LedarBloggen

Avverkade tredje och sista seminarietillfället i serien IUP/Bedömning/Skriftliga omdömen i Kommunalförbundets regi i onsdags. Det har varit intressant det allra mesta (några dippar får man räkna med;-D). Dagens behållning var Anders Jönsson från Malmö högskola. Anders använde en timme för att, med siffror och data från flera olika forskningsrapporter, oberoende av varandra, visa på den formativa bedömningens betydelse för att höja studieresultaten;.

Det var övertygande och anmärkningsvärt!

Det finns olika faktorer som påverkar lärandet - t ex klasstorlekar, läxor, nivågruppering - faktorer med vilka man kan visa olika grad av förbättrat lärande. Men den enskilt och "outstanding" variabeln som betyder väldigt mycket, är formativ bedömning.

I en av forskningsrapporterna (Hattie; Visible learning 2009) mäter man enligt ett särskilt index effekten av olika insatser. Med denna skala mäter man förbättrat lärande enligt följande:

• nivågruppering 0,12
• mindre klasstorlekar 0,21
• läxor 0,29
• formativ bedömning 0,7

Tydliga siffror, tydliga insikter!

Det är detta vi ska lägga krutet på! Feedback i form av formativ bedömning, successiv bedömning i processen, i kombination med bedömningsmatriser och kamrat- och självbedömning. Budskapet från forskningen kan inte bli mycket tydligare.

Så klart betyder detta också ett annorlunda förhållningssätt från pedagoger; det kräver att varje enskild pedagog blir riktigt bra på att kommunicera målen och kriterierna, att man kan genomföra bedömningar av hög kvalitet och att feedbacken är nyanserad. Det betyder också att pedagogerna har kompetens att sammanställa och analysera resultaten från flera bedömningar, kunna se mönster och sammanhang i elevernas lärande och kunna planer för fortsatt lärande.

Dett tar så klart tid och plats. Pedagogen kan inte göra allt detta till det de redan gör, något måste bort. Om bägaren redan är full kommer det att rinna över om man fyller på mer. Något måste bort! Sannolikt lärares "gamla" föreställningar om lärande, det vi alla (i alla fall över 40;-P) har i ryggraden. Kanske det svåraste av allt. Vi måste nog också vara beredda på att lämna över allt mer av ansvaret till eleverna, att själva värdera, analysera och tillämpa.

Kolla mer om bedömningskompetenser: http://www.larandebedomning.se/index.htm

Det finns input för pedagoger och skolledare som jag värderar högt, Pedagogiskt magasin är en sådan input-möjlighet. I senaste numret läser jag , som vanligt, flera intressanta artiklar, tankar, reflektioner och idéer som man bara med svårighet kan uttrycka bättre, klarare eller med mer emfas än artikelförfattarna till följande exempel:

Nokia stämmer Apple för patentintrång. Hur patetiskt är inte det? .... tycker nybliven och mycket nöjd iPhone-användare. ;-D

Var på föreläsning här om dagen, en föreläsning av Axel Targama, organisationsforskare Handelshögskolan Göteborg, kring temat Att styra med visioner, på Kulturens Auditorium. Det gav mig ny lust och ny input att försöka formulera den ledningsdeklaration som bör fogas till den gemensamma ledningsvision vi i ledningsgruppen formulerade på Hven i våras.

 

Targama pratade om vad en vision är, hur den kan användas och varför det är så viktigt att ha en ledningsvision. En ledningsvision ska vara stor, lurvig och eggande, dvs;

• något man inte kan uppnå imorgon
• något som inte är distinkt, ska vara vid och tolkningsbar
• djärv och utmanande, ge känsla av längtan

Vidare ska en vision ha:

• en bärande ideologisk kärna – grundvärderingar (vad värdesätter vi?, överordnat syfte; vad är vi till för?)
• gestaltar en önskvärd framtid

