SETT färdigt
Ny dag, nya insatser och nya input! Ytterligare en dag på SETT, vi hinner fyra seminarier innan hemfärd.
10.00 Joachim Thornström Läromedel anno 2012 - skapa din egen interaktiva bok. Följer herr Thornström på bloggen och fångar där upp många goda synpunkter, idéer och frågor. Idag berättar Joachim om Apple IBooks Author, en programapplikation för iPad och ett program för Macen att visa respektive skapa en interaktiv bok. Något komplicerat i samverkan mellan paddan och datorn, något man inte är riktigt van vid när det gäller Apple. Det mesta brukar fungera tillsammans på bekvämast möjliga sätt. Men här skapar man alltså i datorn, för att se resultatet i Macen. Varför? Kommersiellt? Sälja mer eller?
I vilket fall, Joachim visade på knappa timmen hur man kan använda programmen. I sin exempelbok, som var roligt välfunnen (med runor, hackor och stämjärn), Att rista sig till läsning, visade han vad man kan göra; läckert hopsatt med bilder, filmer och inbäddade klipp från Youtube. Hur coolt är inte detta?!
Joachim pratade om vad paddan och iBooks Author kan betyda för kunskapandet i skolan. Eleverna får/kan med detta verktyg:
- gå från att vara passiva läsare till mer aktiva läsare
- visualisera komplicerade begrepp
- hålla data aktuellt
- lättare ämnesintegrera
- underlättar multimodialtlärande
- starkt stöd i olika inlärningssstilar
Än en gång tänker man; F-n vad roligt att få vara elev i skolan i dag!! Kan jag få börja igen?
11.15 Stig Roland Rask Den digitala generationsklyftan. Länge sedan jag hörde Stig Roland Rask, kände igen det mesta, men det han säger tydliggör vad det handlar om. Läs vad bloggen IKT-Utforskaren tyckt om det Stig Roland Rask berättar.
Rask pratade kring begreppet Den digitala generationsklyftan och började med att konstatera att nätet ofta omtalas som något negativt, i medier och i föräldrakretsar. Och visst kan nätet vara förfärligt, enkelspårigt och begränsande - men det kan också vara härligt, kreativt och stimulerande. Det kan vara utvecklande, gränsöverskridande och fungera som brobyggare, men också styrande, likriktande och skapa murar. Nätet kan ibland fungera tröstande, men också ibland vara sårande, det kan vara spännande men också farligt, förljuget i delar, men också väldigt ärligt i andra och det kan vara såväl tolerant som diskriminerande. Nätet kan vara allt det som också livet utanför internet kan vara.
Rask menar att det behövs en rejäl förståelsekampanj av vad internet är, kan vara och kanske håller på att bli. Vad är det för problem med problematiseringen? Ungdomar upplever ofta att vuxna är oförstående och t o m fördömande om det som ungdomar sysslar med på nätet, kan de bli annat än undanglidande? I förlängningen kommer ungdomar att undvikea att vända sig till vuxna.
Vuxna ser öga-mot-öga som det bästa kommunikationsformen, medan ungdomar känner sig bekvämare och friare att kommunicera via tangentbordet och nätet (man vågar vara mer ärlig), vuxna associerar datorspel med våld, beroendeproblematik, meningslös tidsskillnad och social isolering, medan unga tänker på avkoppling och spänning.
Tillgången till medier har blivit mer individualiserat och rört sig från gemensamma miljöer till tonårsrummet och byxfickan. Någon gång där på 70-80-talet när familjens andra-tv bars in i ungdomsrummet försvann ungdomen med den!
Man har också rört sig från att vara passiva konsumenter, till att vara aktiva producenter av mediainnehåll. En 20-åring har idag skrivit mer text, tagit fler bilder och gjort mer film än medelföräldern har gjort under hela sitt liv. Det har blivit en starkare koppling mellan identitet och medier både när det gäller att skapa och att uttrycka sin identitet och också att ungas medieanvändning har en tydlig förskjutning av gränserna mellan det privata och det publika! rask-brasklapp på slutet:
13.00 Håkan Fleischer Om 1-1 är svaret, vad är då frågan? Går på det här mest för den spännande rubriken ;-). Fleischer har påbörjat (men inte slutfört) en forskning kring en-till-en i skolan och ställt ett antal obekväma frågor i haussen över konceptets förträfflighet. Vad är det man inte pratar om? Var är frågorna om lärare och elevers förändrade arbetsvillkor med införande av en-till-en? Något om stress? Vad händer med kommunikationen i klassrummet när alla elever har var sin dator? Ska vi undra över dessa frågor? Fleischer menar att det måste vi, det är misstänkt positivt kring en-till-en, mer av ett hallelujamoment, men att det också är starka marknadskrafter som har orsak att få det att se ut som framgångsrikt.
En annan reflektion han gjorde, var att skolbiblioteken ska vara med i en-till-en-projektet. När så sker blir konceptet bättre, i den meningen att elevernas källkritiska träning inte glöms bort. Se också till att alla lärare har bra kunskaper om motivationens mening, hur man rent allmänt motiverar elever till lärande. Ta reda på lärares huvudbryn, kartlägg personalgruppen - för att reda ut hur man ska planera skolans kompetensutveckling.
En-till-en handlar inte i första hand om teknik, det handlar om att skapa forum för möte och att i varje möte med varje enskild elev, älska mötet.
"Låt inte en-till-en bli svaret på en fråga vars formulering ni glömt"
I huvudet på Håkan Fleischer
14.15 Christina IT-mamman Löfving Motivation att lära - hur hjälper vi elever att utveckla det? IT-mamman är också en blogg jag återkommer till med jämna mellanrum, för tips och idéer om allehanda IKT-relaterade saker. Kul att se henne live!. Titeln idag kom att handla mer om motivation och mycket lite om IKT. Det handlade om att hitta motivation och vad som krävs för det. Erica menar att motivation är något man kan skapa, enligt följande;
- motivation går att utveckla - vi kan hjälpa den på vägen i vårt förhållningssätt
- motivation kräver förståelse för sammanhanget
- motivation kräver tillit
Carol S Dweck pratar om talanginställning, med inställningen "jag är född sådan, jag kan inte påverka, allting måste vara rätt och fel, jag vill inte visa min svaghet) och steg-för-steg inställning (med inställningen "jag kan utvecklas, jag kan påverka, jag kan hitta kreativa lösningar, det gör inte så mycket att jag ibland visar mig svag). Det är två olika sätt att ge feedback (beröm); det kanske inte är så bra som vi vuxna ofta gör, säger t ex:
- Oj vad fint, vad duktig du är!
Kanske hellre något i stil med:
- Jag ser hur du kämpar. Du, hur tänkte du här? Kanske om man gör så här ...
Det visar sig att grupper som får den senare typen av feedback är benägna att gå vidare till en högre nivå av lärande, med större utmaningar, medan den första typen av beröm tenderar att förstärka en inställning av att bli kvar i sin "comfort zone".
Forskargruppen Stone/Deci/Ryan ger följande råd hur man skapar motivation, på lång sikt; en inre motivation:
- ställ öppna frågor - tillåt att elever får spåna, göra fel
- lyssnar aktivt och återkopplar
- erbjud valmöjliheter och klargör ansvarsområden
- ge uppriktig och positiv respons
- undvik tvingande kontroll (yttre motivation)
- uppmuntra att utveckla och utmana kunnandet i nätverk
Hepp, nu hinns det inte mer. Mot tunnelbanan och tåget söderut. SETT färdigt!
Nya SETT att se
På plats i Kista-mässans konferenslokaler, för två dagar IKT-föreläsningar på SETT. Ett stort utbud av 45-minuters föreläsningar/seminarier ger en del beslutsångest; det är alldeles för mycket man bara måste lyssna till. Vi har dock gjort upp ett prioriteringsprogram för de 6 seminariepassen under dagen, från kl 10.00-18.30.
10.00 Först på programmet var Aron Solomon och rubriken A global perspective on schools, empathy, leadership and learning. Han öppnar med, Stockholm is my favourite city! Budskapet i hans anförande, som jag uppfattade det, var att det är, likt Puentedura tänker, att omdefiniera skolan. Han jämförde skola i en rad olika länder; USA, Kanada, Kina, Sverige och Finland så klart. Men poängterade också att finsk skola fungerar i Finland, sannolikt ingen annanstans och därmed inte för andra att ta efter (adress Björklund).
Vi har verkligen en omdefiniering att hantera, enligt Aron. Vår uppfattning om telefonen t ex, den håller på att totalt ombildas. Vad är egentligen ett telefonsamtal? Hur många svarar på ett telefonsamtal i real time idag? I morgon? Vad är en fax? Hur många skickar mail nu för tiden? Hur kommunicerar vi, om bara ett par år? Och vad betyder det för lärande och skola? Stora saker på gång ...
Aron Solomon avslutade med, framtiden är att arbeta kollaborativt! Tror jag också.
Aron Solomon avslutade med, framtiden är att arbeta kollaborativt! Tror jag också.
11.15 Anna Engström/Carola Rehn Lindberg Att skriva sig till läsning med datorn.
Ibland blir saker och ting så uppenbara. Har länge varit fascinerad över hur människor lär sig att läsa. När nya metoder och modeller för detta presenteras i form av att skriva sig till läsning, är det klart intressant. En av de mest intressanta saker som kommit upp de senaste åren är Arne Trageton och hans sätt att lära små barn att läsa, nämligen via att skriva. Och att skriva på en dator. Pedagogerna från Grimstaskolan i Vällingby ville kalla det ett arbetssätt - detta att skriva först och med hjälp av det så småningom läsa. Vad är då så speciellt och nytt med detta? Kanske egentligen inte så mycket nytt, mer än datorn då. Allt skrivs på datorn, skrivs och hörs (via talsyntes), eleverna slipper lägga ner en massa tid på att skapa bokstäver för hand innan de kan använda bokstäverna (vilket ter sig ganska korkat om man tänker efter, ingen direkt funktion, ingen egentlig motivation).
Funktion tycker jag är ett nyckelbegrepp i sammanhanget; här får eleverna en inlärningssituation som grundar sig på produktion, snarare än konsumtion, stora möjligheter till kollaborativt lärande, de arbetar med sina egna verkligheter och ser en direkt koppling till funktion. Det är en aktiv process, svår att misslyckas med och som medför ett stort mått av lust. Pedagogerna från Grimsta framhöll och metodens värdegrundsperspektiv; det handlar om samarbete, kommunikation om språk, kreativitet, uttrycksmöjligheter, självförtroende och skapar egen, tydlig framgång. Här finns också ett positivt genusperspektiv.
13.00 Andreas Skog, IT-pedagog på Mediacenter i Västerbotten, Sociala medier för lärande. Föredragshållaren berättande inledningsvis om syftet med de 45 minuterna; att ge en känsla av vad som är på gång, vad det innebär för oss alla, och särskilt i skolan, att hela världen är uppkopplad.
Ibland blir saker och ting så uppenbara. Har länge varit fascinerad över hur människor lär sig att läsa. När nya metoder och modeller för detta presenteras i form av att skriva sig till läsning, är det klart intressant. En av de mest intressanta saker som kommit upp de senaste åren är Arne Trageton och hans sätt att lära små barn att läsa, nämligen via att skriva. Och att skriva på en dator. Pedagogerna från Grimstaskolan i Vällingby ville kalla det ett arbetssätt - detta att skriva först och med hjälp av det så småningom läsa. Vad är då så speciellt och nytt med detta? Kanske egentligen inte så mycket nytt, mer än datorn då. Allt skrivs på datorn, skrivs och hörs (via talsyntes), eleverna slipper lägga ner en massa tid på att skapa bokstäver för hand innan de kan använda bokstäverna (vilket ter sig ganska korkat om man tänker efter, ingen direkt funktion, ingen egentlig motivation).
