag och fundera över vad vi kan göra bättre.... I vilken mån är eleverna delaktiga i planeringen av arbetsområden? Vilken kvalitet har vi på de skriftliga omdömena? Hur får vi en IUP som verkligen av eleverna upplevs som ett levande och utvecklande dokument? 

På samma sätt upplever jag resultaten från försommaren och den då genomförda föräldraenkäten om portfolio/lära-att-lära. Trots det relativt låga deltagandet, (drygt 40-procent) kan man få en rätt bra bild av hur föräldrar kommer i kontakt med och upplever vår sedan åtta år införda portfoliometodik. Många har en allmän uppfattning om att "det där med portfolio är bra, "de lär sig att tänka" och liknande. De flesta uttrycker det som något väldigt positivt, utvecklande och intressant. Men det är inte många föräldrar som vittnar om ett flitigt bruk av portfolion som redskap för kunskapsutveckling, i hemmet eller i skolan. Knappt att man ens ser den på utvecklingssamtalet, säger några. 

Åter igen, vad kan vi göra bättre? Varför är inte portfolion tydligare än så för föräldrarna? Varför används den endast vid utvecklingssamtalen? Hur väl integrerad är portfolion i all undervisning?

Man kan tycka vad man vill om kvalitetsredovisningar och kvalitetsdialoger (många svär över dem ;-), men det får i alla fall mig att se mönstren, de röda trådarna och sambanden mål och resultat.  

I morgon ska jag skriva färdigt kvalitetsredovisningen för läsåret 2009/10 .... !

Sensemaking, eller meningsskapande, är ett begrepp som diskuteras i senaste numret av Chef & Ledarskap. I denna artikel, som tar sitt avstamp i en nyutkommen bok, Rektors ledarskap av Margrethe Brynolf och Sören Augustinsson, lyfter man fram de ökade kraven på kontroll, hårdare styrning och dokumentation som faktorer som inverkar menligt på det goda ledarskapet.

"Kontrollen har exploderat och det vänder vi oss emot, säger Margarethe Brynolf. Eftersom det är så mycket som ska kontrolleras måste man också dokumentera allting för att ha ryggen fri. Det leder till att det egna ansvaret tas bort och tilliten raderas.(---) Människan har en inneboende drift att skapa rutiner och regler. Det är en del av meningsskapandet, sensemaking. Men det blir lätt för mycket. Om man i arbetslivet skriker efter nya regler så fort verksamheten drar iväg åt ett okänt håll hamnar man snett, i värsta fall i ett nytt kaos. Men om man förstår hur vi som människor gör när vi skapar mening, då begriper man också paradoxerna i en organisation på ett annat sätt och kan hantera både stabilitet och förändring, säger Sören Augustinsson."

Visst är det så. Vid tillfällen då det inte finns en absolut regel att luta sig emot, efterfrågas detta; man vill ha en tydlig och för alla tillfällen gångbar regel. För mycket av sådana regler, menar jag, gör just detta som författarna till ovanstående bok menar, att den enskilda individen kan sluta att tänka själv och bara hänvisa till vad står i någon regelbok. Handlar det inte om att frånsäga sig ansvar?

I rätt många av de "speciella" situationer som man dagligen och stundligen hamnar inför i skolans komplexa värld, finns det sällan någon patentlösning, någon regel som kan gälla för alla de tillfällen som dyker upp, varje situation måste bedömas från fall till fall och med varje enskild pedagogs sunda förnuft.

I senaste numret av Lärartidningen finns en artikel på samma tema, Inspektion negativ för skola, om en kommande bok av Gunnar Berg; Skolledarskap och skolans frirum, som menar att skolorna måste vara delaktiga i sin egen utvärdering, för att utvecklas på ett optimalt sätt. Skolinspektionen och dess feedback, ja visst, det behövs säkert till någon del och på vissa platser, men väl fungerande skolor behöver främst ett stort mått av feed-forward; kompetenta utanför-ögon som kan se vad respektive skola behöver för att utvecklas ytterligare. Det som gäller för elever, vad gäller självvärdering (en av de viktigaste faktorerna för elevers lärande) gäller så klart också i vuxenvärlden, bland skolledare och pedagoger. 

Är det bara jag som saknar Myndigheten för skolutveckling?

I senaste numret av Chef & Ledarskap recenseras ett antal (3) böcker om framtidens ledarskap. I artikeln finner jag flera saker som jag själv tänkt rätt länge nu. Vi har ett samhälle i snabb förändring och som framfusigt tar mark i skolans värld, om vi vill det eller ej. Men skolan i sig, med all dess "trögrörliga", traditionella och hierarkiska strukturer, står på många sätt väldigt still; vi har klasser om 25-30 elever, som bevistar 40-minuters lektioner i skolsalar som ser ut som de gjorde för 100 år sedan, mestadels lärare som överför kunskapsbitar i lagom portioner, för elever att svälja på samma sätt, samtidigt och med samma innehåll. 

