Tänk om läromedel
Får lite då och då, i sysslan som lektör, en och annan lärobok i min hand. De handlar påfallande ofta om just "lärobok" på det sätt som läroböcker sett ut de senaste 100 åren (nåja, nästan i alla fall); rätt komprimerade texter som i sin sparsamma karaktär lätt därför uppfattas som enkla, rätt mycket bilder, både foton och teckningar, som är till för att stödja texterna, men som lika ofta i sin överdrivet pedagogiska uppställning bara rör till det för läsaren samt talrika små texter bredvid av typen vet-du-att eller fakta- och sifferrutor. Väl beprövat koncept, men ack så trist!
När jag läser den femtielfte boken om Sveriges landskap blir jag bara trött, men också arg. Vad tror läromedelsförlagen om svensk skola? Tror de att det är detta vi vill ha? Eller, förfärliga tanke, är det kanske så, att det är just det vi vill....??
Vad kan man använda en dylik lärobok till? På vilket sätt utvecklar det våra elevers förmåga att tänka självständigt, förstå samband, se sammanhang och mönster, få förståelse för sin omvärld, analysera, syntetisera, jämföra, tillämpa sina kunskaper och värdera olika företeelser? Vilket stöd har denna typ av läromedel i våra styrdokument? Inte mycket, som jag ser det. I stället skulle jag vilja påstå att en bok av den här typen understödjer arbetssätt och sätt att lära som är tämligen förlegade idag och medverkar också till att eleverna lär sig lärstrategier som främst går ut på att memorera faktabitar och reproducera egna arbeten på samma "läromedelstema"; en väggtidning, egen bok eller muntligt framträdande där faktadelarna radas upp.
Var finns frågeställningarna, möjligheterna till egen reflektion och inspirationen till att använda moderna och digitala presentationsformer? Var finns uppslagen för eleverna att diskutera, argumentera och samlära? Var finns frågorna och stoffurvalet som skulle kunna väcka solidaritetstankar, och engagemang och få våra elever att vilja ta ansvar?
Tänk om det någon gång kunde komma en, typ, läromedelsbok på temat landskap, som tog sin utgångspunkt i frågeställningar om varför det ser ut som det gör, vad som förenar och skiljer de olika landskapen, som får eleverna att reflektera kring Sveriges fantastiska natur- och kulturbygd, som visar på mångfalden och möjligheterna till utveckling, som pekar på problem och svårigheter men som också inympar hopp om framtiden och medverkar till att eleverna känner sig delaktiga i ett socialt sammanhang och känner stolthet för sitt land.
Jag vill inte medverka till att den här typen av läromedel sprids, i alla fall inte ur ett ledarperspektiv, och avsäger mig gärna uppdraget att skriva något om just detta läromedel. Jag tror att någon annan har lättare att se dess fördelar, jag har det inte. Hoppas också att vi på skolan är en bra bit på väg att lämna detta nattståndna läromedelsparadigm. "Lagar ni, äter vi" (eller omvänt i boken "Vi ska äta, ni ska laga"; gissa under vilket landskap;-P) kan vara roligt att kunna runt sällskapspelen, men har ingen relevans när det kommer till lärande och svensk framtidsskola.
Länkar inte till varje enskild film om framtidens lärande, Jonas har samlat dem rätt bra på sin blogg. Ta en titt där, så kanske ni förstår vad jag menar!
Pst! Bilden ovan är från Bucklands Beach Intermediate school, Auckland New Zealand, från ett klassrum i Art & Design, (med den otroligt inspirerande läraren Guy Marrett) med produkterna från ett elevarbete där uppgiften var att tillverka sin egen personliga mobiltelefon utifrån de önskemål man hade om funktioner. En kreativ uppgift som kräver både faktakunskaper, förståelse och analysförmåga, som låter eleverna tillämpa sina kunskaper och göra nytt själva, jämföra och värdera.
Andra goda exempel finner jag ofta på vår egen skola. Nyligen arbetade våra åttor med att utveckla egna leksaksidéer, både att tillverka, marknadsföra och argumentera för sina produkter. Se leksakstemat!
Lärande 2.0
Har haft en artikel från Sydsvenskan liggande på mitt skrivbord några veckor. Filmkrönikans förra programledare Orvar Säfström, som numera recencerar datorspel och skriver krönikor om detta mediefenomen, ställer i artikeln frågan på sin spets; förstår vi i vuxenvärlden att uppskatta barn- och ungdomars färdigheter att lösa problem i teve- och datorspel och borde vi inte snart fatta och använda oss av dessa kompetenser för det vi vill lära kommande generationer i skolan? Artikeln startade, eller snarare återuppväckte, mina egna tankar kring detta; vad är det som är så intressant och så fängslande för barn och ungdomar i teve- och datorspel? Vad är det som motiverar dem att sitta timme efter timme framför skärmen? Och är det så farligt för deras lärande, missar de en massa viktiga saker i livet? Eller är det kanske så att de vinner något långt mycket mer? Vad lär de sig? Vilka kompetenser, färdigheter och förmågor utvecklar man vid datorskärmen?
Är det kanske rent av samma kompetenser som vi i skolan vill att de ska utveckla, men med andra metoder, annat stoff och med annorlunda verktyg?
Som ett brev på posten följer Pedagogiskt Magasin upp med en längre artikel om just detta. Tomas Kroksmark, professor i pedagogik vid högskolan i Jönköping, reder här ut vad digitaliseringen i samhället i allmänhet, och skolan i synnerhet, betyder för den lärande människan. Det jag tidigare anat, och själv försökt hitta argument för, hjälper Kroksmark mig här med att presentera en mer vetenskapligt underbyggd teori.
På samma sätt som vi i skolan måste "byta ben", från det empiristiska och memorerande till det konstruktivistiska och mer reflekterande, är det nu dags att ta sig från nivån att endast använda internet och den digitala världen som ett ställe varifrån man hämtar information - till en nivå som innebär social interaktivitet, dialog och eget skapande; vi behöver gå från webb 1.0 till webb 2.0. och till en medvetenhet som inbegriper helt andra sätt att se på kunskap.
Med ökad digitalisering, globala nätverk och den allt snabbare kommunikationen ställs begrepp som "tid och rum" i en annan dager för våra elever; det fysiska klassrummet är inte längre självklart som kunskapslokal, svaren på frågor till makthavare, forskare och experter kan levereras genast och dialog och samtal som tidigare var omöjliga är numera lätta att åstadkomma. Nätverk skapas snabbt, nätverk som fungerar utan de sammanhang som skolans aktörer ingår i. I nätverken, t ex Facebook och andra communities, lär sig eleverna
- att fokusera ett innehåll, att hålla sig till saken
- att tolkning har betydelse för lärandet
- att kritiskt granska och sortera information
- att vara kulturellt medveten
- att analysera kommunikation
- att skriftligt kommunicera
- vikten av att bidra själv
- att definiera mottagares intressen och möjligheter att förstå ett innehåll
- att förstå den egna sociala integriteten
- att behärska dialogisk kompetens
- att erövra läsförståelse och skriftlig kompetens
- definiera mål
- pendla mellan helhet och delar
- begripa och värdera situationer
- ta beslut som vilar på omfattande och komplex information
- samarbeta
- lösa problem kollektivt
- kritiskt analysera
Sist i PM:s artikel berättas om en webbplattform som utvecklar skrivandet och läsning av skönlitterära texter, Fanfiction. Det borde väl i högsta grad vara något för oss, eller hur? Här kan man lägga upp sina texter, få feedback från oändligt många läsare och hjälp med att komma vidare i sin text; skrivprocessen så som vi vill att den ska vara!
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; en medveten och kraftig satsning idag, vad gäller digitala verktyg i skolan - om det nu blir en en-till-en-satsning eller något annat - är den bästa investering vi kan göra, både för varje enskild elev, för skolan som helhet och framför allt, för oss själva, pedagoger, ledare och övriga. Vi behöver snabba förändringar, genomgripande förändringar och förändring i tanken, i kunskapstanken. Den som snabbast lär sig att tänka utanför den berömda boxen, den vinner!
PS För övrigt är LedarBloggen uppmärksammad i senaste numret av PM, som en av flera aktörer i den pedagogiska debatten. Kul!
Tal till våren
I rollen som skolledare hamnar man ibland i sammanhang, som inte direkt har med skolan att göra, men som ändå förväntas vara en lämplig uppgift för en person i den rollen. Vill du valborgstala? Njae... eller varför inte, för resten. Efter att ha avböjt inbjudan för ett par år sedan, kändes det särskilt svårt att göra det också den här gången. Hälsa våren, hur svårt kan det vara ....?
Nej just det, men om man nu ändå står där vill man kanske också säga något utöver Hej våren. Något viktigt och seriöst, och något för folk att fundera över. Det blev om samarbete, om nätverk och vikten av att alla känner sig delaktiga. Jag funderade länge på temat kris (men det kanske folk fått nog av, tänkte jag), besparingar (likaså) och effektiviseringar (same, same but different). Det var på vippen att handla om proportioner, hysteri och hur lätt det är att skylla alla fel och brister på någon annan. Så där höll jag på i tankarna några dagar före valborsmässoafton. Men jag besinnade mig ....