Funktion tycker jag är ett nyckelbegrepp i sammanhanget; här får eleverna en inlärningssituation som grundar sig på produktion, snarare än konsumtion, stora möjligheter till kollaborativt lärande, de arbetar med sina egna verkligheter och ser en direkt koppling till funktion. Det är en aktiv process, svår att misslyckas med och som medför ett stort mått av lust. Pedagogerna från Grimsta framhöll och metodens värdegrundsperspektiv; det handlar om samarbete, kommunikation om språk, kreativitet, uttrycksmöjligheter, självförtroende och skapar egen, tydlig framgång. Här finns också ett positivt genusperspektiv.
13.00 Andreas Skog, IT-pedagog på Mediacenter i Västerbotten, Sociala medier för lärande. Föredragshållaren berättande inledningsvis om syftet med de 45 minuterna; att ge en känsla av vad som är på gång, vad det innebär för oss alla, och särskilt i skolan, att hela världen är uppkopplad.
Det hände något 1990 - internet kommer in i bilden på allvar. Plötsligt var hela världen sammankopplad i ett gigantiskt nätverk (var åttonde människa på jordklotet är idag med på Facebook t ex). Plötsligt har helt nya grupper fått inflytande. Vi hamnade i ett helt nytt gemensamt kraftfält, ett kraftfält med en enorm energi. Och vi gör det tillsammans - kollaborativt!
Andreas pekade också på det faktum att man inte kan ställa sig utanför sociala medier, alla påverkas direkt eller indirekt, det går helt enkelt inte att välja bort. Han pekade t ex på att folk som handlar med dina pensioner är på sociala medier, läser Blondinbella och andra.
Men varför så viktigt att inte ställa sig utanför sociala medier, som förälder, lärare eller rektor, även om man inte ser varken nytta eller nöje med att delta? Det handlar om att skaffa sig medborgerlig kompetens, menar Andreas. Också sociala medier är kraftfulla verktyg för lärande; ett konstruktivistiskt verktyg där elever får tillfälle att möta riktiga människor i riktiga situationer - funktion! Elever kan mycket och känner till mycket om social medier - men att använda dem för lärande ser inte eleverna inte så tydligt. Detta måste vi i skolan visa eleverna, genom att flytta över lärandet på elevernas egen planhalva.
Kolla Andreas hemsida!
14.15 Dennis Westerberg Blir du lönsam lille vän? Om inte, köp ett munspel! Med den rubriken kan man inte annant än öppna med en bluestrudelutt på munspel, eller hur?
Bloosblasters - på munspel Dennis Westerberg
Därefter följde en timme lång show med många anekdoter, oneliners och skratt, men också viktigheter angående kreativitet, passion och nya sätt att föhålla sig till barn- och ungdomskulturer. Huvudbudskapet, som återkom hela tiden, var att vi måste möta våra unga (i skolan våra elever) där de är, och ta dem dit vi vill. Vad vill vi då, förutom att skapa ansvarstagande samhällsmedborgare? Kanske bibehålla nyfikenheten och kreativiteten ...
Vad är kreativitet? Publiken fick sms:a in sina förslag under föreläsningen, förslagen var många; tänka utanför boxen, lösa problem etc. Westerberg definierade vad kreativitet är på följande sätt:
Slutligen ett råd på vägen, till alla vuxna, föräldrar såväl som lärare och skolledare:
16.00 Patrik Hernwall och hans föredragning Ungas uttryck i digitala medier, en multimodal kompetens var en ganska seg historia. Kanske berodde det på den mörka föreläsningssalen, den sena timmen eller på innehållet, som egentligen var intressant, men kanske för dåligt sammanhållet.
Multimodalitet handlar i alla fall om hur man använder flera olika unika resurser och blandar dessa till nya uttryck, om det vidgade textbegreppet, hur man kan hitta alternativa sätt att uttrycka tankar, känslor och kunskaper; med ljud, bild, film, video, dans, text, röster, layout, sampling etc. Det handlar om hur den som skapar - "producer" och den som konsumerar - "user", flyter samman till en och samma, till en "produser".
Slutligen, fem ödmjuka förslag till hur vi vuxna bör förhålla oss till barn- och ungdomar:
Så, mingel, middag och en tidig kväll. SETT en hel del bra idag! ;-)
Vad är kreativitet? Publiken fick sms:a in sina förslag under föreläsningen, förslagen var många; tänka utanför boxen, lösa problem etc. Westerberg definierade vad kreativitet är på följande sätt:
- att definiera problem
- komma på så många olika lösningar som möjligt
- välja ut en av lösningarna
Slutligen ett råd på vägen, till alla vuxna, föräldrar såväl som lärare och skolledare:
- visa din passion
- låt kidsen visa sina passioner
- bjud in passionerade människor till skolan
- besök platser där passionerade människor möts
16.00 Patrik Hernwall och hans föredragning Ungas uttryck i digitala medier, en multimodal kompetens var en ganska seg historia. Kanske berodde det på den mörka föreläsningssalen, den sena timmen eller på innehållet, som egentligen var intressant, men kanske för dåligt sammanhållet.
Multimodalitet handlar i alla fall om hur man använder flera olika unika resurser och blandar dessa till nya uttryck, om det vidgade textbegreppet, hur man kan hitta alternativa sätt att uttrycka tankar, känslor och kunskaper; med ljud, bild, film, video, dans, text, röster, layout, sampling etc. Det handlar om hur den som skapar - "producer" och den som konsumerar - "user", flyter samman till en och samma, till en "produser".
Slutligen, fem ödmjuka förslag till hur vi vuxna bör förhålla oss till barn- och ungdomar:
- uppmuntra till bred textualitet
- och individuella uttryck
- kommentera
- aktivt söka upp ungas gestaltning från fritiden
- relevantgöra
Så, mingel, middag och en tidig kväll. SETT en hel del bra idag! ;-)
Motivation och kontroll
Just hemkommen från en föreläsning av Peter Gärdenfors, på temat Motivation, Kunskap och Förståelse ... och, mer otippat; Kontroll.
Begreppet kontroll har åtminstone jag inte sammankopplat med övriga ovanstående temaord och behandlat ganska styvmoderligt och negativt, sett utifrån statsmakternas, kommunens, skolledares och pedagogers kontroll - men här pratar vi elevens egen kontroll i bemärkelsen sin egen känsla av kompetens. Rätt självklart.
Gärdenfors refererade till Jerome S Bruners tankar om vad som är viktigast för motivation:
- Nyfikenhet
- Känsla av kompetens
- Ömsesidighet
Nyfikenheten föds vi med och den är oerhört stark redan från början. Den hjälper oss framåt, att vi utvecklas och lär oss nya saker. Känsla av kompetens handlar om att ha kontroll över situationen, se mönstren och förstå sammanhangen - också stark från födseln, tänk bara på det lilla barnets "Kan felv!". Har man inte kontroll, känner man att man inte räcker till - tappar man i motivation. Kanske börjar man skolka, stannar hemma eller strular och drar runt för att ses i andra sammanhang. Slutligen ömsesidigheten; vi är sociala varelser som både vill och måste samverka och samarbeta med andra - människan tycker oftast om att göra saker tillsammans.
Med denna vetskap kan man fundera över hur mycket av detta vi lyckas åstadkomma i skolan. Hur duktiga är vi på att väcka eller bibehålla elevers nyfikenhet? Hur kan vi få våra elever att känna kompetens och därmed få kontroll på sin lärandesituation? Hur duktiga är vi på att låta eleverna arbeta med varandra, att ömsesidigt lära varandra?
Peter Gärdenfors förde oss tankemässigt, mest med frågor, mot huvudfrågan; hur kan vi i skolan dra nytta av det informella och spontana lärandet, lärandet som sker av nyfikenhet och ofta tillsammans med kamrater utanför skolan? Eftersom det informella lärandet bland barn och ungdomar ofta karakteriseras som genuint intresse och nyfikenhet bör det finnas något för oss i skolan eftersträvansvärt. Han skissade upp en modell som såg ut ungefär så här:
Med denna vetskap kan man fundera över hur mycket av detta vi lyckas åstadkomma i skolan. Hur duktiga är vi på att väcka eller bibehålla elevers nyfikenhet? Hur kan vi få våra elever att känna kompetens och därmed få kontroll på sin lärandesituation? Hur duktiga är vi på att låta eleverna arbeta med varandra, att ömsesidigt lära varandra?
Peter Gärdenfors förde oss tankemässigt, mest med frågor, mot huvudfrågan; hur kan vi i skolan dra nytta av det informella och spontana lärandet, lärandet som sker av nyfikenhet och ofta tillsammans med kamrater utanför skolan? Eftersom det informella lärandet bland barn och ungdomar ofta karakteriseras som genuint intresse och nyfikenhet bör det finnas något för oss i skolan eftersträvansvärt. Han skissade upp en modell som såg ut ungefär så här:
(Svär inte på att jag fått ihop alla pilar enligt Peters skiss. Var en himla massa pilar ;-P)
Det är nära till hands att tänka på vad John Hattie kommit fram till i sin forskning, något Gärdenfors också refererade till. Begreppen feedback, metakognition och själv- och kamratbedömning är faktorer som, enligt Hattie, har stor effekt på elevers lärande, på elevers inre motivation. Feedback och möjlighet att reflektera över sitt lärande (metakognition) är två delar som vi på Gunnesboskolan har fokuserat väldigt starkt under många år nu, via vår portfolio- och Lära@lära-metodik. Nyfikenheten kan vi underhålla genom att tillämpa en pedagogik som utgår ifrån relevanta problemställningar, nära elevers intressesfärer och med verktyg som är intuitiva för en ung generation. Ömsesidigheten kan vi bli ännu bättre på genom att använda oss av elevers egna energi och nyfikenhet i olika slags elevgrupper och -konstellationer i lärandet och att bjuda in elever att bli mer delaktiga i hela sin lärandeprocess, från planering och genomförande till utvärdering och bedömning.
Slutligen gav Gärdenfors sin bild av vad en god pedagog är:
Slutligen gav Gärdenfors sin bild av vad en god pedagog är:
- någon som har djup ämnesförståelse, dvs som ser mönstren och sammanhangen och som lyckas förmedla detta
- en lärare som ger relevant feedback till eleverna och som använder elevers feedback på undervisningen, till att förbättra sin undervisning
- någon som bäddar för och ger eleverna möjligheter att ha kontroll över sitt lärande, känna sin kompetens
- någon som kan berätta (visa och berätta är klassiska grundbultar i allt lärande)
Detta sista med berättande, var egentligen något Gärdenfors började med, att visa och berätta är klassiska grundbultar i all form av lärande och undervisning och kanske något vi delvis tappat i dagens skola. Å andra sidan antydde Gärdenfors på slutet, och helt kort, att sektorer i dagens samhälle, t ex datorspelsindustrin, bygger mycket av sina produkter på att bygga miljöer, ställa upp problem att lösa och typer att låtsas vara, som till mycket hög grad liknar det gamla berättandet. Det är kanske därför våra elever är så upptagna av datorspelen och det är kanske där vi har något att lära!
Didaktikens verktyg - Peter Gärdenfors
The båtten is nådd
Back in business!...