Det nya begreppet för dagen, i alla fall för mig, är "distribuerat ledarskap"; ett ledarskap som bygger på medarbetares engagemang, ansvar och initiativ; när man "ser alla på skolan som potentiella ledare, coachar dem som vill ta mer ansvar och fördelar ledarskapet efter situation och individ." Ett ledarskap som bygger på gemensamma värderingar och ett grundläggande partnerskap, på deltagande, samarbete och gemensamt skapande. På samma sätt vill man skapa ett distribuerat lärande, med en skola med elever som lär med moderna verktyg, i situationer som liknar verkliga livet, med problem att lösa, i ett samlärande och kreativt lärande-koncept och med ett slags coachande pedagoger som lotsar eleverna i sina egna medvetna lärandeprocesser.  

Nyckelord är varje elevs personliga utveckling, ökat elevansvar, individualisering, mångskiftande bedömning, en handledande lärarroll, ett uppbrytande av fasta strukturer och undervisningsrum, en organisation som bygger på samverkan och medverkande föräldrar. 

"Om skolan inte hänger med riskerar den att plötsligt en dag ses som irrelevant av eleverna. De kommer helt enkelt att föredra att lära sig saker på annat sätt än i skolan - eller i alla fall välja de skolor som börjat fatta galoppen."

Kan vi räkna oss till skolor som "fattat galoppen"? Jag tror det, men vi står inför stora utmaningar.

I morgon, tisdag, är det kick-off- och startinternat för en treårig rektorsutbildning för undertecknad. Umeå universitet och Centrum för skolledarutveckling var en av sex utbildningssäten som Skolverket gav i uppdrag att anordna den nya rektorsutbildningen.

Nu slipper vi emellertid att långpendla till Umeå - Umeå universitet kommer till Skåne. Under tre år kommer vi att ha 32 bundna utbildningsdagar i form av internat, enstaka seminariedagar och massor av inläsning och självstudier. Dessutom ska den egna verksamheten vara föremål för analyser och tillämpningar.

Läser i veckans nummer av Lärarnas tidning en artikel om forskaren Christian Lundahl och hans slutsatser kring bedömning. Pedagoger som arbetar med formativ bedömning får bättre resultat hos sina elever. (Jag har skrivit om det tidigare, åtminstone en gång, t ex i blogginlägget Bedömningskompetenser).

Enligt honom har vi tyvärr på våra lärarhögskolor i många decennier sorgligt försummat att ge de lärandestuderande denna kompetens, med följd att flera lärargenerationer inte skolats i detta viktiga. I bästa fall arbetar sig blivande lärare till sig denna kompetens med åren, men sannolikt har avsaknaden av detta i lärarutbildningen haft en alldeles avgörande betydelse för att vi är så osynkade då det gäller att bedöma elever och elevarbeten i skolan. Men vi kan, enligt Christian Lundahl, bli bättre på detta om vi i skolan gör den formativa bedömningen till en del av undervisningen.

• "Forskning visar att klasser som jobbar med formativ bedömning kan halvera den tid det tar att lära sig ett kunskapsområde. Det finns däremot inte någon forskning som visar att fler betygssteg, tidigare betyg och mer skolinspektion förbättrar elevers resultat."

Hör du Björklund? Forskning borde väl betyda en del?

• "Han (Christian Lundahl) anser att det finns mycket att vinna om bedömningarna görs till en del av undervisningen på ett medvetet sätt. Så kallad formativ bedömning, som på olika sätt följer upp var eleverna befinner sig i sin kunskapsutveckling och anpassar undervisningen efter det, är mycket eff ektivt för att förbättra resultaten."

Kollegor och medarbetare, om det inte redan är gjort, ställ in siktet på formativ bedömning!

• "Den formativa bedömningen bygger på att ge både feedback och feedforward. Det vill säga ge respons på det som eleven presterat och tala om vad eleven ska göra för att rätta till bristerna. Eleverna måste också förstå varför de blir bedömda."

Formativt eller summativt, bedöma eller döma ... feedback och feedforward; hjälp, handled, modella, visa och var medlärande.

• "Läraren kan lägga in snabba bedömningar under lektionerna för att kolla att eleverna är med på spåret. Eleverna kan till exempel få sammanfatta vad lektionen gått ut på innan den tar slut. Eleverna kan också aktiveras som resurser för varandra i kamratbedömningar. - Man brukar säga att de då ska ge kamraten två beröm och en utvecklingsmöjlighet."

