LedarBloggen

Vid fredagens skolledarforum i Stadshallen var "hållbar utveckling" temat och i samband med detta var Naturskolans representanter närvarande och uppdaterade oss på sina aktiviteter. Anders Kjellsson berättade bland annat om en ny tjänst som Naturskolan kan erbjuda; ett 15-tal gps:er för s k geocaching. Vad är då det?

Geocaching (geo=mark, cache=gömställe) är en modern och världsomspännande variant av skattjakt utomhus, utan karta. Utövaren söker efter gömda skatter i naturen med hjälp av koordinater som är utlagda på en internetsida. Genom att använda sig av en GPS-mottagare söker man sin väg ut i natur eller storstad för att hitta skatten. Läs mer!

I linje med vad vi tidigare under dagen sagt om vikten av att möta eleverna på deras egna "lärandearenor", bland mobiltelefoner, datorer och diverse communities, chattfunktioner och annat, platsar denna idé med gps:er och skattgömmor ute i naturen sällsynt väl. Det blir ett utmärkt tillfälle att kombinera ungdomars spontana motivation för tekniska hjälpmedel med allt mer bristande tid, incitament och möjligheter att vistas ute, samtidigt som det tränar många av de förmågor som handlar om initiativförmåga, samarbete och samlärande. Ett förträffligt sätt att flytta ut delar av skolan i det omgivande samhället - och tänk vad det skulle innebära av frisk luft, motion och naturupplevelser. En lysande idé!

Med sikte på hösten 2011 håller nu Skolverket på att utarbeta nya läroplaner, på uppdrag från regeringen. Idag var jag på en av flera i Sverige anordnade charmoffensiver av Skolverket, allt i syfte att bättre (än med LPO 94) lyckas med att implementera en ny läroplan.

Under tre timmar redogjorde Skolverkets representanter för vad som komma skall; ny läroplan som också inkluderar kursplaner, nytt betygssystem och, framför allt, en plan för hur man ska föra ut detta till varje enskild skola, rektor och lärare (och med ambitionen att också få ut det till elever och föräldrar). Detta sistnämnda kan vara det som gör skillnad för hur den nya läroplanen (och då snackar vi inte Lpo 94;-D) emottages.

Tankarna kring ny läroplan skiljer sig inte väldigt mycket från det som är grundtankarna i Lpo 94, om jag förstått det rätt. Det som är nytt handlar till stor del om annorlunda struktur:

• En läroplan (Lpo 94) + tillhörande kursplaner blir ett samlat dokument; en läroplan (Lpg 2011?) med kursplaner.
• Begreppen strävansmål och uppnåendemål försvinner, nu pratar vi övergripande mål och ämnesspecifika mål.
• MVG, VG, G och IG försvinner. In kommer A-B-C-D-E och F som betygssystem.

Grundtankarna är de samma; man pratar fortfarande om övergripande kompetenser som ska styra undervisningens innehåll (tidigare kallade strävansmål), men också om mer ämnesspecifika kunskapsmål (tidigare uppnåendemål?) i form av, som det uttrycktes, centralt innehåll. Så här beskrivs uppdraget på Skolverkets hemsida:

Uppdraget innehåller sex centrala delar.

• Senast den 30 april 2009 ska en plan för genomförandet av uppdraget redovisas. Planen ska innehålla förslag på genomförande- och fortbildningsinsatser riktade till lärare, skolledare och skolhuvudmän samt en uppskattning av kostnaderna för insatserna.
• Senast den 30 april ska Skolverket redovisa vilka antaganden om undervisningstid inom respektive ämne som ska ligga till grund för kunskapskraven för godtagbara kunskaper i årskurs 3 och 6 samt betygssteget E i årskurs 9.
• Senast den 1 april 2010 ska förslag på nya kursplaner och förändringar i läroplanerna redovisas.

Vidare ska Skolverket:

• Utarbeta kunskapskrav för godtagbara kunskaper samt kunskapskrav för betygsstegen A, C och E för grundskolan, obligatoriska särskolan och specialskolan.
• Samla respektive skolforms läroplan så att de innehåller skolans värdegrund och uppdrag, övergripande mål och riktlinjer samt kursplaner.
• Utarbeta allmänna råd till kursplanerna och kunskapskraven.

Hela syftet med en ny läroplan är ökad tydlighet. Vi var några stycken i åhörarskaran som fortfarande uttryckte en del tveksamheter vid eftermiddagens slut. Bland annat finns det, tyckte vi, tveksamheter kring vad man menar med centralt innehåll (inte huvudsakligt innehåll, som tidigare) och i vilken mån detta kommer att vara styrt, i vilken grad detta kommer att innebära ett förutbestämt stoff i de olika årskurserna/stadiedelarna. Det är med spänning man ser fram emot hösten 2009, då de första utkasten till kursplaneformuleringar publiceras.

Det riktigt intressanta är kanske ändå detta med hur man ska få ut tankarna kring de nya stydokumenten. Det är stor skillnad på förutsättningarna att implementera en läroplan idag och på de förutsättninmgaar man hade 1993-94 då man försökte implementera Lpo 94. På femton år har det hänt mycket när det gäller att kommunicera viktig information till många samtidigt. Man kommer att använda webben som det "transparanta" verktyg man vill åstadkomma för att skapa delaktighet bland de som ska tillämpa dokumenten framöver; rektorer, lärare och andra intresserade. Redan nu kan man gå till:

www.skolverket.se/skola2011

och ta del av arbetet med den nya läroplanen. Rekommenderas att läggas på minnet, här kommer det att finnas mycket att hämta för den skola som vill vara väl förberedd och ha stor förförståelse för de nya styrdokumenten den dag det är dags att tillämpa dem. Ett ännu bättre sätt att förbereda sig är att registrera sig som referensskola. Där tycker jag att vi ska vara med.