... och the båtten is nådd! På mina skrivbord, menar jag, för första gången på länge kan jag se öppna fria ytor på flera ställen ;-) Massor av papper, pärmar, gamla post-it-lappar och diverse annat har förpassats till containern för brännbart, alternativt dokumentförstöraren i kopieringsrummet. Säkert har ett och annat åkt med, som jag (eller i värsta fall Skolinspektionen, häpp) förr eller senare kommer att sakna och förgäves leta efter. Men det får det vara värt.
Det tar sin lilla tid att städa skrivbord, hyllor och lådor, särskilt när man fastnar i en massa texter; gamla planeringar, utvärderingar, riktlinjer, PM, foton och annat smått och gott; blir liksom en liten odyssé över de senaste årens skolutveckling och det är välgörande. Inte så att man bara inser vad mycket onödigt, dumt och fel man gjort tidigare (i alla fall inte exeptionellt mycket mer än någon annan, tror jag) men framför allt för att man förstår hur utvecklingen rusar fram och hur mycket bättre, smidigare och klokare (nåja ;-) man förhåller sig till saker och ting idag.
Lite portfoliokänning idag för rektorn.
Tema I(K)T
I senaste numret av Lärarnas tidning fokuserar man IKT, Informations- och KommunikationsTeknik, Tema IT-klyftan, och tar upp datorernas intåg i skolan ur flera olika perspektiv, både vad gäller möjligheter och hinder, förhoppningar och farhågor. Många intressanta artiklar och infallsvinklar, här några exempel.
Klyftan syftar dels på den skillnad som delar den svenska skolan i åtminstone två delar, de kommuner och skolor som satsar, och har satsat en tid, och de som inte gjort det. Men också de klyftor som handlar om tillgång till tekniken (idag inget större problem eftersom de flesta har en dator i hemmet), eller den som handlar om hur den digitala tekniken används och om man har de kunskaper som behövs för att utnyttja alla de nya möjligheterna till fullo, i skolan och i hemmen. Barnen/Eleverna som kommer från miljöer där de stimuleras till att använda nätet för lärande, snarare än att bara kommunicera via Facebook och spela spel, får just den skolning och den nyansering av nätets fantastiska möjligheter som är nödvändig för att våra elever ska upptäcka alla de nya lärresurser som finns tillgängliga bara några få klick bort. Stora möjligheter, ibland lite för mycket möjligheter, enligt en del skeptiker.
Men det är här lärarna kommer in! För att peka på alternativen, vägleda och handleda i informationsflödet, sätta elever att reflektera över händelser, kommentera andras åsikter, foga samman informationsdelarna till samband, sammanhang, finna mönster och därmed skapa sin egen kunskap. Ett annat lärande, som kräver ett annat slags lärarskap.
- Det hänger på lärarna och deras förmåga att anamma det nya, förändra sin undervisning och hålla eleverna fokuserade på uppgiften säger Jan Hylén, fristående konsult, som studerat den forskning som finns kring en-till-en-konceptet (ett 40-tal forskningsrapporter).
Också i artikeln IT ställer stora krav på ämnesdjup framför den norske forskaren Lars Vavik liknande åsikter:
- För att användningen av IT i undervisningen ska lyckas måste den vara knuten till det ämne som läraren undervisar i. Lärarens kompetens inom sitt ämne är helt avgörande.
Självklart måste pedagogerna vara de som har initiativet i klassrummet, oavsett verktyg; penna, papper, stordiabilder eller datorstödd undervisning. Men för övrigt har jag svårt att se sambandet varför det är särskilt viktigt med lärares ämneskunskaper just när det gäller IT-användning, det är väl alltid viktigt. Möjligen har Vaviks åsikter sin grund i Norges förhållande till IT i skolan., där man tidigt införde IT som en egen basfärdighet, allt i det tämligen vällovliga syftet att uppgradera den digitala kompetensen. Samtidigt införde man ett massivt datorstöd i merparten av Norges skolor. Kanske har det medfört att fokus, lite för brutalt, flyttats från ämneskunskaperna i riktning mot en digital kompetens och att det ökat skepticismen hos den norska lärarkåren.
Men faktum kvarstår, läraren och lärarens ämnes- och didaktikkunskaper är avgörande för elevers lärande, oavsett om det är i kombination med IT eller inte.
Var fjärde lärare använder aldrig digitala verktyg i skolan, varken i undervisningen eller utanför undervisningen och knappt varannan lärare har fortfarande inte en egen arbetsdator. Möjligen ett samband ;-) Självklart måste varje medarbetare ha tillgång till verktygen på samma sätt som eleverna och lika självklart ett bra tag före eleverna utrustas, i alla fall med en-till-en-datorer. Det måste finnas en grundläggande förtrogenhet hos pedagogerna med verktygen och det får de med användandet. I en prioriteringsordning för de skolor som ännu inte är igång skulle jag råda att:
I artikeln Datorn - fälla eller frälsare hävdar Åke Grönlund, professor i informatik, att ensamarbetet (eget arbete, eller ej-lärarledd undervisning) tycks öka i takt med ett ökat datoranvändande. Så kan det naturligtvis vara, men så har det i stor utsträckning också varit tidigare, utan datorer. Men om det är så, och i ökande, då använder man sannolikt inte de digitala lärverktygen på det mest optimala sättet och missar mycket av verktygens styrkor, nämligen den fantastiska möjligheten till kollaborativt arbete, samlärande och transparens. Kanske är det så att ensamarbetet bara till synes ökar, för att samarbetet och det kollaborativa arbetet sker över nätet. En tonåring djupt försjunken framför datorn är sällan ensam, det pågår sannolikt mycket kommunikation och aktivitet där via något socialt media. Det är detta vi ska försöka fånga upp i skolan, för lärande.
Läs mer i Lärarnas tidning, Tema: IT-klyften!
Också i artikeln IT ställer stora krav på ämnesdjup framför den norske forskaren Lars Vavik liknande åsikter:
- För att användningen av IT i undervisningen ska lyckas måste den vara knuten till det ämne som läraren undervisar i. Lärarens kompetens inom sitt ämne är helt avgörande.
Självklart måste pedagogerna vara de som har initiativet i klassrummet, oavsett verktyg; penna, papper, stordiabilder eller datorstödd undervisning. Men för övrigt har jag svårt att se sambandet varför det är särskilt viktigt med lärares ämneskunskaper just när det gäller IT-användning, det är väl alltid viktigt. Möjligen har Vaviks åsikter sin grund i Norges förhållande till IT i skolan., där man tidigt införde IT som en egen basfärdighet, allt i det tämligen vällovliga syftet att uppgradera den digitala kompetensen. Samtidigt införde man ett massivt datorstöd i merparten av Norges skolor. Kanske har det medfört att fokus, lite för brutalt, flyttats från ämneskunskaperna i riktning mot en digital kompetens och att det ökat skepticismen hos den norska lärarkåren.
Men faktum kvarstår, läraren och lärarens ämnes- och didaktikkunskaper är avgörande för elevers lärande, oavsett om det är i kombination med IT eller inte.
Var fjärde lärare använder aldrig digitala verktyg i skolan, varken i undervisningen eller utanför undervisningen och knappt varannan lärare har fortfarande inte en egen arbetsdator. Möjligen ett samband ;-) Självklart måste varje medarbetare ha tillgång till verktygen på samma sätt som eleverna och lika självklart ett bra tag före eleverna utrustas, i alla fall med en-till-en-datorer. Det måste finnas en grundläggande förtrogenhet hos pedagogerna med verktygen och det får de med användandet. I en prioriteringsordning för de skolor som ännu inte är igång skulle jag råda att:
- förse pedagogerna med bärbara datorer
- skaffa projektorer i varje klassrum
- kompetensutveckla pedagoger systematiskt i IKT
- anställ en person som kan både IT och pedagogik - en IKT-pedagog
- börja bygga upp ett bestånd med bärbara datorer i mobila vagnar
- satsa på en-till-en-datorer
- skapa tid för pedagogers samlärande och erfarenhetsutbyte - t ex teachmeets
I artikeln Datorn - fälla eller frälsare hävdar Åke Grönlund, professor i informatik, att ensamarbetet (eget arbete, eller ej-lärarledd undervisning) tycks öka i takt med ett ökat datoranvändande. Så kan det naturligtvis vara, men så har det i stor utsträckning också varit tidigare, utan datorer. Men om det är så, och i ökande, då använder man sannolikt inte de digitala lärverktygen på det mest optimala sättet och missar mycket av verktygens styrkor, nämligen den fantastiska möjligheten till kollaborativt arbete, samlärande och transparens. Kanske är det så att ensamarbetet bara till synes ökar, för att samarbetet och det kollaborativa arbetet sker över nätet. En tonåring djupt försjunken framför datorn är sällan ensam, det pågår sannolikt mycket kommunikation och aktivitet där via något socialt media. Det är detta vi ska försöka fånga upp i skolan, för lärande.
Läs mer i Lärarnas tidning, Tema: IT-klyften!
Betygstänk
Det börjar närma sig betygstider. Anar en viss nervositet och frustration hos medarbetarna inför att sätta betyg enligt den nya betygsskalan. Nytt och okänt och frågorna dyker upp; är det möjligt att sätta ett A redan i årskurs 7? Vad betyder "till övervägande del"? Hur många procent är det?
Här gäller det att tänka nytt … eller?... Nja, hur mycket nytt är det egentligen?
Tidigare hade vi strävansmål, uppnåendemål och betygskriterier. Idag har vi syften, centralt innehåll och kunskapskrav. En annorlunda betygsskala, visst, men samma principer och samma tänk. Redan med Lpo 94 försökte skolmyndigheter få oss att tänka mer kvalitet och mindre kvantitet, mer förmågor att utveckla och mindre stoff att memorera. Med nya Lgr 11 är det än mer accentuerat.
Kanske blir det mindre krångligt att förstå hur vi ska bedöma och sätta betyg, om vi fokuserar de förmågor som anges i syftena, dvs målen för undervisningen, snarare än det stoff som anges i det centrala innehållet och som är mer att betrakta som medel att nå målen, precis som i Lpo 94. Förmågorna som anges i syftet är betydligt mer ämnesgenerella, långsiktiga och kopplade till kvalitetsaspekter än det centrala innehållet, som snarare tenderar att kvantifiera ens tänkande och mer likna något man kan bocka av (v). Kunskapskraven utgår från de långsiktiga målen i syftet och det är syftesmålens förmågor som ska bedömas.
För övrigt tycker jag att det vi betygsätter i skolan är alldeles för snävt. I det sammanhanget kan jag ha en del förståelse för om pedagoger omedvetet, men helt i strid med betygssystemets kunskapskrav, väger in egenskaper som flit, noggrannhet, uthållighet och kanske t o m uppförande i sin bedömning. För nog betyder dessa faktorer en hel del, och egentligen mycket mer, både för den enskilde elevens personliga utveckling och för vår gemensamma samhällsutveckling.
En hel del svar om det nya betygssystemet kan man få på Skolverkets hemsida för FAQ om betyg!
Eller fiffigt!?
PS. Svaret på frågan om A i årskurs 7, besvaras så här av Skolverket:
"Svar: Ja. Vid betygssättning ska hela den sexgradiga betygsskalan användas. Detta gäller när betyg sätts såväl innan ett ämne har avslutats, terminsbetyget, som när ett ämne har avslutats, slutbetyget. När betyg sätts innan ett ämne har avslutats, ska betygssättningen bygga på de kunskaper som eleven har inhämtat i ämnet till och med den aktuella terminen. Betyg sätts i årskurs 6 och 7 från och med läsåret 2012-2013.
Vid bedömningen ska elevens kunskaper ställas i relation till de kunskaper en elev ska ha uppnått vid betygstillfället i förhållande till kunskapskraven i årskurs 6 respektive årskurs 9.
