Aningslöst
Underrubriken till reportaget i dagens DN om internatskolan Lundsberg i Värmland; "Den mediala bilden har blivit så fel" är nog , trots allt, inte så fel. I reportaget uttalar sig skolans styrelseordförande, som själv varit elev på internatskolan, rätt aningslöst. Lundsberg har genom åren och i omgångar varit föremål för granskning och kritik från myndigheter, nu senast Skolinspektionen, framför allt vad gäller mobbning, pennalism och kränkande behandling. Skolans rykte börjar bli ganska skamfilat, men jag är säker på att man de senaste åren gjort en hel del och vidtagit åtgärder för att rätta till missförhållandena. Men frågan är om man gjort det tillräckligt bra. Styrelseordföranden ger själv uttryck för besvikelse och ilska när pennalismen fortsätter, bara en kort period efter att Skolinspektionen varit där och man aktivt försökt att komma tillrätta med problemen:
"Jag vet inte hur jag ska beskriva hur otroligt förbannad och besviken, sårad och ledsen jag blev. Jag bara stod och gapade, hur farao kan en sådan grej ske. Man upplever det som att man hällt vatten på en gås, varför har de inte förstått?"
Kan känna en viss sympati med den frustrerade styrelsordföranden, det kan kännas tungt ibland, när insatta åtgärder eller mer resurser inte ger avsedd effekt och önskat resultat. Det är då man behöver analysera läget, fråga sig vad man kunde gjort annorlunda, varför det inte fungerade. Möjligen har den uteblivna effekten av ansträngningarna något att göra med den grundsyn styrelseordföranden ger uttryck för på annan plats i artikeln:
"Jag har aldrig blivit skickad på ärende, jag har aldrig blivit trakasserad. Men visst var det bus, jag vaknade en natt av en tårta i ansiktet, det var min kusin som hade slängt den. För mig var inte det trakasserier, för de stod ju och fnittrade."
Jag tror kanske att reportaget i DN kan göra en viss nytta för dem som styr Lundsberg, om de bemödar sig om att läsa noga och faktiskt analysera vad som sägs i artikeln. En vink om det vi kallar orsak och verkan.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
Unboss
Inte visste jag att jag sympatiserade med unboss-rörelsen ;-) ...Visste för övrigt inte ens att det fanns en sådan, och det kanske det inte gör heller (men det pratas om ett s k mindshift, eller ett nytt mindset ;-). Det som verkligen finns är en relativt nyutgiven dansk bok (snart på engelska) som heter just "Unboss". Dagens artikel i Sydsvenskan, Framtidens ledare drivs av goda avsikter, beskriver kort vad bokens 300 sidor försöker förklara kring framtida företagande och ledarskap.
Har tidigare tänkt mycket på det vi i skolvärlden benämner som inre och yttre motivation, främst för våra elever men det gäller så klart också för oss vuxna, pedagoger och ledare. Det är kanske inte via betyg vi ska försöka nå våra elevers motivation och kanske inte heller i första hand via lön vi ska motivera oss själva, vi vuxna. Det är kanske någonting annat, tänker och tror författarna till boken Unboss, och det tänker jag.
"Det pratas inte om anställda utan om medarbetare och partners som vill få ut andra värden än lön från sitt arbete."
Medarbetare, partners eller medskapare, det handlar om delaktighet, inkludering och "att få fler att arbeta för det gemensamma bästa", enligt Unboss-konceptet. Men vad är "andra värden", vad betyder mer än hög lön och högt betyg? Ja, för både elever och pedagoger, tror jag, att det handlar om en känsla av att utvecklas, att lära sig nya saker, att få ihop sambanden och sammanhangen och just en vilja att verka för allas vårt gemensamma väl.
"Unboss är motsatsen till den konventionella chefen, bossen. När bossen drivs av makt och vinstsyften motiveras unbossen av att skapa värde och mening av gemensamt uppställda mål. Istället för att kontrollera är han eller hon en inspiratör. Istället för direktör en igångsättare. Istället för uteslutande, inkluderande. Istället för en talare, en lyssnare."
Någonting som kan gälla skolledare, men också för pedagoger i förhållande till sina elever. I begreppet Unboss, berättar artikeln, är inte vinsten det primära för företagen, och kanske är inte den mätbara måluppfyllelsen för skolan heller det primära, utan istället ett större ändamål – det som företaget/skolan kan bidra med till samhället och det gemensamma bästa.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
Huvudet i sanden
Skolinspektionen konstaterar att likvärdigheten är för dålig i bedömningen av de nationella proven och att särskilt uppsatsdelarna är för svåra att mäta. Då tar vi bort dem! Förstår att ambitionen ju är att göra proven så rättvisa som möjligt, men frågan är om strategin att ta bort "uppsatsdelarna" är så klokt tänkt. Genom att göra proven så enkla som möjligt, med enkla kontrollerande frågor, ett riktigt svar, rätt eller fel blir det så klart lätträttat! Men hallå, vad är det proven ska visa? Är det inte , elevers förståelse och förmågor vi ska bedöma; förmåga att tänka, argumentera, analysera och värdera?