Under föredragningen ställdes frågan hur vi skulle vilja att Skolverket agerade för att hjälpa oss skolledare att få ut informationen om de nya styrdokumenten och man har också en plan för detta, med representanter från varje skola, som ingår i en utbildningssatsning och sedan vidarebefordrar detta till hemskolan. Lovvärt, men kanske inte det bästa ...

I bänkraden av åhörare spånades det på alternativ; varför inte använda PIM-konceptet! Låt oss ta del av filmer av föredragningar från Skolverkets personal, relevanta frågeställningar  och diskussionsunderlag och förslag till arbetsordningar att själva genomföra på arbetsplatsträffar, arbetslagsmöte och övrig kompetensutvecklingstid. I förlängningen kanske man också kan tänka sig ett slags skolans examination; redovisningar av genomförande- och lokala implementeringsplaner. Givetvis i form av personalens egna kreativt skapade videosnuttar, powerpointpresentationer och ljudfiler!

Då skulle man ju också göra två flugor på smällen, typ, våra PIM-kompetenser skulle automatiskt underhållas och kanske vidareutvecklas. Bara det skulle vara en vinst.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

Har ett tag varit nyfiken på Twitter. Vad är detta fenomen och varför skulle man twittra? Vad är det för vits med att ha stenkoll på varje vän och bekant, när de vaknar, vad de äter, vad de gör och vad de tänker ... Först, några sök på nätet på vad Twitter är:

“Twitter är en tjänst för mikrobloggning och kommunikation som går ut på att dela med sig av korta uppdateringar samt genom att följa andra personer ta del av deras uppdateringar.”

Men det är också en tjänst för sig, twitter.com, "Twitter is a service for friends, family, and co–workers to communicate and stay connected through the exchange of quick, frequent answers to one simple question: What are you doing?"  Frågan blir betydligt mer intressant om man byter ut "gör" mot "tänker"; What are you thinking?

Tanken att begränsa sina inlägg till 140 tecken tilltalar mig på något sätt; det enkla, det avskalade och det mer precisa. Inget löst prat, bara det viktigaste, liksom. Med endast 140 tecken skulle man behöva tänka ordentligt vad man skrev, inga yviga gester, och sannolikt också mer frekventa uppdateringar på bloggen. 

Härmed en ny kategori på LedarBloggen, således. Fortfarande osäker på vad Twitter innebär? Kolla här!

Åkte här om dagen över bron, i syfte att delge en dansk pedagoggrupp mina "erfaringar" av att implementera portfoliometodik på bred front. En del av åhörarna har varit på Gunnesbo, andra inte, men alla lika nyfikna och hungriga efter tips, råd och strategier för hur man får elever att själva ta ansvar för sitt lärande, hur man hittar ett gemensamt pedagogiskt språk och varför det är så viktigt att låta elever och elevers föräldrar vara delaktiga i elevernas lärandeprocesser.

Jag är där för att inspirera danska lärarkollegor och ledare, men blir själv minst lika inspirerad av deras frågor, kommentarer och resonemang. Och som vanligt, en bit in i anförandet, blir det jag säger inte bara inlärda och planerade ord i en strid ström - snart uppnår jag detta fantastiska tillstånd, när jag själv utvecklar mina egna reflektioner och tankar i samma stund som jag uttalar orden, ordet blir tanken! Vygotskij i praktiken! Det är just detta tillstånd som gör det värt att berätta om samma sak gång på gång. Faktum är att jag tänker aldrig så bra som när jag, mer strukturerat och planerat, berättar för andra om, för mig, välkända ting. I allt detta kända som ska sägs, smyger det sig in mer utmanande och spännande tankar - som snart är ord - och sedan ny förståelse eller åtminstone förståelse på ett annat sätt.

Man behöver inte åka så långt för att få dessa upplevelser, tror jag. Det gäller bara att ständigt sätta sig i situationer där man får tillfälle att redogöra för hur man tänker, gör och handlar - som i lärargärningen t ex, eller som vi vuxna och våra elever gör vid studiebesök på skolan eller i kompetensutvecklingssammanhang. Det är detta vi hoppas på, med det utbyte av erfarenheter mellan personalen på Fäladsgården och personalen på Gunnesboskolan som planeras inför nästa läsår. Ömsesidigt utbyte, ett tagande och ett givande.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig....

Tanken finns där, hela tiden. Hur utvecklar vi verksamheten, trots begränsningar, besparingar och effektiviseringar? Hur hanterar vi det här läget utan att stagnera, utan att bromsa för mycket eller i värsta fall backar? Tanken på ett riktigt paradigmskifte finns ständigt närvarande ... en ordentlig tanke- och handlingsvända som får lärandet och undervisningen i helt andra banor, med mer av elevernas egna initiativ, engagemang och ansvar i lärandet och med pedagogerna i en roll som snarare är den medlärande och handledande än den auktoritäre allvetaren.

Varje elev, en egen dator, möjlighet att vara ständigt uppkopplad (när man behöver det), på klick-längds avstånd från att frågan formulerats, ett arbetsredskap i tiden, för dokumentation, reflektion och lärande.

Vi grunnar i dagarna på hur det skulle vara att få använda pengarna vi betalar som centrala IT-kostnader, efter eget huvud. Vi har idag ett femtital stationära datorer (PC) som vi skulle kunna byta ut till bärbara Macar, i samma antal och till samma kostnad. Med ett femtital bärbara macar skulle vi kunna uppdatera Mac-parken till en digital bärbar och trådlös vagn (om 10 datorer i varje) i varje arbetslag och förse samtliga i personalen med ett eget kraftfullt verktyg för sin undervisning ... till samma kostnad som vi har idag! Och vad är problemet då!?

Inget alls som jag ser det, låt oss göra det. Ytterligare ett steg i riktning mot en en-till-en-lösning, snart. I en tidningsartikel om Falkenberg och deras datorkoncept, i Lärarnas tidning nr 6 avslutar kommunens utvecklingschef med orden "... vi måste utmana gamla mönster. Ger vi oss inte ut på gungflyt, kommer vi ingen vart."