Så här blev det, eller så här borde jag sagt, för väl där framme inför alla människor flyger tankarna annorlunda än vad som står i minnesstolparna, orden faller lite annorlunda och därmed förändras också innehållet och helheten något. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som gick fram. Så här var det meningen att det skulle låta:
"Man vet att man blivit gammal, när man (för andra gången) blivit inbjuden att hälsa våren välkommen i ett valborgstal. En milstolpe i livet, inte sant? Ikväll har det varit traditionell mösspåtagning på Tegnérsplatsen vid AF. Själv slängde jag min gamla studentmössa i senaste flytten, tämligen muggig, den får jag aldrig användning för, tänkte jag. Men det är ju typiskt, just när man skulle få användning för den! Å andra sidan har vi i dagarna begåvats med en alldeles ny och fin studentmössa i familjen. Jag vågade dock inte låna den och det hade blivit helt fel av flera anledningar, för det första står sonens namn i guldbokstäver i framkanten och för det andra, och viktigaste; det finns inte en mössa i världen som passar det här huvudet.
Vid en förfrågan likt den jag nu fått två gånger om att tala här, blir följdfrågan omgående; Vad gör jag här? Varför gör jag det här? I ansträngningarna att besvara den frågan för sig själv kommer det emellertid upp ett och annat som inte bara handlar om att på något snyggt sätt hälsa våren välkommen. Detta med att hälsa våren ska jag också gärna göra, snart, men det finns kanske också andra orsaker för varför man skulle ställa sig upp att tala inför så många och så högtidligt, en gång som den här.
Inbjudan och förfrågan har jag fått från Lundagård, en idrottsförening och också med anledning av det kan man ifrågasätta om jag är rätt person att tala här; sportanalfabet som man är, men vid en andra tanke så tycker jag kanske att det känns helt rätt eftersom vi på många olika sätt har beröringspunkter. Vi ska ju alla titta till våra barn och ungdomar i stadsdelen och till deras hela situation (helhetssyn är ett av våra honnörsord i skolan) och då är det mycket viktigt att vi känner till varandras verksamheter. Nätverkande, ett modernt och populärt ord, har aldrig varit viktigare. Bland de nätverk jag ingår i rollen som rektor, finns periodiskt återkommande möten med skola, fritidsklubbar, polis, fältgrupp och kyrkan. Här borde kanske också idrotten vara representerad. Härmed inbjudna således.
Just nu pågår en kompetensutvecklingsprogram i Lunds kommun som kallas Utvecklingsresan. I denna fortbildning av kommunens medarbetare pratas det mycket om medskapare och i samband med det har man formulerat en ny vision för Lunds kommun, till 2025, om 16 år. Att skapa sig en vision är att sammanfatta sina tankar i en kraft framåt, att skapa sig en gemensam målbild, att fokusera.
I visionen för Lunds kommun 2025 ingår fyra strategiska framtidsområden
- kreativitet och handlingskraft
- helhet och delaktighet
- hållbar tillväxt
- attraktivitet och livskvalitet
Också för Gunnesboskolan fanns det visioner, redan från början. I prospektet för den nyare delen, den vi kallar Nedre, fanns formuleringar som "den sunda skolan", "skolan byggd för nya arbetsformer", "ljus och luft" och "skolan mitt i byn". Detta med skolan mitt i byn sympatiserade jag starkt med, att ha en skola som var aktiv som samlingsplats också på tider utanför 8-16. Jag vet inte varför det aldrig blev så och kanske är det inte för sent att förändra den saken. I vilket fall tycker jag att det är mycket viktigt att vi har kraftfulla och hållbara nätverk kring våra barn och ungdomar. Ju fler beröringspunkter vi vuxna har, desto mer sannolikt blir det att vi uppnår våra gemensamma strävanden; en trygg, säker och sund stadsdel, med stimulerande miljöer, en plats för kreativitet och gemenskap, för utveckling och lärande; kort sagt en plats att trivas på!
På väldigt många sätt upplever jag att vi har just det, det finns många ideela krafter, såväl inom idrotten och i föräldraleden, t ex som nattvandrare, som i skolans värld. Men det vore fel att tro att utveckling sker av sig självt; det kräver ansträngning, delaktighet, engagemang och ansvar. Det måste vi alla bidra med. Som Utvecklingsresan anger; vi är alla medskapare!
Våren då - jo, jag tänker komma till denna nu. Eller borde jag kanske hälsa sommaren välkommen i stället? Man kan undra efter alla vårtecken som radat upp sig under hela april månad. Tidiga vårtecken i all ära, krokus, vitsippor och vintergäck, det är nu i april-maj som i alla fall jag njuter som mest av våren. Visst skulle man vilja stanna tiden en stund just nu, hålla kvar allt detta fantastiska som är så smärtsamt kort; majestätiskt svävande tranflockar, mattor av blå scilla, förföriska doftsensationer, blommande träd och försommarvarma vindar; allt tydliga tecken på något ljusare, varmare och mer avkopplande ... snart.
Låt oss således hälsa våren med ett traditionellt skånskt trefaldigt leve (trots att kungen idag fyller år); Leve våren - Hurra, hurra, hurra! Tack för mig!
Ledningsfilosofi
Ett ledningsteam bör ha en idé om vart man ska, eller hur? Ett mål långt där borta i fjärran, själva orsaken för verksamheten, meningen med alla ansträngningar; kort sagt, en vision om den optimala skolan. Vad är det vi vill åstadkomma och hur ska vi nå dit?
Vi har vid olika tillfällen funderat kring detta, men aldrig riktigt kommit till skott i den nya organisationen (det har förvisso varit annat att tänka på;-P). På Hven gjorde vi ett nytt försök, gick till botten med ärendet och höll på att fastna i begreppen "vision" och "deklaration", vad är skillnaden? Vi enades om att en vision är det övergripande och gemensamma som vi bör vara ense om,. En ledningsdeklaration är det var och en av oss ledare kan formulera, en mer konkret hur-del för varje skol- och förskoleenhet, men alla utgående från den gemensamma visionen. Vi enades om följande utkast till vision, kring tre viktiga begrepp:
Lust att lära - Lära@lära - Livslångt lärande
- Lusten är grunden för allt lärande. Vi arbetar därför aktivt med att skapa förutsättningar för trygga, kreativa och utmanande lärmiljöer.
- Lära@lära innebär att förstå sitt eget lärande och få tillgång till olika verktyg för detta, öka sin motivation och stärka sitt självförtroende.
- Livslångt lärande handlar om att skapa beredskap för att möta en framtid i ständig förändring, och utveckla sin förmåga att anpassa sig till nya situationer.
Lite längre fram
Lördagsmorgon, flingor, mackor, te och Sydsvenskans fredagskryss! Vågrätt, 6 bokstäver och "lite längre fram":
lucka - e - lucka - a - r - e!
Ja, kanske är det just det som är definitionen på vad en ledare är, någon som är "lite längre fram", någon som är ett steg före. Men gudarna ska veta att det ibland är tufft nog att bara hänga med, att vara uppdaterad och att orka följa upp allt det som behöver avslutas. Man ska vara före, mitt uppe i det och man ska vara den som samlar upp trådarna efteråt. Men i fredags kändes det ändå som om vi var "lite längre fram" .... redan i nästa läsår.
Under veckans seminarium och ledarträff på Hven fick vi tillfälle att planera och samordna en del av nästa års kompetensutveckling. Sammantaget i Barn- och skolförvaltning Lunds stad har vi i de egna leden massor av kompetens, det har vi länge anat, men som vi tyvärr är dåliga på att tillvarataga. Vi har i vårt eget skolområde lagt flera års ansträngningar, en hel del pengar och mycket tankemöda på lära@lära och portfoliometodik. Andra skolområden, t ex Norra Fäladens, har tillsammans med Hubertusgården arbetat mer specifikt med allt detta viktiga kring bedömning, med elevarbeten som grund. Vi har saker att lära av varandra, helt säkert. Samlärande och erfarenhetsutbyte är klart underskattat i undervisningen med våra elever, men också klart dåligt utnyttjat mellan kollegor.
I arbetet kring IUP, bedömning och skriftliga omdömen måste vi ha mycket tid att fördjupa oss. Vi vill ge det hela nästa läsår, ett utbyte mellan skolområdena, 6-9-delarna Gunnesbo/Fäladsgården och F-5-delarna Gunnesbo/Hubertus, i olika men angränsande områden; dokumentation, portfolio, iup, bedömning, lokala pedagogiska planeringar, strävansmål och matriser. För visst kan vi bli en än bättre skola och visst ska inte bara vi ledare vara "lite längre fram". Det har länge gällt oss alla, det gäller hela medarbetarkollektivet i skolområdet och så ska det förbli. Vi måste vårda vårt goda anseende och rykte ... också längre fram!
Tegelstenar och hus
Undrar om Alice vet att farfar/morfar använder henne som lärandeexempel i föreläsningar för hundratals åhörare land och rike runt? Hur hennes resonemang som 3,5-åring visar på det faktum att vi bygger kunskap utifrån helheter, inte i små delar. Vi ser och förstår samband och sammanhang tidigt, kan analysera, tillämpa, jämföra, värdera och argumentera redan i späd ålder.
Mina egna barn har inte en susning om att jag brukar göra detsamma! Jag minns t ex mycket tydligt när sonen första gången visade på dylik förmåga, han kan inte ha varit mer än högst två år, knappt ens talande, men han kunde förklara för mig; typ "Kalles skor .. inte - Kalle borta", kristallklart, eftersom Kalles skor inte stod i skohyllan, var Kalle säkert borta idag också. Tänk, tänk, analys och slutsats. Resten är bara en förfining av samma sak!
Talande exempel .... tack för det Steve.
