LedarBloggen

Avtalskonferens i Stadshallen idag, med representanter från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting), LR (Lärarnas riksförbund) och Lärarförbundet och med skolledare, fackliga företrädare, högre tjänstemän och politiker i publiken.

"Bra ska bli bättre" och "Verksamhetsutveckling och Måluppfyllelse" har legat till grund för att hitta utgångspunkter som grundar sig på parternas gemensamma intentioner och de möjligheter båda parter ser. Här betonar man det svensk skola faktiskt är bra på och vad som kännetecknar framgångsrika skolor; lärares kompetens, ledarskap och förväntningar på eleverna. Men bra kan bli bättre .... Hur ska vi göra för att höja måluppfyllelsen för svenska elever? Hur kan vi utveckla skolverksamheten på bästa sätt? Kan vi åstadkomma detta med förändrade arbetstidsavtal? Vad skulle vinsterna vara? Vad mer kan vi uppnå? Underlag för avtalsförhandlingar och enighet så långt det är möjligt.

Ja, kanske finns det öppningar, att ytterligare höja måluppfyllelsen genom att justera lärares arbetstider... tankarna går igång, samtalen startar, idéer prövas och situationer målas upp. Kreativiteten och nytänkandet tar fart. Jepp, låt oss tänka utanför boxen ... yeah!

Men lugn ... lite mer fakta: Centralt har de olika företrädarna kommit överens om att erbjuda lärare, alla kategorier, en möjlighet att lokalt förhandla fram arbetstidsavtal som avviker från det vi idag arbetar efter, bilaga M. I korthet ser man tre olika möjligheter att avvika från dagens arbetstidsavtal:

• Man bibehåller ferieanställning med 1552 h/år (idag 1360 h /år) - Det innebär att man arbetar 40 h/vecka i stället för 35 h/veckan, dvs reglerar 5 av de 10,5 timmar lärare idag har som förtroendearbetstid
• Går över till 40 h arbetsvecka, s k semesteranställning, helt och hållet
• Förhandlar sig fram till ett annat slags avvikelse från bilaga M

Dessa eventuella förändringar i arbetstid skulle premieras/ersättas med 1 500:- i löneförhöjning + 500:- extra i nästkommande lönerevision, dvs sammanlagt 2 000:- i löneökning inom två år. Bra betalt eller dåligt betalt?

Med risk för att vara helt fel part i målet; om jag varit lärare/medarbetare i ett arbetslag eller kollegium på en skolenhet där ledarna erbjudit mig punkt ett, skulle jag hugga direkt! Det handlar inte om att jag ska arbeta mera, endast att jag ska förlägga min arbetstid på ett något annorlunda sätt och att min arbetsgivare skulle ha mer kontroll över min arbetstid. Tycker jag är helt ok, till och med önskvärt, i alla fall om det främst handlade om att frigöra tid för pedagoger att samplanera, utvärdera eller kompetensutveckla sig. Bra betalt för att endast omdisponera sin arbetstid!

I frågestunden på slutet av seminariet/konferensen ställde så småningom någon i församlingen den fråga många -där ibland jag - satt och ruvade på; var kommer de pengar ifrån som skulle finansiera dessa lönelyft för de pedagoger som "köpte" avtalet?

Svaret fick lika många konferensdeltagare att ifrågasätta varför vi överhuvudtaget satt i Stadshallen och lyssnade till hur man resonerat på central nivå, när man på lokal politisk nivå i Lunds kommun, deklarerade att de inte var ett spår intresserade av att erbjuda extra medel till skolor som "tänkte nytt".  

Jag tror att det kunde var klart vitaminiserande och, utifrån ett ledarperspektiv, riktigt intressant att förhandla med personalgruppen och kanske hitta kreativa lösningar för att höja våra elevers måluppfyllelse. För det tror jag definitivt att det skulle göra. Men här handlar det om långsiktiga vinster, något de fackliga företrädarna och SKL:s representanter också framhöll ... och det är kanske inte kommunala politikers främsta kännetecken ;-).

