Stockholms central - På väg söderut och hem efter två dagar i Stockholm och Skolans ledarkonvent 2016 på Münchenbryggeriet i Stockholm. Ett av läsårets numera rätt sällsynta tillfällen till inspiration och input i utvecklandet av professionen. Två dagar av mer eller mindre lärande föreläsningar ....
Temat för konferensen var Ledarskap och tillit. Vad tillit har för betydelse i bygget av en skolkultur som leder till utveckling och trivsel i en organisation. Många föreläsare på temat, som betraktade och reflekterade kring begreppet och palindromet "tillit" ur olika synvinklar. Mest intressant fann jag två olika föreläsningar med Lars Trägårdh och Bi Puranen, om hur svensk skola bör möta de värderingsskillnader som finns i en alltmer globaliserad värld och med ett ökat antal nyanlända till vårt land.
Först ut var Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, som på ett macroplan funderade kring frågeställningen Har vi en tillitskris i Sverige? Han inledde med att presentera “kulturkartan”, ett resultat av World Values Survey´s arbete med medborgares värderingar i ett antal länder.
Kartan har skapats utifrån de värderingar medborgare i de olika länderna har uttryckt, en x-axel som visar grad av, å ena sidan ren överlevnad till, å andra sidan, livskvalitet, tillit, tolerans, jämställdhet, individualism och självförverkligande. Ju längre högerut, desto viktigare med individens frihet. Y-axeln, mäter traditionella värderingar; religiösa föreställningar, abortmotstånd, förbud mot skilsmässor, nationell stolthet och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och det mer sekulära eller rationalitet hamnar högre upp på skalan. I en sådan bild placerar sig Sverige längst upp i högra hörnet, extremt långt till höger och extremt högt upp - tillsammans med övriga nordiska länder.
Passerar Norrköping - Det blir uppenbart att Sverige är allt annat än landet lagom. Å ena sidan kännetecknas Sverige av starka sociala värderingar – av hög mellanmänsklig tillit och av ett stort förtroende för gemensamma institutioner. Å andra sidan har svenskar värderingar som betonar individens frihet, rätt till självförverkligande och oberoende, något som även omfattar ett bejakande av jämställdhet, barns rättigheter och homosexuellas rättigheter.
Kort uppehåll i Linköping - Det är sannolikt det historiskt höga förtroendet för våra offentliga institutioner, t ex skolan, som ligger bakom den höga tilliten. Barn och elever kan i hög grad lita på lärare, rektorer och annan personal i skolan, att de möts med respekt, inte förtrycks eller utsätts för kränkningar. Det samma gäller för sjukvård, omsorg, polismyndighet, rättsväsende etc. Det är något fundamentalt i ett samhälle att det är på det viset. Men det är inte gratis. Vad vi säger och hur vi som arbetar inom olika myndigheter bemöter männsikor har stor betydelse för den generella tilliten i samhället. För våra unga är det extremt viktigt att vi vuxna förmedlar den tilliten. Det är vi i skolan, föräldrarna och andra vuxna kring barnet som förmedlar om man kan lita på människor eller inte, om man senare i livet blir en tillitsfull person som vuxen eller inte. Vad vill vi?
Nya påstigande i Nässjö - Vi har ett unikt högt mått av tillit i Norden, men den sjunker, liksom i stora delar av övriga världen. Om man nu ser den sjunkande tilliten i samhället som något oroande och kanske t o m farligt, hur kan vi agera för att undvika en utveckling där den sjunker ytterligare? Kan man över huvud taget lita på folk? http://fof.se/tidning/2014/8/artikel/sveriges-unika-tillit-sjunker-kan-man-lita-pa-folk
Nästa Alvesta - Att vi har en så stor tillit till institutionerna och varandra är något väl värt att värna. Professor Bo Rothstein liknar tilliten i samhället vid ett korallrev; de tål en hel del skit, men när de väl klappar ihop så går det snabbt – och effekterna blir katastrofala. Låt oss inte hamna där.
Hässleholm, resande till Kristianstad .... - När jag ställer detta i relation till vilken verklighet vi arbetar med i skolan, kan jag ibland bli orolig. Jag tycker mig märka en gradvis förändring mot att allt fler elever och vårdnadshavare tycks sakna den för oss alla så viktiga tilliten. Det är lätt att beröva barnen/eleverna den tilliten, som lärare i skolan genom att t ex misstro elever när det gäller hur läxor är utförda, genom att vårdnadshavare öppet, kanske runt köksbordet, visar misstro mot skolan och skolans medarbetare och/eller att som media överrapportera det som är mindre bra i skolan.
Tänker att det borde till en förändring. Så klart ska var och en få ha en åsikt, få framföra den och bli hörd och sedd, men det ska kanske framföras i rätt forum, till den det är adresserat till. Kanske ska det inte ventileras i alla möjliga och omöjliga sammanhang - och framför allt inte framför barnen, inte utan saklighet, nyans och balans. Kanske ska vi tänka mer långsiktigt, vad vi gör med våra unga när vi så ofta och så onyanserat misstror våra institutioner.
Lund – Resan är slut för den här gången, framme till och med några minuter före utsatt tid. En anledning att känna tillit; våra bokningar var klockrena och till full belåtenhet, logistiken på konferensen enastående bra, alla arrangemang för övrigt i samband med resan, högsta betyg. Inget fel på tilliten där!
(min tillit till SJ var dock inte överdrivet hög häromdagen, på uppresan hade vi 4,5 timmes försening ;-)
Julavslutning 2014 ligger bakom oss och ett välbehövligt jullov hägrar, för alla elever och vuxna i skolan. Det har varit en fin termin, med mycket lärande och hårt arbete, precis som det ska vara. Temat för jullovsorden var just julledighet, ett uttryck jag "lånade" av Ann-Marie Körling, som så generöst delar med sig av olika uppslag till teman för rektorer vid avslutningstal. Så här sa jag vid julavslutningen ....
