LedarBloggen

   I söndags inleddes en serie med radioprogram som går till botten med den svenska skolans kris... om det nu finns en sådan. Mina tidiga farhågor och tvivel kring det Björklund så effektivt kommunicerat i TV, radio och tidningar, om den svenska skolans förfall, hur dåligt svenska elever presterar och uppför sig och hur fult språk de har, visar sig, när man undersöker lite noggrannare inte alls stämma. Frågan är var Björklund fått sina uppgifter ifrån och vilka syften han har med att så systematiskt trumma ut dem? Det är på tiden att någon lägger ner lite tid på att pulverisera Björklunds uttalanden. Det är mycket intressant läsning på SR:s hemsida!

Läs och lyssna på SR:s webbsida!

Jag har ofta reagerat starkt när jag hört Björklund, och andra som inte direkt arbetar inom skolan, lufta sina fördomar och sprida dem helt okontrollerat och tyvärr också oemotsagt. Jag känner ofta inte igen mig ett enda dugg, det är långt ifrån kaos i den skola jag känner. Det är snarare tvärtom; vi har en hög andel välmotiverade och oftast trevliga elever, omedelbara och spontana, nyfikna och vetgiriga och med stor lust att lära. Jag ser nästan aldrig respektlöshet, hör sällan fult språk, upplever knappt något skolk och behöver sällan ägna min tid åt ordningsproblem.

Det känns inte rättvist att Sveriges skolminister ska få hantera begreppet "svensk skola" så slarvigt, dra alla över en kam och dra förhastade slutsatser som inte stämmer in på ett stort antal skolor i Sverige och utifrån det "reformera" (eller kanske snarare deformera) en i stort sett väl fungerande svensk skola. En man i Björklunds ställning borde haft åtskilliga tillfällen att lyssna på någon av alla de coacher som predikar det rakt motsatta budskapet; fokusera det som är bra, det hälsosamma, det salutogena (!) och reformera framåt .... inte tillbaka till gamla unkna ordning-och-reda-miljöer.

I månadens nummer av Skolnytt - Tidningen för skolledare ägnar man sig åt tema personalhantering - ett för mig lika illa valt ord som personalvård - borde det inte heta personalomsorg, i så fall? Känns lite som om Skolnytt tänkt lite på oss när de valt tema, eftersom jag just i dagarna försöker utvärdera utvärderingarna från i våras, som ju bl a hade arbetsmiljö som ett utvecklingsområde.

En av artiklarna, Ledtrådar till motivationens mysterium,  handlar om Ben Furman, finländsk psykiater (!) med motivation, inspiration och lösningsfokuserad psykologi som käpphästar. Att vara lösningsinriktad betyder att man är salutogen, dvs man fokuserar möjligheterna innan hindren. Denna attityd ökar, enligt Furman, både samarbete och kreativitet vilket i sin tur skapar en stämning av utveckling och främjar uppkomsten av nya idéer. Att ha en vision, ett långt-bort-i-fjärran-mål, är viktigt! Här kommer hans 5 viktigaste "motivationsingredienser":

• Egna mål - Lika viktigt för mig som skolledare som för de medarbetare jag är satt att leda. Fråga; Hur vill vi ha det när det är optimalt?
• Intressanta mål - Vi måste uppleva att målen ger vinster.
• Tillit, optimism och hopp - Vi måste inse att bara genom att ställa upp målen, är vi redan en bit på väg att lyckas.
• Känslan av att det går framåt och kunna identifiera framgångsfaktorer. Att ge varandra feedback i en organisation är att samtidigt skapa en god arbetsmiljö.
• Var beredd på bakslag. Bli inte överpositiv. Var medveten om hindren.