Vi har på Gunnesboskolan, sedan många år nu, utarbetat och utvecklat en modell för hur vi via dokumentation, reflektion och målsättande medvetandegör våra elever om sitt lärande. I denna process har vi kommit en bra bit på vägen mot en konstruktivistisk skola. Men efter en heldag med Wretman/Moreau och skriftliga omdömen blev åtminstone jag väl medveten om vad vi har kvar; massor! Det levererades en hel del klargöranden, delvis nya riktlinjer och en och annan aning om framtida styrdokument på väg in, med den något lugnande kommentaren att den nya läroplanen inte kommer att vara så ny till innehållet, bara till strukturen; ett förtydligande av den läroplan vi har idag.
Bortom den korta historiken och förklaringarna kring (den obefintliga) implementeringen av Lpo 94 och de tillrättalägganden som senare tillkommit i form av IUP och nu senast skriftliga omdömen, med tillhörande anvisningar, fick vi en gedigen förklaring till hur styrdokumenten är menade att användas, hur IUP:n kom till för att öka måluppfyllelsen och de skriftliga omdömena för att tydligare kunna knyta an till kunskapsmålen.
Vad lärde jag mig under dagen, vilka insikter fick jag? Detta fastnade.....
- formativ bedömning är för lärande, medan summativ bedömning är av lärande, dvs det är stor skillnad på om bedömning används för att uttrycka en gradvis skillnad på ett resultat, en slutpunkt av ett lärande eller om bedömningen används för att förbättra något framåt, som konstruktivt bidrar till en pågående process.
- läraren/skolan ska och eleven och föräldern kan - perspektivet, utgångspunkten och uppdraget är tydligt, initiativet är skolans
- vi ska inte falla i fällan av att sätta betyg där vi borde ge formativa bedömningar och således inga betyg på enstaka inlämningsuppgifter, glosförhör o dylikt
- mål – undervisning – bedömning ska hänga ihop - målen i "den lokala pedagogiska planeringen" (inte detsamma som lokala kursplaner eller lärares enskilda lektionsplanering) är starkt förknippad med den formativa bedömningen i de skriftliga omdömena
- informationen i de skriftliga omdömena ska stimulera till fortsatt lärande
- den formativa bedömningen har till uppgift att forma dels elevernas fortsatta lärande dels att forma pedagogens fortsatta planering/undervisning
- att vi bör försöka att hålla isär betyg och bedömning - betyg och betygsliknande sätt att uttrycka kvalitetsnivåer tenderar att överskugga den formativa bedömningen
- skilj på mål (nationella och lokala) och målsättningar (elevens egna) - Eleverna kan inte sätta upp mål (de finns redan i form av nationella styrdokument), men väl målsättningar utifrån målen!
- finns inte en tydlig planering för undervisningen kan man inte heller göra en tydlig bedömning. (Om jag inte vet var jag ska, kan jag inte veta om jag kommit rätt när jag är framme.)
- det finns ingenting i anvisningarna som säger hur det skriftliga omdömet ska se ut - kan vara en matris där man markerat vissa rutor/nivåer = ett skriftligt omdöme
- social utveckling/"Kompetenser i övrigt" kan beskrivas i en matris för lärprocesser (kunna ta ansvar, förstå sitt eget lärande, avsluta och planera sina arbeten etc).
- pedagoger i de yngre åren behöver vänja sig vid att prata mer bedömning i allmänhet - pedagoger i de äldre åren mer formativ bedömning i synnerhet
Visst klarnade det en hel del i tisdags, men sannolikt har vi rätt mycket framför oss, innan vi har allt på plats och en lärandeprocess som är tydlig, meningsfull och tillfredsställande för alla parter, elever, elevers föräldrar och pedagoger. En utmaning som heter duga!
För resten , ytterligare väl valda ord jag minns: "Går man för nära ett hus ser man bara enskilda tegelstenar, inte själva huset." Låt oss "borra" delarna, men backa då och då, för att betrakta helheten. Det är viktigt med perspektiv!
En progressiv skola
Här om dagen låg Pedagogiska Magasinet och väntade på dörrmattan när jag kom hem, med temat och underrubriken Gränslösa mötesplatser - Vad gör vi i den digitala världen? (Man kan läsa hela tidningen i en digital variant; E-magin) Flera riktigt bra artiklar, som vanligt! Är det inte dags att utnämna PM till Sveriges bästa tidskrift?
Det talas idag mycket om digital kompetens och ett nytt slags samhälle, ett nytt kunskapssamhälle. På bara några få år har förutsättningaran för våra elevers lärande i grunden radikalt förändrats och så klart måste detta innebära något för skolan. Den tekniska revolutionen, informationsexplosionen och den allt snabbare kommunikationen av kunskap gör att vi som lärande individer, unga som gamla, tvingas inta ett annat förhållningssätt, lära oss på annorlunda sätt, läsa på annorlunda sätt och uttrycka oss på annorlunda sätt. Gamla lärandemönster utmanas, nya tar vid och vi måste anstränga oss i skolan för att hänga med i svängarna och för att fortsätta att vara attraktiva på lärandemarknaden. Med lite framförhållning, insikter om unga lärandes strategier och vilja att möta allt detta nya, har vi alla förutsättningar att lyckas.
I PM, nummer 1/2009, redovisas i ett antal artiklar tankar och idéer om vår framtida digitala skolvärld. Jag läste dem med stor behållning och med pennan i högsta hugg; det blev en hel del understrukna och inringade klokskaper. Här återger jag något av det jag särskilt noterade.
Roger Säljö skriver i artikeln Lärande är ett rörligt mål:
"Man kan tycka vad man vill om denna utveckling men konsekvenserna för lärande och kunskapsutveckling är tydliga. Civilisationens sparade kapital håller på att förändras och i medieekologin finns också en annorlunda pedagogik. Den som vänjer sig vid resurser av detta slag formas av andra erfarenheter än den som växte upp i en traditionell, tämligen långsam skriftkultur och detta spiller över även på det slags lärande som skolan prioriterar. Den som ständigt har miniräknare tillgänglig utvecklar ett annat förhållningssätt till att räkna. Den som vant sig vid sökmotorn som kompanjon i informations-sökande utvecklar lärandevanor som är annorlunda. Den som lär sig skriva med ordbehandlaren och dess resurser får ett annat förhållande till text än den som gått den traditionella vägen. Den som i första hand läser på webben läser på ett annat sätt än den som socialiserats in i en traditionell textkultur. Man läser korta stycken, bedömer snabbt om det hela är intressant och går vidare om så inte är fallet. Detta kommer oundvikligen att att ge utslag på standardiserade prov. Läsfärdigheten ändrar karaktär (och många kommer att tolka detta som att de försämras, men då missar man - som vanligt - vad den framväxande färdigheten ger i stället). (----) Men även om försöken att införa informationsteknik stött på hinder, befinner vi oss ändå i en brytningstid vad gäller våra sätt att lära, hantera information och kommunicera kunskaper. Men detta är inte samma sak som att införa en fix och färdig informationsteknik i skolan, utan vad skolan har att förhålla sig till är konsekvenserna av en större kulturell omvälvning där digitaliseringen och nya medier är kärnan och informationsexplosionen ett av flera symptom."
Christina Thors skriver i artikeln Pennan, datorn och pedagogiken:
Yngve Wallin, programansvarig på KK-stiftelsen i Stockholm: "För mig är digital kompetens en del av ett bildningsbegrepp, det är en oerhört viktig del av vad jag skulle kalla en allmänbildning. (---) De yngre är kanske duktiga på att surfa och agera på nätet, men det behövs en gedigen pedagogisk erfarenhet för att hantera IT i skolan. (---) Det visar sig att det är kvinnliga lärare över 50 som är de mest entusiastiska och medvetna användarna av IT i undervisningen."
Magnus Johansson, lärarutbildare i Linköping: "Och vi vet att det inte är förrän ledningen för en skola eller en lärarutbildning säger att IKT är en prioriterad fråga som det börjar hända saker. Man måste ha ledningens beslut och stöd och man måste ha en strategi omkring det."
Helen Westin, förskolechef och IT-ansvarig: "Antalet datorer på skolan har minskat med hälften, från över hundra till 50. Men å andra sidan - den lärare på skolan som arbetar mest med datorn i undervisningen har bara en enda dator i klassrummet."
Patrik Hernwall, docent i pedagogik och medieteknik på Södertörns högskola skriver i artikeln Att ta vardagen i anspråk:
"IKT är en funktion snarare än ett objekt. Digital kompetens handlar därför inte i första hand om att kunna hantera en dator utan om att kunna såväl tolka och förstå som att uttrycka sig via olika textuella uttryck. (---) Visserligen är det viktigt att lära sig hantera tekniken som sådan, men dess funktion består av något annat - på samma sätt som bilens funktion består inte i att byta olja. Bilens funktion består i att du kan förflytta dig på andra villkor än utan bilen, vilket betyder att din relation till avstånd förändras. Du ser världen på ett annat sätt om du inte har bil. Och, för det andra, att det lärande subjektet är indivden och hennes redskap i förening. På samma sätt som pennan är ett redskap inte bara för förmedling utan också för memorering. Sättet att lära på förändras för den individ som tagit i anspråk skriftspråket och penna. Digital kompetens handlar därför inte i första hand - även om det är en förutsättning, på samma sätt som att kunna skriva bokstäver - om att hantera datorn eller något annat digitalt redskap utan om att kunna läsa, tolka, förstå lika väl som att uttrycka sig via olika textuella uttryck; skriven text, bild, ljud, rörlig bild. Den kompetenta mediebrukaren i den andra mediaåldern är en innehållsproducent i en deltagande mediekultur, som fritt kan röra sig mellan rollerna som producent och konsument. (---) Nya redskap medför alltså inte bara att individen ska lära sig nya operationer eller handlingar utan också att etablerade och konventionella sätt att tänka och handla kan utmanas. (---) Digital kompetens, förstått som en central kulturkompetens för vårt århundrade - och ett begrepp som getts förnyad aktualitet genom förslaget till ny lärarutbildning - är med detta en uppsättning kompetenser, färdigheter, förmågor och förhållningssätt i relation till den digitala tekniken och dess utveckling. Kompetenser som är väsentliga för att kunna fungera i det samtida kunskapssamhället."