Tack till våra förtjusande violinister – till tvåorna och femmorna som sjunger och ger så fin stämning till våra julavslutningar, till Maria och Clara som arrangerat sången och musiken, som skänker oss ljus i mörkret. Vill också passa på att tacka alla för en väl genomförd hösttermin, alla duktiga pedagoger, och all övrig personal – och sist men inte minst – alla ni elever som arbetat så flitigt och målinriktat med ert lärande. Tack och en innerlig önskan om att ni alla får en fin jul och ett avkopplande lov!
Det finns ett uttryck som lyder ungefär: Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus istället!
Man kan se det precis som det står – vi tänder stearinljus i det kompakta mörker som dagarna nu utgör, men man kan också se det som en uppmaning att inte i första hand fokusera det som är svårt, tråkigt eller ledsamt utan se till möjligheterna, det som är bra och som fungerar. Det är så vi försöker se det här på Gunnesboskolan, på er elever och era fantastiska förmågor.
Det är alltför lätt att fastna i det som är jobbigt, som känns oöverstigligt, omöjligt – det är lätt att förbanna mörkret. Jag har full förståelse för att ni elever ibland misströstar när det är motigt, när läxan verkar helt obegriplig, när arbetet hopar sig och aldrig verkar ta slut – så är det för oss vuxna också. För visst finns det dagar som är särskilt mörka – men det är då man ska tänka på alla de dagar som är ljusa, när allting fungerar, dagarna då vi finner tillfredsställelse över att ha klarat av något svårt, lärt sig något viktigt eller förstått något sammanhang!
Så låt oss tänka mer ljus och mindre mörker! En som verkligen gör det och skrivit det så fint är en bekant till mig som heter Ann-Marie och som också arbetar i skolans värld. Tänkte låna hennes ord, för jag kan inte bättre själv uttrycka precis det jag vill säga er:
"Det strålar härinne - i vår skola - Det strålar av kunskap och lärande Skolan är en upplyst plats Här ger lärare ljus åt historia och matematik Här är det elever som sätter glittrande guldkant på arbetet för hela skolans personal
Här är stjärnorna inte är de vi ser i fönstren eller de som blinkar glittrande vackra från den mörka himlen utan de ljus vi ser i våra elevers ögon då de lärt sig något för livet De julklappar skolan ger er är livslånga De kanske inte öppnas denna jul utan kanske först om flera år Skolans arbete, vårt, ditt och mitt, handlar om att öppna dörrar till det som kan bli möjligt längre fram där kemin från denna termin och engelskan som nu börjar bli ett begripligt språk blir ett livsintresse och en yrkesväg för dig att gå och att en dörr eller två står öppna för dig längre fram Sådant klappar skolan för.
Det röda som syns i julens färger, i juläpplen och i julsnören är i skolan eviga kunskapsäpplen att äta av, men utan att bli mätt, och snöret – det röda – den kallar vi i skolan tråd Den röda tråden. Den röda tråden väver vi kring ditt lärande och din kunskapsutveckling! Det är skolans arbete!
Julen knackar på skoldörren. Manar oss att ta ledigt. Så tippe-tippe-tipp-tapp!
Julledighet är ett vackert ord. Skolan är en upplyst plats. Den lyser som en stjärna i vinternatten. Väntar dig tillbaka. God jul."
Undrar om skolministern, och de övriga skolpolitiska talesmännen/-kvinnorna, läser Lärarnas tidning? Det borde de i alla fall göra .... eller åtminstone en artikel i senaste numret.
I artikeln Skolpolitiska förslag missar ofta målet, ställer man tydligt de förslag våra politiska partier har övertrumfat varandra med den senaste tiden mot fyra lika tydliga och vetenskapligt grundade råd från fem av världens främsta och mest ansedda skolforskare; Hattie, Fullan. Hargreaves, Nottingham och Rincón-Gallardo.
Följande förslag har våra riksdagspartier prioriterat och föreslagit som åtgärder för att förbättra den svenska skolan:
Mindre klasser (Moderaterna, Socialdemokraterna).
Höjda lärarlöner (Miljöpartiet, Folkpartiet).
Statligt styre över skolan (Sverigedemokraterna).
Ingen vinst i friskolor ska tillåtas (Vänsterpartiet).
Fler lärarledda timmar i skolan med fokus på läsning (Kristdemokraterna).
Inga nya reformer, skolan måste få arbetsro (Centerpartiet).
Mycket kvantitet således; fler timmar, mer lön, mindre klasser etc. Forskarnas dom är hård, inte många av förslagen anses göra någon större skillnad för att förändra elevers kunskapsutveckling och lyfta resultaten (en del anser de inte ens lönt att kommentera ;-). Deras råd lyder i sammanfattning:
Ge lärarna förutsättningar att arbeta mer tillsammans och att observera varandras lektioner med fokus på elevernas inlärning.
Ge rektorerna tid att vara pedagogiska ledare.
Ge skolor med störst behov mer resurser och tydliga krav.
Tillåt enbart långsiktigt ägda skolor.
Läser samtidigt Hans-Åke Scherps bok Lärandebaserad skolutveckling och konstaterar att vår nuvarande skolpolitik - och här tycks det inte spela någon roll vem som styr - karakteriseras av det vi med ett modernt uttryck kallar "new public management". I detta ligger ett starkt fokus på precisa mål, konkurrens, resultatmätning, kontroll och kundperspektiv. Det motsatta, forskarnas perspektiv, betonar det gemensamma lärandet och samarbete som utvecklingskraft. Fokus ligger här på pedagogers förmåga att lära om och förstå sambandet mellan hur man gör och vad man uppnår med det man gör.