Det betyder att läraren vid betygssättningen behöver göra en bedömning av vad kunskapskraven i slutet av årskurs 6 respektive i slutet av årskurs 9 kan betyda för de olika betygsstegen, det vill säga kvaliteten på förmågan i relation till det innehåll som har behandlats, fram till och med det aktuella betygstillfället."
... eller så här:
"Eftersom kunskapskraven anger vilka kunskaper som krävs för olika betyg i slutet av årskurs 9 behöver man som lärare göra en bedömning av vilken kunskapsnivå som är rimligt att begära av eleven i de tidigare årskurserna för ett visst betyg i förhållande till kraven för årskurs 9. Hela betygsskalan ska användas vid varje betygstillfälle och högsta betyg ska vara möjligt att få redan i årskurs 6. Jämförelser mellan kunskapskraven i årskurs 6 och årskurs 9 kan vara ett stöd i bedömning i årskurs 7 och 8."
Elevinflytande på piedestalen!
Ordföranden i BSF Lunds stad, Lars Hansson, uppmärksammas i dagens Sydsvenskan, efter ett inlägg i sin blogg (larsilund.se) i veckan där han ifrågasätter elevers delaktighet och inflytande över sitt lärande.
Anmärkningsvärt är bara förnamnet!
Jag är övertygad om att Lars Hansson har bra koll på vad styrdokumenten säger om inflytande, elevers ansvar och elevdemokrati (han brukar vara påläst) och därför är det så förvånande att han formulerar sig som han gör i sitt blogginlägg. Så, för säkerhets skull och för allas vår påminnelse; vi har tydliga styrdokument, skollag och läroplan, som vi måste följa, tolka och tillämpa och tydligt kommunicera till våra elever .... och som vi aldrig kan välja bort!
(Fetstilat är min formatering)
Skollagen (2010:800) kap 4 (om Kvalitet och inflytande), 9 § "Barn och elever ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Informationen och formerna för barnens och elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen. Eleverna och deras sammanslutningars arbete med inflytandefrågor ska även i övrigt stödjas och underlättas."
... vidare står det i Skollagens kap 10, 2 § "Grundskolan ska ge eleverna kunskaper och värden och utveckla elevernas förmåga att tillägna sig dessa. Utbildningen ska utformas så att den bidrar till personlig utveckling samt förbereder eleverna för aktiva livsval och ligger till grund för fortsatt utbildning. Utbildningen ska främja allsidiga kontakter och social gemenskap och ge en god grund för ett aktivt deltagande i samhällslivet."
I den nya läroplanen för grundskolan står det i de inledande kapitlen om värdegrund och övergripande mål och riktlinjer, upphöjt och placerat först i läroplanen för att de är så viktiga och grundläggande för undervisningen. I 2.3 om Elevers ansvar och inflytande står det tydligt, i sex punkter, vad den enskilde läraren ska (inte bör) göra:
- utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan,
- svara för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll samt se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad,
- verka för att flickor och pojkar får ett lika stort inflytande över och utrymme i undervisningen,
- svara för att eleverna får pröva olika arbetssätt och arbetsformer,
- tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen, och
- förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle.
Så klart finns det en väl underbyggd orsak och ett särskilt syfte med att man framhävt begreppen inflytande, deltagande och ansvar som man gjort i styrdokumenten. Sannolikt är det inte bara för att våra elever ska fostras och skolas "i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism". Ett än viktigare syfte är detta oomtvistade faktum att delaktighet och elevers egna ansvar spelar en avgörande roll för motivation och lärande. Ju mer vi förmår involvera elever i upplägget av undervisningen - i de delar de kan ha inflytande - desto bättre för deras djuplärande. Delaktighet och inflytande är en stark påverkansfaktor när det gäller motivation, och elevers motivation är det vi måste söka och underhålla mest varsamt - motivation är en förutsättning.
Självklart måste det vara pedagogen som har initiativet i klassrummet, den som leder och fördelar arbetet utifrån styrdokumenten och de ramar som satts. Men i processen av att tillämpa styrdokumenten, inom ramarna, ska eleverna ha stort inflytande och få talrika tillfällen att ha synpunkter på innehåll, arbetssätt, arbetsformer och examination och hur undervisningen ska organiseras. Det betyder inte att eleverna ska bestämma och/eller ta över undervisningen. Enligt min uppfattning och i min vardag är det heller inget problem; elever är mycket medvetna om demokratins spelregler och lärare väldigt duktiga på att släppa in eleverna att få ge uttryck för sina åsikter, komma med sina förslag och samplanera så långt detta är möjligt och samtidigt nå läroplanens mål.
Jag förstår, som Lars Hansson själv säger till Sydsvenskan, att inläggets rubrik är till för att provocera (vilket han i mitt fall lyckats med) och ifrågasätta begreppet elevinflytande, men i själva inlägget handlar det inte bara om att provocera, här ges uttryck för en del saker som oroar.
"Tyvärr är det i stor utsträckning lärarna som mer eller mindre omedvetet arrangerar dessa spektakel – på direkt uppmaning från skolans styrdokument." Vilket förtroendet visar detta på, för lärare och nationella styrdokument?
"Läraren är den som vet vad man måste fylla elevens verktygslåda med innan han eller hon går vidare till nästa steg." Vilken kunskapssyn vittnar ett sådant uttalande om?
"Och läraren ska vara den självklara ledaren i klassrummet som säger stopp när eleven försöker ta genvägar." Elevsyn?
"Kanske borde ämnet demokrati få en egen kursplan?" Som etik då, eller livskunskap, eller empati ...? För mig är det ämnen som ingår i alla ämnen, hela skolvardagen, överallt.
Jag vill inte tro att LH faktiskt tycker att våra elever ska ha mindre inflytande i sitt lärande. Jag vill gärna tro att blogginlägget har formulerats lite väl tillspetsat och olyckligt och att vi får ett mer nyanserat inlägg vad det lider.
Om vi nu ska ha någon piedestal, tycker jag absolut att vi ska placera just elevers inflytande på denna, av flera anledningar, nyss nämnda. Elever har inte för mycket inflytande över sitt lärande, de har för lite att säga till om. Om vi inte värnar om detta, och ökar elevers inflytande, riskerar vi i längden ett ökat antal elever med allt sämre motivation och i förlängningen, en skola som blir allt mindre angelägen för våra elever.
Det vore synd, bara för att man politiskt inte insett vikten av elev- och medborgarinflytande.
Höga förväntningar
Med några dagars perspektiv på årligen återkommande LLL-utflykt till Helsingör, funderar jag över innehållet i årets tema; Pedagogiskt ledarskap, med Hans-Åke Scherp (från Karlstad universitet och, enligt Björklund, Sveriges främsta flumpedagog ;-) och Mikael Alexandersson (från Göteborgs universitet, forskarkollega med Scherp och allt annat än flummig) som eminenta gästföreläsare.
Båda förde ett resonemang kring lärande i allmänhet, om lärares och skolledares betydelse för elevers lärande i synnerhet och än mer specifikt, om forskningen kring detta. Det var tankar om görande och lärande, organisationstänkande eller utvecklingstänkande, yttre och inre motivation och yttre och inre effektivitet, learning studies, lärande samtal och feedback och feedforward och forskningsstudier (McKinseyrapporten), och forskningsstudier som studerat andra forskningsstudier i s k meta-studier (Hattie). Typ, rätt mycket ....
McKinsey-rapporten tittade på ett antal framgångsrika skolor och hittade följande tre gemensamma nämnare:
"The experiences of these top school systems suggests that three things matter most: 1. getting the right people to become teachers, 2. developing them into effective instructors and, 3. ensuring that the system is able to deliver the best possible instruction for every child".
En av de viktigaste slutsatserna i Hatties metastudier kan sammanfattas så här:
"En viktig förutsättning för det synliga lärandet är att elever löpande får återkoppling på sitt arbete. Men det är inte ökad feedback i sig som stärker elevresultaten. Det handlar snarare om att läraren genom elevernas feedback får en förändrad uppfattning om vad det innebär att vara lärare. Med andra ord: Feedback som ger feedback är själva grundbulten för framgång!" (Mikael Alexandersson i artikeln Att göra skillnad i Lärarnas Nyheter/Pedagogiskt Magasin)
Av alla dessa forskningsstudier, alla resonemangen under två dagar och mängder med uppmaningar i punktform, skulle man, enligt Alexandersson, kunna "koka ner" till ett antal punkter, slutligen till egentligen enbart två:
Lärare som gör skillnad är bättre på att
- se vad som är väsentligt
- testa idéer om lärande och undervisning
- kommunicera kunskapsmål
- förklara hur eleverna ska nå målen
- använda varierandemetoder
- formulera frågor (avöppen karaktär)
- skapa lugn och ro
- anpassa sig till elevers olika behov
- vägleda eleverna i sitt lärande
- ge relevant feedback
- följa upp elevers lärande
- engagera eleverna i sina egna utvärderingsprocesser
- öppna klassrummet för extern granskning
- ha höga förväntningar på eleverna
- ge feedback som ger feedback tillbaka
"Ett problem, som jag ser det, är att det är ofta andra än lärare som talar om vilka idéer, metoder eller organisationsformer som ska gälla i skolan men också vad som karaktäriserar skickliga lärare. Tänk om vi hade en skola där lärare själva på ett systematiskt sätt studerar det som gör skillnad i barns och ungdomars lärande. Vilken kunskap skulle då inte kunna utvecklas om vilka aspekter som ligger till grund för själva skickligheten hos de lärare som förmår barn och ungdomar med skilda förutsättningar att förstå all den komplexitet som omger dem." /Mikael Alexandersson
Läs mer i artikeln i Lärarnas Nyheter/Pedagogiskt Magasin; Om att göra skillnad
(Förresten finns nu alla Pedagogiska Magasinets teman genom åren på en och samma sida; här!)
Jo, kanske har vi en bit kvar till att bli våra egna forskare, men jag tycker att det är en klart intressant tanke att utveckla och undersöka. Höga förväntningar har jag/vi, feedbacken ska vi lära oss att använda bättre och mer systematiskt. En spännande utmaning ....
Och till sist, tack Mikael för påpekandet om och bekräftelsen av den här bloggen och tidigare inlägg; har inte haft så många läsare på en och samma helg tidigare ;-D Välkomna, alla rektorskollegor i kommunen, att läsa, begrunda och snart återkomma till - och varför inte använda kommentarsfunktionen!? Ros, ris eller mothugg, me like!
Läs mer i artikeln i Lärarnas Nyheter/Pedagogiskt Magasin; Om att göra skillnad
(Förresten finns nu alla Pedagogiska Magasinets teman genom åren på en och samma sida; här!)
Jo, kanske har vi en bit kvar till att bli våra egna forskare, men jag tycker att det är en klart intressant tanke att utveckla och undersöka. Höga förväntningar har jag/vi, feedbacken ska vi lära oss att använda bättre och mer systematiskt. En spännande utmaning ....
Och till sist, tack Mikael för påpekandet om och bekräftelsen av den här bloggen och tidigare inlägg; har inte haft så många läsare på en och samma helg tidigare ;-D Välkomna, alla rektorskollegor i kommunen, att läsa, begrunda och snart återkomma till - och varför inte använda kommentarsfunktionen!? Ros, ris eller mothugg, me like!
Bokstavera mindre
För just nu en diskussion med en något tvehågsen medarbetarstab på skolan; mot att sätta betygsliknande siffer- eller bokstavsbeteckningar i matriser, på prov och i skriftliga-omdömen-sammanhang. Vi fokuserar, enligt min mening, alltför mycket på betyg och alltför lite på vad kursplanernas syften, centrala innehåll och kunskapskrav anger och formulerar - i alla fall i den formativa bedömning som ska ske innan vi slutligen sätter ett summativt betyg, i slutet på en termin eller ett läsår.
