LedarBloggen

I morgon ska jag bevista ett seminarium med "mentorer" och "adepter" i den rekryterande skolledarutbildningen. Ett antal rektorer i Lunds kommun har "skuggats" av blivande rektorskollegor under några dagar; mest bara följt med i den vanliga verksamheten, men förhoppningsvis också erbjudits mycket tid för att få svar på sina undringar och en hel del egen reflektion. Som "mentor" i en dylik situation är det ju långt ifrån ett ensidigt givande, i minst lika hög grad ett tagande; av synpunkter, reflektioner och nyttigt ifrågasättande, ett ömsesidigt utbyte.

Bara det faktum att någon följer ens görande, dokumenterar och reflekterar kring detta, visar tidigt på mönster och ger snart en ganska bra uppfattning om vad man håller på med, ett görande man inte alltid är medveten om, en arbetssituation som är hektisk, intensiv och ständigt "på". Att se det i text, uppradandet av händelser, situationer, samtal och möten - tydliggör mycket av det man kanske bara känt intuitivt, men inte riktigt kunnat sätta fingret på.

Idag var andra dagen i rad som jag, efter en hel förmiddag med ledningsgrupp och alldeles för sent, kom på att jag inte ätit lunch idag heller. Mitt i ett medarbetarsamtal började det suga i magen, ett päron räddade situationen, men ett elevrådsmöte väntade och därefter elevsamtal/utvecklingssamtal (för att kanske rädda några betyg) och på toppen av det skolkonferens till drygt kl 2000. Klockade in på 12 timmar och 15 minuter, 2 mackor, ett päron och en ansenlig mängd automatkaffe.

Inte riktigt nyttigt i längden, det inser man utan dokumentation.... Med dokumentation, som i "skuggningen", blir också dagar inte fullt lika intensiva, väldigt tydliga. Insikten slår en och medvetenheten stiger om komplexiteten och det egentligen rätt omöjliga uppdraget, att vara skolledare och rektor. Med ambitioner att möta och fokusera varje elev, medarbetare eller förälder som vore de ensamma om min uppmärksamhet, verkligen lyhört lyssna och reflektera och bidraga med konstruktiva lösningar, det tar på krafterna. Så till den milda grad att frågan om vad man egentligen sysslar med, känns helt naturlig... Mitt i denna ambition och mitt i skolledarvardagen trängs det mer långsiktiga och strategiska planerandet av pågående verksamhet, kompetensutveckling, tjänstefördelning och inte minst elevvården. Svårt att känna sig riktigt nöjd och ytterligare en mindre-nyttig-stress-faktor.

Men det är bara att konstatera, som tidigare känd skollledare skulle uttrycka det; det är "en mångfacetterad verksamhet" vi arbetar i och det är kanske det som i reflektionssammanhang, t ex med en "skugga", ändå gör det värt att anstränga sig ytterligare, det är då man kommer till insikt, igen, om vad man sysslar med; ett omväxlande, spännande och otroligt inspirerande jobb, fyllt av mänskliga möten, logistiska krumbukter, talrika tillfällen att utveckla sin tanke via förklaringar, argumentation och diskussion och dagliga trolla-med-knäna-situationer, i stort och smått.  Det är snabbt och intensivt, utmaning på utmaning och rätt ofta närmast kaotiskt, liksom för många saker på en gång. Men man sover gott om natten, det gör man ju... ;-D

Kanske är det dessa reflektionsstunder, i mötet mellan adept och mentor, som reflektion och utveckling kan gro sig stor och verkligen göra skillnad, tillfällen som borde skapas oftare, för både skolledare och pedagoger. Kanske samtalsgrupper med rektorskollegor/pedagogkollegor i samma sits (samma åldersgrupper och årskurser), med blivande skollledare eller nya medarbetare/mer erfarna medarbetare, med den egna ledningsgruppen, arbetslaget etc.

Jag missade den här terminens enda och senaste arbetslunch med 6-9-rektorerna i sta´n, det beklagar jag, mer sådant. Varför inte mer frekventa, kanske veckovisa och utan-föranmälan, after-work-principal-meeetings, typ. Är det någon som kommer ihåg PPP? Det var att nätverka. Nätverka mera!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....