LedarBloggen

Sen nätvandring i den pedagogiska internetskogen, på jakt efter snapshots och nya styrdokument, men bortvillad och ständigt fördröjd av en mängd andra intressanta artiklar. Följ spåret;

Tomas Kroksmark om hur en-till-en kan förändra lärandet
http://www.skolverket.se/sb/d/4200/a/22418

Om hur ökad it-användning ställer nya krav på lärarna
http://www.skolverket.se/sb/d/4200/a/22379

Om begreppet lärverktyg och vad det betyder att ha en tidsenlig utbildning
http://www.skolverket.se/sb/d/4200/a/22378

Torsdagkväll , matlagning och P1 - och ett inslag och en påminnelse om ett program om Keith Jarrett, som sändes första gången i maj i år. Kom in i programmet sent, men blev intresserad och lyssnade senare på programmet på webben.


Förutom inklippta intervjudelar med Vera Brandes som producerade konserten och Jarretts musik i bakgrunden, berättar människor om stunder i livet och känslor musiken väckt hos dessa. 

"Kölnkonserten har med åren blivit en hörnsten i miljoner skivsamlingar världen över. Den är, med sitt stilrena omslag, som gjord för att ligga framme - och spelas. Den har hörts genom sommaröppna fönster, människor har spelat den vid möten och avsked, till och med när barn blivit till."

För mig är det sent 70-tal, tidigt 80-tal, lägenhetskollektivet på Södergatan, stora ytor, blank parkett, öppna fönster och försommarhetta, dofter av regnvåt asfalt och cigarettrök, lättsinnigt liv och framtidstro, allt är möjligt! 

    Håller långsamt på att "reclaima" Lund. Strövar åter gatorna, torgen och kvarteren och det är mycket nytt att se, uppleva och ibland fotografera. Också på restaurangfronten finns det mycket nytt att "reclaima" och här går vi systematiskt tillväga.... På kylskåpsdörren åkte rankingen upp förra helgen! Seriöst eller hur? Och gott!

     Kanske hör det till åldern, 50+ som man är, men egentligen tror jag att det följer en genom livet, nostalgin; den där melankoliska längtan tillbaka till något man minns med vemod och saknad, kanske handlar det om hemlängtan. Härom månaden berättade jag om nostalgitrippen Dan Hylander och Raj Montana Band (Jan, som också var där på bryggan i Bjärred, köpte dubbel-cd:n och cirkulerar den nu i musikcirkeln) och i veckan var det dags för nästa tripp; Jösses flickor, central i progg-Sverige under sent 70-tal och en långkörare en bra bit in i 80-talet.

Det är märkligt hur man kan hänga upp sig på röster, kombinationer av instrument, textrader, ord och uttryck och vassa formuleringar och hur dessa sedan kan framkalla tydliga bilder på näthinnan och ilningar längs ryggraden. I Jösses flickor - återkomsten ställs emancipationen på 30-talet mot densamma på 90-talet; uttrycken olika men viljan till förändring obruten. Det är bra ... och viktigt att tänka på när tankarna om "dagens ungdom" tränger sig på. Engagemanget må vara annorlunda, men sannolikt inte svagare, mer subtilt men troligen egentligen både tydligare och sannare, mindre kompromissvilligt, mer beredd på kamp och med större ansvar för framtiden.

Samtidigt är kanske gamla tiders (och nu pratar jag om 60-70-tals-gamla-tider;D) ideal mindre lättflyktiga, mer lojala med sin tid. Ränderna går aldrig ur heter det ju, kändes tydligt igårkväll i Hipp´s magnifika teatersalonger

För övrigt tyckte jag att föreställningen var ungefär en timme för lång, musikdelen i underkant men storyn och sammanflätningen av dåtid och nutid inte alls oäven. Första delen i långsammaste laget, andra delen först en injektion, men i senare halvan segt. Kollade in Youtube senare på kvällen, sökte Jösses men hittade sådana godbitar som Nationalteatern, Tältprojektet och diverse andra proggressiva gulkorn; här ett som får avsluta inlägget, för visst platsar Magnus, Brasse och Eva med Fem myror är fler än fyra elefanter i nostalgirevyn! Trevlig helg!

    Gjorde en walk-around-the-school här om dagen, mest för att kolla att allt fortfarande var intakt, inga pangade rutor eller annat sabotage (det var det inte). Får liksom ett annat perspektiv när man tar sådana rundor ... Det här är faktiskt också vår skola!

   

Dignande fruktträd, näckrosor och vass i dammen, lummigt och grönt och med många olika arter, man har faktiskt tänkt en del när man planterat växtligheten i skolparken. Varför använder vi inte det mer aktivt? För att lära om arterna, avbilda, teckna, måla ... eller bara uppleva och njuta. Visst borde vi bli bättre på att utnyttja vår närmaste omgivning för lärande, använda vårt sommarhalvår effektivare och skjuta hösten så långt in i oktober som möjligt! Plikter kallar, höstterminen ska snart igång på allvar, men sommaren är ingalunda slut för det. Har vi tur, har vi minst två månader till ...!

    Liza hittade följande roliga funktion på nätet; ett sätt att komprimera sin bloggtext, men i bild... om ni förstår vad jag menar;D Bloggen som konstverk, typ. Möjligen ger det inte den sannaste bilden av bloggen, men för att  godtyckligt ta ut ord ur textmassan får man ändå säga att det ger en viss bild av innehållet i bloggen.

Visst finns det en massa onödiga funktioner på nätet, men det är rätt kul... om man har tiden att leta upp dem. Semester ger den tiden .... Klicka på bilden för att komma till siten för att göra din egen "textbild"!

