LedarBloggen

   

Inför nästa läsår finns det, liksom inför det förra läsåret, flera olika saker som kommer att vara annorlunda; ytterligare förändringar av tämligen avgörande karaktär ligger framför oss. Det är inte utan att det är med viss oro man ser på framtiden. Nedskärningar, besparingar och effektiviseringar är vardagsbegrepp numera, inte särskilt välkomna och inte så trevliga att behöva hantera. Med stora ambitioner, långtflygande visioner och en grundmurad tro på den vanliga kommunala skolans suveränitet är det särskilt svårt att höja blicken och en grannlaga uppgift att försöka entusiamera en hårt arbetande personalstyrka. Ändå är det precis det vi måste göra, envist hålla kvar vid våra ambitioner, men kanske försöka hitta andra lösningar .....det måste ju inte vara det optimala, just det som är.

Ibland tvingas man att ta till åtgärder man egentligen inte vill, men som visar sig t o m utvecklar verksamheten, utan att man aktivt arbetat för den förändringen - i det skenbart bara negativa, dyker det också upp nya möjligheter.

Jag har länge haft en uppfattning som det inte alltid varit så lätt att motivera, nämligen detta rätt utbredda fenomen bland lärare att väldigt många av våra elever behöver ett slags annan hjälp än just den hjälp de själva kan ge; att det alltid finns en särskild experthjälp och kompetens bortom det som en vanlig lärare med adekvat didaktisk utbildning har. Så är det så klart också, till någon del, men jag har också länge anat en osund och, enligt mitt sätt att se, onödigt stark respekt för vad en speciallärare kan åstadkomma utöver det som en vanlig lärare kan ge. Detta i kombination med en från "den vanliga läraren" svag tro på sin egen didaktiska förmåga medför att vi håller på att utveckla ett synsätt på hur vi hjälper våra elever på bästa sätt, som påminner om den gamla exkluderande "klinik"- verksamhet som förr var vanlig på alla skolor.

I tider av nedskärningar tvingas man som skolledare att tänka nya tankar, om resursfördelning och personalutnyttjande som måste få gå utanför "the box", frustrerande till stor del, men också vitaliserande och på ett annat sätt, rätt konstruktivt. Jag vet att det inte är många medarbetare som skulle hålla med mig just i det påståeendet, men icke desto mindre; det finns andra, nya och kanske bättre stigar att trampa.

I min då-och-då-runda på nätet, bl a med ett antal pedagogiska bloggar (Jo, Anne-Marie, du är med varje dag), finner jag intressanta inlägg som jag gärna relaterar till och också hittar argument för mina aningar. Ett sådant exempel var idag när jag surfade in på Ulf Blossings blogg och fann följande uttalande:

"Jag påstår att med en god allmän pedagogisk och didaktisk kunskap om barn och ungas lärande så kan lärare organisera undervisning där såväl "normala" elever som elever med funktionshinder ingår. Jag menar att det är viktigt att hålla fast vid detta - att det sålunda brister i lärares allmänna pedagogiska kunskaper snarare än att problematiken med elever med funktionshinder håller på att växa och "ropar på att lösas" med åtgärder som innebär att dessa elever ska exkluderas från sin klass och behandlas av experter på funktionshinder. Annars riskerar så kallade normala lärprocesser att bli en smal väg endast beträdd av en framgångsrik skara elever alltmer elit-lysande i sin framtoning."

Ulf Blossing, docent i pedagogik Karlstad universitet (Läs hans resonemang!)

Härmed inte sagt att skolans behov av speciallärare är lågt eller att den typen av lärresurser är onödiga. Inte alls ... Men, jag håller med Blossing om att det egentligen handlar om andra saker är just den specialkompetensen; jag tror det handlar om i vilken mån man lyckas etablera en kontakt, en relation, med eleven i fråga och naturligtvis den specialkunskap som speciallärare sitter inne med. Dock, i en prioritering av de båda egenskaperna, specialkunskap och personkemi, håller jag starkt på det senare. Utan en stark, stabil, äkta och genuin relation i botten, kommer man sannolikt inte långt. Möjligen kommer man en bit med disciplin, väl inarbetade rutiner och fyrkantiga läromedel, men till sist landar det ändå i att man måste nå elevens egen insikt om lärande och förståelse för sitt eget bästa och sin framtid.

Det är med dessa tankar jag kan skapa mig förtröstan och tillit inför en situation i höst, med avsaknad av specialkompetens och en halvering av SvA-kompetens, där lärarlaget ändå kan klara av att möta merparten av de behov våra elever med särskilda behov har. Jag har stora tankar om "min" personal, de är oerhört kompetenta, välvilliga och anpassningsbara, men också starkt påverkade av den allmänt utbredda föreställning av att det bara finns ett speciellt sätt att ta sig an elever med särskilda behov; med speciallärare och i avskildhet; i "splendid isolation". Det vill jag ändra på... visst finns det elever som behöver något annat än det den vanliga klassen arbetar med, men långt ifrån alla. Det mesta, tror jag, kan mötas med en något bredare kompetens i det ordinarie lärarlaget, med rimlig beredskap och adekvat kompetensutveckling.

I valet mellan speciallärare eller speciella lärare, är mitt val lätt. Jag tror att det till största delen handlar om "speciella lärare", i bemärkelsen lärare som lyckas etablera en "speciell" relation till eleven, snarare än specialkompetensen man läst sig till om diverse bokstavskombinationer och dylikt. Ofta handlar det inte om något annat än tid, att ägna eleven med speciella behov just tid, tid att hålla fokus, koncentrera sig på det man ska och utestänga allt annat oväsentligt (som måste hållas koll på bland en större mängd skolkamrater).

Med kommande läsårs brist av speciallärarlärarkompetens, i alla fall tillfälligt, känns det utmanande att se vad man kan åstadkomma genom att bygga och utveckla ett team av lärare med bred kompetens, som kan hantera olika elevers behov, utan medverkan av tidigare "institution" av speciallärare och elevassistent.

Jag är förtröstansfull ... vi har många speciella lärare på Gunnesboskolan.