Medarbetar- och utvecklingssamtalstider, elev- och utvecklingsportfolio och professionsportfolio. Parallella processer för elever och vuxna i lära@lära-skolan. Likt eleven i utvecklingssamtalet, med pedagog, portfolio och IUP (och föräldern, så klart), sitter skolledaren med pedagogen på samma sätt i liknande situation, med professionsportfolion, gamla mål som utvärderas och nya mål som utstakas i en ny IUP. Same, same, but different. Något annorlunda innehåll, men med samma ramar och samma verktyg. Det handlar om mål för kunskaps- och professionsutveckling, för medarbetare och skolledare.

I förberedelserna inför vårens medarbetarsamtal har jag, enligt planen för samtalsämnen i medarbetarsamtalen, bett medarbetarna att fundera över följande huvudsamtalsämne; grundpelare/riktmärken/käpphästar. Vilka inslag i undervisningen ser man alltid till att ha med sig, vad ingår i alla planeringar, vilka begrepp hänger alltid med, vad är viktigt att all undervisning genomsyras av och vilka moment kan man aldrig göra avkall på?

Det har varit ett sant privilegium och ett stort nöje att få ta del av alla intressanta och tankeväckande reflektioner kring lärandets innersta kärna, under den senaste omgången medarbetarsamtal på skolan. Ambitioner och insikter av den här kalibern är en kvalitetssäkring i sig. Man kan ana åtminstone tre olika sätt att tänka kring rubriken grundpelare -riktlinjer - käpphästar. Nedan har jag kategoriserat en del av de "käpphästar" jag fått från medarbetarsamtalen hittills. Överst mer konkret, längre ner allt mer övergripande:

• jag vill får eleverna att utveckla tala, läsa, lyssna, skriva
• det ska finnas skönlitteratur med hela tiden
• variation
• glädje
• ofta kulturella inslag
• struktur
• många tillfällen till samlärande - att eleverna lär av varandra - jag lär mig när jag lär er
• det ska vara kreativa uppgifter - stort mått av egen produktion
• problemlösning
• ämnesövergripande
  
  
• se alla - nå alla - alla ska med
• skapa engagemang
• kreativitet
• högt ställda krav
• våga kasta sig ut, testa - våga tänka själv - våga pröva ditt sätt att tänka
• alla behöver inte nå målen på samma sätt
• utgå från eleverna - att arbeta nära eleverna
• visa glädje och intresse
• tydlighet
• öppenhet
• modellande
• flera perspektiv
  
  
• förmedla värderingar
• konstruktivism
• vägledd undervisning
• individualisering
• samspel med hemmet
• respekt
• skapa världsmedborgare
• vägen till självständighet
• att tänka fritt är större än att tänka rätt
• att lära sig handlar om att lägga sig i
• kunskapande gör ont
• våga fråga
• det finns inga genvägar

Någon sammanfattade det så här kärnfullt; engagemang och dynamik, helhet och kontext samt metakognition. Kort och gott.

Medarbetarsamtal betyder för övrigt inte bara ett givande av riktlinjer, råd, tillrättavisningar och uppmaningar från skolledarhåll. Det handlar mycket om att lyhört lyssna, empatiskt förstå, idéutveckla och att konstruktivt hitta lösningar på problem. Dessutom innebär det egen feedback, indirekt eller direkt, för skolledningen, medarbetares idéer om vår skolas framtid, kreativa hugskott att fånga upp, "bollplanka" och lotsa vilsna tankar, sätta någon på lämpligt pedagogiskt spår, mana till att utforska och odla sina små frön av blygsamma pedagogiska äventyr. En spännande uppgift för en skolledare....  

När nu Unikum är taget som verktyg för elevdokumentation i Lunds stad, funderar jag naturligtvis på hur vi kan använda detta för professionsutveckling. Sen en tid är vi ålagda att ge eleverna skriftliga omdömen inför utvecklingssamtalen - rimligen borde medarbetare i organisationen, i konsekvensens tecken och efter egen inledande reflektion, få dessa bemötta och därmed sina skriftliga omdömen inför medarbetarsamtalen. Varför skulle vi inte i fortsättningen använda Unikum för pedagogutveckling, som verktyget tjänar eleverna inför utvecklingssamtalen?

 

Absolut nästa steg. Förbered er på det, alla framåt och duktiga medarbetare på Gunnesboskolan. En eloge till er.

