LedarBloggen

I senaste numret av Chef & Ledarskap recenseras ett antal (3) böcker om framtidens ledarskap. I artikeln finner jag flera saker som jag själv tänkt rätt länge nu. Vi har ett samhälle i snabb förändring och som framfusigt tar mark i skolans värld, om vi vill det eller ej. Men skolan i sig, med all dess "trögrörliga", traditionella och hierarkiska strukturer, står på många sätt väldigt still; vi har klasser om 25-30 elever, som bevistar 40-minuters lektioner i skolsalar som ser ut som de gjorde för 100 år sedan, mestadels lärare som överför kunskapsbitar i lagom portioner, för elever att svälja på samma sätt, samtidigt och med samma innehåll. 

Det nya begreppet för dagen, i alla fall för mig, är "distribuerat ledarskap"; ett ledarskap som bygger på medarbetares engagemang, ansvar och initiativ; när man "ser alla på skolan som potentiella ledare, coachar dem som vill ta mer ansvar och fördelar ledarskapet efter situation och individ." Ett ledarskap som bygger på gemensamma värderingar och ett grundläggande partnerskap, på deltagande, samarbete och gemensamt skapande. På samma sätt vill man skapa ett distribuerat lärande, med en skola med elever som lär med moderna verktyg, i situationer som liknar verkliga livet, med problem att lösa, i ett samlärande och kreativt lärande-koncept och med ett slags coachande pedagoger som lotsar eleverna i sina egna medvetna lärandeprocesser.  

Nyckelord är varje elevs personliga utveckling, ökat elevansvar, individualisering, mångskiftande bedömning, en handledande lärarroll, ett uppbrytande av fasta strukturer och undervisningsrum, en organisation som bygger på samverkan och medverkande föräldrar. 

"Om skolan inte hänger med riskerar den att plötsligt en dag ses som irrelevant av eleverna. De kommer helt enkelt att föredra att lära sig saker på annat sätt än i skolan - eller i alla fall välja de skolor som börjat fatta galoppen."

Kan vi räkna oss till skolor som "fattat galoppen"? Jag tror det, men vi står inför stora utmaningar.