Det är inte så svårt att förstå politikers oförmåga, särskilt inte i valtider, att hänfalla åt kortsiktiga och för väljarna lätt mätbara och konkreta förslag. Väljarna kräver sannolikt snabba lösningar och snabba förändringar. Dessvärre handlar skolans förändringsarbete nog inte om någon quick-fix för att lyfta resultaten, det krävs mer av ett långsiktigt perspektiv, med förändringar av kunskapssyn, förhållningssätt och nya tillämpningar i klassrummet. Sådant tar tid. Vi var på god väg en gång i tiden, innan det stora kontrollraseriet tog fart. Tyvärr har vi under en tioårsperiod - kanske längre - haft en utveckling av nya lagar, läroplaner, reformer och förändringar som verkat i rakt motsatt riktning.
Det inte fel att eftersträva mindre undervisningsgrupper och fler pedagoger i skolan, inte heller att höja lärares löner - det är snarare ett måste - men det är troligen inte det som gör den stora skillnaden, åtminstone inte om man ska tro forskningen, och det ska vi ju, det står i skollagen.
Satsa alla lovade skolmiljarder på en bred kompetensutveckling för alla pedagoger i stället! Skrota förstelärartjänsterna och höj kompetensnivån för alla pedagoger, öka anslagen för skolor i utsatta områden, ge förutsättningar för det kollegiala lärandet och motverka segregationen i skolan på riktigt, avskaffa eller begränsa kraftigt det fria skolvalet och ålägg friskolor samma skyldigheter som den kommunala skolan.
Med hjälp av yr.no, dmi.dk och smhi.sesedan ett dygn tillbaka, beslutade vi att ha skolavslutning inomhus .. och tur var det. Väderlekssiterna hade så rätt, efter ett tag hällde regnet ner och vi var glada att vara inomhus. Den gemensamma avslutningsstunden avlöpte till allas belåtenhet och rektor fick sagt sitt:
"Sommar och läsårsavslutning, sol och värme, snart Den blomstertid nu kommer och ett långt härligt sommarlov framför oss. Det är nu det är som bäst!
Men ni ska inte tro att ni är något! Ni ska inte tro att ni duger till något! Ni ska inte tro att någon bryr sig om er!
Äh, skämtar bara, så klart är det precis tvärtom; ni ska verkligen tro att ni är något, att ni duger och att vi bryr oss om er! Ibland tror vi att vi bryr oss för mycket, om man nu kan det, att vi gör er en björntjänst genom att "curla" för mycket; ständigt påminna er, ge chans på chans, hålla reda på ert material, att vi ser er för mycket som barn, för länge etc. Att kontrasten blir för stor när ni sedan ska ut i vida världen, där man förväntas klara allt själv.
Det jag inledde med var några delar av den sk Jantelagen. Det är ingen lag på riktigt, den är ett påhitt av en författare som hette Aksel Sandemose (En flykting korsar sitt spår 1933). Men Jantelagen har kommit att bli en välkänd och flitigt använd text då man lite elakt vill illustrera hur människor ofta tänker och bemöter varandra - det handlar om människors intolerans.
Jag kom att tänka på den häromdagen, när jag på Facebook blev uppmärksam på en modernare och lite mer humoristisk variant av ett slags Jantelag, eller som överskriften löd "budord till ungdomar som vill lyckas". Riktat direkt till elever i skolan som snart ska vidare ut i livet. Och det ska ni ju snart alla ni som sitter här, sexor, sjuor och åttor, men så klart framför allt ni som nu lämnar grundskolan för nya spännande utmaningar, ni som idag slutar vara nior. Så kanske kan jag lindra chocken av att komma ut i verkligheten genom att vidarebefordra några av dessa budord.
Först och viktigast stod:
- Livet är orättvist, tro inget annat - bara vänj er vid det! - Ni kommer sannolikt inte att ha en fet månadslön direkt efter skolan. Ni kommer inte att vara VD:ar med fina bilar, förrän ni förtjänat det! - Tro inte att allt ni ser på tv är på riktigt! I verkliga livet måste folk faktiskt lämna caféet och gå till jobbet! - Var snäll mot nördarna, chansen är stor att du i framtiden kommer att arbeta för en av dem. - Livet är inte uppdelat i terminer, med långa sömniga sommarlov emellan (Om ni inte blir lärare förstås). - Att jobba med ett mindre välbetalt arbete är inte under er värdighet. Tidigare generationer hade ett namn för det, de kallade det möjligheter. - Om ni tycker att era lärare är jobbiga, vänta tills ni får en chef!
De här tipsen är så klart inte bara lite småroliga, det finns också ett uns av allvar och sanning i det. Det är inte fel med höga förväntningar på sig själv, att ha ett gott självförtroende och vidlyftiga drömmar, men det är också lite sunt att ha en någorlunda realistisk bild av sig själv, sina förmågor och möjligheter.
Men ni ska verkligen tro att ni är något, att ni duger! Allesammans! Bry er inte om vad jag sa alldeles i början, bry er inte om Jantelagen, inte nu och inte i framtiden, och ta inte budorden på så stort allvar. Bara lite ….
Det fanns ytterligare ett budord; Kan du läsa de här budorden - tacka en lärare!
Och det är just det jag i denna stund vill göra, tacka er alla för ytterligare ett väl genomfört läsår, alla duktiga elever naturligtvis, och alla goda pedagoger och lärare som vi har på den här skolan, all övrig personal med vilkas stöd och hjälp vi inte hade klarat oss och för ett gott samrabete med er föräldrar. Ett särskilt tack också till årskurs 6, orkestern och Maria! Stort tack och ett bästa sommarlov! Ses i augusti."
Ungefär så lät det, tror jag ... ha ett bra sommarlov
Julavslutning, tror det eller ej ;-) Vips var vi här, hela höstterminen bakom oss. Det var i år svårt att inte nämna de utvärderingar av skolan som gjort de senaste månaderna; av PISA, av medier och diverse andra förståsigpåare. Det blev utgångspunkten, för att landa i läsandets glädje. Hoppas att någon tar tipset! God jul, alla svältfödda läsare av LedarBloggen. Ska försöka bättra mig nästa år!