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

iPad, leksak eller revolutionerande kommunikationsverktyg? Eller rentav något som tar oss bakåt i utvecklingen? "Soffdator" låter inte så kreativt och producerande, eller hur? I trakter och sociala skikt där iPaden redan hunnit bli vardag kan man nu göra vissa utvärderingar (vet inte hur tillförlitliga de är) som visar på intressanta reflektioner.

På en konferens i New York nyligen presenterade medieprofessorn Douglas Rushkoff, "en av de där professionellt skeptiska personerna som verkar livnära sig på att åka omkring och såga framgångsrika teknologi företag", en Ipad-monolog som visade sig vara tämligen obarmhärtig mot succéprodukten iPad.

I Lunds kommun har det just kommit ut ett litet kompendium från IKT-samordningen som berättar om Lunds skolors olika IKT-system. Det är rätt många olika system, som kräver olika inloggningar och lösenord och som inte är kopplade till varandra. För mig, som är hyfsat datorvan, är det rätt snårigt; var man ska göra olika saker, hur man ska använda systemen och hur man hittar dit. It´s learning, Unikum, Outlook Live, Procapita, Raindance, Skola 24, Hypergene, Inloggad/Lund.se ... listan är lång och det spretar åt olika håll och erbjuder olika funktioner. 

Ungefär på samma sätt spretar det med många olika delar av IT och IKT-support för kommunens olika verksamheter; det finns en kommunikationsavdelning eller IT-avdelning, en e-styrgrupp, IKT-samordningen och pIKTr - pedagogiska IKT-rådet. Datortjänsterna är flera; standardklienter, öppna klienter, skol-pc:ar, Mac 1-1 och PC 1-1 och säkert en del jag redan glömt eller inte förstått.

Det är inte konstigt att det är svårt att fatta för den som inte är oerhört insatt och har historien tillbaka några år. Verkar inte vara någon sammanhållen tanke bakom organisationen, mera som om den tillkommit efterhand, som det blev liksom ... Sen tror jag att tiden sprungit ifrån organisationen, det är dags att se över hela IT-strukturen, modernisera, justera och omfördela resurserna. Frågan är om vi ens är i behov av en support likt den vi kanske var för 10-20 år sedan, med tanke på datorutvecklingen och den tusenfalt ökade användarvänligheten (i alla fall i äppledatorerna). Kanske skulle vi då kunna omfördela en del tekniksupport (IT) till pedagogiksupport (IKT).

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

Mitt i arbetet med att producera ännu en kvalitetsredovisning, nu för läsåret 2009/10, funderar jag över nyttan och vikten av detta dokument. För vem skriver jag; föräldrar och elever, medarbetare, förvaltningsledning eller skolpolitiker? Skulle kanske skriva flera olika versioner, med flera olika mottagare. För föräldrar och elever, redan befintliga så väl som de som funderar på att börja på skolan, skriver jag en version, för förvaltningsledningen  en annan och för politikerna en tredje. Det hade kanske varit det mest uppriktiga.

Den nya skollagen lyfter fram vikten av att ha ett systematiskt kvalitetsarbete dock inte specifikt en kvalitetsredovisning. Det tycker jag är bra.

För vad är ett systematiskt kvalitetsarbete? För mig, långsiktighet. Svar på frågorna; vad vill vi åstadkomma, hur och varför? Och uppföljningen av svaren; hur blev det och varför? Nådde vi dit vi ville, varför och varför inte? Hur gör vi mer? Tydlig dokumentation hur vi tänker, reflekterar och värderar, inte svårare än så, typ så .... 

Hans-Åke Sherp, lite av en guru i dessa sammanhang, ger i en artikel i Grundskoletidningen  klara besked. han sammanfattar också artikeln bra i följande lilla videoklipp. Gröna, gula och röda pilar, eller upp-pilar, ner-pilar eller neutrala-pilar ... så lätt som möjligt, renodlat och precist. Så vill vi driva utveckling och så vill vi kvalitetsredovisa. 