Många väsentliga resonemang och argument varför vi måste anpassa vår undervisning och skola till den digitala världen. Har du inte själv PM, låna den av närmaste L-kollega och läs artiklarna!
Helt utanför temat, men fortfarande i samma tidskrift, publiceras också Tomas Lindboms andra essä om den svenska skolan. I första essän var han på jakt efter den svenska flumskolan och i den här andra frågar han sig Vem blir glad av betyg? I artikeln uttalar sig undertecknad (från intervjun i maj 2008) i meningen: "Betygsdebatten idag har hamnat snett. Det går att bedöma kunskap men inte mäta den, säger han." Som jag föreslog i korrekturläsningen (men som Tomas valde att inte ta med) skulle jag egentligen vilja smyga in ett "enkelt":...
... "Vi kan bedöma kunskap, men inte enkelt mäta den." Kan vi enkelt mäta den måste vi också organisera undervisningen, välja stoff och ställa frågor som medför att det är möjligt att enkelt utvärdera. Och det är väl egentligen det som är felet .... och det vi behöver ändra på. Till vår hjälp att "ställa om" har vi oerhörda möjligheter via de digitala redskapen.
Uppror eller navelskåderi
I söndagens DN läste jag en artikel om varför man bloggar; Bloggen är ett uppror, ungefär samtidigt som vi bestämmer att låta en av våra medarbetare på skolan, Liza Grezcanik som skrivit Bloggen möter undervisningen, få delge kollegorna om bloggens användning i lärandet under studiedagarna i mars.
I artikeln framförs tanken om att den moderna människan, i sina strävanden av att synas, att bli kändis, att bli någon - börjar blogga i stället; tekniken har gjort det möjligt för var och en av oss att få våra "15 minutes of fame", att få möjlighet att delge världen sitt innersta genom ett klick med datormusen. Artikelförfattaren, Gertrud Hellbrand, ifrågasätter hur mycket vilja att kommunicera som ligger bakom bloggandet och visar snart på att så är det inte alls, bloggandet är snarare ett individualistiskt projekt där enskilda personer ägnar sig åt självbespegling och navelskåderi. Otaliga är bloggarna med vardagligt grått innehåll, allt ifrån vad man äter, hur man klär sig till reflektioner kring jobb, fritid och hobbies, var för sig inte så intressant, men sett till mönster och sammantaget, inte helt ointressant.
Artikeln gav mig anledning att fundera över varför jag själv bloggar och varför jag intuitivt känner att bloggandet skulle kunna vara en betydande resurs i lärandet.
Bloggandet är ju egentligen ingenting annat än gammaldags dagbokskriveri, men med den skillnaden att dagbokssidorna nu ligger ute för hela världen att läsa (men sannolikt med bara en mycket begränsad publik) och med det enda och ödmjuka syftet att bearbeta egna känslor och händelser, man prövar tankar. Men just denna lilla skillnad, från att skriverierna bara skulle hamna i byrålådan, till att det kan vara någon där ute som kan vara intresserad av vad jag skriver, mina funderingar och som i bästa fall kan möta mig, berika mina idéer och tankar, inleda en kommunikation som gör att jag kommer längre och kan utveckla mina tankar några snäpp ytterligare, bli lite klokare än vad jag skulle bli annars,... denna lilla skillnad, bara möjligheten gör skillnad och inspirerar mig och säkert många andra att fortsätta.
Jag tror att största drivkraften fortfarande är detta stora med hur "skrivande utvecklar tanken", hur vi människor kan tydliggöra våra liv; strävanden, umbäranden och öden, det egna berättandet som terapi. Dock, för egen del finns det ännu ett mycket starkt incitament i just denna kommunikationsmöjlighet, att nå ut till enskilda eller grupper av människor som kan eller vill ta del. Inte kanske i första hand för att övertyga, övertala och/eller påtvinga någon ens åsikter, inte heller för att styra och leda, men för att initiera nya idéer och tankar hos dem som läser. Bloggen fungerar mer som ett instrument för långsiktig och hållbar exponering vem jag är som människa, ledare och kollega, ett sätt att få uttrycka vem man är genom att "vara som man säger", leva som man lär.
5 bra anledningar till varför jag bloggar:
- kommunicera tankar, idéer och värderingar
- möjligheter för medarbetare att lära känna mig och mina tankar
- utveckla mitt skrivande, och därigenom min tanke
- se mitt eget lärande och "röda tråd"
- lära känna mig själv
Artikeln jag läste slutar med de väl valda orden: "Man slår sig ner vid datorn. Man tar saken i egna händer". Så tror jag att det är, man tar kontroll över sin situation, sitt liv, och samlar sina funderingar och får ihop mönstren. Fundamentalt.
Alla pedagoger borde blogga. Vi gör ett försök att komma dithän, måndagen den 9 mars ;-D ... eller hur Liza?
Professionsportfolio
Vårens medarbetarsamtal står för dörren och jag har sedan en tid sysselsatt mig med att förbereda dessa. Ett riktigt utvecklande samtal behöver förberedas, inte bara av mig, också av medarbetaren. Medarbetaren bör se över vad han/hon åstadkommit under läsåret, i relation till de IUP-mål som sattes upp vid förra samtalet och stämma av dessa mot de tecken eller "bevis" i portfolion, att målen är på väg att uppnås eller har uppnåtts. För professionsportfolion är ett lika starkt verktyg för oss vuxna som det är för våra elever ... om den används, ges utrymme och hanteras på ett seriöst sätt.
En professionsportfolio är på många sätt att jämföra med en elevportfolio, har samma syften och samma styrkor. Det som är viktigt för våra elever i lärandet är viktigt för oss vuxna i lärandet, i utvecklandet av vår profession. Med hjälp av elevportfolion, utvecklingssamtalet och IUP:n skapar vi förutsättningar för våra elever att bli medvetna om sin egen kunskapsutveckling, som därmed förhoppningsvis finner motivation och inspiration att göra än bättre. På samma sätt kan vi vuxna, genom dokumentation och reflektion i professionsportfolion, i dialogen i medarbetarsamtalet och i målsättandet i IUP:n, själva se vårt lärande eller yrkesutveckling och finna samma inspiration som eleverna i sitt skolarbete.
Bland eleverna finns det en hel del exempel på personer som använder sin portfolio bara för att någon har bestämt det, som inte ser eller förnimmer meningen med dokumentationen och reflektionen ... än. Det finns förvisso ett stort och ökande antal elever som verkligen har förstått och känt styrkan i verktyget. På samma sätt anar jag att det är bland medarbetarna på skolan, i alla fall om jag ser tillbaka på de medarbetarsamtal jag haft de senaste åren. Man ser på professionsportfolion på olika sätt, några har aktivt byggt sin portfolio från första dagen, kontinuerligt fyllt på den (inte bara just inför samtalet) med material, skrivit ner sina reflektioner, dragit slutsatser, förfinat och utvecklat sina metoder; kort sagt gjort portfolion till sitt förtrogna redskap för professionsutveckling. Andra har varit något långsammare och kanske lite tveksamma till hur de skulle använda sin portfolio, men börjar få styr på den. Slutligen finns det en del medarbetare som, fortfarande tredje året/gången med professionsportfolion i medarbetarsamtalet, fortfarande inte har något i sin portfolio, eller inte ens har den med till samtalet.
Vi har haft en lång och tillåtande startsträcka med portfolio för våra elever, både i undervisningen i allmänhet och i utvecklingssamtalet, såväl som för pedagoger i sin yrkesutövning och inför medarbetarsamtalet, var och en har i egen takt fått "arbeta sig in" i tänket kring metoden. Det är spännande och väldigt intressant att se hur en del pedagoger så självklart och naturligt tagit åt sig verktyget och använder sin professionsportfolio för de syften vi gemensamt en gång skapat för elevernas lärande och senare också bestämde att använda för våra vuxna yrkesreflektioner, som ser meningen och känner styrkan i verktyget, som känner självförtroendet växa, som kan förtydliga och förstärka sin yrkesmässiga självbild och som över tid börjar skönja mönstren i sin professionsutveckling och därmed bygga nya mer hållbara strategier för sin undervisning.
Sannolikt finns det också en koppling, från hur man använder sin professionsportfolio till hur man arbetar med elevportfoliorna i skolvardagen, med vilket allvar och ambition man arbetar för att implementera vår dokumentations- och reflektionsmodell bland eleverna. Jag anar sambandet .... och jag har som skolledare länge tänkt tanken att det snart är dags att koppla lön till graden av aktivt användande av professionsportfolion: som jag ser det innebär ett aktivt användande också en vilja att förstå sig själv som yrkesmänniska och en ambition att finna större förtrogenhet med portfolioverktyget och i sin tur en säkrare lotsning av elever i lära@lära-processen. Det, om något, är tydliga tecken på förståelse och tillämpning av metod och arbetssätt. Så klart bör det ingå som ett lönekriterium och generera högre lön!
Medskaparskolan
Igår installerades han, allas vår Barack Obama. I sitt tal, som av bedömare anses synnerligen välskrivet, angav han tonen för framtiden, tidigt och tydligt med budskapet att det är alla amerikanares ansvar att ta Amerika ur krisen, hans eget ansvar och allas ansvar. Kraften till detta ska hämtas i helheten, i värdet av att vara en del av något som är större än individen.