Stort tack till tvåor och femmor och Maria, som underhåller oss med sådan skönsång. Tack ska ni ha, ni är jätteduktiga!
Så är det jul igen … ett år har snart gått till ända och det är dags att sammanfatta. De senaste månaderna är det många som varit inblandade i att sammanfatta hur det går för elevers lärande i den svenska skolan. Skolan varit i fokus i media som aldrig förr. En av orsakerna för detta heter PISA och är en internationell rapport som jämför skolor i ett femtiotal länder i världen. I denna senaste rapport har man bl a mätt 15-åringars läsförmåga, dvs hur mycket man läser, vad man läser och hur man förstår det man läser. Undersökningen visar tydligt att svenska elever blir allt sämre på att läsa och förstå skrivna texter.
Det tycker jag är oerhört tråkigt, framför allt för att man genom läsningen kan uppleva en massa spännande berättelser. Och inte bara spänning … Jag tror att berättelser, som ju ofta är uttryckta i texter, har stor betydelse för hur vi människor utvecklar förståelse för varandra. Berättande och läsning vidgar våra vyer, får oss att se tydligare och bredare. Dessutom är det något väldigt lustfyllt och inte sällan lärorikt. Något alla borde få upptäcka.
Redan på Hedenhösarnas tid berättade folk berättelser för varandra. Julens berättelser består av en mängd olika texter; sagor, legender, historier i böcker och på film. En del av julens berättelser är mer moderna, men tar samtidigt upp sådant som människor tänkt på i alla tider och som egentligen bara blir bättre ju fler gånger man berättar den. En sådan berättelse är sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, för mig evigt förknippad med julen. Sagan är skriven av Tage Danielsson redan 1964, då var jag liten grabb, i en bok som heter Sagor för barn över 18 år. Den blev sedan en film ett tiotal år efter, 1975 av Per Åhlin. Sedan dess har filmen sänts alla jular därefter.
14-årige Karl-Bertil, som är en stor beundrare av Robin Hood, tar på sig sin fars något för stora tomtekläder och delar ut rika människors julklappar i slumkvarteren. Dessa gåvor är paket som han har smusslat undan under sitt feriearbete på postens paketavdelning, och vilkas adressaters inkomster han kontrollerat i taxeringskalendern. Hans far, som är varuhuschef, blir upprörd över sonens brottsliga tilltag, och ser till att Karl-Bertil får gå runt till alla han bestulet på sina julklappar och be om ursäkt.
Jag tänker läsa en kort episod av denna berättelse för er:
”Byrådirektör H. K. Bergdahls husa öppnade mahognyporten. "Kan vi få tala med byrådirektören?" sa Tyko Jonsson. "Det gällde en julklapp." De blev visade in i salongen där familjen Bergdahl satt och knäckte nötter. "Goddag", sa Tyko Jonsson generat. "Det är så att min son har givit en av herrskapets julklappar till en fattig."
"Jag skulle be så mycket om ursäkt", sa Karl-Bertil, "men ni är ju så rika och lyckliga, även utan det där paketet, och därför har jag sett till att det i stället fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt."
Byrådirektör Bergdahl stod och gapade. "Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerades", utbrast han sen. "Vill du ha ett fikon?"
"Å, det måste vara morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning på, som han ringde och fråga om i går", sa fru Bergdahl. "Jag hoppas den var vacker, för det sa jag till honom att den var."
"Ja, vi brukar säja det när dom ringer", sa byrådirektören. "Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa galningar i släkten skickar hit. Tack ska du ha, min gosse, för att vi slapp Bodens fästning!"
En lite smårolig episod, men också med ett mer allvarligt budskap i botten. Vilket det budskapet är kan ni fundera på. Jag föreslår att ni ser Karl-Bertil Jonssons julafton, om ni inte sett den någon gång och återser den om ni redan sett den. Den är värd att se många gånger! Julafton i TV1, kl 1900, direkt efter sista avsnittet av julkalendern. Ett tips!
I vilket fall, jag önskar er härmed alla en berättelsefylld jul, antingen ni läser berättelserna själva, får dem upplästa för er eller ser dem i filmatiserade versioner. Tack för den här terminen, God jul och gott nytt lärandeår 2014. Vi ses då!
Glöm legitimation för alla lärare fr o m 2015, och vänj dig vid begreppet "lokal behörighet". I arbetet med att legitimera alla Sveriges lärare, kraftigt försenat men färdigt december 2013 har man lovat, har verkligheten kommit i kapp Björklund, Skolverket och de som ska utföra uppdraget. Känns lite småaktigt att påminna om "Vad var det jag sa?" men nog har man haft sina tvivel om hur detta skulle kunna genomföras på så relativt kort tid.
Tiotusentals lärare slipper nu, eller får inte möjligheten, beroende på hur man vill se på det, att fortbilda sig i sina ämnen och komplettera sina gamla utbildningar. Huvudmännen, kommunerna, kan slappna av en smula, eller helt strunta i kravet på behörighetshöjande kompetensutveckling av sin personal, under förutsättning att denna har arbetat tillräckligt länge (8 år de senaste 15 åren), och oavsett ålder (någon dag gällde en 50-års gräns).
Frågan är om det är bra eller dåligt ...
Om man nu har en tanke om att en legitimation av lärarna skulle höja statusen för yrkesgruppen (vilket jag ställer mig mycket tveksam till), borde man inte då också ge det rimlig tid att genomföra och medel att kompetensutveckla alla dem som inte har full behörighet? Hade man vid vid tiden för reformens utformande och införandet av lagen om lärarlegitimation tänkt igenom detta noga? Skulle inte tro det ... Tiden var alldeles för knapp och svårigheterna att samordna alla kompetenser till en rimlig behörighet egentligen en omöjlig uppgift, vilket nu har visat sig. En väldigt stor del av Sveriges lärarkår skulle över en natt (2015) bli obehöriga att undervisa, bedöma och sätta betyg i sammanhang där de tidigare, kanske under decennier, ansetts kapabla att verka. Utan tiden och medlen - bra att man nu backar och ger lärarlegitimationens införande ett slags rimlighet.