En annan artikel har den, för skolledare, lite provocerande titeln När chefen inte håller måttet. Här tar man upp den intressanta frågan huruvida det är så smart att rekrytera ledare ur de egna leden (vilket är det allra vanligaste i svensk skola) eller att lägga ner tid, ork och pengar på att rekrytera någon utifrån. Fördelar och nackdelar. Fördelarna med att redan vara i gänget är att man inte behöver så lång "startsträcka", man kan alla koder och informella regler. Nackdelarna, så klart att man redan har roller, konstituerade i helt andra sammanhang, som i en situation ledare-medarbetare blir helt annorlunda och kanske inte kan hanteras på ett riktigt professionellt sätt.  Å andra sidan kan man få "vad som helst" om man rekryterar utifrån, någon utan historien, utan den röda tråden och med en ambition att sätt sina egna speciella avtryck, med uppenbar risk för kursändring eller haveri bara för det nya ledarskapets vilja att profilera sig.

Jag tycker inte det är något större problem för egen del, min ledarstil går rätt mycket ut på dialog och medskapande. Jag känner mig rätt prestigelös och har stor medvetenhet om att det finns flera medarbetare på skolan som, i jämförelse med mig själv, både har större kvalifikationer och mer kompetens i delar av det man kallar skolledarskap. För mig handlar det inte om att vara bäst på allt, snarare att kunna se förmågor runt omkring mig och använda den kompetensen för verksamhetens bästa. Hitta rätt personer och placera dem på rätt plats, med rätt uppgift, typ.

Artikeln slutar med "att det inte är ett nederlag att sluta som chef för att jobba med något man är bättre på". En tröst för en sådan som jag, som ofta längtar tillbaka till klassrummet, lärandet och eleverna.

"Företag som rekryterar sina chefer internt och som värderar ledaregenskaper som social kompetens, är tre gånger friskare än de som inte gör det. Detsamma gäller företag som satsar på att få delaktiga medarbetare."

Studier vid Arbets- och miljömedicin i Uppsala har kommit fram till liknande resultat vad gäller internrekrytering, att det i sig är en framgångsfaktor, tillsammans med hög social kompetens hos ledaren. Artikeln använder begreppet "företag", men säger också att resultaten kan överföras till all offentlig verksamhet, inklusive skolan. Friska företag är, enligt dem, också bra på att kommunicera företagets värderingar och de långsiktiga målen och att man ser till att det finns tydliga karriärvägar. På framgångsrika företag hade man också ett stort nätverk av informella informationsvägar, ledarna hade direktkontakt med medarbetarna för att snabbt veta vad som händer i organisationen, öppen för diskussion, en positiv attityd och lösningsinriktad.Dessa företag arbetar också förebyggande vad gäller sjukskrivningar, något Lunds kommun gjort ett bra tag via den sk rehabiliteringskedjan.

Mittuppslaget i tidskriften Skolnytt består av ett 4-sidigt blad (för kopiering) utifrån vilket man kan självvärdera sig och reflektera över hur man kan må bättre på jobbet. I all produktionsverksamhet gäller att hitta en balans mellan att producera mycket och att hålla produktionsfaktorerna i stånd att producera, så att de inte går sönder eller slits i onödan.

I skolan är det personalen som är den främsta produktionsfaktorn, personalen och dess kompetens, men självklart också personalens inneboende vilja att verka för skolans gemensamma mål och framgång, entusiasm för uppdraget. Som en liten provokation nämner artikelförfattaren i sin huvudtes följande:

Personalens välmående och arbetsglädje är inget mål i sig för skolan. Men den är ett medel och ett redskap för högre måluppfyllelse för eleverna. Visst vill man att personalen ska vilja ge järnet på arbetsplatsen. Men hur åstadkommer man då det, att få en personal som brinner ... utan att bli utbränd? Däri ligger utmaningen. Jag får fundera på det ett tag ....

Som avslutning kan man använda en lätt sliten travesti på en av Kennedys mer kända *uttalande; Tänk inte i första hand på vad skolan kan göra för dig, tänk på vad du kan göra för skolan;D

* "And so, my fellow Americans: ask not what your country can do for you - ask what you can do for your country. My fellow citizens of the world: ask not what America will do for you, but what together we can do for the freedom of man."