Hans-Åke Scherp pekar på en viktig och väl fungerande organisation, uppdelat på helhetsidé, arbetsorganisation och utvecklingsorganisation. Vi kan inte nöja oss med att konstatera brister i arbetsorganisationen, vi måste då lyfta dessa brister, generalisera problemen och söka lösningar i utvecklingsorganisationen, som eliminerar problemen i arbetsorganisationen, allt för att implementera visionen och helhetsidén. 

För vår del handlar det om att definiera vad vi menar med lära@lära/portfolio, vilka konsekvenser det innebär för vår skolvardag och vilka steg vi behöver ta för att uppnå de övergripande målen. Vår arbetsorganisation ska harmoniera med utvecklingsorganisationen; arbetslagen med ämnesgrupperna och båda ska fokusera helhetsidén. Men ta dig tid att lyssna på Hans-Åke Scherp ....

Var igår på utbildningsdag med SKED, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Skoldatateket. Kan inte direkt påstå att jag fick klarhet i alla möjligheter med kompensatoriska hjälpmedel, eller alternativa verktyg eller lärverktyg (välj själv; sist minst exkluderande), men jag känner mig klart inspirerad att ta tag i denna "djungel" och har fått flera uppslag till hur man kan få hjälp att få ordning i detta svåra.

I Lärartidningen läser jag om den kanadensiska forskaren Michael Fullan. Undrar om det är honom Jan Björklund och skollagstiftarna konsulterat när man nu formulerar framtida skollagar och läroplaner som ska "vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Not ;-)

Jag är inte ensam om att tycka att det finns mycket i den nya skollagstiftningen som går på tvärs med modern forskning. När skolreformer mest handlar om att förändra betygs- och provsystem är man inte helt i fas med forskningen. Fullan föreslår ett helt annat helhetsgrepp för att resultaten ska förbättras. Här hans råd:

• Höj lärarkompetensens och använd evidensbaserade undervisningsmetoder
• Ha högt ställda förväntningar
• Begränsa antalet prov och test
• Utveckla ett lärande ledarskap på alla nivåer i skolsamhället
• Skapa en effektivare uppföljning av elever, skolor och kommuner

"90% av en reformering handlar om att förverkliga målen i praktiken."

Tänk om man lyckats implementera Lpo 94 under åren 1995-2000.... Kanske är det just det arbetet vi fortfarande har framför oss, det som aldrig riktigt skedde för 15 år sedan, att förvandla idéerna i Lpo 94 till praktisk pedagogik i klassrummen. Den läroplan vi snart kan kalla den "gamla läroplanen", dvs den nuvarande, har många kvaliteter och jag är glad att så mycket av innehållet och idéerna fortfarande kommer att gälla när vi nästa läsår träder in i Skola 2011. Vi får helt enkelt en andra chans att förverkliga intentionerna. Låt oss ta vara på det.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

I morgon drar terminen igång igen, inte bara för skolledare och pedagoger (som redan varit igång någon/några veckor) - men också för våra elever. Känns alltid både kul och spännande att köra igång ett nytt läsår, med allt vad det innebär av nya fräscha pedagogiska idéer, höga ambitioner från alla duktiga pedagoger och med förväntansfulla elever i antågande. Å alla oss vuxnas vägnar, välkomnar jag alla elever på Gunnesboskolan tillbaka, ni har varit saknade de här augustiveckorna! 

Inledningsvis kommer det för många årskurser att handla om det förestående valet i september. Söndagen den 19 september går vi till val igen, det är fyra år sedan sist och osäkerheten över utgången har kanske aldrig varit större. Med två förstagångsväljare på hemmaplan, egen nyfikenhet på mätmetoderna inför valet och med de inbyggda pedagogiska glasögonen på nästippen, föll jag för frestelsen att pröva Sydsvenskans valkompass.