Jag har det senaste året, lite drygt, varit noga med att konsekvent bemöta eleverna med ett stadigt titta i ögonen och ett tydligt "Hej" varje gång jag träffar dem (i alla fall första gången för dagen). Jag håller upp dörrar, stannar till en stund, visar en gnutta intresse för vad de håller på med, kommenterar beteende, och tränger mig på i matsalen. Slänger iväg ett "Läget?", får tillbaka "Ok, själv?". "Helt ok, tack." Inte mycket till djupt samtal kanske, men helt klart ett förarbete för eventuellt längre och kanske allvarligare samtal i framtiden.

Men tyvärr, så klart missar jag alltför många elever, varje dag, som jag "inte ser" som jag borde, men jag pluggar fotokatalogen varje dag, kanske kommer en dag då jag "sett "alla och att alla känt sig sedda av mig åtminstone några gånger. Jag hoppas det.

Jag märker i alla fall en tydlig förändring i elevernas förhållningssätt till mig, och det sporrar mig att göra mer. Plötsligt hälsar de först, dröjer sig kvar i ens närhet, håller upp dörren när man kommer och ställer frågor, kommenterar vädret, kläderna eller annat viktigt. De gör efter och imiterar beteende. Barn, och ungdomar ,gör som vi gör, inte som vi säger (har jag sagt det förut?), därför så viktigt att själv göra det vi vill att eleverna ska göra; vill vi ha punktliga elever måste vi vara punktliga själva, artiga elever får vi genom att bemöta dem artigt ("modella" skulle känd stockholmsk kiwipedagog uttrycka det), kunskapstörstiga och motiverade elever ser och lär av lika kunskapstörstande och välmotiverade pedagoger i klassrummen, elever blir inte fördömande mot sina kamrater om de hela tiden blir bemötta med respekt, tolerans och förståelse av vuxna i sin omgivning och naturligtvis kan vi i ett stort antal situationer "lägga ribban" för hur elever ska uppföra sig. Med föredömligt beteende, ett salutogent förhållningssätt och nit vad gäller att aldrig släppa igenom mindre lämpligt beteende.



Jag ser ofta goda exempel på både det ena och det andra i skolvardagen, allt ifrån kollegan som avstyr en elevs upprördhet med lugn, förståelse och "Jag tycker att du ska...." i stället för skäll och "peka med hela handen kommando", till kollegan som plockar upp skräpet på skolgården när han passerar, rättar till en teckning som hamnat på sniskan, hjälper eleverna att städa upp efter sig i stället för att stå bredvid och "kontrollera" att det blir gjort eller kollegan som skapat ett klassrum som skiljer sig från mängden och fått en extra utsmyckning som stimulerar fantasin, bryter mönstret och utmanar lärandet.

Det är de många små detaljerna som tillsammans skapar den fantastiska helheten. Det är vårt sätt att vara som skapar mönstren, stämningen och inställningen till lärandet och livet. Låt oss hjälpas åt att komma ihåg detta!

Det händer då och då att någon varit runt på skolan under helgen, med sprayburken i högsta hugg, dekorationssugen och intelligensbefriad, och med frenesi satt sina taggar på tegel, fönster och dörrar. Det är alltid lika tråkigt att upptäcka och lika viktigt att bekämpa. Jag hoppas, och tror, inte att det oftast är någon av våra "egna" elever som klottrar ner väggarna. Vi föredrar att dekorera vår skola på egen hand! Just våra tegelväggar är vackra nog, utan klotter.

Var på rundvandring i vår skola här om dagen, inga elever, inga pedagoger men med väl tilltagen tid att se mig omkring. Det är kul att konstatera att så många klassrum andas lärande, att man så tydligt kan se vad som pågår i de olika årskurserna, vad man arbetar med och vad som just nu är fokus för lärandet. Just så tycker jag att det ska vara, tydliga tecken på lärande!

 

Inte bara för den allmänna trivseln (vilket vi inte ska glömma bort), för ordningen och för vår gemensamma varsamhet om lokaler och materiel., men också för lärandet; sättet att visa eleverna att deras arbete uppskattas, att elevarbeten kommer till användning för andras lärande. Alltså, både för lärandet och estetiken.



Utan elever i klassrummet ser man tyvärr också skavankerna. Vår skola närmar sig 15-årsstrecket och det vore konstigt om det inte syntes. Det allra mesta har hållt sig fantastiskt bra och det är bl a för att vi varit många vuxna som brytt oss om hur det ser ut, både i servicegruppen och bland pedagogerna. Det är med denna angelägenhet om vår miljö som vi visar eleverna hur det bör se ut; det är varenda gång vi själva "städar upp", tar upp ett glasspapper som hamnat fel, skapar elevrutiner i klassrummet som innebär att eleverna får tid att iordningställa klassrummet för nästa dag, sätta tillbaka en teckning/bild som släppt i en hörna och/eller följa upp eventuell skadegörelse.

Det känns också viktigt att "städa undan" halvtrasiga möbler, ta bort klotter när det är som minst och kanske tänka lite mer på den allmänna utsmyckningen i klassrummen och biytor. Ju mer det finns att vara "rädd om", desto lättare är det för eleverna att vara försiktiga med vårt materiel.

Vi har en riktigt fin skola, låt oss fortsätta det idoga arbetet att förvalta den väl. Det är lätt att välja vilka "bilder" vi vill ha av Gunnesboskolan, om man ska välja bland ovanstående., eller hur?