Det är tämligen omöjligt att skapa en absolut rättvisa i all bedömning av elevers prestationer i skolan, också i standardiserade nationella prov, för det är svårt att bedöma elevers förståelse. Men att ta bort det som är svårt, är lite som att sticka huvudet i sanden, ett klart strutsbeteende. En helt rättvis bedömning kommer vi aldrig att uppnå, varken med extern rättning eller samrättning. Men samrättning är rätt väg att gå, det är bara genom att öka pedagogers bedömningskompetens vi kan komma hyfsat nära en rättvis bedömning.
Förtroendet för Skolinspektionen växer inte, om man säger ...
Ska det vara någon som helst mening med nationella prov måste de harmoniera med styrdokumenten, då måste vi kunna bedöma det som i kursplanerna anges som mål för undervisningen, även om det är svårt och inte helt rättvist. Annars kan vi ta bort de nationella proven ....
... det kanske vi kan göra ändå, förresten. Blev i veckan, via uppmärksamma rektorskollegor, smärtsamt medveten om vad vårterminen i åk 9 kommer att innebära för oss i skolvardagen. På Skolverkets hemsida kan man läsa om skärpta bestämmelser kring hur proven ska genomföras, här sammanfattat och konsekvensbeskrivet av en rektorskollega:
"Np i svenska åk 9: Enligt anvisningarna ska proven komma skolorna till handa i vecka 2, därefter följer 3 veckor när de muntliga proven MÅSTE genomföras (nytt för i år). 5 elever x 6 grupper x 110 min blir 2 normallånga lektioner/grupp. Vi (vår skola) har ämnet svenska tre lektioner per vecka. Konsekvensen blir att det tar 12 lektioner = fyra veckor att genomföra det muntliga provet och då är det för sent eftersom provet måste vara klart innan onsdag i vecka 6. En annan konsekvens är att de övriga eleverna (dvs de som inte har muntligt prov) har ”vanlig” svensklektion UTAN lärare i totalt fyra veckor!!!
Måste man ha provet i ett svep dvs 110 min innebär det att det tar 6 tillfällen att genomföra och då tar det 2-3 veckor innan alla elever gjort det muntliga provet. Och då hinner man med INNAN det är dags för prov B och C. Men fortfarande kvarstår konsekvensen att de övriga eleverna (dvs de som inte har muntligt prov) har ”vanlig” svensklektion utan lärare nu totalt 2-3 veckor!!!. Sedan ser jag att provtiden för prov B och prov C har utökats till 200 min och innebär att eleverna har mycket lite undervisning den 6 och 8 februari.
Är det verkligen meningen att eleverna inte ska ha lärarledd svenskundervisning under 4 veckor sista terminen i nian? Kommer de andra ämnena ta lika mycket tid? Sammantaget förstår jag inte tanken på hur skolorna ska kunna klara av sitt kunskapsuppdrag, när Skolverket beordrar skolorna att undanhålla lärarledd undervisning från eleverna. Den sista terminen i åk 9 är nu inte en vanlig termin utan en examens-termin. Är det meningen?"
Måste man ha provet i ett svep dvs 110 min innebär det att det tar 6 tillfällen att genomföra och då tar det 2-3 veckor innan alla elever gjort det muntliga provet. Och då hinner man med INNAN det är dags för prov B och C. Men fortfarande kvarstår konsekvensen att de övriga eleverna (dvs de som inte har muntligt prov) har ”vanlig” svensklektion utan lärare nu totalt 2-3 veckor!!!. Sedan ser jag att provtiden för prov B och prov C har utökats till 200 min och innebär att eleverna har mycket lite undervisning den 6 och 8 februari.
Är det verkligen meningen att eleverna inte ska ha lärarledd svenskundervisning under 4 veckor sista terminen i nian? Kommer de andra ämnena ta lika mycket tid? Sammantaget förstår jag inte tanken på hur skolorna ska kunna klara av sitt kunskapsuppdrag, när Skolverket beordrar skolorna att undanhålla lärarledd undervisning från eleverna. Den sista terminen i åk 9 är nu inte en vanlig termin utan en examens-termin. Är det meningen?"
Om eleverna inte ska ha icke-lärarledd undervisning i långa perioder, vilket jag hoppas att vi kan undvika, krävs det på många skolor omfattande organisatoriska manövrar under stora delar av vårterminen (det finns som bekant prov i mer än svenska), om det ens är möjligt. Frågan är om det är värt allt bry om man nu konstaterat att proven inte leder till en rättvis bedömning av elevers lärande i alla fall. Finns det då någon rimlig anledning att utöka omfattningen och tiden för dessa?