Här har vi sannolikt en hel del att lära, för att få alla medarbetare att se möjligheterna; som tidigare nämnt,, så klart en liten utflykt till Falkenberg, ett studiebesök - eller varför inte ett utbyte skolorna, kommunerna emellan? Säkert har vi i vårt koncept med lära@lära och portfoliometodiken en hel del att delge Falkenberg. Eller ...?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

Läsvärda artiklar i Lärarnas tidning: 

Webb och bok växer ihop
Ett klick från världen

Gunnesboskolan - känd från pressen, kan innebära mycket olika saker; allt från Sveriges snålaste rektor, över kalla idrottshallar, äventyrliga resor till Nya Zeeland till missnöjesyttringar från föräldrar som letat sig fel vägar. Med förra veckans artikel om uppkopplade eller bortkopplade skolor känner man sig mest stolt över att ha framsynthet och visioner i organisationen, men dessvärre känner jag också en hel del frustration. Har i många och långa resonemang, tillsammans med Jonas, argumenterat för en tätare och starkare uppkoppling för våra elever; ropen skalla, bärbart och trådlöst till alla! Det ligger inte långt bort, det får inte ligga långt bort om vi vill förbli en någorlunda attraktiv lärandeplats för unga människor. Det är också, som jag i tidigare inlägg deklarerat, en fantastisk genväg för oss pedagoger att snabbare klara övergången från ett empiristiskt sätt att betrakta kunskap, till ett mer konstruktivistiskt synsätt.

När jag borde vara strängt upptagen av att planera och lägga upp strategier för det framtida lärandet för våra elever, sitter jag fast i allt mer slimmade tjänstefördelningar, besparingar (flå´t jag menar effektiviseringar;-D), övertalighet och att hantera listor inför eventuella uppsägningar. Dystra ekonomiska ramar, som inte lämnar mycket utrymme åt visionära tankar om den digitala skolan. Inte speciellt uppbyggligt, kreativt eller konstruktivt, dessvärre.

Men framtida digitala lärandemöjligheter är något av det som ändå gör det värt att kämpa på och utmana de hinder vi står inför, för de är många och tunga. Den dag vi åter är "back-in-business" ska vi vara väl förberedda; med personal som har hög digital kompetens, adekvata verktyg tillgängliga och väl genomtänkta strategier för hur lärandet ska förändras.

Jag ser det som en möjlighet att få än mer förberedelsetid, tid att kompetensutveckla oss i riktning mot en digital vardag och kanske hinna göra ett och annat studiebesök till skolor som redan kör en-till-en, typ Falkenberg. Kan jag dessutom få önska mig en budget i balans, en intakt personalstyrka och en miljon över, så ... ?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

På ledarskapsseminarium måste man också ha lite förlustelser, med betoning på lite. Lite kul, och lite allvar; vi spelade t ex kort, dock inte med en vanlig kortlek. Korten vi använde var tomma så när som på ett ord, ett beskrivande ord, typ allvarlig, seriös, kul, modig, bestämd, hänsynsfull etc. Kortleken på bordet, spelarna drar ett kort vardera, tittar på det och lägger det till någon av de andra medspelarna, upp-och-ner (man kan också lägga till sig själv). När alla korten är fördelade börjar allvaret, man har nu att vända korten rätt och få sin tilldelning förklarad för sig av dem som fördelat korten.

Jag vände upp följande 6 kort på min plats, och fick en föklaring hur givaren tänkt:

• säker
• energisk
• retsam (det kortet la jag själv)
• hjälpsam
• optimistisk
• provokativ

Utan att "analysera" korten för mycket kan man reflektera över de ord som tilldelades mig; "säker, provokativ och retsam" är på något sätt samma andas barn. Ibland kan en säker fasad och en argumentering för något man starkt tror på, uppfattas som retsam eller rent av provokativ, det är inte så konstigt. I stridens hetta kan man ibland ta till formuleringar som tolkas på ett sätt som liknar missuppfattningar. "Energisk, optimistisk och hjälpsam" kan väl också sägas hänga ihop; en strävan att vara till nytta, till lags och till hjälp för medarbetare och elever. Ja, kortorden känns inte helt främmande, de berättar säkert en del av sanningen; sådan är jag ... också.

Den uppmärksamme märker möjligen att det var tämligen "snälla" ord, men det fanns också mer negativt laddade epitet på en del kort. Dessa förpassades dock till en växande hög av kort man inte riktigt kände sig kunna placera hos någon, med all rätt.  För att jobba sig samman i en ledningsgrupp tar tid, rätt lång tid faktiskt. När vi på en ledningsgruppsträff framöver är mogna för mer nyanserad kritik (positiv och negativ) och bestämmer att ha med alla korten, då är vi sannolikt en riktigt väl sammansvetsad grupp och redo att utvecklas ytterligare.

En liten reflektion åt det mer provokativa hållet(;-D), kanske ska man, helt i motsats till vad vi står för och klart patogent, endast arbeta med de negativt laddade orden vid något tillfälle, bara för att öka dynamiken. För nog är det i denna del som vi kan förvänta oss förändring, vad gäller attityder, uttalanden och förhållningssätt.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

I morgon ska jag bevista ett seminarium med "mentorer" och "adepter" i den rekryterande skolledarutbildningen. Ett antal rektorer i Lunds kommun har "skuggats" av blivande rektorskollegor under några dagar; mest bara följt med i den vanliga verksamheten, men förhoppningsvis också erbjudits mycket tid för att få svar på sina undringar och en hel del egen reflektion. Som "mentor" i en dylik situation är det ju långt ifrån ett ensidigt givande, i minst lika hög grad ett tagande; av synpunkter, reflektioner och nyttigt ifrågasättande, ett ömsesidigt utbyte.