Remember Körling! För ett år sedan, hade vi i dessa dagar besök av Anne-Marie Körling på Gunnesboskolan. Hon talade den gången mycket om vägledd undervisning och klassrumsorganisation och vi har det här läsåret för avsikt att fördjupa arbetet kring dessa begrepp. Som en liten påminnelse vill jag gärna länka till Anne-Marie och ett inlägg på hennes blogg om just detta. Ta en titt på Anne-Maries klassrum!

En modell för lärande, en modell att ta efter, imitera, pröva och kanske utveckla. Det är vår uppgift i år; att fördjupa, tänka än mer själv, på hur vi vill underlätta för elevers lärande i klassrumssituationen. Låt dig inspireras!

Idag är det skolstart i Lunds skolor och pressen sätter åter fokus på skolan med anledning av fortsatt diskrepans mellan resultaten i de nationella proven och slutbetyget i åk 9. Vissa skolor utmärker sig med väldigt stora skillnader, andra har en tämligen god överensstämmelse mellan prov och betyg. Gunnesboskolan hör till de sistnämnda.

Läste en intressant artikel i dagens DN, om medelmåttorna, just den grupp jag själv alltid räknat mig till. Det låter lite tråkigt, kanske som en liten grå mus, men det finns potential i medelmåttorna, allt enligt ny expertis. Det är medelmåttorna som är kvar när talangerna drar och strulpellarna klantar till det, alltså de som håller uppe bygget, står för kontinuiteten och stabiliteten.

Poängen i artikeln var ungefär; sluta att söka bara talanger och börja se medelmåttornas potential. På det viset gör vi organisationen mer talangfull,  genom att ledaren ser de olika medarbetarnas osynliga talanger, dolda förmågor och vilande resurser. Det är i dessa breda lager av medelmåttor vi finner potential att utveckla. Enligt artikeln finns det två sorters medelmåttor; de som kan mycket, men inte riktigt förstår det själva och de som inte vill göra mer än vad de absolut måste.

Sistnämnda kategorin kan vi bortse från just nu, men den andra är klart intressant att fundera över. Var finns vår skolas dolda talanger och hur kan vi bli medvetna om dem och utnyttja dem på bästa sätt? Var finns vår potential, vår talangreserv?

Kanske står den att finna i mer differentierade arbetsuppgifter, att vi inte alltid gör det vi brukar och som vi redan är duktiga på. Kanske är det en uppgift hos var och en av oss, att se kollegors potential och så klart är det en ledningsfråga (vilken fråga är inte det) till syvende och sist. Men det kan nog också vara en rent personlig sak, att våga utmana sig själv till ett nytt steg, våga ta ett snedsprång rent av.

Viktigt är det i alla fall, att berömma och bejaka kollegor/medarbetare så snart det finns tillfälle. Beröm fungerar på vuxna som det fungerar med våra elever och är sannolikt det säkraste sättet att få talanger att utvecklas.

   Likt skuggor i skymningen såg, hörde och upplevde ett 80-tal mer eller mindre medelålders nostalgiker Dan Hylander igår kväll på Långa bryggan och Kallbadhuset i Bjärred. Det är kul att göra sådana här nostalgitrippar ibland. Plötsligt var man 30 år tillbaka i tiden, till 1978 och kollektivboendet på Stora Södergatan, Raj Montana Band strömmande ur hårt pressade högtalare, 200 kvm parkett vibrerade likt 5,0 på Richterskalan och tonerna letade sig lätt långt bortom Botulf genom vidöppna fönster. 

 

 

Det debatteras i dagarna friskt i media, om media, och dess inverkan på folks sätt att ta till sig information, och på hur vi människor nu snabbt förändrar vårt sätt att läsa och kanske också att skriva. Det känns lite som om det bildats två läger; ett som fascineras över framtidens alla IT-möjligheter (och allt vad det innebär) och ett annat, mer skeptiskt och bakåtsträvande läger, som mest tror att alla nymoderniteter är av ondo. Men hallå.... det fanns en tid när telefonen, bilen, tåget, tv:n och radion var nya och nog förändrades människors liv efter de nymoderniteterna, först inte till allas glädje, idag mestadels självklara och för de flesta helt oumbärliga.