I Lunds kommun pågår just nu ett kompetensutvecklingsprogram för alla anställda som kallas Utvecklingsresan. Programmet genomförs i olika omgångar, från högre chefsnivå, via mellanchefsnivå och slutligen till samtliga medarbetare i alla verksamheter. Alla kommer förr eller senare att beröras av budskapet i detta upprop för medarbetare/anställda i kommunen. På många sätt samma budskap som Obama igår gav sina "medskapare", det amerikanska folket.
Det handlar om sätt att förhålla sig till arbetet, om att utveckla var och ens förutsättningar för att engagera sig och vara delaktig, om att skaffa sig verktyg för att använda i det dagliga arbetet; att helt enkelt utveckla oss själva, våra arbetslag och vår skola, eller som det sägs i programförklaringen; "jag, laget och verksamheten". En lovvärd, ambitiös och bred satsning, unik i Sverige, på alla som arbetar och därmed representerar kommunen.
Programmet bygger så klart på det faktum att delaktighet bland medarbetare visat sig vara en viktig och avgörande "nyckel" till ett framgångsrikt resultat. Ju större engagemang vi kan uppnå hos varje enskild medarbetare desto bättre blir helheten och desto bättre blir resultatet för våra brukare, är tanken; man pratar om begreppet "medarbetarkompetens" på samma sätt som man nämner "yrkeskompetens" eller "ledarkompetens".
Medarbetarkompetens visar medarbetare som oftare talar om "önskemål", snarare än "klagomål", som oftare uttrycker sig vara "för" än "emot", som hellre skaffar och skapar än ska "ha" och förväntar sig att "få" och som själva skapar sin motivation och inte sitter och väntar på att bli motiverad. Det är personer som snarare producerar energi än konsumerar energi. Låter det konstigt? Det är det inte, snarare tvärtom, väldigt enkelt. Det innebär egentligen bara att accentuera vårt redan så väl använda koncept med ett salutogent förhållningssätt. Vi kan se Utvecklingsresan som en draghjälp, en kommunal knuff i en riktning vi redan valt.
Det ska bli spännande att lyfta och dryfta tankarna kring detta, att hjälpas åt att medvetandegöra varandra vad som förväntas av en medarbetare i Lunds kommun, hur vi kan bli bättre på att skapa tillsammans och hur vi bättre kan bidra till helheten. Jag återkommer snart i ärendet....
Det brinner
Trettondag och ingen morgontidning (sic!), kollar nyheterna på nätet, fortfarande inte riktigt vaken och... får hjärtat i halsgropen! ... "Storbrand i skola i Lund" . De bråkdelar av en sekund det tog mig att förflytta blicken från rubriken till ingressen lite längre ner på sidan kändes oändligt långa. Jag hann blixtsnabbt tänka (och då tillhör jag ändå inte de riktigt snabba i tanken;-D) många förfärliga tankar om långa och omständliga procedurer kring mordbrandsutredningar, tillfälliga undervisningslokaler, nödorganisation, tröstanföranden och en hel del annat som kommer i spåren av ett trauma likt det här. Jag hann få bilder i huvudet av en nerbrunnen Gunnesboskola, av ledsna och skärrade elever, uppgivna och arga pedagoger och hur jag själv abrupt skulle få kasta mig ut i en förfärlig verklighet, ja, ett helt annat jobb.
All min empati till de medarbetare, i skolledning och i undervisning, som nu står inför en termin i prövningarnas tecken. Förstår att trösten är klen att man samtidigt i nyhetsmedier idag rapporterar om att antalet skolbränder, nationellt, håller på att minska.
Är ofta inte den förste att tänka i termer av förbud, men när sådant här händer, och det antyds att branden kan ha att göra med pojkars lek med fyrverkeripjäser, då får åtminstone jag en stark önskan om att totalförbjuda eller i alla fall starkt reglera användandet av smällare och raketer kring nyår. Om det ska innebära förstörda värden av den här kalibern - förbjud skiten!
Jag - och en hel del pensionärer, hundar och hundägare med mig - skulle välkomna ett sådant förbud. Är vi inte där snart? Med bilbälteslagstiftning, rökförbud på offentliga platser, hjälmtvång för unga cyklister och många andra restriktioner för medborgare i det här landet skulle ett förslag om "raket- och smällareförbud" sannolikt inte stöta på alltför mycket patrull.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
Summativt och formativt
Deltog i torsdags i en skolledarträff tillsammans med Anders Jönsson, forskare och lärarutbildare med särskilt intresse för bedömning och feed-back. Han höll först ett kort inledningsanförande och deltog sedan i en allmän diskussion, besvarade frågor och presenterade fortsatta forskningsplaner. Det framkom ingenting som var helt nytt för mig/oss, men ibland är det bra att bara få höra en meningsfrände, det blev rätt mycket av bekräftelse. Anders framhöll särskilt det viktiga sambandet mellan bedömning och elevernas egna självvärdering.
Begreppen formativ och summativ bör väl vid det här laget vara kända för var och en, men som Anders uttryckte det, är det kanske så att alla förstått först när man presenterat exempel. Det summativa är ju det som kommer på slutet, förhöret, provet eller kontrollfrågorna när hela lärandeprocessen är klar. Den har mer karaktären av ett slags dom och mindre karaktären av stöd i lärandet.
Formativ bedömning, däremot, sker under arbetets gång, består av kontinuerliga reflektioner, ofta av eleven själv tillsammans med kamrater eller pedagoger, i syfte att ha möjlighet att rätta till, ändra ståndpunkt och lära om under processens gång. För att bedömningen ska vara lärande måste den vara av formativ karaktär, och det är också i denna riktning modern pedagogisk forskning pekar. Anders framhöll framför allt några få enkla punkter som s k framgångsfaktorer för en bedömning som faktiskt leder till ett djupare och bättre lärande för eleverna.
- Utgå från tydliga mål och kriterier och låt eleverna få ta del av dessa
- Fokusera på prestation, inte person
- Beskriv vad eleven kan, vad som behöver förbättras och hur eleven ska göra för att förbättra sig
- Ge möjlighet till själv- och kamratbedömning
"Om bedömningar ska utveckla lärandet måste de vara framtidsinriktade och inte bakåtblickande; de ska handla om vad eleverna behöver göra för att bli bättre, inte om hur bra de gjort från sig."
Ordning och reda i betygsfrågan, Pedagogiskt magasin Nr 4 2008
PS För övrigt ett mycket läsvärt nummer av PM!
Empati och jul
Så här i slutet på en termin, med ambition att både lära eleverna något och infria vissas förväntningar om att säga något klokt, är man som rektor i en knepig situation. Dagarna före (man börjar alltid för sent) tänker man då och då på vad man skulle kunna ta upp för tråd ... associationerna går kors och tvärs; julen och julavslutning, julens budskap ska kopplas till elevernas lärande, helst vad vi just håller på med i skolan och kanske något rent allmänmänskligt att ta md sig i livet ... Ja, ni förstår kanske problemet. Lättsamt, lite med glimten i ögat, absolut inte pretentiöst, inte för allvarligt och så klart inte för långt.. ..hyfsat kort, kärnfullt och tankeväckande. Nåväl, någonting i den här stilen blev det:
"God morgon allesammans, egentligen vill jag bara hälsa er en riktigt god jul ... men så måste jag ju tänka på min image som rektor och säga något klokt och tänkvärt. Jag försöker sakta men säkert ta mig in i rollen som rektor, särskilt i dessa sammanhang, precis som ni är på väg att hitta era roller som mer mogna och snart vuxna individer.
Senast jag talade med er i sådana här sammanhang var det ljust och varmt ute, vi summerade ett läsår men blickade också framåt, det var sommar och vi var inte många dagar från årets ljusaste dag, sommarsolståndet kring midsommar. I de betraktelser jag då gjorde om framtiden, var jag tvungen att varna för en hel del saker som jag visste skulle påverka vår skola negativt i form av besparingar. Jag är idag osäker på vad ni uppfattat av de mycket drastiska nedskärningar vi tvingats göra inför den här hösten, men vi vuxna som arbetar på skolan är smärtsamt medvetna om situationen och har tvingats anstränga oss till vårt yttersta.
Idag är det igen ett slags avslut, eller i alla fall "halvlek", en paus i lärandet och ett lov, rätt mycket kortare, väntar oss. Vi är också väldigt nära årets kortaste och mörkaste dag, vintersolståndet infaller på söndag. Men precis som om någon tänkt ut hur svårt det är med mörker och givit oss en ljusfylld helg mitt i detta mörker, kommer den mysiga julen. Tid för reflektion, både över hur snabbt tiden går och kanske vad som uträttats under året. När jag summerar har vi faktiskt, trots hårda tider och nedskärningar, med gemensamma ansträngningar kunnat hålla näsan över vattenytan och hunnit med en hel del under höstterminen 2008. Nu kan det bara bli ljusare ...
Bland mycket annat har vi ett pågående arbete kring ord, uttryck och begrepp som vi tillsammans vid likabehandlingsdagarna i våras bestämde skulle vara tema för vår skolvardag. Ni kommer kanske ihåg att vi i inledningen av terminen pratade mycket om Ansvar. Detta ord som är så väldigt viktigt att ni så tidigt som möjligt lär er vikten av. Ju tidigare ni är medvetna om det, kan ta eget ansvar för ert lärande, desto bättre blir era möjligheter till lärande framöver.