Jag är dock inte ensam om att tycka att vi bör tona ner betygen rätt rejält tills det är dags att sätta betygen. Stora delar av forskningen, skollagen och läroplanen är tydliga på den här punkten; betyg har aldrig visat på särskilt stor betydelse när det gäller att höja elevers måluppfyllelse och lärande och har aldrig varit bärande i den formativa lärandeprocess vi vill åstadkomma i skolan - snarare tvärtom!
Anders Jönsson, forskare från Malmö högskola uttrycker sig t ex så här i en artikel i Helsingborgs Dagblad:
— "När man ger skriftliga omdömen som samtidigt liknar betyg fokuserar eleverna bara på det sistnämnda. Och det finns mig veterligen inga studier som stödjer tesen att betyg påverkar lärandet positivt", säger han.
På Skolverkets hemsida kan man läsa på FAQ:
"Skriftliga omdömen är inte detsamma som betyg. Skriftliga omdömen ska ge tydlig information till elev och föräldrar om elevens kunskaper i relation till de nationella målen utifrån den lokala pedagogiska planeringen och fungera som grund för elevens fortsatta lärande. De skriftliga omdömena kan fokusera ett urval nationella mål beroende av hur undervisningen är planerad. Betyg däremot relaterar alltid elevens samlade kunskaper till samtliga nationellt fastställda mål att uppnå och kriterier i ett ämne. De skriftliga omdömenas utformning är inte nationellt formaliserade och bör också lyfta fram elevens utvecklingsmöjligheter i syfte att stimulera fortsatt lärande, något som betyg inte gör."
Den nya skollagen anger vad som gäller för betyg:
3 kap16 § Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt då betyg ska sättas.
10 kap 16 § Betyg ska sättas
1. i slutet av varje termin från och med årskurs 6 till och med höstterminen i årskurs 9 i alla ämnen, utom språkval, som inte har avslutats,
2. i slutet av varje termin från och med årskurs 7 till och med höstterminen i årskurs 9 i språkval, om ämnet inte har avslutats, och
3. när ett ämne har avslutats.
I samtalet om kvaliteterna i lärandet bör vi alltså undvika att alltför mycket prata i termer av A-B-C-D-E, för att de skymmer det verkligt väsentliga i det som de skriftliga omdömena ska ange; hur eleven svarar upp mot de nationella målen och var han/hon befinner sig i de olika nivåerna i kunskapskraven och hur eleven ska komma vidare i sitt lärande. Om vi väljer att i första hand benämna nivån med betygsbokstäverna och samtidigt tonar ner eller helt utelämnar de begrepp och det språk som ingår i språket i kunskapskraven, finns det en uppenbar risk att eleven slutar att lyssna på det verkligt väsentliga.
Varför måste det stå en bokstavsbeteckning över matrisens olika kolumner? Varför ska man på varje enskilt glosprov ange resultatet i betygsbeteckningar? Varför ska vi styra in och underblåsa att våra elever - med yttre motivationsmarkörer - skapar sig en väldigt ytlig kunskapsuppfattning?
Vill vi ha elever med ett rikt metakognitivt tänkande och dito språk, måste vi skola dem att använda de begrepp, ord och uttryck som utvecklar detta; genom att använda språket, lär vi oss språket!
Allt annat känns futtigt!
Satsa kollektivt
Staten skjuter nu till ytterligare miljarder (senast 3,8) för att höja lärarnas status. Man ska skapa karriärvägar (utöver skolledarkarriär) för pedagoger, dvs vissa lärare ska få möjlighet att vidareutbilda sig och öka sin kompetens (t ex till lektorer). Man hoppas därmed öka läraryrkets attraktionskraft för kommande studerandegenerationer och att det på sikt kommer att leda till att lönerna höjs för hela lärarkollektivet.
Om jag har förstått det rätt menar Björklund att dessa pengar i första hand ska användas till att höja lärarnas ämneskompetens, inte till allmändidaktisk utveckling av hela arbetslag eller skolenheter. Men är det inte just det som behövs mest? Ämneskompetensmässigt är väl Sveriges lärarkår hemma!? I alla fall är det min bedömning, med de pedagoger jag träffar i min vardag och i andra sammanhang utanför den egna skolan. Kanske kan en möjlig karriärväg sporra någon eller några pedagoger till ytterligare ansträngningar för att öka sin ämneskompetens, men jag skulle tro att de som står främst i ledet att göra detta också är de som minst behöver det ;-) Var lämnar det resten av lärarna och hur gynnar det helheten?
Ska vi höja nivån och uppnå större måluppfyllelse för eleverna tror jag vi måste göra det tillsammans. Det är här microteaching kommer in i bilden. Till det behöver vi tid. Tiden kan vi köpa med pengar från staten (av de 3,8 miljarderna) för att finansiera *den uppgörelse SKL gjort med lärarfacken om att omfördela arbetstiden och flytta in 5 av de 10 (eg 10,5) timmar lärare idag disponerar som s k förtroendearbetstid; 40 timmars arbetsvecka, arbetsplatsförlagt + 5 timmar/veckan förtroendearbetstid, för att bibehålla ferierna intakta.
Låt oss få använda de extra timmarna tillsammans, en timme mer om dagen, till forskning. Låt oss som arbetar i skolan få en rimlig chans att delta i den skolnära forskningen, ta del av forskningsrön och pröva teorierna i praktiken, parallellt med den egna undervisningen och med handledning från universitet och högskola. Det skulle göra stor skillnad för våra elever, på kort tid, långt mycket större skillnad än om någon eller några medarbetare kompetensutvecklades i sina respektive ämnen och fick titeln "lektor".
Det skulle möjligen inte vara helt finansierat med de senaste statliga utfästelserna, men det skulle i alla fall ge kommunerna en hel del råg i ryggen för att våga ta steget och faktiskt tillhandahålla de medel som krävs för att komma en bit på vägen till högsta möjliga måluppfyllelse för våra elever. Men det är klart ... det är långt till de 10 000 som lärarfacken anser saknas i lärarnas lönekuvert ... och ändå ett steg i rätt riktning ;-)
Fotnot: *I avtalet finns tre alternativ till avsteg från vanlig ferieanställning, det vill säga 45 timmars arbetsvecka där 10 timmar utgör förtroendearbetstid:
- Fortsatt ferieanställning (45 timmar) med 5 timmar förtroendearbetstid.
- Semesteranställning med 40 timmar arbetsvecka.
- Annan lokal överenskommelse om arbetstiden.
Kick-off
Långsamt och lite motvilligt (så klart) börjar det nya läsåret krypa närmre och alla sommarlovslediga pedagoger försöker hitta tillbaka till ett slags skolreglerad vardag, med inrutat veckoschema. På ett sätt lite ledsamt - att sommaren är på väg att ta slut och "oändligt" sommarlovsfria dagar plötsligt befinner sig bakom oss - men också ett kärt återseende av kollegor, vardagslunk och mycket snart nu, också elever. Hittills har introduktionsdagarna handlat om välkommen-tillbaka-möten, personalfotografering, mingelfikor, att lära känna nya kollegor, schemajusteringar, planering av teman och nu senast personalutveckling under trevliga former; vi har varit på kick-off!
Under två dagar har vi, i hälsans tecken, varit på "retreat" på Österlen, vandrat, lagat mat kollektivt och bara umgåtts samt lärt oss om yoga- och meditationsövningar (Smiling mountain) och vad raw-food-lunch kan innebära ;-). Ingenting kunde bli bättre ... utom vädret, som var tämligen blött!
Det slår mig flera gånger under de båda dagarna, hur lyckligt lottad man är med en personalgrupp som denna, hur alla på ett självklart sätt visar ett stort mått av deltagande och medskapande, frikostigt delar med sig av sig själva och bidrar till en så positiv och lättsam stämning - trots att vi inte hade vädergudarna med oss. Om våra elever får sig till del bara en bråkdel av detta salutogena förhållningssätt, vill jag påstå att vi har precis den guldsits jag nu åter en gång förnimmer. Det ska bli inspirerande att ta sig an ett nytt arbetsår och få fortsätta att utveckla vår skola i sann konstruktivistisk och salutogen anda. I veckan drar vi upp tempot ....nu är det bara eleverna som fattas oss! Välkomna tillbaka!
[Pst! Bilderna är tagna i Mandelmanns trädgårdar i Södra Rörum där vi finalfikade]
New York, New York
Här ett försök att samla intrycken, vidarebefordra tips till er som efterfrågat detta och en del bilder från två minnesvärda veckor i NYC. Man lär så länge man lever... ;-) och man får ständigt tillfälle att ompröva sina värderingar och utmana sina fördomar, särskilt när man reser till New York. Den i mina ungdomsår så politiskt korrekta vänsterhållning till USA och den "imperialistiska förtryckarpolitiken" har gjort att jag aldrig haft någon särskild längtan och därmed aldrig kommit iväg till det stora landet i väster. Det har jag kanske inte heller fortfarande gjort, om man betänker vilken liten del, om än aldrig så viktig, New York utgör. Men det går ju fler tåg (eh?), att utforska mer av den nordamerikanska kontinenten. Skulle jag gärna ....
Den första missuppfattningen för mig att omvärdera var det vanligen förekommande påståeendet att New York skulle vara stort, rörigt, anonymt och därmed opersonligt. Till ingen del (möjligen undantaget stort) kan jag instämma i detta. Tvärt om - den enorma ytan gör att det är många små områden (småstäder, grannskap, stadsdelar) som var och en av dem ger en känsla av småskalighet och trivsamhet, hur konstigt det än låter. Det finns en känsla av "nära till allt" var man än befinner sig i staden; affärer, barer, restauranger, biografer, teatrar - you name it - typ hela världen runt hörnet, som är klart fascinerande.
Inte heller stämde alla elaka rykten om en osäker och våldsbenägen stad. Också här tvärtom; har sällan så konsekvent blivit bemött med leenden, vänliga tilltal och så många "Can I help you?" Vi rörde oss förvisso mestadels i välordnade Manhattanmiljöer, med en befolkning som är välsituerade, välutbildad och kosmopolitisk, men också till någon del i mindre bemedlade och betydligt mer slitna områden. Men det är nog ingen tillfällighet att NYPD kör omkring med devisen "courtesy, professionalism, respect" ....
Det var emellertid frapperande många människor; restaurangfolk, taxichaufförer, muséepersonal etc. som hade mycket knackig engelska, knappt att förstå faktiskt. Det var överraskande, men kanske inte så konstigt när man tänker närmare på det.
Hur som helst, en både rolig, intresant och lärorik resa, med flera highlights. Jag tänker på alla trevliga muséer varav MoMA (Museum of Modern Art) var det finaste, tätt följt av Guggenheim. Metropolitan museum of Art var fantastiskt, men för stort och alldeles för många marmorfigurer, etruskiska stenskärvor och medeltida konstverk för att jag skulle orka hålla fokus mer än tre timmar. Jag tänker på Highline Park; en några kilometer lång och 6-10 meter bred park anlagd på ett gammalt järnvägsspår 6-8 meter upp i luften. Djärvt kreativt och gjort med finess, enkelt och raffinerat på samma gång. (Meatpacking District, 10th Av, 12-19 st). Jag glömmer inte Iridium, legendariskt jazzställe som serverar högklassiga jazzartister varje kväll och på måndagar Les Paul trio (dock utan Les Paul själv som gick bort 2009). Trion utgör grunden och har först en egen avdelning och därefter tillsammans med kvällens utvalda gästartister, som har i uppgift att tolka Les Paul på sitt alldeles egna sätt. Ett måste för alla som uppskattar jazz. Bättre än så här blir det inte .... (1650 Broadway, strax runt hörnet vid 51sta gatan). Jag minns med tillfredsställelse Bleecker street, med mängder av barer och hak, som alla har förstklassiga bluesartister på scen varje kväll. Vi återkom till Terra Blues flera kvällar. (Greenwich Village/NoHo)
Les Paul trio 2006
Vi hamnade på Pier 1 en eftermiddag/kväll, ett promenad- rollerblades- och cykelstråk längs vattnet på den västra sidan, med restauranger och barer och gratiskonserterer ;-) (West 70th street vid Hudson river). Ba´så, liksom ...