Såg genast en utgångspunkt för våra elever att intressera sig för omvärlden, diskutera våra mesta valfrågor och bilda sig en uppfattning om var de står politiskt. Många av frågorna är kanske svåra att besvara utan förklaringar - men se, då finns det i anslutning till frågorna; bara att klicka och läsa de klargöranden som krävs för att sedan svara på frågorna. Pedagogiskt och lärorikt och personlighetsutvecklande. Haka på SO-lärare!

Förvisso är mätmetoderna lika trubbiga som en del av de metoder vi i skolan har i form av diagnoser, prov och betyg, men med det förbehållet - dock lite intressant att ta del av - i alla fall en viss fingervisning. (Sydsvenskan påpekar också detta i anslutning till testet) Så trubbiga att man kan våga sig på en publicering av de resultat jag själv fick efter en snabb testomgång (använde dock hjälpfunktionen flera gånger ;-). Här har jag mina sympatier enligt kompassen, först resultat på riksplanet och därefter i Lundapolitiken:

Nu duggar utspelen från Björklund tätt (anar man ett val snart); först heltäckande slöjor som ska förbjudas (jo, han har backat från uttalandet; "Det är ingen stor fråga"), sedan skolket som ska skrivas in i betyget (i terminsbetygen, men inte i slutbetyget; var är meningen och konsekvensen i detta?) och nu senast föräldrar närvarande i skolan om sonen/dottern är för stökig. Förbud, begränsningar, lätta och kortsiktiga lösningar ...

Andas mest behov av uppmärksamhet ;-) ....

Förbud mot burka eller niqab borde inte ens kommenteras, men det är svårt att gå förbi. Det är som Björklund själv insett, inte mycket av ett problem, i alla fall inte i några grundskolor. Möjligen kan det bli ett problem när vuxna kvinnor på gymnasiet eller vuxenskolan bär heltäckande slöjor. Med tanke på att kroppsspråket, inklusive mimiken, har en avgörande betydelse för människors kommunikation med varandra, finns det visst anledning att diskutera frågan. Men förbud, är det rätt väg? Kanske skulle information om vilket handikapp det kan innebära, för lärandet och betygen, att inte kunna kommunicera fullt ut, få de kvinnor (och männen kring dem; pappor, bröder och äkta hälfter) som klär sig täckande att tänka annorlunda, överväga konsekvenserna eller kanske t o m fundera på alternativa lärosäten. 


Skolk i skolan är ett vitt begrepp, allt ifrån enstaka okynnestimmar till månadslång ogiltig frånvaro i några fall. Vilket skolk är det Björklund menar? Inget av dem skulle lösas med att man som straff fick inskrivet det i sitt betyg. För vem ska läsa detta i betyget? Föräldrarna, mottagande skola vid byte av skola, framtida arbetsgivare? Det måste finnas ett stort antal alternativ som är både mer konstruktiva och mer effektiva än betygsalternativet; t ex samtal och analys varför skolket uppträder, dialog med den som skolkar och gemensamma vuxen- ansträngningar att försöka motivera eleven, eventuellt ordna med anpassad studiegång i form av reducerad studieplan och/eller praktisk arbetslivserfarenhet etc. I några få fall kan det bli tal om extern hjälp från psykiatrin då det handlar om skolfobier. Är en elev som drabbas av detta förtjänt av att det skrivs in i betyget?  

(Och om man nu ska ha en sådan lag, vilket jag inte tycker, ska det då inte skrivas in i slutbetyget. Där gör det väl i så fall avsedd verkan, nämligen att kommunicera de brister vederbörande har och som möjligen kan ha betydelse för framtida jobbsök och varna arbetsgivaren. Men detta behöver inte ha någon som helst relevans, skolan är en sak, ett jobb en annan.)

