LedarBloggen

Visst känns det som om svensk fackföreningsrörelse är på glid, att medlemsantalen sjunker dramatiskt, att arbetarkollektivet, och därmed individen, håller på att försvagas. Sorgligt. Jag har själv varit med i facket i alla år jag förvärvsarbetat (först Metall, därefter Svenska kommunalarbetarförbundet och de senaste 27 åren i Lärarförbundet) och aldrig tvekat om huruvida jag ska vara med eller ej. Det har liksom varit en självklarhet.  Jag kan visserligen inte direkt hänvisa till något speciellt tillfälle då jag haft direkt hjälp av facket, men är övertygad om styrkan hos en grupp som arbetar mot samma mål och har samma intressen. Men kanske är det tyvärr så att facken i sin nuvarande form har spelat ut sin roll, särskilt om jag betraktar det man från fackligt håll fokuserar och strider för, enligt mitt sätt att se, rätt mycket oväsentligheter. Kanske rent av ett direkt undergrävande av den egna professionaliteten?

Är det inte i dessa fackföreningarnas kristider dags att tänka om, tänka nytt, innan merparten av medlemmarna försvunnit ut till de oorganiserades skara? Alla lärarkategorier har intresse av att ha ett starkt fack som bevakar alla lärares intressen och som fokuserar på väsentligheter; lärarprofessionalism, lärande, pedagogik, läraruppgifter, arbetstider, löner etc. Varför har vi inte det?

Men jag har haft anledning att fundera över ordet proportioner, i betydelsen "rimlighet".

I detta med arbetsplatsförlagd tid och undervisning, t ex... Det är ovedersägligt på det viset att arbetsgivaren har att fritt disponera den för pedagoger arbetsplatsförlagda tiden, 35 timmar i veckan.  De allra flesta skulle säkert också instämma i att huvuduppgiften för varje pedagog är att undervisa elever, förbereda och planera samt efterarbeta undervisning. Det känns emellertid lite märkligt att tiden för planering och efterarbete överstiger tiden för själva undervisningen. Ännu mera märkligt känns det att lärarfacken reagerar så kraftigt och för marginella omprioriteringar av arbetsuppgifter, till centrala förhandlingar, när det egentligen är en mycket ringa justering av arbetsuppgifter inom arbetstiden. För vår del handlar det således om att byta ut icke-undervisningstid, dvs kollektiv planeringstid/konferenstid mot undervisningstid (nota bene; inte öka arbetstiden) i storleksordningen mindre än 3% av arbetstiden, dvs skapa utrymme och möjligheter för en del medarbetare (inte för alla!) att arbeta mer med undervisning och mindre med annat kollektivt arbete!

En del tycker möjligen att det är skolledningen som ska tala om vad som ska tas bort när undervisning ska prioriteras. Jag menar att det är varje enskild medarbetare som är bäst i stånd att göra den bedömningen, alternativt i samråd med arbetslaget och/elller, om behov föreligger, i dialog med skolledningen. Jag har en absolut tillit till medarbetarnas professionalitet vad gäller att kunna omprioritera i sina arbetsuppgifter. Det är ju faktiskt fråga om omprioriteringar varje lärare ständigt måste göra i sin skolvardag. Inga nyheter, eller hur?

Så klart ska vi tillsammans göra allt vi kan för att inte ytterligare öka arbetsbelastningen för pedagoger, men vi pratar inte om att lägga till orimligt med arbetsuppgifter, vi pratar också om att ta bort, sådant som kanske i och för sig är viktigt och nödvändigt, men som i ett läge när situationen så kräver, måste betraktas som mindre angeläget.

Lärare har fortfarande stort inflytande över sin arbetstid, både inom ramen för den arbetsplatsförlagda tiden och inom dens k förtroendearbetstiden. Det är ett förtroende som jag under åren som lärare alltid uppskattat och varit beredd att själv ta ansvar för, utifrån de arbetsuppgifter som förelagts mig. Jag har också ansett mig vara den som bäst avgör hur jag leder och fördelar mitt arbete, utifrån styrdokumenten, ramarna och direktiven från skolledning och utifrån vem jag är som person och pedagog. Och det ser väldigt annorlunda ut för oss alla, det betyder att det sannolikt finns lika många sätt till omprioriteringar som det finns pedagoger.

I årets medarbetarsamtal, som ju haft temat Utveckla/Avveckla, har jag med många medarbetare fört intressanta diskussioner kring behovet av att då och då, se över vad man gör, hur man använder sin arbetstid och ifrågasätta sina egna rutiner. De samtalen kan möjligen fungera som den fingervisning från skolledningen som efterlyses när vi nu måste justera och omfördela arbetstiden en smula.

En annan Ulf, efternamnet Blossing, skolforskare och tidigare medarbetare på Skolverket (och som för övrigt gästade Gunnesboskolan under några dagar för ett antal år sedan; gissningsvis 1999-2000) har synpunkter i ämnet som är värda att betrakta och reflektera kring. Besök Ulf Blossings blogg!

Nåja, det var tydligen en tanke som slog inte bara mig ....