Bara det faktum att någon följer ens görande, dokumenterar och reflekterar kring detta, visar tidigt på mönster och ger snart en ganska bra uppfattning om vad man håller på med, ett görande man inte alltid är medveten om, en arbetssituation som är hektisk, intensiv och ständigt "på". Att se det i text, uppradandet av händelser, situationer, samtal och möten - tydliggör mycket av det man kanske bara känt intuitivt, men inte riktigt kunnat sätta fingret på.

Idag var andra dagen i rad som jag, efter en hel förmiddag med ledningsgrupp och alldeles för sent, kom på att jag inte ätit lunch idag heller. Mitt i ett medarbetarsamtal började det suga i magen, ett päron räddade situationen, men ett elevrådsmöte väntade och därefter elevsamtal/utvecklingssamtal (för att kanske rädda några betyg) och på toppen av det skolkonferens till drygt kl 2000. Klockade in på 12 timmar och 15 minuter, 2 mackor, ett päron och en ansenlig mängd automatkaffe.

Inte riktigt nyttigt i längden, det inser man utan dokumentation.... Med dokumentation, som i "skuggningen", blir också dagar inte fullt lika intensiva, väldigt tydliga. Insikten slår en och medvetenheten stiger om komplexiteten och det egentligen rätt omöjliga uppdraget, att vara skolledare och rektor. Med ambitioner att möta och fokusera varje elev, medarbetare eller förälder som vore de ensamma om min uppmärksamhet, verkligen lyhört lyssna och reflektera och bidraga med konstruktiva lösningar, det tar på krafterna. Så till den milda grad att frågan om vad man egentligen sysslar med, känns helt naturlig... Mitt i denna ambition och mitt i skolledarvardagen trängs det mer långsiktiga och strategiska planerandet av pågående verksamhet, kompetensutveckling, tjänstefördelning och inte minst elevvården. Svårt att känna sig riktigt nöjd och ytterligare en mindre-nyttig-stress-faktor.

Men det är bara att konstatera, som tidigare känd skollledare skulle uttrycka det; det är "en mångfacetterad verksamhet" vi arbetar i och det är kanske det som i reflektionssammanhang, t ex med en "skugga", ändå gör det värt att anstränga sig ytterligare, det är då man kommer till insikt, igen, om vad man sysslar med; ett omväxlande, spännande och otroligt inspirerande jobb, fyllt av mänskliga möten, logistiska krumbukter, talrika tillfällen att utveckla sin tanke via förklaringar, argumentation och diskussion och dagliga trolla-med-knäna-situationer, i stort och smått.  Det är snabbt och intensivt, utmaning på utmaning och rätt ofta närmast kaotiskt, liksom för många saker på en gång. Men man sover gott om natten, det gör man ju... ;-D

Kanske är det dessa reflektionsstunder, i mötet mellan adept och mentor, som reflektion och utveckling kan gro sig stor och verkligen göra skillnad, tillfällen som borde skapas oftare, för både skolledare och pedagoger. Kanske samtalsgrupper med rektorskollegor/pedagogkollegor i samma sits (samma åldersgrupper och årskurser), med blivande skollledare eller nya medarbetare/mer erfarna medarbetare, med den egna ledningsgruppen, arbetslaget etc.

Jag missade den här terminens enda och senaste arbetslunch med 6-9-rektorerna i sta´n, det beklagar jag, mer sådant. Varför inte mer frekventa, kanske veckovisa och utan-föranmälan, after-work-principal-meeetings, typ. Är det någon som kommer ihåg PPP? Det var att nätverka. Nätverka mera!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

  Med anledning av "folkstormen" kring utgående serier (Dagobert) i Sydsvenskan .. är det någon som förstår det roliga med Morrgan och Klös?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

Finns en liten tjänst på nätet som talar om ens politiska hemvist utifrån de texter man skriver, t ex i en blogg. Gjorde testet och fick följande lilla diagram att begrunda:

Var i veckan på ett seminarium om hållbar utveckling, något som också är i speciellt fokus för vår skola under det här läsåret, eftersom det i vårens utvärdering visade sig vara en sak vi behövde utveckla. Under dagen presenterades sig olika organisationer, WWF, Globala skolan m fl, med var sitt anförande om hur deras respektive verksamheter arbetade. På intressebarometern allt ifrån mycket intressant till något mindre intressant.

Till det mer intressanta hörde WWF:s representant, Carina Borgström, som berättade om "Fotavtryck på väg mot en hållbar utveckling". Med glöd och engagemang, massor av rätt skrämmande faktauppgifter och  en stor portion humor fick hon oss att se sambanden och ana en del av lösningarna. Men det kräver så klart omedelbar handling, ökad motivation hos var och en av oss och en ny medvetenhet, inte bara hos några få makthavare och politiker. Vi måste helt enkelt få ut det till alla, snabbare än kvickt, och närmast tänker jag så klart på våra elever.

Oavsett i vilka sammanhang man försöker att lösa problem eller komma åt engagemang - det kan gälla elevers lärande, medskapande vuxna i skolan (t ex utvecklingsresan) och/eller miljöarbete - så kan man konstatera att slutsatserna och därmed budskapet är det samma; hållbar utveckling har sin grund i det vi kallar deltagande, medansvar och påverkansmöjligheter.

Det är således attitydförändringar hos var och en som behövs! Hur åstadkommer man det? Vad kan vi göra idag på skolan, som gör skillnad i våra elevers medvetenhet, beteende och resultat senare och som skulle kunna vara mätbart om ett knappt halvår, vid tiden för junidagarna och utvärdering av läsåret?

Då måste vi kanske alla bli bättre på de små, små tingen och förändra vårt sätt att vara - att leva. I skolan finns det många exempel på hur vi beter oss, vi vuxna, som är modellande för våra elever och som fungerar som goda föredömen, men det finns också sådant vi skulle kunna bli bättre på, med gemensamma påminnelser, likt sättet vi försöker hålla vårt salutogena förhållningssätt vid liv. Varje enskild liten sak gör kanske inte saken så mycket bättre, men sammantaget gör det skillnad och framför allt (och här är den stora vinsten) ger det högst troligt effekt i våra elevers medvetande - och därmed en ny generation vuxna som har ett större engagemang för hållbar utveckling än vad närmast tidigare generationer haft (längre tillbaka var ju faktiskt samhället hyfsat hållbart).