Föräldrar är alltid välkomna till skolan, för att kunna vara delaktiga i sina barns skolgång, för att bidra med sina kompetenser, för att hjälpa till som vuxenstöd eller bara för att de tycker att skolan är intressant och spännande. Jag kan se några tillfällen då det kan vara värdefullt att föräldrarna kommer till skolan, när elever uppträder stökigt och destruktivt, för sina kamrater och för sig själv; vid akuta konflikter med kamrater, för att hjälpa till att lösa meningsskiljaktigheter mellan sitt barn och kamrater eller vuxna i skolan eller för att bilda sig en uppfattning om problem som skolan försökt påtala, men inte lyckats kommunicera verbalt och inte funnit acceptans för.

Men att ha föräldrar i skolan som "vaktar" sina barn är så klart ingen bra långsiktig lösning, knappt ens en bra kortsiktig sådan, om syftet bara är att eleven ska bli mindre stökig. Det fungerar sannolikt inte, inte i längden. 

Risken i alla tre fallen är att lagstiftningen tolkas fel, överanvänds och missbrukas, att vi hamnar i en negativ spiral av förbud och straff, när vuxenvärlden snarare borde visa på hur man konstruktivt löser problem. Detta gäller såväl föräldrar som lärare, skolledare och, inte minst, ledande politiker. Är det inte positiva förebilder vi ska vara?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

Debatten om friskolornas vara eller icke-vara, dess förträfflighet eller inte, har gått hög i perioder de senaste 20 åren. Senast i raden av undersökningar publicerades i dagarna, bl a i SvD i helgen:

Man ... "har låtit utföra en unik undersökning som jämför elevernas meritvärden (sammanlagda slutbetyg) och resultat från nationella provet i matematik i årskurs 9 mellan fristående och kommunala grundskolor. Alla elever som slutade årskurs 9 år 2006 ingår. Resultatet är uppseendeväckande och visar på stora skillnader. Friskoleeleverna har högre meritvärden och resultat på matematikprovet än eleverna i kommunala skolor."

Om det ska gå upp ett ljus, idéer födas och kreativiteten flöda; ta en tupplur.

I dag går terminen igång på allvar. Eleverna har haft en välbehövlig vila på tre hela veckor, vi pedagoger något färre men i stället några dagar att förbereda oss för anstormningen. Känns alltid lite spännande med en ny termin som går igång; det är mycket vilja, många nya lärandeprojekt och nya friska tag. Förvisso också en hel del mindre angenäma saker att ta tag i; fortsatt småsnåla medel att prioritera emellan, elevärenden som måste hanteras, rätt mycket snårig administration och detaljproblem att ta ställning till och bestämma om. När detta tenderar att ta överhanden är det fint att ha något mer långsiktigt, framåtsträvande, kreativt och utvecklande att se fram emot.

Terminsavslut och tillbakablickar; var blev den här höstterminen av? Känslan av att allt går alldeles för fort infinner sig allt oftare (kan det ha med ålder att göra?) I betraktelser inför julen och ledigheten hälsade vi, rektorer för Gunnesboskolan, i ett litet jullovstal till eleverna God Jul och Gott Nytt År.

När det nu börjar närma sig jul och klappar, blir alla barn så snälla, de kommer så sött med sina önskelistor på det de önskar sig, ibland lite ödmjukt korta, men ofta monstruöst långa och alltid bara saker man kan ta på – ting; leksaker, dockor, tv- och datorspel, mobiler och Gud vet vad. Mitt i julhandelns värsta trängsel fick jag anledning att reflektera över denna hysteriska julklappsjakt, och det fick bli utgångspunkten i julhälsningen:

"Tänk om man kunde önska sig annat är ting, tänkte jag. Tänk om man kunde önska sig speciella förmågor eller begåvningar, sånt som man så där självklart bara var bra på, eller kanske bäst på.

Vilken förmåga – begåvning skulle jag önska då mig?

