LedarBloggen

  Instämmer med föregående talare ... intressant räkneexempel! Frågan på slutet är befogad;-D

I skolans värld har vi rätt många olika mål och direktiv att följa. Förutom nationella styrdokument i form av läroplaner, kursplaner och betygskriterier finns det på mer lokal nivå något som oftast kallas skolplan, dvs en kommunalpolitisk fingervisning och tolkning av de nationella styrdokumenten. Ur dessa båda nivåer formulerar därefter dessutom varje skola sin egen lokala arbetsplan.

Många mål blir det ....

I Lunds kommun har vi de senaste åren haft en skolplan som kallats Utbildningspolitiskt program (UPP). Denna upphör nu att gälla och det finns ett förslag på ny skolplan som just i dagarna skickats ut till skolornas olika remissinstanser; arbetslag, skolkonferenser etc. Det är i skollagen fastställt att varje kommun ska ha en skolplan, men eftersom också skollagen är under revidering (det har den varit ett tag nu;-D) finns det dem som hoppas på en lagändring och ställer sig frågan:
- Behöver vi verkligen en skolplan? Kanske, kanske inte....

I många andra länder, t ex Nya Zeeland, har man ett styrsystem som är betydligt mer direkt, från statsmakterna direkt ner på klassrumgolvet (i alla fall direkt ner på rektors expeditionsgolv;-D), förvisso också mer detaljreglerat, men samtidigt tydligare och med färre instanser som ska tolka dokumenten. Kanske är för många tolkningar bara förvirrande och också en risk för att dokumenten urvattnas. Ytterligare dokument behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir tydligare.

I remissförslaget till ny skolplan finner jag inte mycket av just detta, tydlighet, och det mesta är formulerat i mycket allmänna ordalag och med stora möjligheter att tolka in det mesta.


Kanske skulle man kunna få önska sig mer stringens, mer av tydliga vinkar på vilken inriktning, vilka medel och med vilka metoder man föredrar att Lunds skolor tar sig fram till målen. Jag har tänkt en hel del på de visioner för Lunds kommun vi ofta får höra talas om på de chefsmöten vi regelbundet (numera inte lika frekvent) besöker; Begrepp som i ovanstående, "kunskap, idéer och utveckling" , är återkommande, liksom temat framtiden och framtidens lärande. I det sammanhanget känns det lite märkligt att skolplansförslaget inte med ett ord nämner IKT och digitala verktyg som centrala medel för framtidens lärande.

Lund har en tradition och ett rykte som lärdomsstaden nummer ett, ett centrum för lärande och riktigt genuin kunskap. Vi har också, på visserligen inte helt rättvisande variabler, blivit utsedd till Sveriges bästa skolkommun mer än en gång. Vill vi fortsätta att vara i täten, en spetskommun inom utbildning, skola och lärande?

Svar ja, men vi lär inte lyckas med det konststycket genom att bara vila på gamla lagrar. Till framtida tätpositioner behövs ett nytänk och en anpassning till de nya brukarna av dagens skola. Vi behöver en skola med klassrum utrustade med trådlösa nätverk, laptops och videokanoner, en mer differentierad och individanpassad skola och en skola för möjligheter till mer flexibelt lärande. Detta för att bibehålla attraktionskraften i skolan och dels för att påskynda "omtänket bland alla oss vuxna som snabbt måste lära oss att ställa om".

Då behövs kanske också andra prioriteringar. Kanske måste vi "tänka bort" moment, delar av det som tidigare varit centrala och väsentliga delar i lärandet, men som nu, med ett samhälle omkring oss som ser rätt annorlunda ut, med brukare som lever i detta annorlundasamhälle och med en framtid vi inte vet någonting om - mer än att det sannolikt krävs förmåga att ständigt lära nytt - inte längre är lika väsentliga, för att det är annat som "pockar på".

Livslångt lärande och global och digital kommunikation är begrepp som naturligtvis borde finnas med i en framtida skolplan, som borde ges förutsättningar för, vara högt prioriterade samt tydligt uttalade. Då hade möjligen skolplanen kunnat fungera som den fokusering på de nationella mål kommunen gärna ser att vi arbetar särskilt intensivt med; kunskap, idéer och utveckling och med eleven som huvudperson i varje situation.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig  ...

    Är det någon mer än jag som ser en tydlig linje mellan 1-2-3, Time-out (eg skamvrå), Super-Nannies och Jan Björklund? Är det verkligen straff-och-belöning vi ska tillbaka till? Belönings-snurror!? Skojar ni? Lars H Gustavsson fick stå för balansen, tack Lars.

Metoder för att lära ett fåtal barn att sluta med grovt asocialt beteende lärs nu ut som metoder för att lära fullt normala barn att "ställa in sig i ledet" och lyda. Men vad händer med barn/elever som i första hand lär sig att lyda i vuxenvärlden? Är det inte nära till hands att elever som lär sig lyda i ungdomen också i vuxen ålder lyder, helt oreflekterat och utan egen tanke? Inte bara ett specifikt pedagogiskt spörsmål, snarare ett mycket allmängiltigt demokratiskt dito!

  Läste i gårdagens DN en analys om finanskrisen. Budskapet är tydligt, vinnare är de som lyckas skära ner samtidigt som de nysatsar. That´s the spirit!

"Utmaningen blir att behålla kvalitet och trovärdighet samtidigt som färre gör mer med mindre resurser."

Bilindustrier över världen, och alla de företag med starka och beroende band till biljättarna, dagstidningar, tv-bolag och en massa andra näringar börjar ana vad ordet finanskris verkligen betyder; nämligen nedskärningar, besparingar och svångremmar. Känner vi igen det ... ellår ....?? Men kanske är det som i ovanstående, vi är färre, vi måste göra mer och vi har mindre handlingsutrymme. Men det är kanske också just detta som är vår stora utmaning, att lyckas, trots uppförsbacke och trots o-flyt just nu...

Fokus i artikeln i DN är dagstidningarnas dilemman, papper eller webb. Allt fler dags- och kvällstidningar lägger allt mer av sina resurser på webbdelen. Frågan är; har papperstidningen snart spelat ut sin roll? Kanske. Kanske på samma sätt som skolan. Just spelat ut sin roll, menar jag, i alla fall sin traditionella roll som enväldig kunskapsförmedlare. Det är i detta sammanhang jag så tydligt kan se vårt nästa steg. Vi har på Gunnesboskolan gjort ett och annat som varit särskilt framgångsrikt, vi har koncentrerat oss på en sak i taget och låtit det få utgöra kursriktningen; vi har idag en skola som tydligt och envist, och framgångsrikt, framhärdar vikten av att eleverna själva är delaktiga i och medvetna om sin kunskapsprocess, via lära-att-lära och portfolio. Kanske är det dags att ta nästa steg...

Hur kommer vi ännu närmare våra elevers intresse, motivation och lust att lära? Hur går vi vidare, vad behövs ytterlgare? Jag tror att det är via de för våra elever naturliga verktygen, webben och datorerna. Det är i de här sammanhangen som vi, paw-rihktig, kan komma i en situation där vi blir med-lärande, denna viktiga just-så-lagom och "fiffiga kompis" som Vygotskij så enträget vill få oss att förstå vikten av. Med verktyg som eleverna behärskar lika bra eller bättre än oss vuxna i skolan, finns de riktigt stora chanserna att mötas mer jämlikt på lärandets arena. Jag funderar fortfarande på konceptet en-till-en!

Men visst, det är fortfarande bara en tanke .... som slår mig och slår mig ...