Medmänniskor

NoneLäser just Stefan Einhorns bok Medmänniskor, ett drygt tiotal kortare berättelser ur livet, berättade och kommenterade av författaren, alla goda exempel på medmänsklighet och vikten av detta. Den första lilla berättelsen heter Läraren och berättar om den gamla läraren på sjukhuset i livets sista fas. Han är arg, bestämd (för att inte säga domderande) vresig och krävande. Inte många kan sympatisera med vrånggubben, ingen utom överläkaren som känner igen honom från sina skolår som den som var avgörande för doktorns fortsatta liv, den som fick honom på rätt spår, genom att vid något tillfälle uppmärksamma just honom.

"Jag vet inte hur det hade slutat annars. Jag har allt detta tack vare en lärare, en människa, som när det verkligen behövdes som mest, såg mig."

Viktigt att komma ihåg, varje dag; den där gillande nicken, förstående blicken eller förklarande klappen på axeln kan vara livsavgörande för en enskild elev, det som är skillnaden på elevens fortsatta val i livet. Kommer att tänka på filosofen Martin Buber som uttryckte det ungefär så här: Möten mellan männsikor är det mest centrala i vår tillvaro. Vi kan alltid välja att betrakta den vi möter som objekt eller att möta den andre med hela sig själv, att verkligen se den människan. I möten av det sistnämnda slaget kan fantastiska saker hända och det är också i dessa möten vi själva utvecklas och växer, som medmänniskor.

Det är så otroligt mycket man ska vara bra på som lärare; man ska så klart ha goda ämneskunskaper och en hög didaktisk förmåga, en god organisationsförmåga, hög social kompetens och säkert minst ett dussin andra egenskaper till som är viktiga. Men kanske är den allra viktigaste egenskapen just denna förmåga att se varje elev som den enskilda unika medmänniska han/hon är. Hur kan vi påminna varandra om detta, hålla det levande? Kanske är det något för målen i IUP:n, att man som lärare varje dag "når" sina elever med något personligt tilltal; pratar en kort stund, utväxlar hälsningsfraser, blickar etc. Att man helt enkelt bestämmer sig för att se varje elev, varje dag ... kanske blir det några helt livsavgörande möten. Det vet vi, tyvärr eller tack och lov, inte förrän om ca 30 år. Så är det att vara lärare, ett långsiktigt arbete, de viktiga målen långt bortom horisonten.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ... Jag återgår till skuggan under päronträdet, Stefan Einhorn och mina medmänniskor. Ha en fortsatt skön sommar!

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0