Tal till våren
I rollen som skolledare hamnar man ibland i sammanhang, som inte direkt har med skolan att göra, men som ändå förväntas vara en lämplig uppgift för en person i den rollen. Vill du valborgstala? Njae... eller varför inte, för resten. Efter att ha avböjt inbjudan för ett par år sedan, kändes det särskilt svårt att göra det också den här gången. Hälsa våren, hur svårt kan det vara ....?
Nej just det, men om man nu ändå står där vill man kanske också säga något utöver Hej våren. Något viktigt och seriöst, och något för folk att fundera över. Det blev om samarbete, om nätverk och vikten av att alla känner sig delaktiga. Jag funderade länge på temat kris (men det kanske folk fått nog av, tänkte jag), besparingar (likaså) och effektiviseringar (same, same but different). Det var på vippen att handla om proportioner, hysteri och hur lätt det är att skylla alla fel och brister på någon annan. Så där höll jag på i tankarna några dagar före valborsmässoafton. Men jag besinnade mig ....
Så här blev det, eller så här borde jag sagt, för väl där framme inför alla människor flyger tankarna annorlunda än vad som står i minnesstolparna, orden faller lite annorlunda och därmed förändras också innehållet och helheten något. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som gick fram. Så här var det meningen att det skulle låta:
"Man vet att man blivit gammal, när man (för andra gången) blivit inbjuden att hälsa våren välkommen i ett valborgstal. En milstolpe i livet, inte sant? Ikväll har det varit traditionell mösspåtagning på Tegnérsplatsen vid AF. Själv slängde jag min gamla studentmössa i senaste flytten, tämligen muggig, den får jag aldrig användning för, tänkte jag. Men det är ju typiskt, just när man skulle få användning för den! Å andra sidan har vi i dagarna begåvats med en alldeles ny och fin studentmössa i familjen. Jag vågade dock inte låna den och det hade blivit helt fel av flera anledningar, för det första står sonens namn i guldbokstäver i framkanten och för det andra, och viktigaste; det finns inte en mössa i världen som passar det här huvudet.
Vid en förfrågan likt den jag nu fått två gånger om att tala här, blir följdfrågan omgående; Vad gör jag här? Varför gör jag det här? I ansträngningarna att besvara den frågan för sig själv kommer det emellertid upp ett och annat som inte bara handlar om att på något snyggt sätt hälsa våren välkommen. Detta med att hälsa våren ska jag också gärna göra, snart, men det finns kanske också andra orsaker för varför man skulle ställa sig upp att tala inför så många och så högtidligt, en gång som den här.
Inbjudan och förfrågan har jag fått från Lundagård, en idrottsförening och också med anledning av det kan man ifrågasätta om jag är rätt person att tala här; sportanalfabet som man är, men vid en andra tanke så tycker jag kanske att det känns helt rätt eftersom vi på många olika sätt har beröringspunkter. Vi ska ju alla titta till våra barn och ungdomar i stadsdelen och till deras hela situation (helhetssyn är ett av våra honnörsord i skolan) och då är det mycket viktigt att vi känner till varandras verksamheter. Nätverkande, ett modernt och populärt ord, har aldrig varit viktigare. Bland de nätverk jag ingår i rollen som rektor, finns periodiskt återkommande möten med skola, fritidsklubbar, polis, fältgrupp och kyrkan. Här borde kanske också idrotten vara representerad. Härmed inbjudna således.
Just nu pågår en kompetensutvecklingsprogram i Lunds kommun som kallas Utvecklingsresan. I denna fortbildning av kommunens medarbetare pratas det mycket om medskapare och i samband med det har man formulerat en ny vision för Lunds kommun, till 2025, om 16 år. Att skapa sig en vision är att sammanfatta sina tankar i en kraft framåt, att skapa sig en gemensam målbild, att fokusera.
I visionen för Lunds kommun 2025 ingår fyra strategiska framtidsområden
- kreativitet och handlingskraft
- helhet och delaktighet
- hållbar tillväxt
- attraktivitet och livskvalitet
Också för Gunnesboskolan fanns det visioner, redan från början. I prospektet för den nyare delen, den vi kallar Nedre, fanns formuleringar som "den sunda skolan", "skolan byggd för nya arbetsformer", "ljus och luft" och "skolan mitt i byn". Detta med skolan mitt i byn sympatiserade jag starkt med, att ha en skola som var aktiv som samlingsplats också på tider utanför 8-16. Jag vet inte varför det aldrig blev så och kanske är det inte för sent att förändra den saken. I vilket fall tycker jag att det är mycket viktigt att vi har kraftfulla och hållbara nätverk kring våra barn och ungdomar. Ju fler beröringspunkter vi vuxna har, desto mer sannolikt blir det att vi uppnår våra gemensamma strävanden; en trygg, säker och sund stadsdel, med stimulerande miljöer, en plats för kreativitet och gemenskap, för utveckling och lärande; kort sagt en plats att trivas på!
På väldigt många sätt upplever jag att vi har just det, det finns många ideela krafter, såväl inom idrotten och i föräldraleden, t ex som nattvandrare, som i skolans värld. Men det vore fel att tro att utveckling sker av sig självt; det kräver ansträngning, delaktighet, engagemang och ansvar. Det måste vi alla bidra med. Som Utvecklingsresan anger; vi är alla medskapare!
Våren då - jo, jag tänker komma till denna nu. Eller borde jag kanske hälsa sommaren välkommen i stället? Man kan undra efter alla vårtecken som radat upp sig under hela april månad. Tidiga vårtecken i all ära, krokus, vitsippor och vintergäck, det är nu i april-maj som i alla fall jag njuter som mest av våren. Visst skulle man vilja stanna tiden en stund just nu, hålla kvar allt detta fantastiska som är så smärtsamt kort; majestätiskt svävande tranflockar, mattor av blå scilla, förföriska doftsensationer, blommande träd och försommarvarma vindar; allt tydliga tecken på något ljusare, varmare och mer avkopplande ... snart.
Låt oss således hälsa våren med ett traditionellt skånskt trefaldigt leve (trots att kungen idag fyller år); Leve våren - Hurra, hurra, hurra! Tack för mig!
Kommentarer
Trackback