Är det inte dags för lite civil olydnad här ;-) Nåja, det var bara en obstinat tanke som slog mig ...
Svarta tavlan
Metta Fjelkner följer upp Luleådomen mot en lärare i veckan, i P1:s Godmorgon världen och Public service, och JB har en elegant lösning på hur vi kommer till rätta med orättvisan i att flickor är smartare än pojkar (ca 1 h och 12 min in i ljudfilen) ;-D.Nåja, det var ju också en tanke ....
Korczak
Lyssnade här-om-morgonen på Tankar för dagen (någonstans mellan de nästintill zombieliknande frukostbestyren (gröten i micron, juicen i glaset och f-n vad man bränner sig på rostmackorna ;-) och det långsamma uppvaknandets vederkvickande känsla när livsandarna långsamt återvänder) och Thomas Hammarberg och hans reflektioner kring den polske läkaren, författaren barnpedagogen och medborgarrättskämpen under andra världskriget, Janusz Korczak (pseudonym för Henryk Goldszmit). Märkligt vad klarsynta en del människor var tidigt i historien, Alice Miller, Lev Vygotskij, Ellen Key, Jesper Juul och ovan nämnda Korczak är bara några.... och Hammarberg som med några få meningar och på ett mycket begränsat utrymme lyckas förmedla essensen i vem Korczak var och varför han fortfarande är värd att uppmärksammas, t o m med ett eget år. För de här raderna t ex:
"Det är inte viktigt att veta mycket, men att veta rätt saker, inte att kunna utantill men att förstå, inte att vara lite intresserad av allt möjligt utan att verkligen vara intresserad av någonting."
2012 är Korczaks år!
Nåja, det är i alla fall värt att tänka på ....
"Det är inte viktigt att veta mycket, men att veta rätt saker, inte att kunna utantill men att förstå, inte att vara lite intresserad av allt möjligt utan att verkligen vara intresserad av någonting."
2012 är Korczaks år!
Nåja, det är i alla fall värt att tänka på ....
Trött och mätt
Med X 2000 genom natten, till tonerna av Charlie Haden, försöker jag samla tankarna från två dagar på den första SETT-mässan. Den stora tröttheten kom över mig i höjd med Nässjö, men utan att kunna slumra till, allt för mycket surrar runt i skallen. Försöker se mönster, koka ner det mest väsentliga och koncentrera behållningen. Kan konstatera att det mesta är redan hört, läst eller upplevt, utan att det för den skull varit onödigt att höra igen - tvärtom; behovet av att höra saker om och om igen, likt ett litet barns fascination av ständigt återberättade sagor, blir allt tydligare, för att just se sammanhangen, få ihop delarna.
Ett par saker återkom från flera olika föredragshållare; IKT är inte teknik! - det är relationsskapande, aktivt och kollaborativt lärande, kreativitet och passion! Det är ett vidgat textbegrepp, en uppmuntran till individuella uttryck och att skapa mening och funktion för eleverna.
Nocturnal/Charlie Haden and Gonzalo Rubalcaba
Vi är trötta och mätta på allt vad datorer och andra digitala verktyg heter just nu, men framför allt fulla av intryck och lust att gå vidare, prova nya verktyg och kombinationer. Anar en övertygelse, vilja och förmåga i medföljande medarbetargrupp, att ytterligare anstränga sig för att kunna öka förutsättningarna för våra elevers lärande, med ett batteri nya insikter och idéer. Trötta och mätta - men i morgon åter hungriga att delge kamrater på hemmaplan som hållt ställningarna några dagar.
Nåja, det var mer än en tanke som slog mig ....
Nåja, det var mer än en tanke som slog mig ....
Statussyndromet
Vad är det som säger att det är dem i högstatusyrken (hög utbildning/hög lön) som är värst drabbade av stress, funderar Sir Michael Marmot, folkhälsoexpert från Storbritannien, i sin forskning om människors hälsa och i sin bok Statussyndromet? Kanske ingenting - tvärtom, är det sannolikt de människor som är i positioner där man bara i begränsad omfattning kan påverka sin situation, som inte har möjlighet till full kontroll över sitt liv, som utsätts för mest stress. Stress som faktiskt leder till en för tidig död. Lyssna på intervjun med Sir Michael Marmot i P1:s Vetenskapsradion Forum i veckan (tillgänglig till 2012-05-09). Det är intressant ....Kontroll och delaktighet igen, så viktiga delar också i våra elevers lärande enligt Peter Gärdenfors, i sitt sätt att se på lust, motivation och lärande.
(Läs tidigare inlägg Motivation och kontroll!)