I processen från vision till förverkligande finns det olika vägar att gå. De mer traditionella vägarna kallar Targama "byråkratisk ideologi" – dvs ledaren försöker förutse problemen att nå visionen och fastställer regler för att nå ett förverkligande. En annan väg är "målstyrning" – dvs ledaren föreskriver de konkreta resultaten och ger handlingsfrihet när det gäller hur man ska uppnå målen. En tredje väg, som jag tidigare reflekterat kring på Ledarbloggen, är "att styra via vision och verklighetsuppfattning" – dvs ledningen försöker påverka medarbetarnas sätt att uppfatta och förstå vad verksamheten går ut på, vilka utmaningar man har och i vilken riktning verksamheten borde utvecklas. Alla behöver lära sig vad som gäller och använda sin fantasi och skicklighet för att nå resultat och förbättra verksamheten. Ett aktivt agerande från var och en, utifrån en inre förståelse av vad det hela går ut på. Berörda människor i en förändringsprocess måste upptäcka problemen och inse behoven.

Att förstå väger tyngre än att veta.

Information handlar om att man får veta något, men förståelse handlar om associationer, tolkningar, att sätta in något i sitt sammanhang; en aktiv process som bygger på vars och ens tidigare erfarenheter. Förändring sker via en lärprocess på bred front – växer fram i samarbete med ledningen, eller ....?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

 

 

Läser i söndagens DN om Bodil Jönsson och hennes nya bok, uppföljaren till "Tio tankar om tid", "Tio år senare" och med intresse de tankar hon framför; vi håller på att plottra bort våra liv med småaktigheter, via Facebook, Bilddagboken och andra communities, istället för att själva reflektera över sakernas tillstånd. Vi översvämmas av de små detaljerna, i Twitterns ständiga uppdateringar om val av middag, disk och barnbestyr, vad vi klär på oss på morgonen, vad vi äter till frukost och vilka (o)intressanta människor vi småpratar med på stan och kommer, enligt Bodil Jönsson, aldrig till de djupare perspektiven, det verkligt intressanta. En följd av dagens krav på att alltid vara tillgänglig, uppkopplad och nåbar.  Detta bidrar också, allt enligt BJ, också till ett tillstånd av att människor aldrig riktigt anstränger sig, aldrig engagerar sig i något på djupet.

Vidare resonerar hon om tiden, "nu" och "sedan" och vår oförmåga att ta oss tid att längta efter något och av att alltid vilja ha allt genast. Med alla möjligheter kring internet, med informationsflödet och kommunikationssamhället kan det så klart vara på sin plats med frågeställningen; vad händer med oss människor när vi har tillgång till all möjlig kunskap hela tiden.

Det är då förmågan att sovra och prioritera kommer att vara som viktigast. Det är också därför våra styrdokument pekar på vikten av reflektion, anger ämnets inriktning vad gäller förmågor snarare än detaljkunskaperna som ska läras in och lyfter fram betydelsen av att kunna tillämpa, analysera och värdera.

Kanske är det som Bodil Jönsson antyder, att vi har ett evolutionärt uppdrag att lära oss reflektera över våra liv. Att det är människors skyldighet att ge sig den tiden, för att kunna föra mänskligheten framåt. Har vi råd att inte reflektera över våra liv? Har vi råd att låta våra barn, det uppväxande släktet, helt missa denna viktiga del av livet?

Ytterligare argument för vikten av reflektion i lärandet.

Läser tidskriften Chef & ledarskap och ut trillar en folder om Kvalitetsmässan 17-19 november på Svenska mässan i Göteborg. Pragrampunkt 144; Mod och ledarskap med Alice Bah Kunkhe (kommer ni ihåg henne?) beskrivs med följande ord:

"Att leda är ingenting för fegisar. Det krävs mod att leda andra. För att få det modet behöver du komma tillrätta med dina egna rädslor och tillkortakommanden. Det betyder träning och självinsikt. Bra ledarskap börjar hos dig själv. Dina egenskaper och hur du är som person kan antingen lägga grunden för ett vinnande ledarskap eller hindra dig att uppnå dina mål som ledare. Här får du ..."