Dåligt blir det när man tänker på hur slarvigt, och helt utan konsekvensanalys, det beslutats om en reform som är så omfattande, tänkt att genomföras på så kort tid och med så begränsade medel. Dåligt är också att den kompetenshöjning av Sveriges lärarkår uteblir eller blir kraftigt försenad (typ en generation eller två ;-). Vad betyder det för läraryrkets status och attraktiviteten bland våra unga att utbilda sig till lärare?
Vet inte riktigt om det handlar om ålder (känner mig lite smågaggig) men jag tycker att beslutsfattandet kring skolan de senaste åren gått alldeles för fort, är alldeles för dåligt förankrat i forskning, på alldeles för smal politisk bas och för dåligt underbyggt och genomtänkt.
Vad blir nästa reträtt? Låt mig gissa ... och önska! Vågar man hoppas på att någon stoppar denna sanslösa nationella-prov-hets som drabbat skolan, som hårt anstränger inte bara elever, men också skolans pedagoger, på bekostnad av pedagogers kreativitet och arbetsglädje. Hur är det man säger ... grisen blir inte fetare, för att vi mäter den fler gånger.
"Det handlar om att ge lärarna förtroendet att återerövra det professionella friutrymme som är grunden för såväl yrkesutveckling som skolutveckling. Det kan inte ske genom än fler kontrollåtgärder eller genom fler och vidgade granskningar med ensidigt bristperspektiv, inte heller genom ökade krav på återrapporteringar och dokumentation. Man kan inte kontrollera och granska fram förtroende och tillit, lika lite som man kan kontrollera och granska fram kvalitet och skolutveckling."
Direkt adresserat till Skolinspektionen, Björklund och övriga skolpolitiska ivrare för prov, betyg och kontroll ;-D.
Internationella kunskapsmätningar är åter rubriker; TIMSS och PIRLS redovisar fortsatta ras för den svenska skolan och svenska ungdomar vad gäller matematik- och naturkunskaper och läsförmåga och skolministern serverar åter snabba lösningar; en timme mer matematik på lågstadiet. Men ...
"Det handlar inte bara om antalet timmar utan om hur lektionerna används. Eleverna kan inte bara sitta och räkna på egen hand, ... "
Ända hit lät det ju på något sätt rätt sunt, har skolministern kommit på andra tankar? Har han äntligen tagit del av forskning, dragit slutsatser och beslutat i enlighet med "vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet"? Men nja, inte riktigt, det kom mera:
" .... vi behöver mer katederundervisning, säger Jan Björklund." Lärarnas tidning
Jo, kanske handlar det till någon del om kvantitet, dvs fler tillfällen för elever att lära matematik, men framför allt, tror jag, att det handlar om andra sätt att kommunicera matematik, fler alternativa sätt att utveckla matematiskt tänkande. Och visst, det behövs sannolikt mer av initiativ från de lärare som undervisar i matematik, men det behövs sannerligen inte mer föreläsning bakom katedern. Det behövs pedagoger som kan leda matematiska resonemang, ställa frågor som luskar i elevers matematiska förståelse och som kan få elever att problematisera kring vardagliga matematiska företeelser. Vi borde kanske utbilda pedagoger med en något annorlunda inställning till matematik och lärande, utveckla lärandesituationer som mer grundar sig på problemlösning tillsammans med pedagogen och klasskamraterna och som dominerades av kollaborativt lärande.
Bättre med ett problem tillsammans än tio i läroboken, liksom ...
Om det i Björklunds begrepp katederundervisning ingår att föreläsa i ett slags envägskommunikativt utlärande, följt av en stunds mekaniskt räknande på egen hand sida upp och sida ner i en matematiklärobok, ja då är jag inte riktigt med. Och tyvärr tror jag att det är just det karln menar....
(Same, same, but different - Used a lot in Thailand, especially in an attempts to sell something but can mean just about anything depending on what the user is trying to achieve. /Urban dictionary)
"Det är mycket energi som läggs på en företeelse som inte nämns någonstans i de dokument som reglerar skolans verksamhet. I skollag, läroplan och kursplaner - ingenstans återfinns läxorna."
"Nästa år kan en lärare ge sina elever en läxa.Efteråt kan läraren extraknäcka åt ett läxhjälpsföretagoch hjälpa några av eleverna att göra läxan. Då kan man, förutom den rent skattetekniska aspekten, ställa sig den mer filosofiska frågan: Vad händer med ansvar, förväntningar och synen på skolan, när dess arbete läggs över på andra?"
På tal om test, nationella prov och mätbarhet , hittade via Tänk Om-nätverket på Facebook, Alfie Kohn på Youtube; ord och inga visor (särskilt om ni ser den längre varianten, länken nedan ;-)
Kohn pekar här på ett intressant perspektiv (förutom att han fullständigt massakrerar test- och provinslagen i allmänhet) när han förpassar anledningen till varför vi använder jämförande prov mellan länder till att bara vara ekonomiskt och för att visa på andra länders bristande förmåga. Han är här inne på ett grundläggande filosofiskt och demokratiskt resonemang om vad tävlande har för effekter på lärande; om någon ska vara bra, eller bättre i en ranking, betyder det så klart att någon annan måste vara dålig, eller sämre. Vad gör det med vår motivation och kreativitet i lärandet?
Man vill gärna adressera ett klipp som det här till Jan Björklund, Skolinspektionen och alla andra test- och provivrare i skolans värld. De borde lyssna i alla fall en lite stund ....
Alfie Kohn Feel-bad Education
"It shouldn´t be about economics and it sure as hell shouldn´t
be about triumphing over other countries children."
I filmen ovan är Alfie Kohn lugn och sansad. Vill man se honom argare och tuffare, kan man ge honom ca 45 minuter till i det här klippet på YouTube; "The deadly effects of "Thougher standards". Gör det!
