Två vägar
Scannar nätet efter information om bedömningspolicy och hittar en skrivning av Christian Lundahl som enkelt, kort och koncist beskriver ett av skolans större dilemman. Det finns, som han ser det, två vägar för bedömning, dels regeringens väg som innebär; mäta, jämföra och förbättra och dels forskningens väg som mer fokuserar bedöma, förstå och utveckla. Någon har valt fel väg. Gissa vem? ;-)
Svarta tavlan
Metta Fjelkner följer upp Luleådomen mot en lärare i veckan, i P1:s Godmorgon världen och Public service, och JB har en elegant lösning på hur vi kommer till rätta med orättvisan i att flickor är smartare än pojkar (ca 1 h och 12 min in i ljudfilen) ;-D.Nåja, det var ju också en tanke ....
Medarbetare och lärande
Blev i veckan uppringd av en medarbetare på Lärarfortbildning AB och fick en förfrågan om jag var intresserad av att medverka i ett slags "konferens" (eller egentligen ett nytt koncept, med större delaktighet bland deltagarna) kring rubriken "En idéburen skola". Dit vill vi gärna räkna oss; vi försöker hålla en riktning, vara målmedvetna, och ha långsiktiga mål levande. Tål att tänka på och samtala vidare om ....I det rätt långa samtalet om många olika saker, påpekade han vid ett tillfälle, att det ju inte kan vara någon tillfällighet att medarbetarna på Gunnesboskolan finns med i många utbildnings- och utvecklingssammanhang; flera medarbetare arbetar i extern föreläsningsverksamhet (Metod & Fakta), medarbetare utvecklar läromedel för Gleerups förlag (Portal), det ansöks om medel i olika forskningsprojekt såsom i matematik (Wallenbergsstiftelsen) och i naturorienterade ämnen och hem- och konsumentkunskap (Naturskolan) och det bloggas friskt om lärande i många olika bloggar. Mycket ambition, lust att lära och att utvecklas som pedagoger och klart kompetensutvecklande.
Det senaste exemplet på medarbetares lust att lära och utmana sina förmågor är när en av våra medarbetare i veckan fick mottaga Björn Ranelid-priset, för sin metafor; Lärare stöper framtidens ljus. Stort grattis, Monica!
Läs mer på Gunnesboskolans hemsida!
Medhåll
Med anledning av den osedvanligt korkade motiveringen till varför en lärare i Gällivare inte får skadestånd för den kränkning han utsattes för i samband med en avhysning av en elev. Att jämföra läraryrket med polisyrket just i det här sammanhanget är kanske inte så klyftigt. Minsann inte var dag man håller med Björklund, men idag så;
"– Man häpnar ju. Det är ju yrkesgrupper som samhället givit våldsmonopol. Poliser är ju beväpnade och har särskild utbildning för att hantera våldssituationer. Jag tar mig för pannan", säger Björklund.
Hur tänkte man i den tingsrätten ...?
Lärare ska inte behöva ta stryk, skriver Sydsvenskan.
Djävlar!
Pratade idag kunskapssyn med politikerna i BSF Lunds stad. Missade att inleda med en harang av svordomar, bara för att exemplifiera det innehåll jag försökte att förmedla, nämligen att allt är stadd i snabb och ständig förändring och att vi inte kan vara säkra på vad som dyker upp bakom hörnet i framtiden och därmed inte heller kan veta vad dagens uppväxande generationer behöver för kunskaper med sig i livet. Alla gamla sanningar är slut, eller i alla fall starkt ifrågasatta, också den om att svordomar utarmar språket. Djävlar! Det var väl det jag trodde ... Då har man alltså gått här och hållt igen i alla år och så visar det sig att ett flitigt användande av svordomar egentligen är motsatsen till språkutarmning; ett klart tecken på lust och kreativitet i språket! ;-D
Läs Bo Bergmans artikel i Sydsvenskan; Att svära utarmar inte språket, tvärtom.