Är det inte det jag alltid hävdat; medarbetare gör som du gör, inte som du säger, eller nåt sånt. Allvarligt, klart att det betyder något hur man är som människa och ledare och så klart betyder det något om vilket mått av självinsikt chefen eller ledaren har. Att styra med åsikter, uppfattningar och idéer, med känsla, tro och visioner är viktigare än olika enskilda handlingar, tror jag. Det är därför den här bloggen finns ....

Richard Gatarski provocerar i Lära, Utbildningsförvaltningen Stockholms stad ; "en dator per elev är viktigare än behöriga lärare." Que? Läs mer!

Vid horisonten skymtar jag ljuset, det pedagogiskt nyskapande ljuset, för eleverna och skolorna i Sveriges bästa skolkommun, Lunds kommun. Efter flera inspirerande föreläsare under ledarskapsdagarna i Helsingör i veckan känner jag mig stärkt i övertygelsen om vilken skola vi ska ha i framtiden; en skola som vilar på elevernas egna aktiva deltagande i sina lärandeprocesser, som erbjuder en pedagogik och ett innehåll som är relevant för elevernas framtid  och som tillhandahåller de verktyg som är elevernas naturliga.

Temat under dagarna i Helsingör var Hållbart lärande och ur det perspektivet var Teo Härén, kreativitetsinspiratör med hela världen som arena,  och Bo Dahlbom, professor vid IT-universitetet i Göteborg, inbjudna att tala om förändring, kunskap och världen.

I våra "nya" styrdokument sedan 15 år betonas vikten av att vi lär våra elever att tänka själva, använda sin kreativitet och att hantera olika alternativa lösningar och enligt Teo har våra svenska elever verkligen blivit mycket duktiga på att tänka kreativt. Skolan har förändrats till det bättre, vi har ökat vår kunskapsmängd högst väsentligt. Men är det rätt sorts kunskap? Vilken kunskap ska vi fokusera? Vad ska vi bli bra på i Sverige, för att stå oss i konkurrensen med Kina, Indien och Sydostasien?

Vi är i dag, om vi vill det eller ej, en integrerad del av av en global marknad som vi inte riktigt hunnit anpassa oss till, i alla fall inte svensk skola i alla delar. Vi har länge haft ett kunskapsövertag i västvärlden, men detta gäller inte längre, enligt Teo Härén. Vi har redan halkat efter, mycket beronde på att vi fortsätter att konkurrera på marknader där "någon annan kan göra samma sak, fortare, bättre och billigare". Värdet på det slags kunskap vi tidigare var bäst på, har sjunkit, eftersom det idag i många sammanhang tillhandahålls gratis och så förhåller det sig allt snabbare; om någon kan berätta svaret gratis är värdet på den kunskapen noll och därmed ointressant för någon annan att sälja. Teos tes är således: "Det är mindre värdefullt att ha kunskap idag än tidigare."

Vi ska bli bäst på något annat, på något vi är mer eller mindre ensamma om att kunna, vi ska vara bäst på att skapa ny kunskap, inte reproducera gammal kunskap (som kineserna och indierna just nu med hästlängder passerat oss och är världsbäst på). I Sverige ska vi lära oss att göra det som inte alla andra kan och kanske har vi de allra bästa förutsättningarna för att sticka ut från mängden. Vi har det socialt väl förspänt, stabil demokrati och en lång tradition av metoder för hur man samarbetar, löser konflikter och skapar ny teknik. Om vi vill kunna konkurrera i framtiden måste vi sluta att göra det vi alltid gjort, annars begränsar vi oss bara.

För skolan betyder detta naturligtvis en hel del; vi ska fortsätta att utveckla den konstruktivistiska skolan där vi tränar våra elever i kreativt tänkande, tillåter halvrätta men rimliga svar, för resonemang och kritiskt granskar omvärlden. Vi behöver inte mer test och prov, inte mer ordning och räta led, inte mer kontroll och inte mer fyrkantighet. Vi behöver kreativitet i svensk skola! Både i klassrummen, i personalrummen och på rektorsexpeditionerna.