 

På sidan med påhejare av internet och dess möjligheter finner vi Anders Mildner, skribent på Sydsvenskan (fr o m här om dagen en länk till höger på denna blogg). Han har skrivit flera intressanta inlägg om detta omvälvande med nätet, bl a hur det påverkar oss människor (oftast positivt;D).Följande del i ett inlägg ger åtminstone mig en del att tänka på:

"Wolf menar att om vårt läsande ständigt är inställt på att vara så effektivt som möjligt, så blir det bara ett verktyg för informationsinhämtning. Sakta riskerar då vår förmåga att tolka texter att försvinna. Vi blir superbra på att skumma på ytan men dåliga på att djupläsa. Kunskap blir något som vi bara inhämtar i den stund den efterfrågas.

Tidigare har en sådan inställning till kunskap alltid varit problematisk. Ni vet: lära för livet, och allt det där. Men vad händer i en värld då vi faktiskt inte behöver hålla allt i huvudet, eftersom alla ständigt kommer att ha tillgång till svaren på alla de där frågorna som vi anser vara så viktiga att känna till?

Oavsett hur man ser på utvecklingen, så kan man nog konstatera en sak: skolan har fått en ny pedagogisk uppgift på halsen."

 

Med ett mångfalt större material att ta del av är det en nödvändighet att vi anpassar vårt sätt att ta del av flödet; man kan inte läsa lika ingående, inte ta del av varje mening, ord eller stycke i en text. Man måste scanna av, söka väsentligheterna och lämna annat bakom sig. Det är väl ungefär det ungdomar (både mina egna hemma och de jag träffar i skolan) gör när de ser så där oförskämt avslappnade ut och ändå arbetar för högtryck, mentalt. De har utarbetat de strategier som är nödvändiga för att överleva i informationsmängden som ständigt flödar över en. De försöker inte ens att ta del av allt, inser omöjligheten. De letar mönster, nyckel- ord och meningar, hoppar fräckt över långa stycken och får ändå en helhet och en förståelse. Lite då och då tror man sig förstå vad som håller på att hända; t ex när sonen sitter och sms:ar, använder sig av båda händerna, blixtsnabbt... och samtidigt tittar på tv, med ögonen klistrade på tv-skärmen (Inte vet jag hur det går till;() Fragment från flera olika medier samtidigt, men ändå mål och mening.

 

Bra eller dåligt? Tur och tacksamt eller sorgligt och förödande för människors sätt att tänka? Kanske en nödvändighet och och en lyckosam överlevnadsstrategi i ett allt tätare informationssamhälle. Men visst finns det fog för undran: Vad händer med vår förmåga att reflektera, analysera och ifrågasätta när läsningen blir allt flyktigare och och allt mer fragmentarisk? Vad händer när unga människors ork att ta sig igenom en text brister? Måste vi inte då välja andra sorters texter och informationskanaler i skolan? Kanske måste vi lära våra elever att reflektera på andra sätt; i samtalen, diskussionerna och det muntliga. Kanske är det just detta som blir skolans huvuduppgift framöver, att komplettera informationsbitarna med fördjupning, kritisk granskning och det mänskliga samtalet.

 

Då kommer man snart också tlll resonemanget om dagstidningarnas vara eller icke-vara. Finns det över huvud taget någon vits med att varje dag trycka flera miljoner exemplar av en papperstidning med flyktiga nyheter som är inaktuella 24 timmar senare och mer eller mindre värdelösa? Tveksamt. Ändå kan jag inte förstå hur man skulle kunna få allt via skärmen (tv eller dator), vem orkar det? Kanske är tidningsutvecklingen på väg mot något slags polarisering; å ena sidan snabba kortfattade nyheter á la Metro eller å andra sidan tidningar med mer fördjupande material. Det som finns där emellan tar tv, radio och webb hand om. Hur låter det?