• Kanske skulle jag önska mig musikalitet – att kunna spela ett instrument så där lätt som det kan se ut. Jag har vänner och bekanta som spelar instrument så där självklart enkelt. Gitarr helst, kanske piano ... eller kontrabas. Då skulle jag spelat för er nu på avslutningen….
• Eller kanske bollsinne som Zlatan – för visst ser det också oförskämt lätt ut när han behandlar bollen, ofta med ett avslut som betyder bollen rätt in i nättaket . Då skulle jag trixat med bollen här framme, riktigt briljerat med mina förmågor….
• Jag skulle också kunna önska mig förmåga att få ihop, laga och uppfinna tekniska prylar, förmåga att se allt det där söndriga och i behov av lagning. Då skulle jag imponera på er med skiftnyckel, skruvmejsel och hammare …. Titta på svåra tekniska problem, humma lite och vips så var det avklarat. …
• Eller kanske skulle jag önska mig att vara så där rolig och slagkraftig som stå-upparna på TV. Var så där vrålrolig så ni vek er av skratt…..

Oavsett vilken/vilka begåvningar man har, oavsett var man börjar, så finns det alltid något att utveckla vidare; Zlatan kan bli ännu bättre, mina musikaliska vänner kan bli ännu mer virtuosa och den mest tekniskt avancerade personen kan bli ännu bättre.

Man kan inte vara bra på allt – men alla kan vara bra på någonting. Det är en sanning som jag ofta blir medveten om när jag arbetar med er elever; ni är väldigt olika, och det är tur, för vi är olika begåvade och det ska vi ta tillvara och göra det bästa av. Det är där vi i skolan kommer in; vi försöker se er, var och en, med era speciella förutsättningar och era särskilda förmågor, från där ni är och därifrån utveckla dessa förmågor så långt vi någonsin kan. För en del av er går det ganska lätt, man tycker att det är roligt att lära sig, har lätt för att komma ihåg och lätt för att få ihop sambanden och sammanhangen – för andra är det inte lika självklart enkelt, man måste anstränga sig, läsa extra, flera gånger kanske, ta hjälp av syskon eller föräldrar hemma – ja, det kan vara motigt värre. Så har många av er säkert upplevt den här och andra terminer.

Mitt lilla julbudskap idag är; ansträngning gör skillnad. Man behöver inte vara bäst, det räcker att man gör sitt bästa och anstränger sig för att bli så bra man kan. Jag vet att det är många av er som gjort sitt yttersta, kämpat och jobbat. Ni kan känna er nöjda med er själva, gå på jullov och riktigt njuta av ledigheten. Om det sitter en och annan som tänker att han/hon inte gjort sitt bästa hittills, tänk om; det är aldrig för sent att ändra strategi. Ofta när vi har besök här på skolan, nämns det vilka fantastiska elever vi har på den här skolan, nu senast Behrang Miri, som var här i tisdags.

Några som utvecklat sina begåvningar väldigt långt i vår skola, är tre killar som har en osedvanligt väl utvecklad matematisk förmåga. Något jag också skulle kunna skriva på min önskelista; tänk att kunna hantera siffror och matematik så där enkelt och få ihop stora och svåra tal. Jag är rent av lite avundsjuk, jag skulle gärna vara en mattebegåvning. Jag får be Lisa, Sarah och Pernilla komma fram ….

(---)

Så återstår bara att önska alla er elever, lärare och övrig personal; En riktigt god jul och ett gott nytt lärandeår 2010. Tack till femmorna och Maria som ordnade det så fint för oss idag. På återseende i januari.

 

 

Det finns input för pedagoger och skolledare som jag värderar högt, Pedagogiskt magasin är en sådan input-möjlighet. I senaste numret läser jag , som vanligt, flera intressanta artiklar, tankar, reflektioner och idéer som man bara med svårighet kan uttrycka bättre, klarare eller med mer emfas än artikelförfattarna till följande exempel:

Var på föreläsning här om dagen, en föreläsning av Axel Targama, organisationsforskare Handelshögskolan Göteborg, kring temat Att styra med visioner, på Kulturens Auditorium. Det gav mig ny lust och ny input att försöka formulera den ledningsdeklaration som bör fogas till den gemensamma ledningsvision vi i ledningsgruppen formulerade på Hven i våras.