... och så klart Central Park, Brooklyn Bridge, Chinatown och mycket, mycket mer!
... och så klart Central Park, Brooklyn Bridge, Chinatown och mycket, mycket mer!
Till avdelningen "turistfällor vi gick i" får man räkna sightseeingbussarna som tog sig fram i snigelfart och med rätt usla guider, men med en båttur runt södra delen av Manhattan och en fribiljett till Top of the Rock i priset. I facket fällor placerar jag också den guidade turen i FN-byggnaden. Vi misstänkte det redan tidigt, men föll till föga sista dagen, dels för att vi bodde i princip grannar med FN-skrapan och dels för att det var hemresedag och 35 grader varmt ... och ingen vind. Air-condition var ett måste denna dag! Museum of the city of New York kunde vi också varit utan; halva museet byggdes och utställningen vi gick dit för (om Ground Zero) börjar först i augusti (sic!).
För övrigt, New York-borna har fattat vad det är som gäller i teknikväg, minst 8 av 10 använder iPhone, iPad och/eller MacBook, på caféer och restauranger, i parker och på gatan. Överallt. Men tyvärr, Apples glaskub på 5th Av var till vår besvikelse tillfälligt inbyggd i vita träväggar. Och det här med dricks-systemet, varför inte bara baka in allt i priset!? Åh vem hade trott att jag skulle sitta och vara stolt över gamla Abba, Björn och Benny?! ;-P
Men, köpfesten måste få ett slut, läser jag i tidningen idag, söndag, apropå den ekonomiska krisen i USA, så sant som det är skrivet. Man kan inte skylla på varken krig eller skattesänkningar, står det att läsa, bara på regeringens ansvarslösa spenderande. Och så kan det vara. Har inte heller någonting att skylla på ;-P ... men kul var det!
För övrigt, New York-borna har fattat vad det är som gäller i teknikväg, minst 8 av 10 använder iPhone, iPad och/eller MacBook, på caféer och restauranger, i parker och på gatan. Överallt. Men tyvärr, Apples glaskub på 5th Av var till vår besvikelse tillfälligt inbyggd i vita träväggar. Och det här med dricks-systemet, varför inte bara baka in allt i priset!? Åh vem hade trott att jag skulle sitta och vara stolt över gamla Abba, Björn och Benny?! ;-P
Men, köpfesten måste få ett slut, läser jag i tidningen idag, söndag, apropå den ekonomiska krisen i USA, så sant som det är skrivet. Man kan inte skylla på varken krig eller skattesänkningar, står det att läsa, bara på regeringens ansvarslösa spenderande. Och så kan det vara. Har inte heller någonting att skylla på ;-P ... men kul var det!
Se bildalbum från New York på Picasa! (Klicka Bildspel längst upp till vänster)
Ett annat New York - lång lista med lite udda tips för den som är på väg till NYC!
New York Inspiration
Ett annat New York - lång lista med lite udda tips för den som är på väg till NYC!
New York Inspiration
Bedömning för framtiden
Bedömning för lärande är bedömning för framtiden.
Begreppet bedömning är kanske inte det mest optimala ord att använda i sammanhang med lärande och undervisning, med tanke på sin grundform "döma". Det är lätt att hemfalla åt endast den summativa delen; kontrollen och domen över hur det blev, utan någon möjlighet att rätta till och förbättra sitt arbete. Engelskans "assessments" är egentligen bättre, då ordet relaterar mer till "värdera" eller "uppskatta", något uppmuntrande på vägen mot något bättre.
Så låt oss i fortsättningen se begreppet bedömning endast som ett sätt att stödja och hjälpa vidare.
I dessa dagar präglas skolvardagen av en hel del betygsvånda, både för elever och för pedagoger och det är dagar då pedagogers bedömningskompetens verkligen ställs på sin spets. Åtskilliga skoldagar, lektioner, övningar, mindre test och större prov, elevers alla kunskaper, färdigheter och förmågor ska sammanfattas och summativt bedömas och betygsättas med ettdera G, VG eller MVG.
Hur är det möjligt? Och på vilket sätt gynnar det elevernas fortsatta och framtida lärande? Dessa frågor ställer sig Christian Lundahl vid Uppsala universitet som i många år forskat kring pedagogisk bedömningskompetens. Han var på besök under senaste skolledarforum i BSF Lunds stad och resonerade om lärande, bedömning och betyg.
Vi lever i en tid när själva lärandet fått ett egenvärde, när kunskapen ständigt förändras och användningen av densamme hela tiden utvecklas. Hur ska vi bedöma dessa nya kunskapsformer på ett rättvist sätt, samtidigt som bedömningarna ska främja kunskaps- och lärandeprocesserna? Hur kan vi få till bedömningar som bidrar till framtidens lärande och motivation?
Vi definierar ju inte längre kunskap (eller borde åtminstone inte), som fakta om omvärlden, som enbart ett stoffinnehåll att memorera och reproducera. Vi definierar kunskap mer som ett verktyg, likt en modern schweizerkniv, med flera olika delar att utveckla för att skapa vår egen omvärldsförståelse. Kunskapsbegreppet innefattar förvisso både fakta, begrepp, teorier och modeller - men också en intellektuell och kommunikativ dimension. Det handlar om att skapa sammanhang, förklara orsak och verkan, upptäcka konsekvenser och associera olika företeelser med varandra. Kunskap blir något alla måste bygga upp själva - det kallas konstruktivism - inte något man kan reducera till att bara information, något att bara komma ihåg en stund, för att sedan återupprepa på närmaste prov eller förhör.
Det handlar om att bygga förståelse. I undervisningen måste således eleverna får möjlighet att träna förmågorna som beskriver sammanhang, förklarar orsak och verkan och dra egna slutsatser och pedagogerna måste kunna bedöma detta rätt mycket svårare och inte alltid så lätt mätbara.
Därför är det också, enligt Lundahl, oerhört viktigt att svensk lärarkår får utbildning och träning i hur man bedömer elevers lärande. Vid en jämförelse med andra yrkesgrupper visar det sig att lärare endast har någonstans mellan 0-5 % undervisning i bedömning under sin utbildning, medan t ex läkare och jurister använder ca 30-40 % av sin utbildning åt att träna sina bedömningskompetenser. Särskilt underligt kan det tyckas, när forskningen (t ex Hattie) pekar på att god bedömarkompetens är flera gånger starkare än många andra variabler, såsom klasstorlek, nivågruppering etc. för att öka elevers måluppfyllelse.
Lundahl pekade på vikten av att syften, undervisning och bedömning hänger ihop för eleverna, att lärandet synliggörs, eleverna blir delaktiga och får möjlighet att själva ta ansvar för sitt lärande. Han uppmanade varje skola att skaffa sig en bedömningspolicy där syftet skulle vara att
- tydliggöra skolans värdegrund (syn på elever, lärande, kunskap) och att se till att skolans bedömningar vilar på denna värdegrund
- se till att skolans bedömning syftar till att främja lärande
- fastställa att bedömning och undervisning hör ihop
- ge eleverna inflytande över hur de ska visa sitt kunnande
- formativ och summativ bedömning sker i balans
- det sker ett kontinuerligt utvecklingsarbete kring bedömning
- pedagogerna får det stöd som behövs från ledningen för att utveckla bedömningen tillsammans
- samsyn råder hur bedömningsarbetet utvärderas och följs upp
- det finns en plan för hur skolans mål och resultat kommuniceras
I praktiken och förlängningen av denna policy skulle det vara självklart att man utvärderade och bedömde elevers arbete formativt, att poäng och betyg på test och prov inte angavs, då det skymmer den formativa bedömningen i form av lärares kommentarer, att schema för prov kommunicerades tydligt till eleverna, att elever får möjlighet att bedöma varandras arbeten och att pedagoger får gott om tid att sambedöma elevers arbeten. I klassrummen skulle det vara lika klart att fördela frågor som utmanar, mer än kontrollerar, att gå "från förhörsledare till talkshow host”, ställa fler öppna frågor av typen "ett fönster in i elevernas tänkande”, frågor som inte är ute efter ett rätt eller fel, men som utmanar vidare genom; "hur tänker du nu…, vad betyder det…, varför blir det så…".
Det gäller att skapa ett utgångsläge där elever känner att den kan bli i princip vad som helst, om man anstränger sig och lär sig att arbeta på rätt sätt. Bara den som är aktiv i sitt lärande lär sig och en viktig förutsättning för detta är att lära eleverna att smart är ingenting man är, det är något man kan bli.
Självförtroende, självkänsla och framtidstro ... kan vi bygga något viktigare?
Likabehandling
Vissa veckor är mer konstruktivistiska....
... som t ex förra veckan med temaarbetet kring likabehandlingsplanen. I vårt systematiska likabehandlingsarbete, utöver det dagliga etiska modellandet, lyfter vi också då och då de dokument som reglerar denna systematik, mer i förebyggande syfte. Med väldigt få undantag har vi ett mycket tillåtande, tolerant och vänligt samtalsklimat mellan elever på skolan, en situation delvis beroende på att vi uppmärksammar mindre lämpligt beteende och språk och ständigt försöker motverka detta.
I veckan som gått har eleverna arbetat med innehållet i skolans likabehandlingsplan; läst planen, reflekterat över innehållet och gestaltat detta med olika konstnärliga uttrycksmedel (bild, musik, drama, film etc). Vi kunde vidga textbegreppet, variera redovisningsformerna och utmana elevernas kreativitet. Det är detta som karaktäriserar begreppet konstruktivism; elevernas delaktighet, ansvar, initiativ och målmedvetenhet. Eleverna tillåts att själva konstruera och dela med sig av kunskapen. Det innebär ett ökat fokus på eleven och att undervisningen bygger på ett stödjande och underlättande av elevens eget lärande. Det innebär inte att läraren, som en viss minister tycks tro, fullständigt träder tillbaka och överlämnar allt ansvar till eleverna. Men det innebär att pedagogen släpper en del av kontrollen och tillåter eleverna att själva ta initiativ, att man ser till elevens individuella förutsättningar och anpassar undervisningen till eleven att själv finna sina naturliga sätt att lära och uttrycka sig.
Det var i alla fall med stolthet jag tog del av alla elevarbeten under fredagen. För er som inte hade den möjligheten har vi publicerat allt på följande länk; Välkommen till Gunnesboskolan Tema likabehandling.
Smolk i glädjebägaren är emellertid att det samma vecka uppmärksammas att en elevgrupp kränkt varandra på Facebook, visserligen på fritiden, men kanske med skolans verktyg. (I den tråkigheten döljer sig dock en positiv faktor, nämligen att det var äldre elever i årskurs 9 som reagerade på den kränkande Facebookdialogen.) Genast träder ett omfattande arbete igång, praktisk tillämpning för pedagoger, att reagera, synliggöra och medvetandegöra inblandade elever och deras föräldrar, allt i syfte att minimera detta i framtiden och att lära våra ungdomar hur man umgås på nätet såväl som IRL. I skolan är vi dock vana vid att kastas mellan något man närmast kan likna vid eufori och genuin förundran över elevers förmågor å ena sidan och besvikelse och olika grad av hopplöshet å andra, men så är det; lite av ett sisyfosarbete ... och ändå inte. Tror att vårt trägna och systematiska arbete gör stor skillnad.
