Me - Ron Carter
Det finns sällsynta tillfällen i livet, när man hamnar i situationer som erbjuder både insikt, förståelse och nytt lärande. I helgen hade jag nöjet att återknyta en vänskap, som i sin tur gjorde att jag hamnade i Kristianstad och deras nu 38-åriga jazzfestival, med artister jag aldrig hört talas om, men som fick huden att knottras. Jag talar om den unga danskan, denna charmiga och duktiga jazztjej som heter Sinne Eeg, om den svensk-sydafrikanska gruppen med Hotep Idris Galeta på piano och den fantastiske Kesivan Naidoo på trummor. Vilket driv!Men framför allt menar jag Me - Ron Carter - på kontrabas (hans presentation av bandet var magnfik, "May I present Stephen Scott, piano, Payton Crossley, drums, Rolando Morales-Matos, percussion - and Me") . Med medverkan i 2 500 plattor (jo, du läste rätt!), 71 år på nacken, mångårigt sammarbete med Miles Davis och ett basspel som förfinats i decennier, hade jag en upplevelse som närmast kan beskrivas som religiös. Jag funderar över varför en artist som Ron Carter kan trollbinda en på det sättet. Jag anar erfarenheten, niten och det totala engagemanget i en ganska trång och smal nisch; basspelet. Men produkten blir en finlirare av sällan skådat slag, en musiker som skalat bort allt onödigt tjafs och som renodlat tonerna, klangerna och de så oerhört viktiga mellanrummen. Lyssna medan du läser färdigt ... och lär!
”När de började koppla in alla de där instrumenten, förvrängdes ljudet, vilket är en del av processen. Basljudet jag var ute efter var tillräckligt bra för att inte behöva den sortens hjälp. Jag tyckte soundet var rätt bra, och om jag jobbade mer på det kunde det bli ännu bättre. Att koppla in en apparat som bokstavligt talat skulle skapa distorsion, skulle verka i motsatt riktning mot de möjligheter jag kände att basen hade.”
Allt blir inte bättre med förfinad teknik, konstgjorda ljud och mekaniserad musikkänsla ... ibland är det befriande med det rena, enkla och genialiskt autentiska och sammansatta ljudet av en kontrabas - och bara det. I paradigmskiftenas tidevarv kan det vara värdefullt att ta vara på skeptikerna, de som inte så lätt faller till föga för moderna teknikaliteter, som kan "metabetrakta" tingens ordning och ta ställning för det som är, eller var, för att det har kvaliteter som står över vilken nymodernitet som helst, som håller fast vid gamla beprövade metoder, som ifrågasätter varje mening att göra nytt och som hälsosamt bromsar entrepenörerna.
Kanske är det detta som är meningen med livet; att hitta sin nisch, drunkna i den, utveckla och förfina densamme och uppnå ett tillstånd av att kunna lämna över något till nästkommande generationer i form av handlingar, nya forskningsrön eller upplevelser. Vad kan man som pedgog eller skollledare bidra med?
Det finns många vindpinade medmännikor ute i Sveriges avlånga land, eller i världen vad det beträffar, som vittnar om värdet av att ha någon som tror på en, som kan bekräfta det man gör och som ser vederbörande, ser och förstår. Vi bör vara medvetna om att i rollen som pedagog kan vi vara skillnaden, tungan på vågen eller det som avgör hur en människa ska se på sig själv framöver; med stolthet och självförtroende eller med skam och ett förtryckt jag. Sannolikt är det vi, du och jag, som kan göra den skillnaden. Det är denna subtila skillnad vi ska ha som mål att utveckla; att se varje enskild elev, hans eller hennes behov och komma så nära det optimala stödet vi någonsin kan.
Ron Carter gjorde skillnad för mig i fredags, han är en sådan, han valde en gång väg, höll sig till den och utvecklade och förfinade gamla sätt att uttrycka sig med musik. Resultatet av det åtnjöt jag i fredags. Tack Ron Carter och tack Alexander!
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Allt blir inte bättre med förfinad teknik, konstgjorda ljud och mekaniserad musikkänsla ... ibland är det befriande med det rena, enkla och genialiskt autentiska och sammansatta ljudet av en kontrabas - och bara det. I paradigmskiftenas tidevarv kan det vara värdefullt att ta vara på skeptikerna, de som inte så lätt faller till föga för moderna teknikaliteter, som kan "metabetrakta" tingens ordning och ta ställning för det som är, eller var, för att det har kvaliteter som står över vilken nymodernitet som helst, som håller fast vid gamla beprövade metoder, som ifrågasätter varje mening att göra nytt och som hälsosamt bromsar entrepenörerna.
Kanske är det detta som är meningen med livet; att hitta sin nisch, drunkna i den, utveckla och förfina densamme och uppnå ett tillstånd av att kunna lämna över något till nästkommande generationer i form av handlingar, nya forskningsrön eller upplevelser. Vad kan man som pedgog eller skollledare bidra med?
Det finns många vindpinade medmännikor ute i Sveriges avlånga land, eller i världen vad det beträffar, som vittnar om värdet av att ha någon som tror på en, som kan bekräfta det man gör och som ser vederbörande, ser och förstår. Vi bör vara medvetna om att i rollen som pedagog kan vi vara skillnaden, tungan på vågen eller det som avgör hur en människa ska se på sig själv framöver; med stolthet och självförtroende eller med skam och ett förtryckt jag. Sannolikt är det vi, du och jag, som kan göra den skillnaden. Det är denna subtila skillnad vi ska ha som mål att utveckla; att se varje enskild elev, hans eller hennes behov och komma så nära det optimala stödet vi någonsin kan.
Ron Carter gjorde skillnad för mig i fredags, han är en sådan, han valde en gång väg, höll sig till den och utvecklade och förfinade gamla sätt att uttrycka sig med musik. Resultatet av det åtnjöt jag i fredags. Tack Ron Carter och tack Alexander!
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Kommentarer
Trackback