Och viktigt i ledningen av en skola, tror jag. Min absoluta ambition, känsla av kontroll; i fördelning av arbetsuppgifter, tjänster, schema etc. Bör väl påverka graden av stress, nedåt ...
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Tillgång och efterfrågan
Läser DN och artikeln om läraryrkets nya bottennotering - endast en sökande per plats på högskolan. - Skolan kommer att degenerera, säger Metta Fjelkner.
Nja, det tror vi väl inte, men visst är det problematiskt, var är återväxten? Alldeles för få vill bli lärare, snart generationsbyte i skolan, vad blir det? Kanske höjda lärarlöner. Tillgången låg, efterfrågan hög. Det brukar betyda högre pris ;-P Tuff marknadsanpassad logik, således.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Sportlovsjobb
... solen lyser gul på taken, inte bara rektorn är vaken! Sportlovsglest med folk, både elever och pedagoger utflugna i pulk- och skidbackar (på andra breddgrader alltså;-) ... men inte riktigt alla. Åtminstone tre medarbetare slöt upp här i början på veckan för att jobba ikapp, och flera andra sitter säkert hemma i samma ärende. Just nu är det många som jobbar ikapp med att rätta nationella prov. Med ett ökat antal NP ökar pressen på pedagogerna. Att bedöma och "rätta" elevarbeten är inslag i en lärares arbete som alltid ingått i jobbet och fortfarande gör, men som den sista tiden uppenbarligen blivit allt mer betungande. Sannolikt för att proven är betydligt mer komplexa och svåra att rätta idag, det handlar oftast inte längre om att rätta enligt en given mall, med ett entydigt rätt eller fel, snarare om kvalificerade bedömningar av svar som kan vara mer eller mindre rätt eller fel i mycket bredare spektra. Därmed krävs det mer tankemöda, tid och tillfälle att sambedöma; dvs tillfälle för kollegor att läsa, analysera och värdera svar tillsammans. Det är tids- och arbetskrävande! Var skapar vi oss den tiden och den kraften/orken?
Läste om en skola i Ullared (Apelskolan) där en lärare entusiastiskt berättade om hur kollegorna organiserat sig annorlunda i år inför de nationella proven. Något att allvarligt betrakta och överväga.
Läs hur man löste det på Apelskolan i Ullared, i bloggen: Skolan, datorn, eleverna och jag
I korthet; samtliga ämneslärare inom ett ämne rättar nationella prov varje år, oavsett om man haft elever i aktuella årskurser eller ej just det läsåret, man avidentifierar proven, rättar tillsammans och jämför sin rättning, sambedömer och värderar svaren tillsammans på en eftermiddag på arbetsplatsförlagd tid. Resterande kollegor tar hand om undervisningen den eftermiddagen (när svensklärarna rättar prov, har ma/no lärarna en ma- eller no temaeftermiddag t ex och tvärtom). Nog borde vi kunna organisera arbetet så att viss tid frigjordes för samrättning och sambedömning med ett sådant förfaringssätt och visst borde vi solidariskt bära de toppar av arbetsbelastning som inträffar var gång det är dags för nationella prov.
Men så tänker jag också - varför måste vi, med mycket möda och stort besvär, pressa in ytterligare tid i den så knappt upplevda arbetsplatsförlagda tidsramen? Är det så självklart att all rättning, också sambedömningen, ska ske inom den arbetsplatsförlagda tiden? Skulle det inte lika väl kunna ske inom den s k förtroendetiden? Vad är det som säger att man inte skulle kunna synka förtroendetiden kollegor emellan i nationella-prov-perioder?
Rättningsarbete, också nationella prov, är egentligen individuellt efterarbete. Individuellt för- och efterarbete ska företrädesvis ske på förtroendearbetstid. Delar av rättningsarbetet då det gäller nationella prov behöver dock ske i samarbete kollegor emellan, både för likvärdigheten i betyg, rättssäkerheten för eleverna och bedömningskompetensen för medarbetarna. Därför bedömer många skolledare - också jag - det som rimligt att det frigörs tid för pedagoger att jämföra och sambedöma sina rättningar, dvs att en del av rättningsarbetet är kollektivt. Tid för detta brukar kunna trixas till med en mängd olika, ibland bättre och ibland sämre, lösningar. Så sker på många skolor, både i Lunds kommun och i andra kommuner.