 

BETT-mässan i London i januari är en av världens största mässor för IKT och utbildning. Det stora mässområdet på Olympia, vid Kensington High Street, liknar till stora delar den svenska Bok- och Biblioteksmässan (men med tekniska medier i stället för bokliga dito) med alla viktiga aktörer på plats och ett enormt utbud av nyheter på IT-fronten. Själva mässan är dock inte det mest intressanta, den ena montern efter den andra med liknande utbud; datorprogram, utbildningskoncept och interaktiva skrivtavlor i alla ära, men de seminarier och föreläsningar som arrangeras i anslutning till mässan är oerhört intressanta. Här kommer flera av världens mest välrenommerade professorer, utbildare, rektorer och forskare kring IKT för att föra fram sitt budskap.

För egen del fann jag Apples Education Leadership Series mest intressant. På något fashionabla hotellet Cumberland, alldeles intill Marble Arch vid Hyde Park, avlöste föreläsarna varandra under tre dagar (egentligen fyra eller fem) och här följer vad jag anser vara det viktigaste som sades.

Först, bäst och mest tydlig i sitt budskap var professor Stephen Heppel (www.heppell.net) vars budskap var, i korta ordalag; ”om vi ska försöka sia om framtidens skola ska vi titta på vad dagens ungdomar sysslar med på olika communities, såsom Facebook, Flickr och Youtube”, det är där vi har ingångarna till vad som är de verkliga lärandearenorna för dagens unga. Heppell har ägnat många år åt att forska kring människors sätt att ta till sig nya medier i allmänhet och digitala medier i kombination med utbildning i synnerhet. Hans första, och egentligen enda budskap var; utveckla kreativiteten! Punkt!

Dessbättre fortsatte han att prata om hur detta kunde uppnås … Han pratade mycket om vad nya medier kan bidra med i den nya skolan, använde ordet ”transparency” och gav en förklaring till vad han menade med ”a new model of learning”. Hittills har den nya tekniken inte betytt så mycket annat än att man gjort ”gamla saker” lite fortare, klarare och kanske bättre, men egentligen inte annorlunda.

I denna nya modell måste vi lyhört lyssna på vad ungdomar anser vara deras bästa sätt att lära. I direkta frågor till ett stort antal elever har man konstaterat att elever i skolan ägnar mestadelen av tiden i skolan till att kopiera, lyssna på läraren, diskutera i klassen och ta anteckningar, när de egentligen tycker att de lär sig bäst när de får arbeta i grupper, mer praktiskt, med vänner och använda sig av datorer.

Vi måste ställa om, från att passivt delge våra elever kunskapsbitar att konsumera, till att låta dem aktivt själva producera sin kunskap. Lärandeprocessen måste vara ”investigating, collabaratiive, expressing and producing”. Han talade också om vikten av att låta våra elever utveckla sina metakognitiva förmågor. Lyssna!

 

I dagarna har arbetsmaterialet för ny IKT-strategi för Lunds skolor presenterats. Mycket trevlig läsning! Kanske är det detta vi i framtiden ska betrakta som den tydliga vändpunkten och det stora steget in i framtidens lärande. Här finns visionerna och de övergripande målen som harmonierar med ambitionerna om en skola i framkant, en skola i världsklass och en plan som vågar, och är beredd, att möta våra elever på nya spännande lärandearenor.

Det finns flera inslag som tyder på viktiga insikter om varför det är angeläget att verka för en modernare lärmiljö, bl a hur ungdomar idag inte bara är konsumenter av kunskap utan också skapare av kunskap (ett faktum som redan Vygotskij på sin tid hade förnuft att förstå) och att pedagogiken har stora möjligheter att utvecklas med användandet av IKT, om det inte stannar vid att verktygen förblir mer avancerade pennor.

Dessutom tycks man ha förstått vikten av kompetensutveckling av personalen (och har en plan för för hur detta måste skapas på varje enskild skola), nödvändigheten av att erbjuda våra elever utforskande lärmiljöer och möjligheter att själva skapa och publicera sina kunskaper samt ett långsiktigt tänkande för hur även de yngsta barnen/eleverna ska inbegripas i det digitala klassrummet.

... och det viktigaste av allt:

"För att uppnå målen måste en skolövergripande investering göras. Inom en tvåårsperiod, med start våren 2010, ska samtliga pedagoger och elever åk 7-9 och alla gymnasieelever utrustas med en egen bärbar dator."

Likt Gert Fylking i Nobelsammanhang kan jag bara utropa; äntligen!

Nu hoppas vi bara att strategin får bärighet hos förvaltningschefer (vilket jag tror att det har) och politiker, att man på alla plan förstår att det är bråttom, ingenting att tveka om och att det är den enda möjliga vägen att gå, om vi i skolan vill vara attraktiva som institution i framtiden. Jag ser en helt annan skola, en plats som är något att längta till, en kreativ verkstad och en lärandearena som kan konkurrera med allt det som för oss vuxna (med all den erfarenhet vi har, och som så klart ska tillvaratas) är mindre angeläget (ur ett lärandeperspektiv) och ytligt: Vi kan då sannolikt återta lite av initiativet och vuxenansvaret i skolan utan att framstå som reliker från en annan tid och därmed nå eleverna och fostra dem i allt detta viktiga som finns att överföra från generation till generation; vikten av socialt samspel, samarbete, ansvar, delaktighet, demokratiska spelregler etc.