Tack till alla kreativa elever och pedagoger, för ett väl genomfört temaarbete och ett lysande resultat. Vår likabehandlingsplan kommer härmed att bli flera snäpp vassare! På en hemsida nära dig, snart ;-)
... som t ex förra veckan med temaarbetet kring likabehandlingsplanen. I vårt systematiska likabehandlingsarbete, utöver det dagliga etiska modellandet, lyfter vi också då och då de dokument som reglerar denna systematik, mer i förebyggande syfte. Med väldigt få undantag har vi ett mycket tillåtande, tolerant och vänligt samtalsklimat mellan elever på skolan, en situation delvis beroende på att vi uppmärksammar mindre lämpligt beteende och språk och ständigt försöker motverka detta.
I veckan som gått har eleverna arbetat med innehållet i skolans likabehandlingsplan; läst planen, reflekterat över innehållet och gestaltat detta med olika konstnärliga uttrycksmedel (bild, musik, drama, film etc). Vi kunde vidga textbegreppet, variera redovisningsformerna och utmana elevernas kreativitet. Det är detta som karaktäriserar begreppet konstruktivism; elevernas delaktighet, ansvar, initiativ och målmedvetenhet. Eleverna tillåts att själva konstruera och dela med sig av kunskapen. Det innebär ett ökat fokus på eleven och att undervisningen bygger på ett stödjande och underlättande av elevens eget lärande. Det innebär inte att läraren, som en viss minister tycks tro, fullständigt träder tillbaka och överlämnar allt ansvar till eleverna. Men det innebär att pedagogen släpper en del av kontrollen och tillåter eleverna att själva ta initiativ, att man ser till elevens individuella förutsättningar och anpassar undervisningen till eleven att själv finna sina naturliga sätt att lära och uttrycka sig.
Det var i alla fall med stolthet jag tog del av alla elevarbeten under fredagen. För er som inte hade den möjligheten har vi publicerat allt på följande länk; Välkommen till Gunnesboskolan Tema likabehandling.
Smolk i glädjebägaren är emellertid att det samma vecka uppmärksammas att en elevgrupp kränkt varandra på Facebook, visserligen på fritiden, men kanske med skolans verktyg. (I den tråkigheten döljer sig dock en positiv faktor, nämligen att det var äldre elever i årskurs 9 som reagerade på den kränkande Facebookdialogen.) Genast träder ett omfattande arbete igång, praktisk tillämpning för pedagoger, att reagera, synliggöra och medvetandegöra inblandade elever och deras föräldrar, allt i syfte att minimera detta i framtiden och att lära våra ungdomar hur man umgås på nätet såväl som IRL. I skolan är vi dock vana vid att kastas mellan något man närmast kan likna vid eufori och genuin förundran över elevers förmågor å ena sidan och besvikelse och olika grad av hopplöshet å andra, men så är det; lite av ett sisyfosarbete ... och ändå inte. Tror att vårt trägna och systematiska arbete gör stor skillnad.
Tack till alla kreativa elever och pedagoger, för ett väl genomfört temaarbete och ett lysande resultat. Vår likabehandlingsplan kommer härmed att bli flera snäpp vassare! På en hemsida nära dig, snart ;-)
Post Frida
Post Frida. Vi vidgade våra vyer och tankade idéer, speglade oss själva i omvärlden, fick en del bekräftelse och oroades i våra pedagogsjälar; just det Fridaskolornas systemteoretiska tankar är till för. Att oroas, se det oförutsedda som en möjlighet eller resurs och att rusta sig för en framtid i ständig förändring.
I den enkla metaforen om backpackers vs charterturister anger Fridaskolorna sin vision om en skola med "ansvarstagande, kreativa och skapande individer, med en omvärldsuppfattning som gör att de i framtiden kan delta i de demokratiska processerna i vårt samhälle". Man konstaterar att grunden för en god lärandemiljö är social trygghet och respekt för sina medmänniskor, klasskamrater och pedagoger och i detta finner man också elevernas lust att lära och självkänsla. Man har ambitionen att ha ett gemensamt och salutogent förhållningssätt till elever, kunskap och lärande. Det känns igen, och är också en av anledningarna till varför vi åkte.
Det är detta jag minns starkast, den behagliga miljön och det tillåtande klimatet. Denna målmedvetna strategi att ordna trygga och kreativa lärandemiljöer är avundsvärd och kanske något för oss att ta efter och utveckla. Inte så att vi inte känner igen oss; vi har också mycket trevliga, socialt kompetenta och kreativa elever i vår skola, en fantastisk personalgrupp och det salutogena förhållningssättet är fortfarande en av våra grundpelare. Men kanske är det så att vi måste påminnas, reflektera kring och arbeta med begreppen kontinuerligt och mer systematiskt. Vad innebär det att ha ett salutogent förhållningssätt? Hur visar sig detta i skolvardagen? Hur bemöter vi eleverna, organiserar vi undervisningen, inbjuder vi till elevmedverkan ... etc? Hur ser vi på oss själva; i vilken mån är vi fortfarande kontrollanterna, de allvetande vuxna och från-ovan-betraktande kunskapsspridarna och i vilket mått är vi de mogna, medvetna, coachande och mer samarbetsfokuserade mentorer som den konstruktivistiska skolan kräver? Ser vi våra elever som några som ska dompteras och anpassa sig till ett system, en ordning eller mönster som vi vuxna bestämt eller släpper vi in eleverna att skapa sina egna lärandesituationer, och sitt eget lärande, i samspel med oss vuxna?
Jag är övertygad om att vi är på god väg mot detta sistnämnda. Egentligen en förutsättning för att nå den inre motivation hos eleverna som är essentiell för ett lärande överhuvud taget.
Delaktigheten är ett annat nyckelbegrepp som jag tydligt fångade upp. Här verkar alla parter delaktiga i skolan, allt i från pedagoger och ledning, till elever och elevers föräldrar, servicepersonal och matbespisningspersonal, enligt konceptet alla ska vara med och skapa och alla har ett pedagogiskt ansvar för alla elever.
Den tredje och kanske viktigaste erfarenheten från Frida är hur man försöker ta tillvara elevers kreativitet. Hur man försöker utveckla upptäckarlusten, variera rummen för lärande ("ibland regnar det klassrummet") och göra eleverna beredda för oförutsedda händelser och ständigt nya problem att lösa.
Det går emellertid inte att bortse från att detta är en icke-kommunal skola, som tills nu haft rätt annorlunda och olika regler och förutsättningar än vi i den kommunala skolan. Möjligheten att bygga personalgruppen från grunden är få kommunala rektorer förunnat, att löna enligt tariffsystem (lika lön till alla) och att ha totalkontroll (aktiebolag) på ekonomin är bara några exempel. Men visst finns det i mångt och mycket samma förutsättningar och möjligheter att göra på samma sätt i vilken kommunal skola som helst.
Mina tvivel handlar om Fridaskolans förhållande till källkritik, deras (som jag uppfattade det) relativt grunda föreställning om vad en egen bärbar dator till varje elev kan innebära för en förändrad kunskapssyn och hur portfolion används för kunskapsutveckling. Men kanske är det förmätet att kritisera detta efter bara fem timmars studiebesök, jag har naturligtvis missat massor. Icke desto mindre, kanske är det som någon sa på bussen hem; vi har nog en del att lära Fridaskolorna. Och visst skulle det vara roligt att ta emot personalen på Frida i några studiebesök hos oss - se det som en inbjudan, Frida!
Lund-Trollhättan T o R
I morgon bär det iväg på studiebesök för personalen på Gunnesbo-Nöbbelövs skolområde, till Fridaskolorna i Trollhättan och Vänersborg. Upp i ottan, fyra timmar buss dit, sex timmar studiebesök och fyra timmar buss tillbaka. Hem sent, dubbel arbetsdag och förhoppningsvis mycket nya intryck och inspiration.
Under de senaste 10 åren har vi på Gunnesboskolan haft ett otal studiebesök från när och fjärran, vi har delgivit vårt koncept med lära@lära/portfolio till alla dem som känt sig nyfikna på pedagogiken. Oftast känns det inspirerande att ha studiebesök på skolan; man sätts i situationer att förklara vad man vill, kan och menar, elever och personal ställs inför att motivera sina arbetsmetoder och modeller och man får som skolledare möjlighet att klargöra sin röda tråd.
Nu är det vi som är besökare, som är nyfikna och som vill fylla på inputen. Det ska bli spännande att ta del av en skola med, sägs det, en helhetslösning, med klara mål och en vision att utbilda backpackers, snarare än charterresenärer. Snygga metaforer, ska bli intressant att se vad det innebär i det praktiska skolarbetet och det vardagliga lärandet för pedagoger och elever på Fridaskolorna. Vi åker dit för helheten, inte för något särskilt ämne eller metod, men är särskilt intresserade av deras relativt långa erfarenhet av att eleverna har en egen bärbar dator, något vi på Gunnesboskolan kommer att ha inom något år.
Till grund för Fridaskolornas vision och verksamhetsidé ligger det man kallar systemteori, en vetenskap om helheter, system och sammanhang. Inför turen till Frida har jag försökt att läsa på om systemteori och funnit många beröringspunkter med vårt eget lära@lära-koncept. Retoriken känns delvis igen, och innehållet harmonierar till stora delar med portfoliotänket. Men det finns också oklarheter och diffusa delar, som snarare försvårar eller fördunklar än förklarar och tydliggör och som, tycker jag, uttrycks både klarare och mer pregnant i pedagogisk litteratur i allmänhet och våra styrdokument i synnerhet.
Hoppas besöket i morgon innebär ett väl avvägt innehåll, med kopplingar mellan systemteoretiska teorier och praktiskt pedagogiskt arbete och att vi kommer därifrån med många nya insikter. Om inte har det i alla fall vidgat våra vyer och synen på vår egen skola och verksamhet kommer då sannolikt att se något annorlunda ut.
Vi lyfter blicken ... norrut! Kanske skapar vi en smula kreativ oordning, allt enligt ett systemiskt sätt att verka.
Lönesättning och tillit
Ungefär vid den här tiden varje år, i början av februari, brukar anvisningarna från skolförvaltningen inför årets lönerevision droppa ner i mailboxen. Kan inte direkt påstå att det är rektorsuppdragets mest attraktiva uppgift, om ni frågar mig, men så klart är det viktigt att rätt lön sätts. Men det blir liksom sällan bra, hur man än gör
;-) För vem är nöjd med sin lön?
Men kanske blir det lite bättre i fortsättningen, efter den föredragning en del av Lunds kommuns chefer fick av arbetsgivarkonsulten Georg Frick idag. Under ett par timmar delgav han sina tankar och klargjorde en hel del kring begreppen lön, lönehöjning och lönekriterier. Flera klargörande, några nya insikter men främst mycket bekräftelse på tankar jag själv haft om den årliga lönerevisionen och dess rutiner.
I §1 HÖK står det om grundläggande principer för lönesättningen:
"Lönebildning och lönesättning ska bidra till att arbetsgivaren når målen för verksamheten. Lönen ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet".