Men kanske måste vi i perioder av nationella prov - för att minska arbetsbelastningen - resonera mer om hur vi kan disponera hela arbetstiden. Tänk om ... vi skulle gå över till att rätta alla nationella prov kollektivt, på arbetsplatsförlagd tid och på förtroendetid! Låt oss säga att man skulle frigöra 4 timmar, en för- eller eftermiddag inom arbetsplatsförlagd tid, efter modellen ovan, och att man sedan följde upp detta med lika många timmar utanför den arbetsplatsförlagda tiden - på respektive ämnesgrupp frivilligt synkade förtroendearbetstid. En eftermiddag per nationellt prov i sv, eng, ma och no (nästa år också ett so-ämne). På det sättet skulle man få ihop en hel dag för den så viktiga sambedömningen, utan att det inverkar särskilt mycket på den ordinarie verksamheten och utan att det belastar övriga kollegor allt för mycket.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Nationella prov och betyg
Mycket betyg nu. Skolverkets databas Siris har de senaste veckorna publicerat nya siffror kring bl a sambandet mellan resultat på nationella prov och slutbetyg i årskurs 9. Många skolor, visar det sig, sätter fortfarande betyg som avviker kraftigt från resultaten på de nationella proven, dvs samstämmigheten är låg och i de flesta fall handlar det om att man sätter betydligt högre betyg än vad resultaten på nationella proven visar.Nossebro skola, mirakelskolan i Essunga kommun, som på tre år gick från sämst till bäst, är en av de skolor som visar på mycket stor avvikelse mellan prov och betyg. För Nossebro såg det ut så här 2010:
- i svenska ligger betygen 29,1% över elevernas prestationer på de nationella proven
- i matematik ligger betygen 51,9% över elevernas prestationer på de nationella proven
- i engelska ligger betygen 15% över elevernas prestationer på de nationella proven
Motsvarande siffror för Gunnesboskolans 2010 är så här:
- i svenska ligger betygen 15,5% över elevernas prestationer på de nationella proven
- i matematik ligger betygen 13,9% över elevernas prestationer på de nationella proven
- i engelska ligger betygen 7,5% över elevernas prestationer på de nationella proven
Naturligtvis måste man acceptera en viss diskrepans, både uppåt och neråt, men visst blir man betänksam när skillnaden är så hög som 50% eller mer. De nationella proven visar långt ifrån allt, en lärare som haft eleverna under tre år, 6 terminer, och mängder med tillfällen till bedömningar som sammantaget blir långt mer trovärdigt än några få nationella prov-tillfällen där eleverna är utlämnade till dagsformen.
Frågan är befogad, Tomas Kroksmark; " – borde vi då inte försöka tänka en annan tanke om betygen i skolan?"
Nåja, det var bara en tanke som tydligen slog fler än mig .....
Utskällning
Det kom till min kännedom här om dagen; en mailkonversation mellan en medarbetare och en arg förälder, efter att medarbetaren hanterat en konfliktsituation mellan elever på Facebook, där förälderns barn å det grövsta kränkt en annan elev. Medarbetaren hanterade situationen exemplariskt; hon uppmärksammade det genast det kom till hennes kännedom (trots att det var något som hänt på fritiden och Facebook), pratade med berörda elever och fick dem att visa förståelse för varandras beteende och be om ursäkt för övertrampet. Därefter meddelades föräldrar om det inträffade och härmed kunde det hela vara avslutat, rimligen med att föräldrarna tog upp saken med sina barn, förklarade det olämpliga i beteendet och se till att det inte upprepades. Men det slutade inte med det, föräldern till eleven som kränkt på Facebook skäller därefter ut läraren efter noter och mer eller mindre "förbjuder" läraren att prata med eleven i fortsättningen, utan förälderns närvaro! I SR:s Studio Ett om Den orättvisa skolan, tog man i fredags upp denna företeelse med ett ökat antal skit-i-skolan-föräldrar som, enligt programmet, har en tendens att lägga konflikter på skolan, i stället för att ta konflikten i hemmet. Ont om tid med barnen hemma, föräldrar som är rädda för att ta konflikter med sina barn, som vill värna sin "kvalitetstid" och inte ägna den åt konflikter med det egna barnet. Bättre att lägga den konflikten någon annanstans ... typ skolan.
Varför är det så svårt för vissa föräldrar att se sina egna barns tillkortakommanden? Är utskällningarnas tid förbi i hemmen? Med dessa frågor följer Hanne Kjöller och DN upp P1-programmet i artikeln En rejäl utskällning kan också göra gott:
"En annan illustration av samma skit-i-skolan-fenomen är hur föräldrar i växande grad tycks överpröva skolans praxis och beslut om ledighet utöver lov. I ett teveinslag nyligen förklarade en pappa i en tvåbarnasfamilj som regelmässigt åkte bort mitt i terminenerna att det blir billigare så. Ja, tänk så många fina tusenlappar ni sparat på att lära era mellanstadiedöttrar att skolan är något man kan strunta i om något roligare dyker upp. Det kan ju vara jättebra för dem att veta i högstadiet när skoltröttheten kommer krypande. Eller när man senare i livet lackar ur på chefen. Om man får någon, vill säga."