Jag känner i kväll förtröstan och hopp, som om tankar och idéer vi tidigt haft (utan medel att förverkliga) kanske nu kan ges något bättre förutsättningar att förverkligas. En eloge till dem som arbetat fram förslaget till ny IKT-startegi!

Avverkade tredje och sista seminarietillfället i serien IUP/Bedömning/Skriftliga omdömen i Kommunalförbundets regi i onsdags. Det har varit intressant det allra mesta (några dippar får man räkna med;-D). Dagens behållning var Anders Jönsson från Malmö högskola. Anders använde en timme för att, med siffror och data från flera olika forskningsrapporter, oberoende av varandra, visa på den formativa bedömningens betydelse för att höja studieresultaten;.

Det var övertygande och anmärkningsvärt!

Det finns olika faktorer som påverkar lärandet - t ex klasstorlekar, läxor, nivågruppering - faktorer med vilka man kan visa olika grad av förbättrat lärande. Men den enskilt och "outstanding" variabeln som betyder väldigt mycket, är formativ bedömning.

I en av forskningsrapporterna (Hattie; Visible learning 2009) mäter man enligt ett särskilt index effekten av olika insatser. Med denna skala mäter man förbättrat lärande enligt följande:

• nivågruppering 0,12
• mindre klasstorlekar 0,21
• läxor 0,29
• formativ bedömning 0,7

Tydliga siffror, tydliga insikter!

Det är detta vi ska lägga krutet på! Feedback i form av formativ bedömning, successiv bedömning i processen, i kombination med bedömningsmatriser och kamrat- och självbedömning. Budskapet från forskningen kan inte bli mycket tydligare.

Så klart betyder detta också ett annorlunda förhållningssätt från pedagoger; det kräver att varje enskild pedagog blir riktigt bra på att kommunicera målen och kriterierna, att man kan genomföra bedömningar av hög kvalitet och att feedbacken är nyanserad. Det betyder också att pedagogerna har kompetens att sammanställa och analysera resultaten från flera bedömningar, kunna se mönster och sammanhang i elevernas lärande och kunna planer för fortsatt lärande.

Dett tar så klart tid och plats. Pedagogen kan inte göra allt detta till det de redan gör, något måste bort. Om bägaren redan är full kommer det att rinna över om man fyller på mer. Något måste bort! Sannolikt lärares "gamla" föreställningar om lärande, det vi alla (i alla fall över 40;-P) har i ryggraden. Kanske det svåraste av allt. Vi måste nog också vara beredda på att lämna över allt mer av ansvaret till eleverna, att själva värdera, analysera och tillämpa.

Kolla mer om bedömningskompetenser: http://www.larandebedomning.se/index.htm

Vid horisonten skymtar jag ljuset, det pedagogiskt nyskapande ljuset, för eleverna och skolorna i Sveriges bästa skolkommun, Lunds kommun. Efter flera inspirerande föreläsare under ledarskapsdagarna i Helsingör i veckan känner jag mig stärkt i övertygelsen om vilken skola vi ska ha i framtiden; en skola som vilar på elevernas egna aktiva deltagande i sina lärandeprocesser, som erbjuder en pedagogik och ett innehåll som är relevant för elevernas framtid  och som tillhandahåller de verktyg som är elevernas naturliga.

Temat under dagarna i Helsingör var Hållbart lärande och ur det perspektivet var Teo Härén, kreativitetsinspiratör med hela världen som arena,  och Bo Dahlbom, professor vid IT-universitetet i Göteborg, inbjudna att tala om förändring, kunskap och världen.

I våra "nya" styrdokument sedan 15 år betonas vikten av att vi lär våra elever att tänka själva, använda sin kreativitet och att hantera olika alternativa lösningar och enligt Teo har våra svenska elever verkligen blivit mycket duktiga på att tänka kreativt. Skolan har förändrats till det bättre, vi har ökat vår kunskapsmängd högst väsentligt. Men är det rätt sorts kunskap? Vilken kunskap ska vi fokusera? Vad ska vi bli bra på i Sverige, för att stå oss i konkurrensen med Kina, Indien och Sydostasien?