Jag tänker, vad skulle hända om vi vuxna systematiskt

• på ett tydligt och målmedvetet sätt, ständigt återkom till resonemanget då elever behövde uppmärksammas på sitt ohållbara beteende, i klassrummet, i caféet, i matsalen, på skolgården, i biblioteket etc.
• inte bara bad eleverna städa upp efter sig, utan hjälpte dem med uppgiften eller till och med i undantagsfall utförde det som någon elev borde ha gjort; för "modellandet"
• plockade upp skräp som hamnat utanför papperskorgen
• organiserade och införde rutiner för hur vi hanterar våra gemensamma resurser; kanske upprättade förbrukningslistor för eleverna, anordnade ett särskilt ställe för borttappade papper etc.
• pekade på vikten av att inte skriva ut hela dokument från internet (kan betyda 100-tals sidor)
• kopplade våra lokala miljöansträngningar till dito globala

... och så vidare och så vidare. Skulle det göra skillnad? Sannolikt.

Kanske ska vi sätta oss själva, i arbetslagen, och eleverna via klassråd och elevråd, att fundera ut hur vi ska medvetandegöra varandra, hur vi ska få en mer hållbar utveckling och en mer hållbar skola. Hmm ...

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

Mellandagar och skolarbete,  juldagar och 2008 bakom mig, just kommit ner lite i tempo, men stora delar av mig är redan i nästa termin; revidering av scheman, planera kalendariet, förbereda medarbetarsamtal, genomföra anställnings-intervjuer.... och till det, som om det inte var nog, en kvalitetsredovisning som surrar runt i skallen...

Är satt att skriva min första egna kvalitetsredovisning. Var ska jag börja? Vad ska en kvalitetsredovisning innehålla och vad är kvalitet egentligen? Till min hjälp har jag en "mall" från förvaltningen, konstruerad för att vara hållbar under flera år; förutsättningar, resultat, utvecklingsområden, likabehandlingsplan och helhetsbedömning. That´s it. Enkelt... eller hur?

Rimligen bör det vara en beskrivning av allt som är bra och framgångsrikt med vår skola, men kanske också påpekande om vad som ytterligare behöver förbättras i verksamheten. Det handlar alltså dels om att blicka bakåt, "så här blev det" (resultat) men för mig själv, personalen, eleverna och elevers föräldrar är det kanske mer intressant att bli medvetna om "linjen", den röda tråden, tankarna om vart man är på väg, vad man vill och hur man tänker sig lärandet i framtiden.

Att formulera dessa möjligheter, dessa utvecklingspunkter är den mer kreativa delen av kvalitetsrapporten, men så klart måste man också beskriva och analysera det redan gjorda, betrakta resultaten av verksamhetsåret och utifrån dessa dra slutsatser, tolka och formulera nya mål.

Tanken med det nya konceptet kring kvalitetsredovisning i Lunds stad är ju bl a att det ska vara lätt jämförbart, för föräldrar och elever att jämföra olika skolors sätt att förhålla sig till lärande och i vilken mån respektive skola lyckas i sina strävanden. (Det finns så klart också andra, kanske än viktigare incitament för denna nya, mer strukturerade kvalitetsredovisnings-modell; t ex en ambition att öka medvetenhet hos dem som arbetar i skolan; ledare, pedagoger och elever). Det känns dock inte helt bekvämt att sätta samman en dylik redovisning; hur rättvis kan den bli? Till en del handlar det om rena kvantitativa delar, nyckeltal; antal elever, personal, meritvärden etc. Dessa är en liten del av sanningen, men långt ifrån hela. Små avvikelser, från det ena året till det andra, kan ge orättvist stort utslag på det ena eller andra hållet. Ibland är det tillfälligheter som gör stor skillnad t ex när det gäller meritvärde och/eller andel godkända elever.

Det handlar också, till rätt stor del, om respektive skolledares förmåga att formulera "sin" skolas situation, vilka delar man väljer att ta upp och på vilket sätt, vilken förmåga han eller hon har, att jämföra, värdera och se analytiskt på nyckeltalen, studieresultaten och den pedagogiska utvecklingen samt binda ihop slutsatserna med en rimlig och målinriktad fortsättning. Så helt jämförbart och rättvist kan det nog aldrig bli, ändå är det så klart viktigt att varje skola kan redovisa sin verksamhet på ett så klart och så rättvist sätt som möjligt.

Men kvaliteten hittar man ju främst i den verksamhet som bedrivs varje dag, i alla de små delar som tillsammans bildar varje enskild elevs lärandesituation, mängden små exempel av skolarbeten, reflektioner och tankar, lärandesituationer, teman och projekt som sammantaget bildar den mer rättvisande väv av hur en skola fungerar. Det är därför det är så viktigt att kontinuerligt visa, förklara och demonstrera vad vi gör; via veckobrev, hemsidan och annat som kan exponera vår verksamhet. Denna ständigt pågående dokumentation är vår egentliga kvalitetsredovisning! Tänk om man bara skulle skicka in länken; www.lund.se/gunnesboskolan ... ;-D

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

I skolans värld har vi rätt många olika mål och direktiv att följa. Förutom nationella styrdokument i form av läroplaner, kursplaner och betygskriterier finns det på mer lokal nivå något som oftast kallas skolplan, dvs en kommunalpolitisk fingervisning och tolkning av de nationella styrdokumenten. Ur dessa båda nivåer formulerar därefter dessutom varje skola sin egen lokala arbetsplan.

Många mål blir det ....