Bo Dahlbom förde ett resonemang om samhällsförändringen från 1800-talets början och fram till nu och hur det påverkar oss idag och vad det innebär för framtiden. Han formulerade tre frågor, som han sedan ägnade föreläsningen att svara på:

• Varför förändras samhället?
• Hur förändras samhället?
• Vad ska vi göra åt det?

eller som han uttrycker det på sin hemsida:

" Vad händer med industrisamhällets institutioner (arbete, skola, sjukvård) när vi lämnar fabrikerna, när arbetsplatserna blir mötesplatser, städerna byggs om, lokalsamhällena får konkurrens och resandet ökar? Hur kommer IT att förändra utbildningen? Till vad kan IT användas och hur? Finns IT-samhällets skolor bara på nätet? Vad händer med lärarna i ett samhälle med livslångt lärande? Vad händer med oss alla när livet allt mer domineras av konsumtion i ett allt hetsigare 24 timmars tempo?"

"Förändring är liv!" Icke-förändring är död, skulle man kunna tillägga... Här har vi också, enligt Bo Dahlbom, det som skiljer människan från övriga levande varelser; förmågan till byteshandel, ingen annan varelse har utvecklat det. Det finns alltså sedan urminnes tider en marknad att byta, köpa och sälja varor. Ekonomisk tillväxt kräver teknisk utveckling, konkurrens och handel. Vi har idag ungefär 50 gånger bättre levnadsstandard än människorna i början på 1800-talet, mindre slit, elände, svält och fattigdom, drägligt arbete, bättre boende, mat, sjukvård, utbildning, kultur och inte minst fritid. Vi lever längre, friskare, rikare och har ett andligare liv och allt detta p g a teknisk utveckling i ständig förändring.

Med en lång kedja av orsak och verkan argumenterar Dahlbom för vikten av att skolan måste anpassa sig till nya tider, till det globala och digitaliserade samhället. När kunskapen inte bara finns i skolan, när skolan inte är en särskild plats, inte har ensamrätt på kunskap då måste skolan förändras, från byggnad till en verksamhet som harmonierar med samhället utanför. Lärarrollen måste då bli något annat än den tidigare varit, läraren måste bli mer av coach, handledare eller guide.

För att hitta denna nya roll måste vi ta oss ifrån gamla rutiner, gamla paradigm och gamla sätt att "lära ut". Enligt Dahlbom handlar det om att se till elevernas verklighet, kunskaper och behov, utnyttja och utmana eleverna på deras planhalva, med trådlöst internet, bärbara datorer och tillgång till hela världen. Så långt i framförandet nämndes 1-1-lösningen som en sannolikt väl vald väg att gå och i samma mening några välriktade sparkar åt reaktionära it-avdelningar runt om i vårt land - spontana applåder rungade.

Visst var det ett väl valt tillfälle att säga just så - för kanske var det en eller annan polett som ramlade ner hos de tre förvaltningscheferna som var med. Hoppas, hoppas att det var detta som gör skillnad och att vi från nu kan börja prata riktigt modernt lärande i kunskapsstaden Lund och därmed snabbt nå den mer konstruktivistiska hållning vi är satta att tillämpa i svensk skola 2009. En nödvändighet om vi vill hålla försprånget på kunskapens marknad....

Om kunskap och framtid - Teo Härén

 

 

Ibland läser man artiklar som bara är; yeees! Senaste numret av Pedagogiskt magasin innehöll en artikel av Sven-Eric Liedman, där han reder ut begreppet bildning och vad som håller på att hända med ett skolsverige i händerna på Björklund. Ett skolsverige där man låter det enkelt mätbara bestämma och där man är mer intresserade av resultatet än av processen i lärandet. Liedman pekar på hur felaktigt det kan bli när man, som Björklund och hans stab, fokuserar på internationella rankingar som redovisar skenbart exakta resultat, men som egentligen bara är vilseledande.