Läs hela Hanne Kjöllers uppföljande artikel i DN om curlingbarnen som håller på att växa upp!
Tack och lov är de flesta föräldrar rätt mycket förnuftigare än så och har stor förståelse för hur skolan, utöver kunskapsuppdraget, hanterar en ansenlig mängd konflikter och kränkningar. Dagligen löser skolans vuxna konflikter mellan barn och elever, visar dem vederbörlig respekt och bidrar till att barn och ungdomar lär sig att leva i demokratiska och sociala sammanhang. Varje vuxen i skolan har en skyldighet att uppmärksamma och direkt motverka kränkande beteende mellan elever och samtalet är det främsta, och egentligen enda, verktyget för att göra detta. Det kommer vi att fortsätta med.
Nog är det så, att elevers respekt för skolan börjar hemma vid köksbordet.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Läroplanen och datorn
Hittade en översikt om vad våra styrdokument säger om digitala lärverktyg, på Pedagogiskt centrum i Södertälje. Någon har roat sig med att skriva in och söka orden "dator", "webb", "informations" m fl i läroplanstexterna. Det blir rätt många gånger som orden återkommer, men vad säger de egentligen? .
Vid en snabbtitt får man känslan av att läroplanstexterna fokuserar ganska mycket på digitalt lärande, men vid en närmare titt (jag stannade videon lite då och då) tycks det mest handla om att skriva på datorn, redigera texter på datorn, göra beräkningar på datorn, hitta, sovra och bearbeta material på internet, söka och välja texter på internet, värdera texter och talat språk på internet, handla över internet (!), använda satelitbilder på nätet, hur ord, bild och film kan samspela med varandra osv.
Känns typ, "same, same but different". Är det bara jag som saknar mer progressiva digitala mål och kunskapskrav i vår nya läroplan? Var är målen som handlar om att skapa egen kunskap med de digitala lärresurserna?
Nåja, det var bara en känsla som slog mig...
Känns typ, "same, same but different". Är det bara jag som saknar mer progressiva digitala mål och kunskapskrav i vår nya läroplan? Var är målen som handlar om att skapa egen kunskap med de digitala lärresurserna?
Nåja, det var bara en känsla som slog mig...
Skolverksbesök
Skolverket besökte Lund under några dagar i förra veckan, för att prata med elever, lärare, skolledare och förvaltningsfolk om hur skolan ska utvecklas på bästa sätt. Lund är en av flera kommuner som får besök och som agerar bollplank för Skolverkets tankar kring implementeringen av regeringens beslut att tillsätta lektorstjänster i skolan. Både Skolverkets representanter och rektorsgruppen hade diffusa bilder av hur det skulle kunna se ut i framtiden, vi var inte överens på alla punkter, men hade några klart gemensamma önskemål; gärna karriärstjänster för lärare, särskilda lektorstjänster och mer forskaranknytning, men också bredd på återkopplingen i den egna verksamheten och en forskning som mer tar sikte på didaktik än det ämnesspecifika.
Vi behöver inte mer ämneskompetens i skolan, vi behöver utveckla didaktiken. Vi behöver inte fler ämnesspecialister eller lärare som utvecklar än mer specialkunskaper i sina ämnen, inte i första hand. Vi behöver ge särskilt duktiga pedagoger en chans att vidareutveckla sina didaktiska förmågor och sedan en dito ärlig chans att vidarebefordra detta till sina kollegor i klassrumsarbetet.
Lektorer, ja kanske, men jag tänker fortfarande bredare - och framförde det - inte alls framgångsrikt ;-(
Nåja, det är ju bara en tanke ....
Statistik
"Det finns en spridd uppfattning om att statistik ofta används på ett icke-neutralt sätt genom att hitta sätt att tolka datan för att passa avsändaren. Ett berömt citat tillskrivs Benjamin Disraeli: Det finns tre typer av lögn: lögner, förbannade lögner och statistik". Wikipedia
Nåja, det var bara en tanke som slagit mig ....
Smolk
Lätt jetlaggad, trött men mycket nöjd, med massor av intryck och en hel del bilder hade jag tänkt att göra ett blogginlägg, på temat eget och livslångt lärande, tillsammans med ett litet bildcollage från ett av sommarens semestermål och besöket i The Big Apple. Men med de fruktansvärda bilderna från norska NRK och ungdomslägret i Utøya, de dramatiska rapporterna och de bisarra berättelserna från de överlevande på en non-stop-tv, känns det inte lika roligt att göra det. Det får bli ett annat inlägg ....Emellertid, när jag samlar intrycken, är det framför allt en sak som slår mig; NY är verkligen sinnebilden av det mångkulturella samhället när det blir som bäst, en smältdegel av människor från vitt skilda delar av världen, som tillför olika delar av erfarenheter, lärdomar, traditioner, sätt att leva, tankar, åsikter och värderingar. 8 miljoner människor som lever sida vid sida; föds på samma sjukhus, växer upp i samma kvarter, utbildar sig på samma skolor, arbetar tillsammans, gifter sig med varandra, får barn tillsammans, beslöjade muslimska kvinnor bredvid judar med långa svarta rockar och tinningslockar och kristna i otaligt antal kyrkor; presbyritaner, baptistister, metodistister, mormoner, adventister etc. ... all världens mat runt hörnet, ett entrepenörskap som är imponerande, allt från de riktigt stora elefanterna i Tribeca och på Wall street, till de mindre - men minst lika kreativa - småhandlarna i East Village, Harlem eller Brooklyn. Och jo, jag vet och jag är medveten om att det inte varit konflikt- och friktionsfritt att nå dit - men ändå...
