LedarBloggen

Richard Gatarski provocerar i Lära, Utbildningsförvaltningen Stockholms stad ; "en dator per elev är viktigare än behöriga lärare." Que? Läs mer!

Vid horisonten skymtar jag ljuset, det pedagogiskt nyskapande ljuset, för eleverna och skolorna i Sveriges bästa skolkommun, Lunds kommun. Efter flera inspirerande föreläsare under ledarskapsdagarna i Helsingör i veckan känner jag mig stärkt i övertygelsen om vilken skola vi ska ha i framtiden; en skola som vilar på elevernas egna aktiva deltagande i sina lärandeprocesser, som erbjuder en pedagogik och ett innehåll som är relevant för elevernas framtid  och som tillhandahåller de verktyg som är elevernas naturliga.

Temat under dagarna i Helsingör var Hållbart lärande och ur det perspektivet var Teo Härén, kreativitetsinspiratör med hela världen som arena,  och Bo Dahlbom, professor vid IT-universitetet i Göteborg, inbjudna att tala om förändring, kunskap och världen.

I våra "nya" styrdokument sedan 15 år betonas vikten av att vi lär våra elever att tänka själva, använda sin kreativitet och att hantera olika alternativa lösningar och enligt Teo har våra svenska elever verkligen blivit mycket duktiga på att tänka kreativt. Skolan har förändrats till det bättre, vi har ökat vår kunskapsmängd högst väsentligt. Men är det rätt sorts kunskap? Vilken kunskap ska vi fokusera? Vad ska vi bli bra på i Sverige, för att stå oss i konkurrensen med Kina, Indien och Sydostasien?

Vi är i dag, om vi vill det eller ej, en integrerad del av av en global marknad som vi inte riktigt hunnit anpassa oss till, i alla fall inte svensk skola i alla delar. Vi har länge haft ett kunskapsövertag i västvärlden, men detta gäller inte längre, enligt Teo Härén. Vi har redan halkat efter, mycket beronde på att vi fortsätter att konkurrera på marknader där "någon annan kan göra samma sak, fortare, bättre och billigare". Värdet på det slags kunskap vi tidigare var bäst på, har sjunkit, eftersom det idag i många sammanhang tillhandahålls gratis och så förhåller det sig allt snabbare; om någon kan berätta svaret gratis är värdet på den kunskapen noll och därmed ointressant för någon annan att sälja. Teos tes är således: "Det är mindre värdefullt att ha kunskap idag än tidigare."

Vi ska bli bäst på något annat, på något vi är mer eller mindre ensamma om att kunna, vi ska vara bäst på att skapa ny kunskap, inte reproducera gammal kunskap (som kineserna och indierna just nu med hästlängder passerat oss och är världsbäst på). I Sverige ska vi lära oss att göra det som inte alla andra kan och kanske har vi de allra bästa förutsättningarna för att sticka ut från mängden. Vi har det socialt väl förspänt, stabil demokrati och en lång tradition av metoder för hur man samarbetar, löser konflikter och skapar ny teknik. Om vi vill kunna konkurrera i framtiden måste vi sluta att göra det vi alltid gjort, annars begränsar vi oss bara.

För skolan betyder detta naturligtvis en hel del; vi ska fortsätta att utveckla den konstruktivistiska skolan där vi tränar våra elever i kreativt tänkande, tillåter halvrätta men rimliga svar, för resonemang och kritiskt granskar omvärlden. Vi behöver inte mer test och prov, inte mer ordning och räta led, inte mer kontroll och inte mer fyrkantighet. Vi behöver kreativitet i svensk skola! Både i klassrummen, i personalrummen och på rektorsexpeditionerna.

Bo Dahlbom förde ett resonemang om samhällsförändringen från 1800-talets början och fram till nu och hur det påverkar oss idag och vad det innebär för framtiden. Han formulerade tre frågor, som han sedan ägnade föreläsningen att svara på:

• Varför förändras samhället?
• Hur förändras samhället?
• Vad ska vi göra åt det?

eller som han uttrycker det på sin hemsida:

" Vad händer med industrisamhällets institutioner (arbete, skola, sjukvård) när vi lämnar fabrikerna, när arbetsplatserna blir mötesplatser, städerna byggs om, lokalsamhällena får konkurrens och resandet ökar? Hur kommer IT att förändra utbildningen? Till vad kan IT användas och hur? Finns IT-samhällets skolor bara på nätet? Vad händer med lärarna i ett samhälle med livslångt lärande? Vad händer med oss alla när livet allt mer domineras av konsumtion i ett allt hetsigare 24 timmars tempo?"