Det är inte, och har egentligen aldrig varit, meningen att skolan endast ska leverera kunskapsbitar, för eleverna att memorera och reproducera. Uppdraget i skolan, särskilt idag med styrdokument som direkt pekar på vikten av reflektion, samband och sammanhang samt metakognition, är att utveckla barns och ungdomars tänkande och lärande i en riktning som man skulle kunna kalla bildning.

Vad är då bildning? Bildning är, enligt Liedman, just reflektion; i en lärandesituation anstränger man sig inte bara för att komma ihåg kunskapsbitarna, man anstränger sig för att se samband, sammanhang och mening, skapa sig en egen förståelse, man granskar kritisk, värderar och analyserar (vänder och vrider, delar och sätter samman igen). Kort sagt, man "tänker själv in" sin nya kunskap, arbetar aktivt för att knåda in ny kunskap i den "deg" av gamla kunskaper och erfarenheter som varje människa bär på.

Därför är det så viktigt, inte minst i våra dagar med ett informationsflöde som tar sig groteska former, att våra elever får beredskap att hantera all denna information och möjlighet att strukturera densamme till meningsfulla mönster. Det är därför vi i skolan är noga med att förse eleverna med strategier för hur man lär sig, det är därför vi ser till att eleverna ständigt sätts i situationer att reflektera över sitt lärande och det är därför vi tränar våra elever att ställa sig reflekterande frågor om allt de läser, hör och upplever via nätet, tv och radio. Det är därför vi använder Blooms taxonomi, för att visa på kunskapens hela komplexitet;  fakta – förståelse – tillämpning – analys – syntes – värdering, det är därför vi idag som pedagoger inte i första hand levererar exakta svar utan ställer reflekterande motfrågor tillbaka, när elever undrar. 

”Bildning är inte en viss mängd kunskaper som man förvärvat och känner sig nöjd med. Bildning är att vara på väg mot nya insikter. Det är en process, inte ett resultat.”

Då börjar vi närma oss ett bildningsideal som förutsätter att vi överger den ytliga kunskapssyn som så länge varit förhärskande och istället accepterar att kunskapen är en livslång process som inte kan "genvägas" eller påskyndas – en livslång process som ger sammanhang, mening, struktur och riktning åt själva existensen. Som ger människan hennes identitet.

Kan något vara viktigare?

I förberedelsearbetet och uppdateringen inför morgondagens arbetsplatsträff tittade jag igenom mina anteckningar från medskapardagarna i Höör under våren 2009. Det finns flera bra saker i det förtryckta materialet och kanske ännu bättre saker i de anteckningar jag själv gjort, nedtecknade kommentarer från kollegor i samtalsgrupperna. Ju längre in i materialet, desto mer ostrukturerade blir anteckningarna. Men inte mindre viktiga ....

   Idag ny almanacka, rutar in hela hösten och tänker mörkare tider ... men anar ljus bortom horisonten. Anstränger mig att tänka positivt. 

 

  Läser i dagens DN om vikten av att "stå upp ännu mer under krisen". Enligt artikeln är det viktigaste för en chef under kristider att hålla fokus på slutmålet (i den mån det nu finns ett slutmål), att hålla sig till planen och låta de små besluten bli delar av det långsiktiga målet. 

   I´m back. Ett tre veckor långt uppehåll, det har den här bloggen aldrig upplevt. Sakta börjar tankarna, i semesterns elfte timme, att återvända till skolan och den vardag som väntar med en ny hösttermin. Så klart har det funnits anledning att tänka skola, undervisning, ledarskap, pedagogik och/eller till dessa nära relaterade saker också under semesterveckorna; i tidningsartiklar, i samtal med människor och på TV och i radio, men ingenting som inte kunde vänta på att kommenteras.