För att bli en riktigt duktig och lärande elev behöver man också Målmedvetenhet, läsårets andra s k honnörsord, dvs vara medveten om vikten av att ha tydliga och klara mål utstakade för sig. Detta gäller inte bara i skolsammanhang, det gäller också på fritiden och hela livet. Det är nyttigt att ha sina mål med livet klara för sig själv... och, det är dessutom mycket roligare när man har något att sträva emot, något att längta till och något att försöka uppnå.
Nu senast har vi haft särskilt fokus på ordet Empati och kanske är det riktigt väl valt just nu i tider inför julen, en högtid som går i tecken av givmildhet, att vara snäll (tänk på tomtens Finns här några snälla barn?) och framför allt att tänka på våra medmänniskor. Att ha en hög grad av empatisk förmåga betyder att man är bra på att titta bortom sina egna behov och vara inkännande om hur andra människor känner och har det. Empati är något vi behöver varje dag, året om, men just nu i jultider känns det ännu viktigare, det får mig att tänka på hur annorlunda det är med julklappar som vuxen och hur man tänkte kring klapparna när jag var i ålder med er; en kyrkans representant skulle uttrycka det som "Det är saligare att ge än att ta", dvs det är roligare att ge klappar än att få. Tror ni på det?
Jaha, fler än jag trodde. hade kanske förväntat mig visst mothugg. Men det måste ju betyda att ni är på väg att bli vuxna, eller? Det är verkligen inte min mening att ta den mysiga känslan ifrån er, se det mer som en förberedelse, eller varning om ni vill, för hur det kommer att bli att mogna, att bli vuxen (vissa uppnår aldrig den mognaden;-D). Ni kommer sannolikt att tycka som jag inom 10-20 år (förfärliga perspektiv, eller hur?). Njut således av spänningen inför julafton, Kalle Anka och klapparna, det är ni värda; att få vara lite förväntansfulla, ta emot kärlek från nära och kära i form av god mat, kul lekar och klappar. Men tänk också en smula på vad jag sagt idag, fundera på om jag kanske ändå inte är helt ute och cyklar och tänk också på att vi nu går mot ljusare tider, både vad gäller dagarnas längd, ljusets styrka och vad gäller utsikterna till en ännu bättre Gunnesboskola.
Återstår således bara att, från oss alla i skolledningen, till er alla, elever och personal, tacka för den här terminen och önska er en riktigt god och empatisk jul och ett gott nytt och allt ljusare lärandeår 2009. Ha det bra!"
Ljus i tunneln
Mörker, mörker och åter mörker ... sent kommer dagen, lika snabbt försvinner den, knappt hinner man uppfatta ljuset förrän mörkret lägrar sig igen. Har allvarligt funderat på klinisk ljusterapi alternativt att boka en resa sydostvart. Trösten är möjligen att det vänder alldeles snart, två veckor kvar, sen bör vi skåda ljuset i tunneln.
Detta flämtande ljus, långt där borta, försökte jag också här om dagen få medarbetarna att se i vårt ständigt närvarande skolkommunala mörker denna höst. Det är kanske särskilt viktigt i tider som dessa att inympa mod och framtidshopp, hjälpa varandra att höja blicken och se möjligheterna framöver. För visst finns det möjligheter, när tiden och resurserna så medger...
Politikerna i Barn- och skolnämnd Lunds stad har i dagarna sett över konsekvenserna för vissa av Lunds stads skolor och lämnat förslag om att avskriva delar av de underskott som drabbat bland andra oss. Det gör att det inte är lika beckmörkt, (bara halvskumt;-D) som tidigare, att man faktiskt kan skönja en liten ljusstrimma i tunneln och vågar fundera på att ta ytterligare steg framåt. Det har känts lite som att stå och stampa på samma fläck ett tag, eller rättare, som om vi tvingats backa flera steg, ett frustrerande läge för alla duktiga och utvecklingsbenägna medarbetare som inte vill något annat än att förbättra verksamheten.
Vi berättade på arbetsplatsträff här om dagen hur vi tänker om framtiden, hur vi vill följa upp vårt lära@lära/portfolio-projekt med ytterligare digital kompetens och användning av denna i lärandet. Konceptet med ett-till-ett är intressant för vår del av flera anledningar, mest för att det har en sällsynt bra samstämmighet med den retorik och de pedagogiska ideal vi ofta talar om kring lära@lära. Det är också väl i linje med vad vi sysslat med på den här skolan de senaste 4-5-6 åren när det gäller kompetensutveckling kring IKT; sedan länge bärbart och trådlöst för personalen, PIM-utbildning och gradvis förändrade arbetssätt, mot ett interaktivt och digitalt lärande, och en anpassning till våra brukares naturliga verktyg och sätt att lära. Det handlar till stora delar om kvalitetssäkring, att ta om hand den kompetens och vilja att "ställa om" som våra medarbetare så länge varit så duktiga på. Vi behöver därför, i ett till synes defensivt läge, verkligen våga satsa offensivt, tänka mer framåt- tankar och "bädda för" nästkommande steg. Vi arbetar därför på att höja den kollektiva it-standarden, rikta medel strategiskt och systematiskt och utrusta, med lärarlagens frivilliga till-hälften-satsningar, varje klassrum med stationära videokanoner, en viktig förutsättning för att pedagogiskt kunna vidarutveckla arbetsformer och arbetssätt.
Vi vill så gärna medverka till att alla de pedagoger som är beredda att ta ytterligare steg, också får möjligheten att utveckla sina metoder. Ett litet ljus i mörkret, ett sätt att tända hopp och hålla gnistan vid liv; dags att se framåt ... och tro mig, det kommer en vår!
Att bemöta språk
Ämnet för gårdagen, studiedag för lärarna på Gunnesboskolan och med Anna Flyman Mattsson på besök, var språkutveckling, särskilt för de elever som har ett annat modersmål än svenska. Hur organiserar och ordnar vi på bästa sätt för dessa elever? Vilka särskilda behov är det vi alla kan hjälpa till att bemöta i klassrummet? Hur gör vi i klassrummet för att underlätta för elever med svenska som andraspråk?
Vi är alla språkutvecklare och svensklärare! Vilket skolämne finns, som inte använder språket? Exakt, finns inte. Vi har alla ett ansvar för att varje enskild elev har rätt språkliga utmaningar, får rätt hjälp och utvecklar sitt språk.
De flesta av oss har säkert inga problem med att se vikten av att ha ett fungerande modersmål, som förutsättning och drivkraft för att utveckla ytterligare språkkompetenser, men känner kanske också en hel del tveksamheter kring den modersmåls-undervisning som idag bedrivs och vad den kan ge.
Anna påtalade de faktorer som har betydelse för modersmålet utvecklande; främst "inputen", dvs mängden språk man är utsatt för. I det avseendet är det ingen som kan konkurrera med elevens familj, föräldrar, brödrar och systrar. Kanske är det här vi borde sätta in stöten, att påverka i första hand föräldrar, medvetandegöra dem om språkets betydelse; vikten av att prata med sina barn (på modersmålet) om vad som händer, lärs och arbetas med i skolan och/eller med det som berör barnen i utanför-skolan-världen. Därmed inte uteslutet att ha en väl fungerande modersmålsundervisning i skolan, för att förklara och tydliggöra de grammatiska och tal- och skriftspråkliga konstruktioner som behöver ett mer strukturerat lärande, det formella lärandet i språkundervisningen, som Anna uttryckte det. Det kan jag köpa, men vill ändå hävda synpunkten med styrkan i föräldrarnas medverkan. Det hade gjort stor skillnad, tror jag, med en betydligt mer medveten föräldrageneration av familjer med annan etnisk bakgrund än den svenska, som mer systematiskt fick igång en konversation på modersmålet på hemmaplan, oavsett om barnen svarade på svenska eller på modersmålet och oavsett om man friskt blandade språken.
"Inputen" är helt avgörande, det lärde vi oss igår, modersmålsundervisningen står för strukturen och tillrättaläggandet av de språkligt grammatiska delarna och vi övriga pedagoger måste stå för tron på möjligheterna och det positiva med mångfalden; se tillfällena till lärande med mångkulturella förtecken och försöka se bort från hindren av organisatoriska "fälleben" och ekonomiska svångremmar.
Kan vi möta våra elever med annan etnisk bakgrund än den svenska, med respekt och ett mer jämlikt förhållningssätt, kanske då och då fråga efter det främmande modersmålets ord och uttryck (och kanske tillåta sig att göra bort sig med lustiga uttal och felsägningar;D) i sammanhang som inte exkluderar, men integreras i den vardagliga undervisningen .... Ja, då tror jag att vi skulle vara en bit på vägen till ett mångkulturellt klassrum.Vi måste helt enkelt tro på möjligheterna, precis som Anna sa ... kanske är receptet så enkelt som att intala sig, på vägen mellan klassrummet och personalrummet, i mötet med eleverna, att säga till sig själv; Där går en svensk, och där en till och en till... oavsett utseende, språk eller sätt att vara, för att själv ställa om och se bortom etnisk tillhörighet, på samma sätt som man i USA ser på sina invånare som asian-americans, afro-americans etc.
Mer att bita i hittar vi på Skolverkets hemsida, med lite av föräldrautbildning, på föräldrarnas modersmål, hela 17 olika; ta en titt på Skolverkets hemsida!
... eller varför inte Språket lyfter, också på Skolverkets hemsida; en outsinlig källa att ösa ur!
Handlingskompetens
Med två dagar i Helsingör i strålande septemberväder, fantastiska omgivningar á la Louisianna och med mycket inspirerande föreläsningar på temat Skolledare för framtiden, har man åter fått möjlighet att lyfta blicken och fylla på med ny input i visionsavdelningen av ledarskapet. Det känns som om det var ett tag sedan...