Klarspråk
Skönt med klarspråk; läs DN och artikeln "Skolvalet används för att undvika underprivilegierade". Ha en solig söndag ;-)Mer fusk
Vi lägger ner mycket tid i skolan på att få våra elever att förstå vad som står i styrdokumenten, vad det är de ska lära sig, vad det är som är viktigt. Många, både elever, pedagoger och elevers föräldrar, sitter fast i gamla föreställningar om vad som är "riktig" kunskap. Det är inte ovanligt med föreställningen att kunskap är något som ska läsas in, kommas ihåg och sedan återges utan hjälpmedel. Det är då det är på riktigt ... Och så kanske det var en gång, egentligen inte för så länge sedan, men "times they are a-changin`". Idag handlar det ju inte bara om att memorera kunskapsbitar, idag handlar det om så mycket mer; att kunna förstå sambanden och sammanhangen, analysera, värdera och tillämpa kunskapen och att kunna skapa egen ny kunskap. Det är stor skillnad.
I ansträngningarna att få eleverna att fatta vad som ska läras använder vi oss ofta av s k bedömningsmatriser, ett bra sätt att peka på olika nivåer/djup av lärande. På Örnässkolan i Luleå använder man sig av prov i stället. Flera gånger. Och samma prov. Inte summativt i slutet av arbetsområdet, men mer formativt i början av arbetsområdet och under processen fram till arbetsområdets slut.
"I början var det en del föräldrar, och elever också faktiskt, som reagerade och undrade om det här inte var fusk. En del elever trodde nog att vi var korkade, som att vi inte fattat. »Då vet vi ju vilka frågor som kommer på provet, då kan vi ju det här.« Ja, det är ju liksom det som är meningen, säger Anna Sandstén och ler."
Helt rätt tänkt! Men .... bara om proven är utformade så att de utvecklar de förmågor som ska utvecklas enligt läroplanen. I exemplet från Luleå hittar man syftet för att ge eleverna upprepade prov, framför allt för att öva upp arbetsminnet. Det beskrivs inte vilken typ av frågor eller prov som det arbetas med, men man får hoppas att det ser något annorlunda ut än de traditionella minnesproven som elever förr i tiden (?) utsattes för. Jag tycker att det är betydligt mer spännande att ge tidiga och återkommande prov för att det ger pedagogen stora möjligheter att ställa precis de frågor som behövs för att eleverna ska utveckla sina förmågor och därmed tydligt visa eleverna vad som är viktigt att kunna.
Också på skolan jag leder kan jag ibland hitta kvarglömda s k instuderingsfrågor i kopieringsmaskinen. Frågor som endast syftar till att kontrollera elevernas minneskapacitet eller förmåga att hitta ett enskilt namn, årtal eller begrepp i en löpande text. Den typen av frågor behöver inte återupprepas eller ens användas en första gång. Den typen av frågor inbjuder inte direkt till att få eleverna att reflektera, undra, bli nyfikna eller lösa problem. Den typen av frågor kan man verkligen ifrågasätta på vilket sätt de utvecklar elevers förmågor att tänka självständigt och kreativt.
Således, gärna instuderingsfrågor och prov, men använd dem rätt! Byt ut frågorna, eller åtminstone komplettera med frågor, ställ rätt frågor! Och ställ dem tidigt. Använd dem formativt! Där tror jag Luleå tänker helt rätt.
Låt eleverna få se det slutliga provet första undervisningstillfället och sedan öva på att få till ett så bra svar som möjligt, men alla upptänkliga hjälpmedel. Låt eleverna ha med sina anteckningar, läroböcker och andra hjälpmedel på proven. Med alla medel tillåtna blir det inte ett dugg intressant att ställa kontrollfrågor för pedagogen, vilket ju syftet inte alls är. Sannolikt blir då frågorna av ett helt annat slag, något för eleverna att bita i, lösa, länka samman och förstå och kanske komma till insikt om. Något viktigt. Som så här t ex; teknikprov i åttan!