PS. Jag ska ta hans råd, att kopiera upp en text "in 42 point Helvetica", rama in och sätta upp i mitt arbetsrum: "Measurable outcomes may be the least significant results of learning". ;-D
I dagar då skriftliga omdömen upptar mycket av pedagogers tankar och tid finns det anledning att reflektera över en i pressen flitigt spridd bild; nobelpristagaren Sir John Gurdons skriftliga omdöme i ämnet NO.
I sin helhet ett fruktansvärt nedlåtande dokument och miltals från det salutogena förhållningssätt vi idag förväntas ha i skolan. Man anar att det här utlåtandet inte direkt bidrog till att coacha eleven John Gurdon till sin optimala potential i lärandet, det är snarare konstigt att han faktiskt blev en framgångsrik vetenskapsman; mer av trots allt, än tack vare, om man säger.
Mer än en gång har det hänt att jag betraktat mindre framgångsrika elever i skolan och tänkt tanken; vad ska det bli av honom? hur ska hon klara sig i samhället? och lika ofta har jag blivit grymt förvånad och glatt överraskad flera år senare när jag mött "facit" i form av tidigare och nu vuxna elever, framåt, ambitiösa, högst dugliga, duktiga och kreativa i sina respektive sysselsättningar.
Vi ska i skolan stödja elevers lärande, utmana samt formativt bedöma i betydelsen utveckla och analysera, inte döma och fördöma. Vi ska göra det med positiva utgångspunkter och en salutogen syn på varje elevs förmågor. Med elevens egna initiativ och drivkrafter ska vi, i enlighet med skollagen, lotsa dem, "så att de utvecklas så långt som möjligt." En utmaning för varje lärare som just nu sitter och formulerar ett skriftligt omdöme till någon elev, om vad han/hon är duktig på och vad som behöver utvecklas ytterligare. Kanske borde vi oftare tänka tanken att vi sitter och bedömer en framtida nobelpristagare, och antagligen är det den elev vi minst anar ska bli det ;-)
Hur illa det än är skrivet, omdömet ovan, men en sak blev ganska bra; "because he will not listen, but will insist on doing his work in his own way". Tur var väl det ....
Socialdemokraterna debatterar internt vinstuttag när det gäller åldringsvård och skola.
"Men före detta ministern och ordförande för S-kvinnor, Lena Sommestad, ser en annan verklighet. På sin blogg hyllar hon LO:s kongressbeslut och slår fast att det borde ”visa vägen” även inom partiet. Hon menar att de privata aktörerna och valfriheten inom skolan har lett till en generellt sett lägre kvalitet. Och i stället för att tillföra något till systemet har de privata verksamheterna endast verkat för att öka klyftorna i samhället.
Till skillnad från Ibrahim Baylan vill Lena Sommestad se en skola och en välfärd helt utan vinstintressen.
– Det viktigaste argumentet mot vinstmotiv som drivkraft i välfärden är att man inte har lyckats uppnå en bättre kunskap och effektivitet i skolresultaten, vilket sades vara tanken med privata aktörer. Sen är modellen med marknadslogik inom offentlig sektor problematisk i relation till värden som demokrati och social sammanhållning och rättsäkerhet.
– Det här är ingen produkt som passar för en konkurrensmarknad, säger hon."
Kristoffer Törnmalm, Svenska Dagbladet
Inte svårt att välja sida ... freda vård, skola och omsorg från profitörerna! Plus-Sverker ställde en liknande, mycket relevant fråga i tv i kväll; är det rätt och riktigt att någon ska tjäna pengar på våra ungdomars behov av läxhjälp (via Rut-avdrag)? Är det inte vårt kollektiva ansvar och vår känsla för solidaritet som borde fixa detta? Eller är det så illa, att begreppet solidaritet är helt ute? I så fall, är det inte dags att plocka fram det igen?
I veckan som gick kom ett nytt nummer av Pedagogiska Magasinet ut, och som vanligt en högtidsstund för vem som helst som har något slags intresse för skola, utbildning och lärande. Temat för den här gången är "I digitaliseringens spår". Numret innehåller flera intressanta artiklar, inte så mycket om teknik, mer om vad tekniken kan bidra med (och ställa till med) - men framför allt; ett försök att analysera, tydliggöra och förklara vikten av att finna hållbara utvärderings- och bedömningssystem, både för specifika ämneskunskaper och mer generella färdigheter.
Det ena ofta lätt att mäta, det andra lika ofta svårt att bedöma.
I en artikel av Berner Lindström, Kunskap i en digitaliserad värld, ställs inte frågan om digitala medier ska in i skolan, snarare hur de digitala medierna ska in i skolan. De digitala möjligheterna förändrar hela vårt sätt att uttrycka oss, det betyder att den tryckta texten, boken, tidskriften eller tidningen utmanas som norm. Skriftspråket förändras inte bara i sin traditionella form, det tar sig också helt nya uttryck, i t ex chatspråk och sms-språk. Det finns också en mängd funktioner som våra digitala verktyg numera gör åt oss och som därmed blir mindre relevant för oss att komma ihåg, kunna eller kontrollera. Vissa typer av kunskaper och färdigheter blir s a s "out of date". Vissa saker blir mindre betydelsefulla och andra mer framträdande, nya typer av kompetenser efterfrågas. De generella färdigheterna blir allt viktigare och avgränsade kunskaper mindre viktiga. Det är dock inte ett antingen eller, det är både och, men med en tyngpunktsförskjutning åt det mer generella. Fel blir det om man undviker dessa generella färdigheter, för att de är svåra att bedöma, eller försöker stöpa om dem till ett slags kvantitativ mätbarhet. Lindström sammanfattar det så här:
"En utmaning för skolan är att hitta former för utvärdering av undervisningskvalitet och bedömning av elevers kompetenser som värderar både mer generella färdigheter och specifika kunskaper".