Huvudfrågorna som ställdes inledningsvis ramar in vad dett handlade om:
- Hur ska morgondagens unga lära?
- Vad ska vi skolledare göra?
- När kommer den, framtiden?
De båda herrarna uppehöll sig under några timmar vid, och resonerade kring, begreppet handlingskompetens, och framhöll just detta som något väldig centralt för lärande och skola idag, det som gör skillnad, skillnaden mellan ett nytt och ett gammalt skolparadigm. I det gamla paradigmet var både lärare och elever mera av "görare" och mindre av "tänkare; pedagogerna tog in vad forskare och experter tyckte och trodde och så gjorde man som de sa, förmedlade kunskapsbitarna, helt oreflekterat och kvantitativt. Idag måste både lärare och elever tänka själva i en mängd sammanhang, lärarna måste vara något av "undervisningslärare", dvs inte bara någon som upprepar vad forskare, läromedelsförfattare och experter säger utan också någon som förstår lärandets väsen och har förmåga att tillämpa modeller och metoder som gör att eleverna lär sig själva. Det är också en frigörelseprocess från "lärobokens slaveri", menade de båda professorerna.
Det handlar kort sagt om didaktik, här definierat som "pedagogisk reflektion och planläggning rörande bildningens innehåll".
Herrarna destillerade ner skolans uppgift till följande: Skolans uppgift är att skapa "nävnyttiga", sunt drömmande, självständigt tänkande och initiativrika medborgare! Svårare än så behöver det inte vara. De uppehöll sig ganska mycket vid begreppet demokratisk bildning och vad det är. Det handlar ju dels om att ha kunskap om olika människors rätt att tycka och tänka fritt, men också i hög grad ett slags politisk bildning, att ingå i ett sammanhang, tillhöra ett kollektiv och ta ansvar för mer än sig själv. Det handlar om deltagande, att ta lekmannen på allvar och att kvalificera det sunda förnuftet.
Det handlar således inte längre om att bara kunna memorera och reproducera sin kunskap, det handlar om riktigt vetande, engagemang, visioner, kritisk sans och att pröva i handling det man lär sig; att utveckla en handlingskompetens. För vad är annars kunskap bra till, om man inte kan använda den i handling?! Om det inte betyder att samhället och mänskligheten förändras, förbättras och förfinas, om inte vi vill förändring.
För att kunna utveckla handlingskompetens måste det finnas ett stort mått av deltagande och medskapande! Alla organisationer vinner på deltagande, det bidrar till "ägandeskap", dvs att man räknar in problemen som sina problem, på samma sätt som jag i tidigare inlägg redovisat elevers inställning till en egen dator, en-till-en. Den direkta kopplingen, och betydelsen av den, till det egna "jaget" är sorgligt underskattat; jag tror att vi här har kärnan till det som heter engagemang, ansvar och initiativ. Jag kan ha fel ....;), men tror det inte;D
Under dag två träffade vi två personer; dels Ystad kommuns centrala utvecklingsledare i Sydskånska gymnasieförbundet, Håkan Persson och dels Mats Ekholm, tidigare generaldirektör för Skolverket med 40-årig erfarenhet från den svenska skolan.
Håkan har också lett en tankesmedja kring framtidens skola; se vidare Kunskaper och kompetensbehov i framtidens samhälle. Dessutom finns delar av hans framställning i Helsingör på webben, se den här!
Behållningen av hans uttalanden var bl a följande; bondesamhället efterträddes av industrisamhället och därefter det sk informationssamhället. Idag är vi framme vid förståelsesamhället, som innefattas av följande frågor:
- Förstår jag vad som sker?
- Angår det mig?
- Kan jag göra något åt det?
Därefter dessa LLL-dagar (Ledare för livslångt lärande), var Mats Ekholm, som på bästa humör och med allvar och humor tillrättalade och förtydligade en del av skolans debatt dessa dagar. Mats började med att ifrågasätta dagens organisation kring "skola" som varande tämligen uråldriga. Om man tänker på det, så ser det idag ut som om vissa skolor inte tänkt en ny tanke kring pedagogik-didaktik och deltagande, på flera decennier Man har helt enkelt, enligt Mats, bara tagit 1200-talets klosterskolor och deras koncept rakt av. Munkar och nunnor skulle t ex be till Gud varje timme, därför våra 40-50-minuter-pass i skolan! Om sant, ganska genant. Mats försökte också att definiera vad en kunnig lärare i framtiden är. Lärare i framtiden:
- fortsätter att lära hela livet
- sköter undervisningen
- diagnosticerar lärandet
- leder de lärande
- samarbetar med andra vuxna
- är fötrolig med den lokala organisationen
- är en kugge i demokratin
Det som var oerhört skönt att konstatera, är att samtliga föreläsare ansåg att den skollinje som den svenska borgerliga alliansen nu för, med Björklund i spetsen, går fullständigt på tvärs med all modern forskning kring lärande. Fler lärare med expertperspektiv, mer kontroll och mer mätande är inte vad vad forskning i första hand pekar på som lösningar för hur vi på bästa sätt ska ta tillvara unga människors lust att lära. Alla berörde på ett eller annat sätt den svartmålning som skett av den svenska skolan på senaste tiden och förklarade sakligt att det ju inte alls var sant. Det PISA och andra undersökningar visar är egentligen ganska bra resultat för Sverige och som dessutom ger ett högt betyg vad gäller trivsel, initiativ, samarbetsförmåga och annat som vår läroplan anger och som får betydligt sämre resultat på andra håll i världen. Det enkelt mätbara, test och prov, vad gäller inhämtande av fakta är inte i alla delar i topp, men heller inte i något sammanhang i botten, rätt medelmåttiga som värst.
Men det är ungefär som Karsten Schnack uttryckte det redan på morgonen dag ett, med en liten anekdot:
En sen kväll står en man och letar efter något under en gatlykta. En förbipasserande frågar:
- Vad letar du efter?
- Jag har tappat en tia.
- Var det här du tappade den?
- Nej, det var där borta, men där är så mörkt. Det är lättare att leta här där det är ljust.
Så kan det vara.... Björklund! Leta där det är ljust, om du vill ha snabba svar och lätta resultat, men i mörkret döljer sig de komplexa sammanhangen, det inte riktigt lika lätt mätbara, men kvalitéerna och de enorma möjligheterna. Sug på den.
Skriftliga omdömen
Fr o m den här höstterminen förväntas alla lärare från åk 1-9 prestera skriftliga omdömen om varje elev i varje ämne i samband med utvecklingssamtalen. En uppgift som kanske inte medför någon större förändring från tidigare för många lärare i åk 6-9, men som är en rätt omvälvande nyhet för lärare i de yngre åren. Skriftliga omdömen ska komplettera den IUP som sedan några år är obligatorisk för elever i grundskolan, en individuell utvecklingsplan som, enligt ryktena, nu inte bara ska var framåtsyftande, utan också innefatta det som redan varit; summativa bedömningar från lärarna. Är inte det att ta ett steg tillbaka?
Är det dessa omdömen från lärarna som är det viktiga? Kanske, om man tänker på vad föräldrarna sannolikt kommer att efterfråga. Men som pedagog ser jag snarare vikten av att eleverna själva utvärderar sitt arbete. I detta viktiga som vi kallar självbedömning, den egna kontinuerliga värderingen av sitt arbete, ett slags formativ självbedömning, sker sannolikt det mest kraftfulla lärandet, alla kategorier.
Idag hade merparten av skolledarna i BSF Lunds stad ett välkommet tillfälle att träffas och samtala kring dessa nya direktiv från departementet, ett av flera direktiv som duggar allt tätare och som förväntas implementeras allt mer genast. Skriftliga omdömen för alla elever ska genomföras fr o m den här höstterminen, men anvisningarna från Skolverket kommer först i oktober och för rektorer som ska besluta om hur de skriftliga omdömena ska utformas och hur betygsliknande de kan vara, är det inte lätt. Men i rektorsgruppen verkade det idag vara stor enighet om att det inte ska var några betygsliknande skriftliga omdömen, i alla fall inte före åk 6. För en elev i de lägre årskurserna kan det inte vara särskilt upplyftande att få ett "betyg" som dömer ut de förmågor som ännu inte haft en chans att utvecklas. Det finns så klart en uppenbar risk att "stuka" ambitioner, vilja och kreativitet tidigt i en liten människas liv och vem vill det? Kan man som pedagog i ett utvecklingssamtal vara salutogen i sina utlåtande till en tidigare-elev och samtidigt vara tydlig gentemot föräldrar som kräver ett ärligt utlåtande om sitt barns utveckling och måluppfyllelse? Jo, det går nog, men kräver att vi pedagoger pratar oss samman, lär av varandra och utvecklar ett professionellt och gemensamt språk för att kommunicera omdömen om elevers lärande.
För eleverna på Gunnesboskolan har vi, om man jämför med de signaler från många andra skolor i Lunds stad, sedan en tid tillbaka (minst tre år) ett betydande försprång och ett sammanhållande koncept vad gäller dokumentation, IUP och utvecklingssamtal, som tydligt visat sig vara hållbart. Skriftliga omdömen har via funktionen Elevdokumentation i lärplattformen Fronter underlättat dialogen mellan elev och lärare (och i sällsynta fall även föräldrar) inför utvecklings-samtalen och skapat optimala förutsättningar för ett utvecklande och framåtsyftande samtal. De skriftliga omdömena måste rimligtvis utgå från elevernas egna självbedömningar. Dessa kan i sin tur kommenteras och kompletteras av pedagoger och föräldrar och utgöra de skriftliga omdömen som statsmakterna föreskriver. Detta för oss självklara elevperspektiv tror jag inte är lika självklart på alla skolor och utgör därför en uppenbar risk att stanna vid traditionellt summativa utlåtande från lärare, en inte särskilt utvecklande envägskommunikation.