I Lunds kommun har vi de senaste åren haft en skolplan som kallats Utbildningspolitiskt program (UPP). Denna upphör nu att gälla och det finns ett förslag på ny skolplan som just i dagarna skickats ut till skolornas olika remissinstanser; arbetslag, skolkonferenser etc. Det är i skollagen fastställt att varje kommun ska ha en skolplan, men eftersom också skollagen är under revidering (det har den varit ett tag nu;-D) finns det dem som hoppas på en lagändring och ställer sig frågan:
- Behöver vi verkligen en skolplan? Kanske, kanske inte....

I många andra länder, t ex Nya Zeeland, har man ett styrsystem som är betydligt mer direkt, från statsmakterna direkt ner på klassrumgolvet (i alla fall direkt ner på rektors expeditionsgolv;-D), förvisso också mer detaljreglerat, men samtidigt tydligare och med färre instanser som ska tolka dokumenten. Kanske är för många tolkningar bara förvirrande och också en risk för att dokumenten urvattnas. Ytterligare dokument behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir tydligare.

I remissförslaget till ny skolplan finner jag inte mycket av just detta, tydlighet, och det mesta är formulerat i mycket allmänna ordalag och med stora möjligheter att tolka in det mesta.


Kanske skulle man kunna få önska sig mer stringens, mer av tydliga vinkar på vilken inriktning, vilka medel och med vilka metoder man föredrar att Lunds skolor tar sig fram till målen. Jag har tänkt en hel del på de visioner för Lunds kommun vi ofta får höra talas om på de chefsmöten vi regelbundet (numera inte lika frekvent) besöker; Begrepp som i ovanstående, "kunskap, idéer och utveckling" , är återkommande, liksom temat framtiden och framtidens lärande. I det sammanhanget känns det lite märkligt att skolplansförslaget inte med ett ord nämner IKT och digitala verktyg som centrala medel för framtidens lärande.

Lund har en tradition och ett rykte som lärdomsstaden nummer ett, ett centrum för lärande och riktigt genuin kunskap. Vi har också, på visserligen inte helt rättvisande variabler, blivit utsedd till Sveriges bästa skolkommun mer än en gång. Vill vi fortsätta att vara i täten, en spetskommun inom utbildning, skola och lärande?

Svar ja, men vi lär inte lyckas med det konststycket genom att bara vila på gamla lagrar. Till framtida tätpositioner behövs ett nytänk och en anpassning till de nya brukarna av dagens skola. Vi behöver en skola med klassrum utrustade med trådlösa nätverk, laptops och videokanoner, en mer differentierad och individanpassad skola och en skola för möjligheter till mer flexibelt lärande. Detta för att bibehålla attraktionskraften i skolan och dels för att påskynda "omtänket bland alla oss vuxna som snabbt måste lära oss att ställa om".

Då behövs kanske också andra prioriteringar. Kanske måste vi "tänka bort" moment, delar av det som tidigare varit centrala och väsentliga delar i lärandet, men som nu, med ett samhälle omkring oss som ser rätt annorlunda ut, med brukare som lever i detta annorlundasamhälle och med en framtid vi inte vet någonting om - mer än att det sannolikt krävs förmåga att ständigt lära nytt - inte längre är lika väsentliga, för att det är annat som "pockar på".

Livslångt lärande och global och digital kommunikation är begrepp som naturligtvis borde finnas med i en framtida skolplan, som borde ges förutsättningar för, vara högt prioriterade samt tydligt uttalade. Då hade möjligen skolplanen kunnat fungera som den fokusering på de nationella mål kommunen gärna ser att vi arbetar särskilt intensivt med; kunskap, idéer och utveckling och med eleven som huvudperson i varje situation.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig  ...

  Läste i gårdagens DN en analys om finanskrisen. Budskapet är tydligt, vinnare är de som lyckas skära ner samtidigt som de nysatsar. That´s the spirit!

"Utmaningen blir att behålla kvalitet och trovärdighet samtidigt som färre gör mer med mindre resurser."

Bilindustrier över världen, och alla de företag med starka och beroende band till biljättarna, dagstidningar, tv-bolag och en massa andra näringar börjar ana vad ordet finanskris verkligen betyder; nämligen nedskärningar, besparingar och svångremmar. Känner vi igen det ... ellår ....?? Men kanske är det som i ovanstående, vi är färre, vi måste göra mer och vi har mindre handlingsutrymme. Men det är kanske också just detta som är vår stora utmaning, att lyckas, trots uppförsbacke och trots o-flyt just nu...

Fokus i artikeln i DN är dagstidningarnas dilemman, papper eller webb. Allt fler dags- och kvällstidningar lägger allt mer av sina resurser på webbdelen. Frågan är; har papperstidningen snart spelat ut sin roll? Kanske. Kanske på samma sätt som skolan. Just spelat ut sin roll, menar jag, i alla fall sin traditionella roll som enväldig kunskapsförmedlare. Det är i detta sammanhang jag så tydligt kan se vårt nästa steg. Vi har på Gunnesboskolan gjort ett och annat som varit särskilt framgångsrikt, vi har koncentrerat oss på en sak i taget och låtit det få utgöra kursriktningen; vi har idag en skola som tydligt och envist, och framgångsrikt, framhärdar vikten av att eleverna själva är delaktiga i och medvetna om sin kunskapsprocess, via lära-att-lära och portfolio. Kanske är det dags att ta nästa steg...

Hur kommer vi ännu närmare våra elevers intresse, motivation och lust att lära? Hur går vi vidare, vad behövs ytterlgare? Jag tror att det är via de för våra elever naturliga verktygen, webben och datorerna. Det är i de här sammanhangen som vi, paw-rihktig, kan komma i en situation där vi blir med-lärande, denna viktiga just-så-lagom och "fiffiga kompis" som Vygotskij så enträget vill få oss att förstå vikten av. Med verktyg som eleverna behärskar lika bra eller bättre än oss vuxna i skolan, finns de riktigt stora chanserna att mötas mer jämlikt på lärandets arena. Jag funderar fortfarande på konceptet en-till-en!