Vi är i dag, om vi vill det eller ej, en integrerad del av av en global marknad som vi inte riktigt hunnit anpassa oss till, i alla fall inte svensk skola i alla delar. Vi har länge haft ett kunskapsövertag i västvärlden, men detta gäller inte längre, enligt Teo Härén. Vi har redan halkat efter, mycket beronde på att vi fortsätter att konkurrera på marknader där "någon annan kan göra samma sak, fortare, bättre och billigare". Värdet på det slags kunskap vi tidigare var bäst på, har sjunkit, eftersom det idag i många sammanhang tillhandahålls gratis och så förhåller det sig allt snabbare; om någon kan berätta svaret gratis är värdet på den kunskapen noll och därmed ointressant för någon annan att sälja. Teos tes är således: "Det är mindre värdefullt att ha kunskap idag än tidigare."

Vi ska bli bäst på något annat, på något vi är mer eller mindre ensamma om att kunna, vi ska vara bäst på att skapa ny kunskap, inte reproducera gammal kunskap (som kineserna och indierna just nu med hästlängder passerat oss och är världsbäst på). I Sverige ska vi lära oss att göra det som inte alla andra kan och kanske har vi de allra bästa förutsättningarna för att sticka ut från mängden. Vi har det socialt väl förspänt, stabil demokrati och en lång tradition av metoder för hur man samarbetar, löser konflikter och skapar ny teknik. Om vi vill kunna konkurrera i framtiden måste vi sluta att göra det vi alltid gjort, annars begränsar vi oss bara.

För skolan betyder detta naturligtvis en hel del; vi ska fortsätta att utveckla den konstruktivistiska skolan där vi tränar våra elever i kreativt tänkande, tillåter halvrätta men rimliga svar, för resonemang och kritiskt granskar omvärlden. Vi behöver inte mer test och prov, inte mer ordning och räta led, inte mer kontroll och inte mer fyrkantighet. Vi behöver kreativitet i svensk skola! Både i klassrummen, i personalrummen och på rektorsexpeditionerna.

Bo Dahlbom förde ett resonemang om samhällsförändringen från 1800-talets början och fram till nu och hur det påverkar oss idag och vad det innebär för framtiden. Han formulerade tre frågor, som han sedan ägnade föreläsningen att svara på:

• Varför förändras samhället?
• Hur förändras samhället?
• Vad ska vi göra åt det?

eller som han uttrycker det på sin hemsida:

" Vad händer med industrisamhällets institutioner (arbete, skola, sjukvård) när vi lämnar fabrikerna, när arbetsplatserna blir mötesplatser, städerna byggs om, lokalsamhällena får konkurrens och resandet ökar? Hur kommer IT att förändra utbildningen? Till vad kan IT användas och hur? Finns IT-samhällets skolor bara på nätet? Vad händer med lärarna i ett samhälle med livslångt lärande? Vad händer med oss alla när livet allt mer domineras av konsumtion i ett allt hetsigare 24 timmars tempo?"

"Förändring är liv!" Icke-förändring är död, skulle man kunna tillägga... Här har vi också, enligt Bo Dahlbom, det som skiljer människan från övriga levande varelser; förmågan till byteshandel, ingen annan varelse har utvecklat det. Det finns alltså sedan urminnes tider en marknad att byta, köpa och sälja varor. Ekonomisk tillväxt kräver teknisk utveckling, konkurrens och handel. Vi har idag ungefär 50 gånger bättre levnadsstandard än människorna i början på 1800-talet, mindre slit, elände, svält och fattigdom, drägligt arbete, bättre boende, mat, sjukvård, utbildning, kultur och inte minst fritid. Vi lever längre, friskare, rikare och har ett andligare liv och allt detta p g a teknisk utveckling i ständig förändring.

Med en lång kedja av orsak och verkan argumenterar Dahlbom för vikten av att skolan måste anpassa sig till nya tider, till det globala och digitaliserade samhället. När kunskapen inte bara finns i skolan, när skolan inte är en särskild plats, inte har ensamrätt på kunskap då måste skolan förändras, från byggnad till en verksamhet som harmonierar med samhället utanför. Lärarrollen måste då bli något annat än den tidigare varit, läraren måste bli mer av coach, handledare eller guide.

För att hitta denna nya roll måste vi ta oss ifrån gamla rutiner, gamla paradigm och gamla sätt att "lära ut". Enligt Dahlbom handlar det om att se till elevernas verklighet, kunskaper och behov, utnyttja och utmana eleverna på deras planhalva, med trådlöst internet, bärbara datorer och tillgång till hela världen. Så långt i framförandet nämndes 1-1-lösningen som en sannolikt väl vald väg att gå och i samma mening några välriktade sparkar åt reaktionära it-avdelningar runt om i vårt land - spontana applåder rungade.