Tankar, tolkningar, slutsatser, insikter och bekräftelser under dagen:
- Lönesamtalet är ingen förhandling
Förhandla lön gör man endast i samband med nyanställning. En arbetstagare i en lönerevision har redan ett arbete, ett avtal är redan ingånget (vid anställningstillfället) och ska i lönesamtalet, tillsammans med arbetsgivaren, spegla sin arbetsinsats i förhållande till verksamhetens mål och i vilken mån man uppnått dessa. Löntagaren har egentligen i första hand att "återerövra" sin lön, att visa på att man gör sitt jobb enligt det förväntade, dvs att man utfört sina arbetsuppgifter, att man är fortsatt lojal, att man följer ordnings- och arbetsmiljöregler och att man man samarbetar; ett slags lägsta acceptabla insats, en godkänd prestation eller det vi kan kalla grundkrav. Lönekriterierna bör rikta in sig på det som kommer utöver den förväntade prestationen, det som skapar mervärde, det som utvecklar verksamheten. - Löneprocessen ska vara transparent och kriterierna klara
Medarbetaren ska ha klart för sig vad som genererar hög lön, dvs vara medveten om vilka mål som gäller för verksamheten, vilka delar som prioriteras och vad som fokuseras, precis som våra elever i början av arbetsområden, med hjälp av matriser och annat, ska vara medvetna om vad som förväntas för ett visst betyg. - I lönesamtalet pratar man lön, inte löneförhöjning
Det är hela lönesituationen som ska bedömas i ett lönesamtal, inte måttet av höjning eller summa plus i kronor och ören vid just det aktuella tillfället. Det finns många olika variabler att ta hänsyn till; lön i förhållande till måluppfyllelse av grundkraven, ytterligare ansvarstagande, bidrag till verksamhetens utveckling, tidigare löneutveckling etc. Det handlar om en helhetsbild för den enskilde medarbetaren i förhållande till sin egen utveckling, i förhållande till sina arbetskamrater, ledning och verksamheten i stort och till den kommunala organisation och statliga styrning som anger de övergripande målen; det är alltså en komplex bild som ska bedömas, inte bara en enskild lönerevision, en enskild, och eventuell ;-), höjning. - Ökade befogenheter, ökat ansvar och ökad svårighetsgrad kan generera högre lön - men inte självklart ett ökat antal arbetsuppgifter
Vi har alla ansvar i våra arbeten - ett visst mått av ansvarshavande; ett strikt formellt ansvar, kopplat till arbetsuppgifterna och anställningen. Ytterligare ansvarstagande är det som ska ingå i kriterierna, dvs i vilken mån man som arbetstagare är beredd att ta på sig mer ansvar. Arbetsuppgifter som läggs på en medarbetare, utan ökat ansvar, befogenhet eller svårighetsgrad, är däremot inte incitament för högre lön, det är chefen som leder och fördelar arbetet. - Övriga insikter
- Prata i lönesamtalet i jag-form; "Jag har bedömt ..." snarare än "Man har bedömt...." eller "Skolförvaltningen har bestämt ...."
- Det är inte nödvändigtvis den medarbetare som är bäst på att "förhandla" (om jag nu skulle gå i den fällan!) som ska ha den högsta lönen.
- De medarbetare som har hög lön kan jag ha högre förväntningar på.
- Min bedömning är sanningen ;-P - i lönesättningssammanhang. Det är i rollen som chef/ledare som jag avger min högst subjektiva bedömning, det är den som gäller och det är den jag måste kunna motivera. Bedömningen får dock aldrig bli godtycklig.
- Att ha genomgått diverse och x antal utbildningar genererar inte automatiskt högre lön, om fortbildningarna inte märks i verksamheten i form av mervärde; utveckling av verksamheten och en för denna betydlig kvalitetshöjning.
En klart lärorik eftermiddag, som gjort mig något mer medveten om lönesättandets svåra konst. Fullärd lär man aldrig bli och det är kanske inte heller meningen. Egentligen sammanfattar man, förlåt; jag ;-), bäst vad lönesättning handlar om med begreppet "tillit" (har missat det viktiga palindromet tidigare). För mig handlar ledarskap, inklusive lönesättning, om ömsesidigt förtroende, öppenhet/transparens och gemensamt ansvar.
Gott Nytt 2011
Åtta timmar in på det asiatiska nyåret ... Tror jag går till stranden ;-) Gott Nytt År!
Be nice!
Terminsavslut, flera decimeter snö, riktigt vinterväder och alla förutsättningar för en vit jul. Årets tema för rektors julhälsning fick bli snällhet. Ungefär så här lät det:
"Jultider igen och ett hyfsat långt uppehåll i lärandet och utvecklandet av sina förmågor.
Är det någon som fattar hur snabbt den här terminen gått? Det var verkligen inte länge sedan som man med lätthet kunde cykla till skolan i bara skjortärmarna, sitta i solen en stund utomhus på lunchrasten eller åka ut till havet och ta ett kvällsdopp. Det är rätt annorlunda sådana här decemberdagar …. Brrr! Ritualerna på morgnarna är dock ungefär de samma; man äter ungefär samma frukost, gör ungefär sina sysslor i samma ordning och läser sin morgontidning på ungefär samma sätt. Här om morgonen när jag som vanligt läste tidningen och sist serierna, eller egentligen serien, för det finns bara en riktigt bra om ni frågar mig, kom jag att tänka på en sak.
Min absoluta favoritserie är Kalle och Hobbe, underbara Kalle med sin leksakstiger. Kalle och Hobbe – vem följer dem? Då vet ni att Kalle den senaste veckan har haft världens bry med att klara av att vara snäll ända fram till julafton, så att han kan ”casha” in sina julklapper. Han har våndats i sina försök att vara tomten tillags och vara riktigt snäll. Hobbe har gjort vad han kan för att locka Kalle i fällan och göra något styggt.
Känner ni igen det där? Att man ska vara särskilt snäll till julen? Som om det vore helt ok att vara stygg, elak resten av året, bara man är snäll veckorna före jul, för att samla pluspoäng hos tomten.
Började fundera rätt mycket på det där med snällhet, sökte lite på nätet och hittade rätt intressanta saker. Begreppet "snäll" är ofta kopplat till egenskaper som dum, mesig och ocoolt. Är det så? Jag menar nog att det är betydligt coolare idag att vara snäll. Titta bara på ett av världens mest framgångsrika företag, Google. Vad har de för slogan? Nike har ”Just do it”, Coca cola ”Enjoy” och Google har Don´t be evil. Var inte elak. Var snäll. Det är coolt!
Nej, det känns lite knepigt, det där med att vara snäll bara inför julen. Så klart ska vi vara snälla mot varandra året om. Att vara snäll kan ju handla om att aktivt göra snälla saker; i det lilla, ett enkelt hej på morgonen till den där klasskamraten som man vet har det svårt, ett leende, en gest, en hjälpande hand när någon snubblar. Det kan handla om att vara generös med beröm och uppmuntran, att vara hjälpsam och att se sin medmänniska. Det kan också gälla lite större saker, som att kanske under en längre period hjälpa en kompis med läxor, aktivt agera för att någon som känt sig utanför kan vara med i gemenskapen, att någon står upp och försvarar en kompis, det kan handla om att man är generös med att låna ut sina saker eller ge gåvor.
Men det kan också handla om att inte vara motsatsen till snäll; om att inte vara elak. Att undvika att göra andra människor illa. Att inte säga det där elaka ordet, att inte knuffas, bråkas, slåss eller retas.
Det kostar så lite att vara snäll. Faktum är att det inte kostar någonting, att det faktiskt lönar sig. Idag finns det nämligen vetenskapliga studier som stöder hypotesen att godhet lönar sig. Man har visat att samarbete och generositet aktiverar ett njutningscentrum i hjärnan. Det innebär således en rent kroppsligt sinnlig upplevelse att hjälpa andra. Detta är samma lustcentrum som blir aktiverat när man berusar sig på droger. Om vi vill ha en lustupplevelse är det således klara fördelar med altruism framför drogintag, eftersom den förra aktiviteten inte innebär några biverkningar. Win-win-win-situation ;-)
Så nu vet ni det, också Kalle och Hobbe borde fatta det till nästa år, det är alltså inte alls något uppoffrande att vara snäll, det är ren bonus för en själv. Det vi gör för våra medmänniskor det gör vi också för oss själva. Det faller tillbaka på oss själva. Ju snällare vi är mot andra, desto mer snällhet får vi tillbaka. Eller som Pippi Långstrump (eller var det Bamse?) sa: Den som är stark måste vara snäll.
Var snälla mot varandra i jul, prova hypotesen över julen och in i det nya året, ta med förhållningssättet in i det nästa termin och se vad som händer. Du kan bli väldigt överraskad.
Så återstår bara att önska alla elever, lärare och övrig personal; En riktigt god jul och ett ännu godare, snällare, nytt år 2011. Tack till femmorna, tvåorna och Maria som ordnade det så fint för oss idag. På återseende i januari, måndagen den 10, enligt schema, om inte annat sagts."
God jul och Gott Nytt År till alla läsare av LedarBloggen!
Språk och tänkande
Just avverkat första delen av rektorsprogrammet (ett år av tre), med denna fjärde internatvistelse och tre dagar i Ystad, intill ett rytande och skummande novemberhav.
Juridiken, den här gången med fokus på arbetsrätt, har under dagarna upptagit all vår uppmärksamhet. Det har varit föreläsningar, seminarier och gruppdiskussioner varvat med mer informella samtal om smått och stort; både detaljfrågor och mer komplexa och allmängiltiga frågeställningar om organisation, ledarskap och pedagogik. Inte mycket tid för egen reflektion … först nu på hemmaplan igen.
Med huvudet sprängfullt av lagar och förordningar känns det riktigt skönt att få ägna en stund åt pedagogik och lärande. Läser nyaste numret av Grundskoletidningen (där f ö en av Gunnesboskolans medarbetare medverkar med en längre artikel om bloggar i undervisningen, gissa vem) och fastnar i en text om språkutveckling och tänkande.
Jag har tidigare, rätt länge nu, försökt att förklara och övertyga kollegor och medarbetare om det synnerligen viktiga sambandet mellan språk och tänkande. I en artikel av Steve Wretman i Grundskoletidningen får jag mer vatten på min kvarn än jag rimligen kan önska. Tänkande och språk är väldigt nära förknippat med varandra, när jag skriver utvecklar jag mitt tänkande. Utan språk, inget vidare tänkande. Redan Lev Vygotskij tänkte dessa tankar på 1920-talet; lärande handlar om kommunikation, med sin omgivning och med sitt inre. Både språk och tänkande utvecklas i kommunikativa processer och utan denna kommunikativa process sker inget lärande på djupet.
“Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker.”
Så står det i våra nya styrdokument, Lgr 2011, alldeles i inledningen av kursplanen i ämnet svenska. Visst har man hört mantrat “Vi är alla svensklärare”. Kanske lite tillspetsat, men på ett sätt alldeles rätt. Med vetskapen och medvetenheten om att allt lärarande har sin grund i språket är det kanske lite lättare att få icke-svensklärare att finna motivation att lyfta all undervisning till att också omfatta och stimulera språkutveckling, på varje lektion, i varje moment och i alla undervisningssammanhang. Inte att agera svensklärare kanske, men alla lärare har att utveckla elevers kommunikativa förmågor - det är i språket som tänkandet utvecklas.
Snart är det dags att på allvar skärskåda vår nya läroplan och våra kursplaner mer ingående - jag tror vi kommer att känna igen oss rätt väl, med hög Lpo 94-anda och klart konstruktivistiska. Med en annan och enklare form (struktur) på kursplanerna hoppas jag att det ska bli lättare att ta till sig innehållet, för innehållet är vältänkt.