"Förändring är liv!" Icke-förändring är död, skulle man kunna tillägga... Här har vi också, enligt Bo Dahlbom, det som skiljer människan från övriga levande varelser; förmågan till byteshandel, ingen annan varelse har utvecklat det. Det finns alltså sedan urminnes tider en marknad att byta, köpa och sälja varor. Ekonomisk tillväxt kräver teknisk utveckling, konkurrens och handel. Vi har idag ungefär 50 gånger bättre levnadsstandard än människorna i början på 1800-talet, mindre slit, elände, svält och fattigdom, drägligt arbete, bättre boende, mat, sjukvård, utbildning, kultur och inte minst fritid. Vi lever längre, friskare, rikare och har ett andligare liv och allt detta p g a teknisk utveckling i ständig förändring.

Med en lång kedja av orsak och verkan argumenterar Dahlbom för vikten av att skolan måste anpassa sig till nya tider, till det globala och digitaliserade samhället. När kunskapen inte bara finns i skolan, när skolan inte är en särskild plats, inte har ensamrätt på kunskap då måste skolan förändras, från byggnad till en verksamhet som harmonierar med samhället utanför. Lärarrollen måste då bli något annat än den tidigare varit, läraren måste bli mer av coach, handledare eller guide.

För att hitta denna nya roll måste vi ta oss ifrån gamla rutiner, gamla paradigm och gamla sätt att "lära ut". Enligt Dahlbom handlar det om att se till elevernas verklighet, kunskaper och behov, utnyttja och utmana eleverna på deras planhalva, med trådlöst internet, bärbara datorer och tillgång till hela världen. Så långt i framförandet nämndes 1-1-lösningen som en sannolikt väl vald väg att gå och i samma mening några välriktade sparkar åt reaktionära it-avdelningar runt om i vårt land - spontana applåder rungade.

Visst var det ett väl valt tillfälle att säga just så - för kanske var det en eller annan polett som ramlade ner hos de tre förvaltningscheferna som var med. Hoppas, hoppas att det var detta som gör skillnad och att vi från nu kan börja prata riktigt modernt lärande i kunskapsstaden Lund och därmed snabbt nå den mer konstruktivistiska hållning vi är satta att tillämpa i svensk skola 2009. En nödvändighet om vi vill hålla försprånget på kunskapens marknad....

Om kunskap och framtid - Teo Härén

 

 

Ibland läser man artiklar som bara är; yeees! Senaste numret av Pedagogiskt magasin innehöll en artikel av Sven-Eric Liedman, där han reder ut begreppet bildning och vad som håller på att hända med ett skolsverige i händerna på Björklund. Ett skolsverige där man låter det enkelt mätbara bestämma och där man är mer intresserade av resultatet än av processen i lärandet. Liedman pekar på hur felaktigt det kan bli när man, som Björklund och hans stab, fokuserar på internationella rankingar som redovisar skenbart exakta resultat, men som egentligen bara är vilseledande.

Det är inte, och har egentligen aldrig varit, meningen att skolan endast ska leverera kunskapsbitar, för eleverna att memorera och reproducera. Uppdraget i skolan, särskilt idag med styrdokument som direkt pekar på vikten av reflektion, samband och sammanhang samt metakognition, är att utveckla barns och ungdomars tänkande och lärande i en riktning som man skulle kunna kalla bildning.

Vad är då bildning? Bildning är, enligt Liedman, just reflektion; i en lärandesituation anstränger man sig inte bara för att komma ihåg kunskapsbitarna, man anstränger sig för att se samband, sammanhang och mening, skapa sig en egen förståelse, man granskar kritisk, värderar och analyserar (vänder och vrider, delar och sätter samman igen). Kort sagt, man "tänker själv in" sin nya kunskap, arbetar aktivt för att knåda in ny kunskap i den "deg" av gamla kunskaper och erfarenheter som varje människa bär på.

Därför är det så viktigt, inte minst i våra dagar med ett informationsflöde som tar sig groteska former, att våra elever får beredskap att hantera all denna information och möjlighet att strukturera densamme till meningsfulla mönster. Det är därför vi i skolan är noga med att förse eleverna med strategier för hur man lär sig, det är därför vi ser till att eleverna ständigt sätts i situationer att reflektera över sitt lärande och det är därför vi tränar våra elever att ställa sig reflekterande frågor om allt de läser, hör och upplever via nätet, tv och radio. Det är därför vi använder Blooms taxonomi, för att visa på kunskapens hela komplexitet;  fakta – förståelse – tillämpning – analys – syntes – värdering, det är därför vi idag som pedagoger inte i första hand levererar exakta svar utan ställer reflekterande motfrågor tillbaka, när elever undrar. 

”Bildning är inte en viss mängd kunskaper som man förvärvat och känner sig nöjd med. Bildning är att vara på väg mot nya insikter. Det är en process, inte ett resultat.”

Då börjar vi närma oss ett bildningsideal som förutsätter att vi överger den ytliga kunskapssyn som så länge varit förhärskande och istället accepterar att kunskapen är en livslång process som inte kan "genvägas" eller påskyndas – en livslång process som ger sammanhang, mening, struktur och riktning åt själva existensen. Som ger människan hennes identitet.

Kan något vara viktigare?