Tomas Kroksmark ställer vår digitala utveckling i skolan mot kursplanernas mätbara kunskapsmål och finner att de inte riktigt går ihop. Var det inte det jag misstänkte? ;-) Vi borde ha en kunskapsdebatt, menar Kroksmark, långt före att diskutera om vi ska ha digitala verktyg i skolan och i så fall vilka. Vi borde fråga oss vad det är våra barn ska lära sig, satsa mer på medvetna forskningssatsningar och titta mer på vad dataspelsbranschen ruvar på för hemligheter när det gäller motivation. Berner Lindström igen:
"Och i första hand handlar det inte om hur man ska använda digital teknologi, utan om att utforma en skola och en undervisning som stödjer eleverna i deras utveckling av de kunskaper och färdigheter som framtiden kräver och där digitala teknologier är en integrerad del."
Till sist en reflektion från Christian Lundahl. Han menar att svensk skola saknar vision och i avsaknad av detta, träder ett slags återskapande nostalgi in, "ett rop på enklare tider och ett enklare samhälle", att det ska vara som det alltid varit, tillbaka till något rätt och riktigt. Det enda man vill är att skolan inom några få år ska visa på högre måluppfyllelse, "bättre resultat, så som resultaten mäts idag". Kort sagt, "utbildningspolitik har blivit resultatadministration".
Vision eller nostalgi ... valet är lätt, har aldrig varit mycket för att titta bakåt. Björklund, vänd dig om, titta framåt!
I veckan hölls det första inledande mötet med "arbetsgruppen för bedömning för lärande i Lund".
Känns roligt att få vara med att forma och lägga upp arbetet med detta både breda och långsiktiga projekt i Lunds kommun - BFL, bedömning för lärande (arbetsnamn tills vidare), tillsammans med utvecklingsledare och rektorskollegor från de tre skolförvaltningarna. På initiativ av utvecklingsledarna har ett förslag till gemensamt utvecklingsområde presenterats för förvaltningscheferna, som slutligen givit i uppdrag åt utvecklingsledarna att utforska hur ett dylikt projekt skulle kunna se ut. Därför arbetsgruppen.
Man kan lugnt säga att frågorna var fler än svaren denna första gång, men en del frågetecken rätades också ut för undertecknad och jag tror att gruppen i det följande kan bidra med många och intressanta ingångar och lösningar på hur man kan lägga upp arbetet med att skapa ett vardagsnära och framtida formativt lärande för våra elever. Frågor som dök upp; syfte? gemensam målbild? hur får vi lärare delaktiga i utvecklingsprojektet? minor? minröjargrupper? hinder? vad behöver rektorer för stöd? forskare i processen? tidplan? samtalsledare, vem ska bli det? och hur ska de arbeta? hur ska de kompenseras för arbetet? utbildning? m fl, m.m, osv etc .... ;-)
På skolan har vi länge i arbetet med Lära@lära/portfolio framhållit begreppet som ett förhållningssätt snarare är en metod eller modell. På samma sätt ska man betrakta BFL, som ett sätt att förhålla sig till kunskap, undervisning och lärande. Därför så bra att och så naturligt att koppla till den process vi redan är mitt uppe i ....
I veckan som kommer, dags för ett första möte med nybildade Kvalitets- och Utvecklingsrådet (KU) på Gunnesboskolan!
Läser en hel del ledarskapslitteratur i dessa dagar, spurten i rektorsprogrammet. Också i andra sammanhang kan man lära om ledarskap, som i dagens DN, ett stort reportage om Bengt Olssons kommande bok om Margot Wallström. Wallström jämför i reportaget olika ledare i det socialdemokratiska partiet:
"Han (Ingvar Carlsson) lät alla prata, och sen sammanfattade han. Göran hade först en lång utläggning, sen tittade han på klockan och sa: När fan, nu har vi ont om tid, nu får ni vara korta."
Rätt roligt, och väldigt tydligt ;-) Gissa vem man inte vill vara?
Just avslutat en utvecklingsdag med Anne-Marie Körling, med fokus på förhållningssätt till elever, elevers arbeten, feed-back och bedömning. Ett kärt återseende för pedagoggruppen på skolan och en välbehövlig påminnelse om vad ett sant salutogent förhållningssätt innebär i praktiken.
Vi pratar ofta om vikten av att synliggöra lärandet för våra elever, med tid och tillfällen för reflektion och metakognition. Idag möjliggjordes detsamma för våra pedagoger i skolområdet. Med självklar pondus och auktoritet, professionalism och tydlighet och med en grundmurad inställning till lärande, gav A-M oss en heldag, som jag hoppas landade hos pedagogerna på ett fruktbart sätt. Med olika delar, både föreläsning, modellande och samtal, fick vi inte bara höra hur man kan göra, vi fick också tid och möjlighet att reflektera och framför allt känna hur lärande kan uppstå.
Själv fastnade jag vid ordet "skolanknytning". Jag tror att det är ett särsklt välfunnet begrepp, med tanke på hur vi resonerar kring små barns behov och nödvändighet att knyta an till en förälder (eller annan vuxen). Det handlar om att skapa miljöer och situationer där varje enskilt barn, varje dag, kan känna trygghet och självsäkerhet i det de tänker, säger och gör. Där det är tillåtet, för att inte säga rätt, att göra fel. Där man utmanas i sina tankar, får pröva sina teorier och föreställningar och där lärande tillåts ske på ett oprecist sätt.
A-M visade sitt sätt att, med hjälp av en diger dokumentation, synliggöra för främst elever, men också elevers föräldrar, vad elever faktiskt kan, inte vad elever inte kan. Kanske skrämdes en del av ambitionen, systematiken och omfattningen av de exempel A-M visade, men det handlar, som jag ser det, inte om ytterligare dokumentation, utöver skriftliga omdömen, veckobrev eller åtgärdsprogram, mer om förarbetet eller som en del av demsamma. Här visades på ett arbetssätt i vardagen som både ger omedelbar formativ feedback för eleven, men också på en värdefull information till elevers föräldrar om sitt barns utveckling. Men viktigast av allt, man skapar en rutin för sig själv som pedagog, att långsiktigt se mönster och samband och som har stor betydelse för hur man som pedagog går vidare i sin undervisning, anpassar sina elevers lärande och möter barn och ungdomar i det som är deras utgångspunkter.