Men visst, det är fortfarande bara en tanke .... som slår mig och slår mig ...

Med rubriken Nå oanade höjder höll svenska Apple i samarbete med Falkenbergs kommun och Lärarförbundet ett event högst upp i Turning Torso i tisdagskväll (för övrigt så välbesökt att man också ordnade ytterligare en träff, ett frukostseminarium dagen efter). Kort presentation av Falkenbergs one-to-one-koncept, några väl valda från Apples representant och därefter mat, vin och mingel ... och så klart en bedårande utsikt över Malmö, by night (Det du, Torkil!).

  Det finns sällsynta tillfällen i livet, när man hamnar i situationer som erbjuder både insikt, förståelse och nytt lärande. I helgen hade jag nöjet att återknyta en vänskap, som i sin tur gjorde att jag hamnade i Kristianstad och deras nu 38-åriga jazzfestival, med artister jag aldrig hört talas om, men som fick huden att knottras. Jag talar om den unga danskan, denna charmiga och duktiga jazztjej som heter Sinne Eeg, om den svensk-sydafrikanska gruppen med Hotep Idris Galeta på piano och den fantastiske Kesivan Naidoo på trummor. Vilket driv!

Men framför allt menar jag Me - Ron Carter - på kontrabas (hans presentation av bandet var magnfik, "May I present Stephen Scott, piano, Payton Crossley, drums, Rolando Morales-Matos, percussion  - and Me") . Med medverkan i 2 500 plattor (jo, du läste rätt!), 71 år på nacken, mångårigt sammarbete med Miles Davis och ett basspel som förfinats i decennier, hade jag en upplevelse som närmast kan beskrivas som religiös. Jag funderar över varför en artist som Ron Carter kan trollbinda en på det sättet. Jag anar erfarenheten, niten och det totala engagemanget i en ganska trång och smal nisch; basspelet. Men produkten blir en finlirare av sällan skådat slag, en musiker som skalat bort allt onödigt tjafs och som renodlat tonerna, klangerna och de så oerhört viktiga mellanrummen. Lyssna medan du läser färdigt ... och lär!

Läser just Stefan Einhorns bok Medmänniskor, ett drygt tiotal kortare berättelser ur livet, berättade och kommenterade av författaren, alla goda exempel på medmänsklighet och vikten av detta. Den första lilla berättelsen heter Läraren och berättar om den gamla läraren på sjukhuset i livets sista fas. Han är arg, bestämd (för att inte säga domderande) vresig och krävande. Inte många kan sympatisera med vrånggubben, ingen utom överläkaren som känner igen honom från sina skolår som den som var avgörande för doktorns fortsatta liv, den som fick honom på rätt spår, genom att vid något tillfälle uppmärksamma just honom.

"Jag vet inte hur det hade slutat annars. Jag har allt detta tack vare en lärare, en människa, som när det verkligen behövdes som mest, såg mig."

Viktigt att komma ihåg, varje dag; den där gillande nicken, förstående blicken eller förklarande klappen på axeln kan vara livsavgörande för en enskild elev, det som är skillnaden på elevens fortsatta val i livet. Kommer att tänka på filosofen Martin Buber som uttryckte det ungefär så här: Möten mellan männsikor är det mest centrala i vår tillvaro. Vi kan alltid välja att betrakta den vi möter som objekt eller att möta den andre med hela sig själv, att verkligen se den människan. I möten av det sistnämnda slaget kan fantastiska saker hända och det är också i dessa möten vi själva utvecklas och växer, som medmänniskor.

Det är så otroligt mycket man ska vara bra på som lärare; man ska så klart ha goda ämneskunskaper och en hög didaktisk förmåga, en god organisationsförmåga, hög social kompetens och säkert minst ett dussin andra egenskaper till som är viktiga. Men kanske är den allra viktigaste egenskapen just denna förmåga att se varje elev som den enskilda unika medmänniska han/hon är. Hur kan vi påminna varandra om detta, hålla det levande? Kanske är det något för målen i IUP:n, att man som lärare varje dag "når" sina elever med något personligt tilltal; pratar en kort stund, utväxlar hälsningsfraser, blickar etc. Att man helt enkelt bestämmer sig för att se varje elev, varje dag ... kanske blir det några helt livsavgörande möten. Det vet vi, tyvärr eller tack och lov, inte förrän om ca 30 år. Så är det att vara lärare, ett långsiktigt arbete, de viktiga målen långt bortom horisonten.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ... Jag återgår till skuggan under päronträdet, Stefan Einhorn och mina medmänniskor. Ha en fortsatt skön sommar!

 

Visst känns det som om svensk fackföreningsrörelse är på glid, att medlemsantalen sjunker dramatiskt, att arbetarkollektivet, och därmed individen, håller på att försvagas. Sorgligt. Jag har själv varit med i facket i alla år jag förvärvsarbetat (först Metall, därefter Svenska kommunalarbetarförbundet och de senaste 27 åren i Lärarförbundet) och aldrig tvekat om huruvida jag ska vara med eller ej. Det har liksom varit en självklarhet.  Jag kan visserligen inte direkt hänvisa till något speciellt tillfälle då jag haft direkt hjälp av facket, men är övertygad om styrkan hos en grupp som arbetar mot samma mål och har samma intressen. Men kanske är det tyvärr så att facken i sin nuvarande form har spelat ut sin roll, särskilt om jag betraktar det man från fackligt håll fokuserar och strider för, enligt mitt sätt att se, rätt mycket oväsentligheter. Kanske rent av ett direkt undergrävande av den egna professionaliteten?

Är det inte i dessa fackföreningarnas kristider dags att tänka om, tänka nytt, innan merparten av medlemmarna försvunnit ut till de oorganiserades skara? Alla lärarkategorier har intresse av att ha ett starkt fack som bevakar alla lärares intressen och som fokuserar på väsentligheter; lärarprofessionalism, lärande, pedagogik, läraruppgifter, arbetstider, löner etc. Varför har vi inte det?