Kreativiteten, aktiviteten och idérikedomen - ett resultat av den mångkulturella sammansättningen, eller?
Vad är det som gör att vissa människor, likt gärningsmannen på Utøya, är så rädda för det som är olikt, annorlunda och nytt? Känns kusligt med en stigande främlingsfientlighet och en samhällsutveckling som ger högerextrema element ett, enligt min mening, alltför stort manöverutrymme, allt i den heliga yttrandefrihetens namn. Är det inte dags att höja ribban för vad man kan uttrycka? För att stämma i bäcken, liksom.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
Formativt skolk
I en artikel i Lärarnas tidning, egentligen mest om lärarlegitimationens eventuella påverkan för att höja statusen för lärarprofessionen (med budskapet att legitimationen inte alls höjer statusen), konstaterar nationalekonomen Jonas Vlachos rent allmänt att skoldebatten ofta landar (läs; nödlandar) i små, inte alltid relevanta och många gånger oväsentliga detaljer, t ex hela burka- och niqabdiskussionen; hur stort är det problemet på en skala? Eller betyg i åk 6 eller 7? Vlachos och jag delar funderingar kring detta väldebatterade ämne som handlar om att skolk ska skrivas in i betygen. Jag förstår inte varför skolk ska skrivas in i betyget. På vilket sätt skulle elever tänka annorlunda om skolk, för att det förs in i betyget? Kan tänka mig rätt många andra åtgärder som är betydligt bättre att komma tillrätta med enstaka skolk; samtal med elev och föräldrar, utröna vad som gör att eleven inte deltar, alternativa sätt att lära för eleven etc. För elever med långvarig och omfattande ogiltig frånvaro finns det sannolikt betydligt allvarligare orsaker till skolket och här är det ännu mindre anledning att skriva in detta i betyget.
Nåväl, den debatten kan möjligen vara befogad, man kan tycka si eller så, jag tror bara att det är ytterligare en pseudolag, ingenting av verklig betydelse för att komma tillrätta med problemet, öka elevers motivation eller höja måluppfyllelsen.
Men är det någon vettig själ som för mig - och kanske för Vlachos - kan förklara logiken i utformningen av den nya lagen om skolk? Om man nu ska föra in skolk i betygen, vilket jag alltså inte anser - varför ska det då inte finnas med i slutbetyget? Det är slutbetyget som följer eleverna ut ur grundskolan och det är kanske just på slutbetyget som många elever skulle bemöda sig om att inte ha så höga frånvarosiffror. Kanske skulle det till och med kopplas till poängsystemet kring betygen; 10 för ett G, 15 för ett VG, 20 för ett MVG och ytterligare 30 poäng (eller mer) för en hög närvaro. Eller varför inte 30 minus för den som har alltför hög ogiltig frånvaro (skolk)!! ;-D
Eller... kanske är det så att lagstiftarna har börjat tänka formativ bedömning ;-)
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
Orättvisa nationella prov
Hörde på morgonnyheterna om hur orättvist det är för elever när det gäller hur skolor hanterar de nationella proven i allmänhet och förberedelserna inför dessa i synnerhet. En del skolor använder i högre grad tidigare års prov som övningsmaterial, medan andra skolor inte alls gör detta och på en del ställen låter man eleverna använda datorer och mobiler under proven. Dessutom är det väldigt olika hur pedagoger runt om i Sverige bedömer svaren/resultaten av de nationella proven. Men hallå, vad är problemet!?De nationella proven, särskilt proven i svenska, har i 15 års tid, parallellt med Lgr 94, fungerat som ett riktmärke för de strävansmål som funnits i kursplanerna. Stödmaterialet för pedagogerna, med tydliga instruktioner och kommentarer till elevexempel har varit utmärkta, verkligt kompetensutvecklande och i förberedelsematerialet anger man möjligheten att använda sig av "gamla" prov för att känna igen konceptet och typen av uppgifter.