Måtte anvisningarna, när de dyker upp i oktober, visa på självvärderingens styrka och möjligheter och ange en riktning mot åtminstone ett litet mått av elevernas egna bedömningar. Har dock mina tvivel ....
En-till-En
Begreppet En-till-En har har jag hört och läst om ett tag i diverse pedaogogisk litteratur med inriktning mot IKT. En-till-En avser en elev - en dator, dvs en egen bärbar dator till varje enskild elev. Det har förekommit enstaka sådana projekt redan för 10-15 år sedan (bl a Mönsterås) men verkar just nu vara allt mer omtalat och på G lite varstans i Sverige.
Nu har man kört igång också i Falkenberg, Jonas besökte ett seminarium där i förra veckan och jag lånade rapporten över helgen. Mycket intressant läsning och något för Gunnesboskolan att fundera över! Absolut.
EU-kommissionen publicerade 2007 en lista över åtta nyckelkompetenser som alla EU-medborgare bör ha för att kunna lära livslångt. Dessa är:
- Kommunikation på modersmålet
- Kommúnikation på främmande språk
- Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens
- Digital kompetens
- Lära att lära
- Social och medborgerlig kompetens
- Initiativ och företagaranda
- Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer
Det handlar sannolikt om en maktförskjutning i skolan, läraren har inte längre ensamrätt på kunskap och mister därmed en del av sitt inflytande och betydelse, vilket i sin tur måste betyda en annorlunda roll och ett annat arbetssätt. En handledande roll med mer fokus på lärprocesser och mindre på resultat har vi pratat om länge, men egentligen inte riktigt lyckats förändra, i alla fall inte fullt ut; det finns mycket mer att göra. Kanske skulle En-till-En göra den skillnaden.
För egen del innebar det absolut en skillnad, för ca 8-9 år sedan, med en första egen bärbar dator, hela skillnaden; jag hade sedan en tid då börjat utveckla och bygga en egen klasshemsida för mina elever och en digital portfolio, med min egna stationära dator på hemmaplan. Med det nya portabla verktyget i form av en bärbar Mac G4 blev arbetet en helt annan sak; mer helhet, effektivare arbete, mer kontinuitet
I utvärderingen av Falkenbergs kommuns projekt i två olika skolor, Skogstorpsskolan och Söderskolan, har man hittills (det är fortfarande ett ganska ungt projekt och kanske inte riktigt rättvist att utvärdera redan nu) konstaterat följande:
- att det är en avgörande skillnad för eleverna att ha tillgång till "allmänna" datorer på skolan och/eller att ha en egen personlig dator till sitt förfogande; man är mer rädd om "sin" dator, har allt samlat på ett ställe (vilket innebär att papper inte kommer bort) och en ökad tillgänglighet till information på internet
- eleverna känner sig mer motiverade, har mer arbetsglädje och större koncentration med en egen dator
- också vanliga lektioner blir roligare och mer intressanta
- det är lätt för eleverna att "integrera" sin mer privata kommunikation (en faktor jag tror är oerhört viktig) via mail och communities typ Lunarstorm, Facebook och annat
Som jag ser det, är det ett naturligt steg att ta; stora delar av personalstyrkan är väl förtrogna med verktygen, vi har en pedagogisk grundidé och en verksamhet som bygger på dokumentation, reflektion och mål/utvärdering. Förutsättningarna är således egentligen de bästa. Så varför inte, är det inte dags för lite offensivt tänkande?
Ekonomi då? Ja, ber att få återkomma där ... Men tanken kittlar och ingenting är omöjligt, NZ var långt borta, en vettig IKT-strategi är närmre. Vill man, så kan man och då ska man.
Personalomsorg
I månadens nummer av Skolnytt - Tidningen för skolledare ägnar man sig åt tema personalhantering - ett för mig lika illa valt ord som personalvård - borde det inte heta personalomsorg, i så fall? Känns lite som om Skolnytt tänkt lite på oss när de valt tema, eftersom jag just i dagarna försöker utvärdera utvärderingarna från i våras, som ju bl a hade arbetsmiljö som ett utvecklingsområde.
En av artiklarna, Ledtrådar till motivationens mysterium, handlar om Ben Furman, finländsk psykiater (!) med motivation, inspiration och lösningsfokuserad psykologi som käpphästar. Att vara lösningsinriktad betyder att man är salutogen, dvs man fokuserar möjligheterna innan hindren. Denna attityd ökar, enligt Furman, både samarbete och kreativitet vilket i sin tur skapar en stämning av utveckling och främjar uppkomsten av nya idéer. Att ha en vision, ett långt-bort-i-fjärran-mål, är viktigt! Här kommer hans 5 viktigaste "motivationsingredienser":
- Egna mål - Lika viktigt för mig som skolledare som för de medarbetare jag är satt att leda. Fråga; Hur vill vi ha det när det är optimalt?
- Intressanta mål - Vi måste uppleva att målen ger vinster.
- Tillit, optimism och hopp - Vi måste inse att bara genom att ställa upp målen, är vi redan en bit på väg att lyckas.
- Känslan av att det går framåt och kunna identifiera framgångsfaktorer. Att ge varandra feedback i en organisation är att samtidigt skapa en god arbetsmiljö.
- Var beredd på bakslag. Bli inte överpositiv. Var medveten om hindren.
Jag tycker inte det är något större problem för egen del, min ledarstil går rätt mycket ut på dialog och medskapande. Jag känner mig rätt prestigelös och har stor medvetenhet om att det finns flera medarbetare på skolan som, i jämförelse med mig själv, både har större kvalifikationer och mer kompetens i delar av det man kallar skolledarskap. För mig handlar det inte om att vara bäst på allt, snarare att kunna se förmågor runt omkring mig och använda den kompetensen för verksamhetens bästa. Hitta rätt personer och placera dem på rätt plats, med rätt uppgift, typ.
Artikeln slutar med "att det inte är ett nederlag att sluta som chef för att jobba med något man är bättre på". En tröst för en sådan som jag, som ofta längtar tillbaka till klassrummet, lärandet och eleverna.
"Företag som rekryterar sina chefer internt och som värderar ledaregenskaper som social kompetens, är tre gånger friskare än de som inte gör det. Detsamma gäller företag som satsar på att få delaktiga medarbetare."
Studier vid Arbets- och miljömedicin i Uppsala har kommit fram till liknande resultat vad gäller internrekrytering, att det i sig är en framgångsfaktor, tillsammans med hög social kompetens hos ledaren. Artikeln använder begreppet "företag", men säger också att resultaten kan överföras till all offentlig verksamhet, inklusive skolan. Friska företag är, enligt dem, också bra på att kommunicera företagets värderingar och de långsiktiga målen och att man ser till att det finns tydliga karriärvägar. På framgångsrika företag hade man också ett stort nätverk av informella informationsvägar, ledarna hade direktkontakt med medarbetarna för att snabbt veta vad som händer i organisationen, öppen för diskussion, en positiv attityd och lösningsinriktad.Dessa företag arbetar också förebyggande vad gäller sjukskrivningar, något Lunds kommun gjort ett bra tag via den sk rehabiliteringskedjan.
Mittuppslaget i tidskriften Skolnytt består av ett 4-sidigt blad (för kopiering) utifrån vilket man kan självvärdera sig och reflektera över hur man kan må bättre på jobbet. I all produktionsverksamhet gäller att hitta en balans mellan att producera mycket och att hålla produktionsfaktorerna i stånd att producera, så att de inte går sönder eller slits i onödan.
I skolan är det personalen som är den främsta produktionsfaktorn, personalen och dess kompetens, men självklart också personalens inneboende vilja att verka för skolans gemensamma mål och framgång, entusiasm för uppdraget. Som en liten provokation nämner artikelförfattaren i sin huvudtes följande:
Personalens välmående och arbetsglädje är inget mål i sig för skolan. Men den är ett medel och ett redskap för högre måluppfyllelse för eleverna. Visst vill man att personalen ska vilja ge järnet på arbetsplatsen. Men hur åstadkommer man då det, att få en personal som brinner ... utan att bli utbränd? Däri ligger utmaningen. Jag får fundera på det ett tag ....
Som avslutning kan man använda en lätt sliten travesti på en av Kennedys mer kända *uttalande; Tänk inte i första hand på vad skolan kan göra för dig, tänk på vad du kan göra för skolan;D
* "And so, my fellow Americans: ask not what your country can do for you - ask what you can do for your country. My fellow citizens of the world: ask not what America will do for you, but what together we can do for the freedom of man."
Klassrumsorganisation
Remember Körling! För ett år sedan, hade vi i dessa dagar besök av Anne-Marie Körling på Gunnesboskolan. Hon talade den gången mycket om vägledd undervisning och klassrumsorganisation och vi har det här läsåret för avsikt att fördjupa arbetet kring dessa begrepp. Som en liten påminnelse vill jag gärna länka till Anne-Marie och ett inlägg på hennes blogg om just detta. Ta en titt på Anne-Maries klassrum!
En modell för lärande, en modell att ta efter, imitera, pröva och kanske utveckla. Det är vår uppgift i år; att fördjupa, tänka än mer själv, på hur vi vill underlätta för elevers lärande i klassrumssituationen. Låt dig inspireras!