Visst var det ett väl valt tillfälle att säga just så - för kanske var det en eller annan polett som ramlade ner hos de tre förvaltningscheferna som var med. Hoppas, hoppas att det var detta som gör skillnad och att vi från nu kan börja prata riktigt modernt lärande i kunskapsstaden Lund och därmed snabbt nå den mer konstruktivistiska hållning vi är satta att tillämpa i svensk skola 2009. En nödvändighet om vi vill hålla försprånget på kunskapens marknad....

Om kunskap och framtid - Teo Härén

 

 

Ibland läser man artiklar som bara är; yeees! Senaste numret av Pedagogiskt magasin innehöll en artikel av Sven-Eric Liedman, där han reder ut begreppet bildning och vad som håller på att hända med ett skolsverige i händerna på Björklund. Ett skolsverige där man låter det enkelt mätbara bestämma och där man är mer intresserade av resultatet än av processen i lärandet. Liedman pekar på hur felaktigt det kan bli när man, som Björklund och hans stab, fokuserar på internationella rankingar som redovisar skenbart exakta resultat, men som egentligen bara är vilseledande.

Det är inte, och har egentligen aldrig varit, meningen att skolan endast ska leverera kunskapsbitar, för eleverna att memorera och reproducera. Uppdraget i skolan, särskilt idag med styrdokument som direkt pekar på vikten av reflektion, samband och sammanhang samt metakognition, är att utveckla barns och ungdomars tänkande och lärande i en riktning som man skulle kunna kalla bildning.

Vad är då bildning? Bildning är, enligt Liedman, just reflektion; i en lärandesituation anstränger man sig inte bara för att komma ihåg kunskapsbitarna, man anstränger sig för att se samband, sammanhang och mening, skapa sig en egen förståelse, man granskar kritisk, värderar och analyserar (vänder och vrider, delar och sätter samman igen). Kort sagt, man "tänker själv in" sin nya kunskap, arbetar aktivt för att knåda in ny kunskap i den "deg" av gamla kunskaper och erfarenheter som varje människa bär på.

Därför är det så viktigt, inte minst i våra dagar med ett informationsflöde som tar sig groteska former, att våra elever får beredskap att hantera all denna information och möjlighet att strukturera densamme till meningsfulla mönster. Det är därför vi i skolan är noga med att förse eleverna med strategier för hur man lär sig, det är därför vi ser till att eleverna ständigt sätts i situationer att reflektera över sitt lärande och det är därför vi tränar våra elever att ställa sig reflekterande frågor om allt de läser, hör och upplever via nätet, tv och radio. Det är därför vi använder Blooms taxonomi, för att visa på kunskapens hela komplexitet;  fakta – förståelse – tillämpning – analys – syntes – värdering, det är därför vi idag som pedagoger inte i första hand levererar exakta svar utan ställer reflekterande motfrågor tillbaka, när elever undrar. 

”Bildning är inte en viss mängd kunskaper som man förvärvat och känner sig nöjd med. Bildning är att vara på väg mot nya insikter. Det är en process, inte ett resultat.”

Då börjar vi närma oss ett bildningsideal som förutsätter att vi överger den ytliga kunskapssyn som så länge varit förhärskande och istället accepterar att kunskapen är en livslång process som inte kan "genvägas" eller påskyndas – en livslång process som ger sammanhang, mening, struktur och riktning åt själva existensen. Som ger människan hennes identitet.

Kan något vara viktigare?

   

Inför nästa läsår finns det, liksom inför det förra läsåret, flera olika saker som kommer att vara annorlunda; ytterligare förändringar av tämligen avgörande karaktär ligger framför oss. Det är inte utan att det är med viss oro man ser på framtiden. Nedskärningar, besparingar och effektiviseringar är vardagsbegrepp numera, inte särskilt välkomna och inte så trevliga att behöva hantera. Med stora ambitioner, långtflygande visioner och en grundmurad tro på den vanliga kommunala skolans suveränitet är det särskilt svårt att höja blicken och en grannlaga uppgift att försöka entusiamera en hårt arbetande personalstyrka. Ändå är det precis det vi måste göra, envist hålla kvar vid våra ambitioner, men kanske försöka hitta andra lösningar .....det måste ju inte vara det optimala, just det som är.

Ibland tvingas man att ta till åtgärder man egentligen inte vill, men som visar sig t o m utvecklar verksamheten, utan att man aktivt arbetat för den förändringen - i det skenbart bara negativa, dyker det också upp nya möjligheter.