Mer fusk, helt enkelt ;-)
Korczak
Lyssnade här-om-morgonen på Tankar för dagen (någonstans mellan de nästintill zombieliknande frukostbestyren (gröten i micron, juicen i glaset och f-n vad man bränner sig på rostmackorna ;-) och det långsamma uppvaknandets vederkvickande känsla när livsandarna långsamt återvänder) och Thomas Hammarberg och hans reflektioner kring den polske läkaren, författaren barnpedagogen och medborgarrättskämpen under andra världskriget, Janusz Korczak (pseudonym för Henryk Goldszmit). Märkligt vad klarsynta en del människor var tidigt i historien, Alice Miller, Lev Vygotskij, Ellen Key, Jesper Juul och ovan nämnda Korczak är bara några.... och Hammarberg som med några få meningar och på ett mycket begränsat utrymme lyckas förmedla essensen i vem Korczak var och varför han fortfarande är värd att uppmärksammas, t o m med ett eget år. För de här raderna t ex:
"Det är inte viktigt att veta mycket, men att veta rätt saker, inte att kunna utantill men att förstå, inte att vara lite intresserad av allt möjligt utan att verkligen vara intresserad av någonting."
2012 är Korczaks år!
Nåja, det är i alla fall värt att tänka på ....
"Det är inte viktigt att veta mycket, men att veta rätt saker, inte att kunna utantill men att förstå, inte att vara lite intresserad av allt möjligt utan att verkligen vara intresserad av någonting."
2012 är Korczaks år!
Nåja, det är i alla fall värt att tänka på ....
Narcissos i skolan
"Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?"
"Anmälarna känner sig kränkta av anledningar som att de fått alltför lågt betyg, inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ”dålig stämning”. (---) Det visar sig att eleven inte läst på ordentligt, fått information som han eller hon ignorerat, stört lektionerna, missat provtiden eller haft för hög frånvaro."
Nu är friheten större
För att travestera ökänd sydskånsk kommuns devis; nu är friheten större ... Men till vilken nytta och för vem? Det fria skolvalet och ett kraftigt ökat antal friskolor de senaste 15 åren, har medfört en klart ökad segregering i skolan och en skola som blivit allt mindre likvärdig. Man pratar idag öppet om A- och B-lag, också på Skolverket. I en undersökning som publicerades i dagarna konstaterar man att skillnaderna i resultat ökar oavsett vad man jämför; resultat mellan kommuner, mellan skolor och till och med mellan klasser inom samma skola. Duktiga elever, från studiemotiverade hem, söker sig till skolor med elever av samma kategori och kvar blir de elever som har föräldrar med mindre initiativkraft, lägre utbildningsgrad och sämre social ställning.
Och därmed är spiralen igång; förväntningarna på eleverna styrs av vilka eleverna är, duktiga elever förväntas det mer av, vilka lyckas bättre bara av den anledningen och elever som har svårare att nå målen förväntas det mindre av, vilket i sin tur gör att de lyckas sämre. Till det kommer den s k kamrateffekten, elever sporras att prestera bättre i sällskap med studiemotiverade kamrater, och vice versa. Stor skola, många elever utan särskilda behov betyder god ekonomi, goda möjligheter att kompetensutveckla pedagoger och utrusta skolan med de senaste tekniska lärverktygen och därmed ännu bättre resultat. Och de mindre lyckosamma eleverna, på de allt mindre och fattigare skolorna ... ja, ni fattar.
Är det någon som är förvånad över den utvecklingen? För vem kommer detta som en fullständig överraskning? Inte för mig i alla fall.
Har i många år nu haft mina aningar (och jag är inte ensam om det), så klart innebär det det fria skolvalet en på sikt enorm risk för en olycklig uppdelning av elever i skolor med väldigt olika förutsättningar. Men kanske finns det hopp, när allt fler börjar vaknar. Ledare i ett av de två lärarfacken förespråkar t ex ökat statligt inflytande och mindre kommunalt dito. Jag för min del tror att det mer handlar om andra saker, nämligen höga förväntningar och kompetenta lärare, ett systematiskt kompetensutvecklingsprogram och från kommunalpolitikerna en mer rättvis fördelning av resurserna.
Nej, jag tycker inte det vore fel att begränsa friskolorna ännu mer och ta hänsyn till vad det fria skolvalet innebär för de skolor man väljer sig från. Segregation är sällan av godo, mångfald och blandning har aldrig varit mer befogat!