Men jag har haft anledning att fundera över ordet proportioner, i betydelsen "rimlighet".

I detta med arbetsplatsförlagd tid och undervisning, t ex... Det är ovedersägligt på det viset att arbetsgivaren har att fritt disponera den för pedagoger arbetsplatsförlagda tiden, 35 timmar i veckan.  De allra flesta skulle säkert också instämma i att huvuduppgiften för varje pedagog är att undervisa elever, förbereda och planera samt efterarbeta undervisning. Det känns emellertid lite märkligt att tiden för planering och efterarbete överstiger tiden för själva undervisningen. Ännu mera märkligt känns det att lärarfacken reagerar så kraftigt och för marginella omprioriteringar av arbetsuppgifter, till centrala förhandlingar, när det egentligen är en mycket ringa justering av arbetsuppgifter inom arbetstiden. För vår del handlar det således om att byta ut icke-undervisningstid, dvs kollektiv planeringstid/konferenstid mot undervisningstid (nota bene; inte öka arbetstiden) i storleksordningen mindre än 3% av arbetstiden, dvs skapa utrymme och möjligheter för en del medarbetare (inte för alla!) att arbeta mer med undervisning och mindre med annat kollektivt arbete!

En del tycker möjligen att det är skolledningen som ska tala om vad som ska tas bort när undervisning ska prioriteras. Jag menar att det är varje enskild medarbetare som är bäst i stånd att göra den bedömningen, alternativt i samråd med arbetslaget och/elller, om behov föreligger, i dialog med skolledningen. Jag har en absolut tillit till medarbetarnas professionalitet vad gäller att kunna omprioritera i sina arbetsuppgifter. Det är ju faktiskt fråga om omprioriteringar varje lärare ständigt måste göra i sin skolvardag. Inga nyheter, eller hur?

Så klart ska vi tillsammans göra allt vi kan för att inte ytterligare öka arbetsbelastningen för pedagoger, men vi pratar inte om att lägga till orimligt med arbetsuppgifter, vi pratar också om att ta bort, sådant som kanske i och för sig är viktigt och nödvändigt, men som i ett läge när situationen så kräver, måste betraktas som mindre angeläget.

Lärare har fortfarande stort inflytande över sin arbetstid, både inom ramen för den arbetsplatsförlagda tiden och inom dens k förtroendearbetstiden. Det är ett förtroende som jag under åren som lärare alltid uppskattat och varit beredd att själv ta ansvar för, utifrån de arbetsuppgifter som förelagts mig. Jag har också ansett mig vara den som bäst avgör hur jag leder och fördelar mitt arbete, utifrån styrdokumenten, ramarna och direktiven från skolledning och utifrån vem jag är som person och pedagog. Och det ser väldigt annorlunda ut för oss alla, det betyder att det sannolikt finns lika många sätt till omprioriteringar som det finns pedagoger.

I årets medarbetarsamtal, som ju haft temat Utveckla/Avveckla, har jag med många medarbetare fört intressanta diskussioner kring behovet av att då och då, se över vad man gör, hur man använder sin arbetstid och ifrågasätta sina egna rutiner. De samtalen kan möjligen fungera som den fingervisning från skolledningen som efterlyses när vi nu måste justera och omfördela arbetstiden en smula.

En annan Ulf, efternamnet Blossing, skolforskare och tidigare medarbetare på Skolverket (och som för övrigt gästade Gunnesboskolan under några dagar för ett antal år sedan; gissningsvis 1999-2000) har synpunkter i ämnet som är värda att betrakta och reflektera kring. Besök Ulf Blossings blogg!

Nåja, det var tydligen en tanke som slog inte bara mig ....

Lånar ett citat från A-M Körlings blogg här om dagen, eftersom det får mig att tänka på processen vi arbetat med de senaste dagarna, men också på tankar om lärande i största allmänhet. Albert Einstein lär ha sagt någonting i stil med:


Schema-team Hallin/Tornberg (rätt mycket mest Hallin) har just lämnat något som kan liknas vid ett färdigt schema för Gunnesboskolans elever/lärarpersonal nästa läsår (Vi fixar allt, det är bara det omöjliga som tar lite längre tid;D) På tal om genialitet; kanske sitter det likt Einsteins uttryck mest i tålamodet, envisheten och det-här-ska-fan-i-mig-gå-attityden. Jag håller mig själv för att vara en ganska uthållig och envis person, som sällan eller aldrig riktigt ger mig förrän uppgiften är klar. Men jag tror att jag funnit min överman... medicinmannen Hallin spenderar längre tid med problemen. Tack för det, doktorn!

Geni eller bara ovanligt envis, det låter jag vara osagt, men systematiskt och noggrant har det varit. Sen gör det ingenting att det också varit många goa skratt under tiden... Nu hoppas vi bara att rummet inte varit buggat, att Karin vet vad diskretion är och att vissa av våra kommentarer aldrig når offentlighetens ljus. För vi har gnällt, småsvurit och suckat rätt mycket över många kollegor och deras näst intill omöjliga schemaönskemål. F´låt ...

De senaste dagarnas arbete har också återupplivat minnet av hur mycket lättare, och roligare, det är att arbeta i team, tillsammans med någon. Någon som har disciplin, humor, seriositet, uthållighet och egenskaper som jag har i mindre mått, just den behövs. Jag har dessvärre inte haft så mycket av teamkänsla under större delen av den här terminen. Och just detta att reflektera tillsammans med någon annan är så oerhört värdefullt, för våra elever, kollegor i arbetslagen och så klart för skolledare. Så ...

... kanske ... varför inte ... hmmm... think outside the box, Tornberg! Vem har hört talas om en skola med en kombinerad tjänst; 50% skolläkare, 50% skolledare? Ingen!! Är inte det kreativt, så säg?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....