Jag har länge haft en uppfattning som det inte alltid varit så lätt att motivera, nämligen detta rätt utbredda fenomen bland lärare att väldigt många av våra elever behöver ett slags annan hjälp än just den hjälp de själva kan ge; att det alltid finns en särskild experthjälp och kompetens bortom det som en vanlig lärare med adekvat didaktisk utbildning har. Så är det så klart också, till någon del, men jag har också länge anat en osund och, enligt mitt sätt att se, onödigt stark respekt för vad en speciallärare kan åstadkomma utöver det som en vanlig lärare kan ge. Detta i kombination med en från "den vanliga läraren" svag tro på sin egen didaktiska förmåga medför att vi håller på att utveckla ett synsätt på hur vi hjälper våra elever på bästa sätt, som påminner om den gamla exkluderande "klinik"- verksamhet som förr var vanlig på alla skolor.

I tider av nedskärningar tvingas man som skolledare att tänka nya tankar, om resursfördelning och personalutnyttjande som måste få gå utanför "the box", frustrerande till stor del, men också vitaliserande och på ett annat sätt, rätt konstruktivt. Jag vet att det inte är många medarbetare som skulle hålla med mig just i det påståeendet, men icke desto mindre; det finns andra, nya och kanske bättre stigar att trampa.

I min då-och-då-runda på nätet, bl a med ett antal pedagogiska bloggar (Jo, Anne-Marie, du är med varje dag), finner jag intressanta inlägg som jag gärna relaterar till och också hittar argument för mina aningar. Ett sådant exempel var idag när jag surfade in på Ulf Blossings blogg och fann följande uttalande:

"Jag påstår att med en god allmän pedagogisk och didaktisk kunskap om barn och ungas lärande så kan lärare organisera undervisning där såväl "normala" elever som elever med funktionshinder ingår. Jag menar att det är viktigt att hålla fast vid detta - att det sålunda brister i lärares allmänna pedagogiska kunskaper snarare än att problematiken med elever med funktionshinder håller på att växa och "ropar på att lösas" med åtgärder som innebär att dessa elever ska exkluderas från sin klass och behandlas av experter på funktionshinder. Annars riskerar så kallade normala lärprocesser att bli en smal väg endast beträdd av en framgångsrik skara elever alltmer elit-lysande i sin framtoning."

Ulf Blossing, docent i pedagogik Karlstad universitet (Läs hans resonemang!)

Härmed inte sagt att skolans behov av speciallärare är lågt eller att den typen av lärresurser är onödiga. Inte alls ... Men, jag håller med Blossing om att det egentligen handlar om andra saker är just den specialkompetensen; jag tror det handlar om i vilken mån man lyckas etablera en kontakt, en relation, med eleven i fråga och naturligtvis den specialkunskap som speciallärare sitter inne med. Dock, i en prioritering av de båda egenskaperna, specialkunskap och personkemi, håller jag starkt på det senare. Utan en stark, stabil, äkta och genuin relation i botten, kommer man sannolikt inte långt. Möjligen kommer man en bit med disciplin, väl inarbetade rutiner och fyrkantiga läromedel, men till sist landar det ändå i att man måste nå elevens egen insikt om lärande och förståelse för sitt eget bästa och sin framtid.

Det är med dessa tankar jag kan skapa mig förtröstan och tillit inför en situation i höst, med avsaknad av specialkompetens och en halvering av SvA-kompetens, där lärarlaget ändå kan klara av att möta merparten av de behov våra elever med särskilda behov har. Jag har stora tankar om "min" personal, de är oerhört kompetenta, välvilliga och anpassningsbara, men också starkt påverkade av den allmänt utbredda föreställning av att det bara finns ett speciellt sätt att ta sig an elever med särskilda behov; med speciallärare och i avskildhet; i "splendid isolation". Det vill jag ändra på... visst finns det elever som behöver något annat än det den vanliga klassen arbetar med, men långt ifrån alla. Det mesta, tror jag, kan mötas med en något bredare kompetens i det ordinarie lärarlaget, med rimlig beredskap och adekvat kompetensutveckling.

I valet mellan speciallärare eller speciella lärare, är mitt val lätt. Jag tror att det till största delen handlar om "speciella lärare", i bemärkelsen lärare som lyckas etablera en "speciell" relation till eleven, snarare än specialkompetensen man läst sig till om diverse bokstavskombinationer och dylikt. Ofta handlar det inte om något annat än tid, att ägna eleven med speciella behov just tid, tid att hålla fokus, koncentrera sig på det man ska och utestänga allt annat oväsentligt (som måste hållas koll på bland en större mängd skolkamrater).

Med kommande läsårs brist av speciallärarlärarkompetens, i alla fall tillfälligt, känns det utmanande att se vad man kan åstadkomma genom att bygga och utveckla ett team av lärare med bred kompetens, som kan hantera olika elevers behov, utan medverkan av tidigare "institution" av speciallärare och elevassistent.

Jag är förtröstansfull ... vi har många speciella lärare på Gunnesboskolan.