 

FRA-debatten har förutom själva sakfrågan också startat ett viktigt samtal om *"den tredje statsmaktens" framtida roll. I ett samhälle där journalister inte längre har "ensamrätt" på att välja ut, skriva om och argumentera för/emot vad de anser ska debatteras, riskerar de att marginaliseras och få mindre kontroll. Är det bra eller dåligt? Dåligt kanske av den anledningen att det som skrivs inte alltid får samma underbyggnad och kanske inte kan betraktas lika seriöst som om en utbildad journalist gjort jobbet, men bra eftersom initiativet och engagemanget får en betydligt bredare bas. Det är kanske just denna möjlighet att vara med och påverka som motiverar interaktivitetsgenerationen att engagera sig samhällspolitiskt. I så fall är det fantastiskt bra!

 

Jag vill med det här inlägget dels peka på en intressant blogg i ämnet (Anders Mildners), dels uppmärksamma medarbetare i skolan på fenomenet som, tror jag, kommer att betyda rätt mycket för skolan framöver och att det är av största vikt att vi redan nu utarbetar strategier för hur vi bäst ska kunna orientera våra elever och utveckla deras förståelse för omvärlden. Det bör vi sannolikt inte göra på samma sätt idag som för bara 10 år sedan. Vi måste nog acceptera alternativa sätt att söka information således, men också vara konsekventa och noga med att komplettera det nya kunskapsinhämtandet med fördjupande samtal. Nya tider, nya sätt att förhålla sig till verkligheten och nya utmaningar för skolan och den fostrande generationen.

 

/"Tredje statsmakten är ett uttryck som beskriver massmedia i Sverige, granskarnas roll i ett samhälle. Första och andra är den lagstiftande och verkställande makten, alltså riksdag och regering.

Ofta uppstår förvirring kring begreppet eftersom fjärde statsmakten ofta används för att beskriva samma sak. Fjärde statsmakten är dock en anglicism (av "the fourth estate") som kommer av att man i bland annat USA och Storbritannien har annorlunda statsbildningar där den dömande makten är mycket mer fristående från den lagstiftande och framför allt från den verkställande makten än den är i Sverige och därför fått ett eget namn. I Sverige har domare, även domarna i de högsta instanserna Regeringsrätten och Högsta domstolen, inte alls samma fristående ställning som i till exempel USA och Storbritannien utan är beroende av den verkställande maktens, regeringens, välvilja för befordringar lönesättning med mera."/ Wikipedia

 

    Gjorde en walk-around-the-school här om dagen, mest för att kolla att allt fortfarande var intakt, inga pangade rutor eller annat sabotage (det var det inte). Får liksom ett annat perspektiv när man tar sådana rundor ... Det här är faktiskt också vår skola!

   

Dignande fruktträd, näckrosor och vass i dammen, lummigt och grönt och med många olika arter, man har faktiskt tänkt en del när man planterat växtligheten i skolparken. Varför använder vi inte det mer aktivt? För att lära om arterna, avbilda, teckna, måla ... eller bara uppleva och njuta. Visst borde vi bli bättre på att utnyttja vår närmaste omgivning för lärande, använda vårt sommarhalvår effektivare och skjuta hösten så långt in i oktober som möjligt! Plikter kallar, höstterminen ska snart igång på allvar, men sommaren är ingalunda slut för det. Har vi tur, har vi minst två månader till ...!

    Inte en helt fel dag att åter börja arbeta efter semestern. Hällande regn, 21 sekundmeter i byarna och en himmel så grå som granit. Men det var sanslöst vad en tom skola kan vara ödslig! Idag pratade jag med två personer, Karin var den ena (och hon jobbar ju inte ens kvar;). Är det ingen som kan komma förbi, ta en kopp kaffe (Jodå, maskinen hostade snällt igång) och känna tillfredsställelsen av att fortfarande vara ledig, men på jobbet?

Jobbar hela veckan, jobbar hela veckan, jobbar hela veckan lång ...