 

Targama pratade om vad en vision är, hur den kan användas och varför det är så viktigt att ha en ledningsvision. En ledningsvision ska vara stor, lurvig och eggande, dvs;

• något man inte kan uppnå imorgon
• något som inte är distinkt, ska vara vid och tolkningsbar
• djärv och utmanande, ge känsla av längtan

Vidare ska en vision ha:

• en bärande ideologisk kärna – grundvärderingar (vad värdesätter vi?, överordnat syfte; vad är vi till för?)
• gestaltar en önskvärd framtid

I processen från vision till förverkligande finns det olika vägar att gå. De mer traditionella vägarna kallar Targama "byråkratisk ideologi" – dvs ledaren försöker förutse problemen att nå visionen och fastställer regler för att nå ett förverkligande. En annan väg är "målstyrning" – dvs ledaren föreskriver de konkreta resultaten och ger handlingsfrihet när det gäller hur man ska uppnå målen. En tredje väg, som jag tidigare reflekterat kring på Ledarbloggen, är "att styra via vision och verklighetsuppfattning" – dvs ledningen försöker påverka medarbetarnas sätt att uppfatta och förstå vad verksamheten går ut på, vilka utmaningar man har och i vilken riktning verksamheten borde utvecklas. Alla behöver lära sig vad som gäller och använda sin fantasi och skicklighet för att nå resultat och förbättra verksamheten. Ett aktivt agerande från var och en, utifrån en inre förståelse av vad det hela går ut på. Berörda människor i en förändringsprocess måste upptäcka problemen och inse behoven.

Att förstå väger tyngre än att veta.

Information handlar om att man får veta något, men förståelse handlar om associationer, tolkningar, att sätta in något i sitt sammanhang; en aktiv process som bygger på vars och ens tidigare erfarenheter. Förändring sker via en lärprocess på bred front – växer fram i samarbete med ledningen, eller ....?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

 

 

I förberedelsearbetet och uppdateringen inför morgondagens arbetsplatsträff tittade jag igenom mina anteckningar från medskapardagarna i Höör under våren 2009. Det finns flera bra saker i det förtryckta materialet och kanske ännu bättre saker i de anteckningar jag själv gjort, nedtecknade kommentarer från kollegor i samtalsgrupperna. Ju längre in i materialet, desto mer ostrukturerade blir anteckningarna. Men inte mindre viktiga ....

Förr, i Gunnesboskolan-Nedre-tidernas begynnelse, alldeles när vi startat den delen av skolan (1994 vill jag minnas) guidade ofta dåvarande rektorn runt sällskap som var på studiebesök för att de var intresserade av att bygga en skola lik vår i sina hemtrakter. När besöksgruppen kommit till lärararbetsplatserna, som då var bara så "hot" och ganska ovanliga, brukade han vidlyftigt berätta om hur man som lärare på Gunnesboskolan, i princip skulle kunna bosätta sig där, här fanns allt; duschar, pentry med kylskåp, frys, skrivbord, bokhyllor, ja, allt man behövde i ett hem.

Tänker en del på den episoden i samband med förra veckans arbete med nyrekrytering av personal och vad det betyder. Naturligtvis var det ett skämt av förre rektorn, men inget skämt som inte också har ett uns av allvar i sig. I rekryteringsprocessen har man givetvis en hel del behörighets- och kompetenskrav att förhålla sig till, men sen? Vad är det som avgör i det första mötet, när man träffar människor i anställningsintervju, när man formulerar sina frågor? Vad är det man vill veta, få en uppfattning om? Via kluriga frågor, problemställningar och dilemman försöker man föreställa sig hur personen i fråga ska passa in i "gänget", vilka möjligheter och eventuella hinder den här personen har med sig, djup i didaktiskt tänk, etiskt resonemang och sätt att kommunicera. En riktigt svår uppgift. Ibland måste det faktiskt bli en chansning. Man får helt enkelt låta intuitionen avgöra.