John Hattie visar i sin undersökning, Synligt lärande, att detta kanske är det allra viktigaste vi kan arbeta med när det gäller pedagogers kompetensutveckling; att visa på möjligheten att ta tillvara elevernas feedback på undervisningen och därmed möjliggöra utveckling, inte bara för eleverna, men framför allt för pedagogerna.
"Återkoppling till elever innehåller, enligt Hattie, information och förståelse av arbetet i ljuset av skillnader i förhållande till vad eleverna redan förstår, missförstår och föreställer sig. Återkoppling från elever till lärare innehåller information och förståelse av arbetet i ljuset av skillnader i förhållande till vad lärare redan förstår, missförstår och föreställer sig om lärandet hos sina elever. Det har betydelse, säger Hattie, när lärare ser lärandet genom sina elevers ögon under tiden som eleverna brottas med att skapa kunskap om vilket lektionsmål det än må vara, men detta är aldrig en linjär eller enkel process utan innehåller vanligen många misstag och felgrepp och kräver både anpassning till tidigare kunskaper och en mission att veta, förstå och göra skillnad."
Det känns rätt och riktigt att arbeta med och utveckla pedagogers vardag i klassrummet. Det är här kompetensen finns, gedigen beprövad erfarenhet borde här få utveckla vetenskaplig grund, det är dags att iaktta oss själva, lära av varandra och förfina undervisningen i klassrummet.
"Det finns, tror jag, en lång tradition i Sverige av att förlita sig på statliga initiativ - som om det automatiskt skulle leda till en bättre skola. Sedan behövs förstås olika stödstrukturer både nationellt och lokalt för att undervisning av hög kvalitet ska komma till stånd, men det stora arbetet måste alltid göras ”på golvet” av de professionella i samverkan med elever och föräldrar."
SKL:s Synligt lärande av Jan Håkansson
Tack för dagen A-M, jag tror att du synliggjorde en hel del av lärande idag, gav modeller och metoder för hur det kan se ut i klassrummet för att barn och ungdomars naturliga nyfikenhet och lust att lära kan lockas fram och tas tillvara. Tror att det satt spår ....
Nej, åter till rektorsprogrammet och en deadline som närmar sig med skrämmande snabb hastighet ;-) ...
Dags att få igång de små grå igen, har inte gjort många knop, rent skolmässigt alltså, de senaste fyra veckorna ;-) Sakta kryper sig verkligheten allt närmre ... Har förvisso delvis redan börjat, använt delar av de sista semesterdagarna åt att följa upp pågående rekrytering - sånt kan inte vänta - rektorsprogrammet gör sig plågsamt påmint och på torsdag kommer hela medarbetarstaben tillbaka. Välkomna!
Program för utvecklingsdagarna ska spikas, logistiken ska på plats, nya elever kommer på besök, schema ska finslipas och ... ja, något ringrostig svävar jag fortfarande i lycklig ovetskap om allt som måste "tas i"! Men det visar sig snart ;-) Dags att ladda!
Sommaren är dock inte slut med terminsstart! Och hittills förstår jag inte riktigt alla klagomål om dåligt väder. Eller så har jag bara varit på de rätta ställena ;-) Hyfsat väder, trevligt sällskap och många goa stunder räcker långt. I morgon börjar ett nytt läsår!
En trevlig avrundning på semestern var Ystad jazz festival och konserter med idel världsartister. Avnjöt på lördags-kvällen/natten bl a Arild Andersen, legendarisk jazzbasist från Norge ....
.. och senare nya japanska stjärnskottet Hiromi Uehara. Bara magiskt!
Ett soligt exempel på lärande i sommarvardagen ...
Dottern har under våren och försommaren tagit körkortslektioner. Lite lätt ringrostig i början, efter gymnasiet och efterföljande sabbats- och arbetsår, lästes teorin in, först rätt motvilligt (Varför ska man kunna allt detta? Det är väl onödigt!), men snart alltmer nitiskt och på sitt vanliga systematiska sätt.
Till ovannämnda kommentarer om "onödig kunskap" hörde bl a de säkerhetskontroller som anbefalldes inför varje bilresa; utanför bilen, inne i bilen och under motorhuven.
Slå på tändningen, lägg i backen, tänd parkeringsljuset, dimljus och kontrollera samtidigt nummerplåtsbelysningen.
Tänd helljuset, slå på vänster körriktingsvisare och kontrollerra samtidigt däcken på vänster sida
Tänd halvljuset, slå på höger körriktningsvisare och kontrollera samtidigt däcken på höger sida
Avsluta med att kontrollera bromsljuset!
Ställ in stol och speglar.
Kontrollera fläktsystemet och defrostern
Se så att vindrutetorkare och spolare fungerar, kontrollera dom olika hastigheterna och intervallen, kontrollera även spolningen på framlamporna.
Säkerhetsbälte och tuta.
Prova färdbroms, styrservo och parkeringsbroms.
Kontrollera så att det finns: bromsvätska, kylarvätska, spolarvätska, motorolja, styrservoolja, batteriet (destillerat vatten), kontrollera även så att generatorremmen är tillräckligt spänd.
Förstår hennes synpunkter, om man säger ;-) Hur som helst, ingen trafikinspektör hade någonsin kunnat kugga henne på säkerhetskontrollen, nästan så hon önskade att man bad om en riktigt svår kontroll, typ generatorremmen, defrostern eller fläktsystemet.
Väl i bilen vid uppkörningen inledde inspektören med: - Ja, så trycker du på tutan och kör till vänster! ;-D