Möjligen gör det skillnad för resultaten om eleverna haft möjlighet att träna på tidigare prov, särskilt om den ordinarie undervisningen i svenska är väsensskild från hur de nationella proven är uppbyggda. Men kanske hade det varit bättre om fler skolor hade arbetat efter Lgr 94:s intentioner redan från början. Då hade det sannolikt inte varit så stora skillnader på klasser som övar tidigare prov eller ej.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Sönderfallet
Var rätt upprörd ett tag i söndags, efter att jag läst DN söndag och Maciej Zarembas svavelosande och inledande artikel i nya artikelserien om svensk skola. Givetvis börjar de med det sämsta de kan hitta och följer villigt utbildningsministerns svartmålning av hela den svenska skolan, som vore den en och samma. 
Laddar ordentligt för genmäle här på bloggen, men hinner läsa Skola och Samhälle (S.O.S) innan jag kommer igång - och inser genast att jag inte behöver skriva, mitt inlägg finns redan där. Skulle inte kunna uttrycka det bättre själv, möjligen ännu något lite syrligare ;-)
"I Zarembas artikel är kunskapssynen närmast uttalat förmedlingspedagogisk. Elever ska vara tysta, ta av mössorna, sitta ned och lyssna på en lärare som “kan sitt ämne” och som kan berätta hur det är, vad som gäller och vad som är viktigt, till exempel skrivstil. Denna syn utgår från att kunskapen finns någonstans (i lärarens huvud) och kan överföras till elevernas huvuden om de yttre omständigheterna (ordning och reda) föreligger."
"Lärares uppgift är att kunna sitt ämne i bemärkelsen förstå vilka svårigheter det innebär för någon med en helt annan förförståelse, att urskilja och uppfatta ämnesinnehållet. För att veta detta måste man veta mer än fakta inom ämnet (för dessa fakta kan man vid behov kolla upp), man måste veta från vilken utgångspunkt eleverna närmar sig ämnet och vilka olika aspekter av ämnet som för dem är höljda i dunkel, eller som de totalt har missuppfattat (sett ur lärandemålens perspektiv)."
Läs hela artikeln: Björn Kinderberg, Sönderfallet på Skola och Samhälles hemsida! Lite av ett måste! (Inte för att jag tycker att man måste, men läs också DN:s artikel; Så vandaliserade kommunen en skola)
Undrar vad som hänt om man lika systematiskt uppmärksammat svensk skolas goda sidor och exempel?
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
Otvunget
9A, matematik och Stavros ... och ett inte särskilt konstruktivt kollegialt arbete. Rent av riktigt oprofessionellt att inför elever själv sola sig i glansen av att förklara bättre än kollegan, samtidigt som man antyder att kollegan inte är kompetent nog. Var det tvunget? Inför eleverna?I en annan scen påtalar en av de andra superpedagogerna vikten av att arbetslaget ska vara en enhet, som strävar åt samma håll och inför eleverna bildar en gemensam front, ett lag som strävar åt samma håll och som vill alla eleverna samma väl. Det är tvunget. Inför eleverna.
Vill man åstadkomma mellan-kollegial kompetensutveckling, transparens och skolutveckling duger inte detta ovanifrån-perspektiv; jag-vet-bättre-du-vet-sämre-perspektiv. Med elever handlar det främst om ett närmande lärare-adept, mer av ett samlärande. Det gäller med största sannolikhet också i vuxenvärlden, i kollegiala sammanhang. Känns inte rättvist mot "hjältarna" i vardagen på Mikaelskolan, de borde få lära och utveckla sina pedagogiska talanger i ett betydligt mer tillåtande klimat. Mer otvunget. För eleverna.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Björklund vs forskning
En ny rond i skolmatchen; Björklund vs forskningen ... igen!För inte många dagar sedan, den 9 februari, kunde man i tidningar läsa om hur man på flera håll i världen kunde konstatera att ett stort antal prov inte på något sätt medverkade till bättre måluppfyllelse. I en artikel i SDS var också svenska forskare starkt ifrågasättande till den alltmer utbredda provhetsen i svensk skola.
"I England och USA, där provkulturen är stark, är kritiken från forskare hård. Där har man sett en tydlig utveckling mot att skolor och elever lär bara det som behövs för att få bra på proven." Läs mer i Lärarnas Tidning!
Idag kunde man höra Jan Björklund i Ekots lördagsintervju, presentera nya förslag om ytterligare nationella prov, nu i SO-ämnena, dvs i geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap. "För att få koll ...." som han sa. Missade du Björklund? Lyssna på honom här! (Om utökade nationella prov, ca 28 minuter in i intervjun).
I nya skollagen står det inledningsvis att svensk skola ska vila på "vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Hhmm? Är det mer än jag som misstänker att det är något konstigt med utbildningsministerns slutledningsförmåga?
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