Intuition, känsla, alltså .... något man uppfattar i korta ögonkast, tonfall och mimik, enstaka ordval eller sätt att fomulera sig, subtila saker. Sammantaget ger det en bild av en människa, en pedagog, som ska passa in i det mönster som utgör vår skola. Här räknar jag in en variabel som jag tror är ganska viktig, vi kan kalla det "devotion", ett slags hängivenhet, en känsla för sin uppgift som gränsar till att verkligen se det som bara "sin", med en inbyggd ansvarskänsla som liknar det man har för de egna barnen, den egna familjen och/eller de egna ägodelarna. Utan att egentligen mena begreppet "kall", dvs ett totalt uppgående i arbetet, så är det nog något ditåt jag menar. Kanske är det viktigare än allt det andra....

Jag söker pedagogerna som inte bara går till "jobbet", en plats vilken som, dit man tar sig för att göra sin lilla del, där man pliktskyldigt utför "sina" uppgifter, i lokaler som är "någon annans ansvar" och där merparten problem förpassas till rektor med kommentaren:

- Det är en ledningsfråga!

Jag söker pedagoger som kan se sin del som en pusselbit i ett större sammanhang, som ser alla skolans elever som "sina" elever, som känner för att vårda skolans lokaler och materiel som sitt eget och som förstår att vårda varumärket Gunnesboskolan. Ja, jag tror att det är hängivenheten jag söker.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig.....

Det är alltid något vemodigt med avslut, avsked och hej då! I dessa avslutningstider hade jag anledning att avtacka ett antal medarbetare, som dels står inför pension, någon vikarie som seglar vidare men också en del personer i den fasta personalen som aktivt väljer en annan arbetsplats, nya utmaningar och nya anställningar.

Jag har också varit i den svåra situationen att inte kunna bevilja tjänstledighet, och därmed en ventil tillbaka, vilket har inneburit att medarbetarna haft ett tungt beslut att ta,; säga upp sig och satsa nytt eller stanna kvar. Ett svårt beslut, eftersom man vet vad man har, men inte vad man får. Och det kan man aldrig veta förrän man provat det nya.

Det finns formaliteter som måste följas, regler att ta hänsyn till och anvisningar från centralt håll som man måste hålla sig till som skolledare, men det finns också mer personliga tankar kring den enskilda individen och hans/hennes situation ... och dessa går inte alltid ihop. Jag förstår medarbetarna som vill vidare, beroende på tankar och önskningar om än bättre arbetsvillkor och högre lön och jag kan ha stor respekt för dessa tankar. Samtidigt är det inte helt avgörande, detta med lön t ex; jag tror att det funnits många anledningar, i alla fall för flera, att överväga allt det där andra som finns kring lön; arbetsmiljö, visioner, ledning, kollegor och elevunderlag. Så klart har de medarbetare som nu lämnar gjort just dessa överväganden, och funnit det värt att pröva. From the bottom of my heart ... Lycka till på nya skolan!

För oss som är kvar är det ett avbräck i verksamheten, som till någon del kanske är att beklaga, men som samtidigt också är en möjlighet att tänka nytt, pröva andra koncept och utforska ett annorlunda lärande, med nya medarbetare, nya ögon och nya infallsvinklar. Det finns inte många nackdelar som inte också innebär fördelar.

Ett salutogent förhållningssätt i det här läget är att acceptera situationen och leta efter de fördelar det kan innebära att vissa personer försvinner från organisationen och att nya kommer till. Jag ser på ansökningspappren och konstaterar att det finns flera behöriga, med "rätta" kombinationer och friska tankar om pedagogik. I morgon ska jag träffa några av dem, det ska bli spännande.

Kan det t o m bli bättre än vad det varit?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...