LedarBloggen

Har ägnat merparten av dagen åt att titta tillbaka på läsåret 2009/10, först i vår s k kvalitetsdialog där vi skärskådat kvalitetsredovisningarna 2010 (med utvecklingsledarna), sedan med att läsa redovisningen av vårens portfolioenkät till föräldrarna och sist åt att reflektera över de resultat årets LUNK-enkät (Lunds ungdomsenkät) visar.

Mycket av det vi gör i skolan idag håller hög kvalitet, det kan vi själva konstatera och det får vi också mycket beröm för, både från förvaltningshåll, föräldrahåll och från gäster som besöker skolan. Vi är duktiga på många områden, ligger ofta i framkant och är ivriga att ta till oss nyheter. 

Ändå blir jag lite nedstämd och bekymrad när jag tar del av diverse utvärderingar och enkätresultat; LUNKen visar på ett knappt medelmåttigt resultat (jämfört med andra skolor i Lunds stad) vad gäller elevers upplevelse hur de främst får veta hur det går för dem i skolan; via IUP:n, utvecklingssamtalet, andra samtal med läraren, skriftliga omdömen eller annat sätt, typ loggböcker, kamratrespons etc. Bara drygt fyra elever av tio (strax över snittet för alla Lunds stad-skolorna) ser sin IUP som en viktig del för sin kunskapsutveckling, inte alla upplever att de får bra feedback inför utvecklingssamtalet via de skriftliga omdömena (under snittet) och mest nedslående; rekordlåga 17% (32,9 snittar hela staden) av eleverna instämmer i påståendet "Lärarna planerar de olika inslagen i undervisningen tillsammans med oss elever."

Nu finns det förvisso en hel del man kan anföra som orsaker till det inte helt optimala resultatet; omständigheterna kring hur, var och när eleverna besvarat enkäten, hur elever på olika skolor uppfattar begreppen olika, hur väl och hur länge verktygen varit med i elevernas vardag osv. Det finns en hel del felkällor, resultaten och siffrorna ska läsas och tolkas försiktigt. Men frågan är: har eleverna tolkat frågorna fel, missförstått eller är det faktiskt så att de inte upplever mer mening med IUP, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal, och i så fall varför upplever de inte det? 

Nog måste vi kritiskt granska oss själva här vid lag och fundera över vad vi kan göra bättre.... I vilken mån är eleverna delaktiga i planeringen av arbetsområden? Vilken kvalitet har vi på de skriftliga omdömena? Hur får vi en IUP som verkligen av eleverna upplevs som ett levande och utvecklande dokument? 

På samma sätt upplever jag resultaten från försommaren och den då genomförda föräldraenkäten om portfolio/lära-att-lära. Trots det relativt låga deltagandet, (drygt 40-procent) kan man få en rätt bra bild av hur föräldrar kommer i kontakt med och upplever vår sedan åtta år införda portfoliometodik. Många har en allmän uppfattning om att "det där med portfolio är bra, "de lär sig att tänka" och liknande. De flesta uttrycker det som något väldigt positivt, utvecklande och intressant. Men det är inte många föräldrar som vittnar om ett flitigt bruk av portfolion som redskap för kunskapsutveckling, i hemmet eller i skolan. Knappt att man ens ser den på utvecklingssamtalet, säger några. 

Åter igen, vad kan vi göra bättre? Varför är inte portfolion tydligare än så för föräldrarna? Varför används den endast vid utvecklingssamtalen? Hur väl integrerad är portfolion i all undervisning?

Man kan tycka vad man vill om kvalitetsredovisningar och kvalitetsdialoger (många svär över dem ;-), men det får i alla fall mig att se mönstren, de röda trådarna och sambanden mål och resultat.  

I morgon ska jag skriva färdigt kvalitetsredovisningen för läsåret 2009/10 .... !