LedarBloggen

(Klicka på artikeln, läs mer!)

Någon som är förvånad, eller?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

Efter en arbetsdag med många olika samtal, konflikt- och problemlösning är det befriande att få ta sig an något praktiskt, något man bara får göra utan att tänka på vad man gör. Hugga ved, gräva upp trädgården eller, som idag, klippa gräs! Årets första gräsklippning, bara det värt att notera.... ;D

Jag tänker ofta den tanken, hur många av våra elever som borde ha en praktisk uppgift, att gå hand i hand med det teoretiska; lite matematik, svenska och/eller SO - där emellan praktiskt arbete - lite NO och kanske en smula språk, i en väl avvägd mix för dem som inte fixar att ta in bara teori.

Om jag går till mig själv, fungerar mitt lärande och mitt sätt att få saker och ting gjorda som allra bäst när jag kan dela upp mina uppgifter i olika delar och ta mig an dem i den turordning och till den omfattning som jag själv väljer. Jag trivs som bäst när jag får ha ett par olika sysslor igång samtidigt och kan gå emellan dem; fokusera än det ena än det andra, arbeta koncentrerat med en sak till jag kroknar och då gå över till nästa uppgift, få nytt fokus och entusiasm, för att efter en stund kanske återvända till uppgift ett, med nytt intresse och nytt fokus. Så där kan det gärna få hålla på, kanske finns det ibland en tredje eller fjärde uppgift, samtidigt pågående, Det får gärna vara både fysiska uppgifter utomhus och mer teoretiska uppgifter inomhus.

Kanske är det på samma sätt med en del av våra elever; de skulle egentligen må bäst av att ha en mer varierad vardag, med inslag av praktik i högre omfattning än vad vi erbjuder dem idag. Jag tror det. Visst ska vi hålla fast vid att alla ska ha en grund av teori; svenska, engelska och matematik (och kanske än mer i form av SO/NO/språk), men vad är vitsen att försöka "slå in" kunskaper, fakta, information etc. i elever som tydligt visar att de inte är beredda att ta emot dessa kunskaper. Det kostar mycket ansträngning, ger dåligt utbyte och elever far illa, självförtroenden sjunker och går ibland helt i sank. Det är det inte värt, någonsin, detta att elever tappar fotfästet helt och hållet. Vi borde kunna tillvarata varje enskild elevs möjligheter och förmågor på ett mer differentierat sätt, tillåta oss att tulla på den så ofta heligt garanterade undervisningstiden och ordna med mer anpassad studiegång.

En gräsmatta kan vara sensationellt tillfredsställande att ha klippt - fram och tillbaka i räta rader, lite i taget, men med ett synligt resultat - i kontrast till ansträngningar med, till synes liten-skillnad-samtal, med elever, föräldrar eller med skeptiska kollegor/medarbetare.



Tanke, känsla och handling - en eftersträvansvärd mix för alla, men speciellt för en del av våra elever. För alla dem med handens intelligens borde det finnas flera möjligheter att växa och att lyckas. För till syvende och sist handlar det om självförtroende, självbild och känsla av att duga, att betyda något för det gemensamma och att få bidraga och att få vara nyttig.

Låt oss skapa situationer där vi kan bejaka också dessa förmågor i högre grad. Låt elever få lyckas, känna sig duktiga; var salutogen!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

Ägnar en del av min tid dessa dagar åt att reflektera kring vårens löneöversyn.

Lön är ju på ett sätt både ersättning för utfört arbete och en motivationsfaktor för det arbete som ska utföras, dels utvärdering av ett resultat och dels förväntningar på framtida insatser. Det finns en mängd olika bedömningsgrunder eller kriterier för att sätta en rättvis lön, på samma sätt som det finns för alla lärare som ska sätta ett rättvist betyg. Summan av bedömningen av kriterierna, av de olika delarna, får sammantaget utgöra den helhetsbedömning som ligger till grund för det betyg respektive den nya lön som sätts.

För att tydliggöra för eleverna vad som krävs för ett visst betyg använder vi oss av bedömningsmatriser. I dessa rutnät av olika kvalitativa nivåer kan man enkelt visa eleverna vad som krävs för ett visst slags betyg, för prestation i förhållande till kunskapsmålen. I ambitionen att vara nära elevernas processer vad gäller lärande; dokumentation, reflektion, målsättande och ett salutogent förhållningssätt, borde vi i konsekvensens namn också kunna tydliggöra vårt uppdrag som pedagoger och måluppfyllese i förhållande till styrdokumenten (nationella, kommunala och lokala), via ett slags bedömningsmatriser.

Eleven i utvecklingssamtalet: lärande - portfolio - mål/iup - bedömningsmatris-  betyg
Läraren i medarbetarsamtalet: arbetsprestation - professionsportfolio - mål/iup - bedömningsmatris - lön

Vi har i Lunds kommun kriterier för lönesättning, men kanske för generella och kanske för diffusa för att vara riktigt tydliga och användbara. Jag skulle önska att vi kunde skapa mer konkreta och mer lätt utvärderingsbara kriterier. Kanske är ett slags matriser lösningen på det?.

Jag har sett flera olika alternativ på nätet (googla lönekriterier) och anar att vi skulle kunna ha nytta av dessa, givetvis inte rakt av, men som utgångspunkt för att skapa våra egna. Och att de fick gälla och verka några år, lite långsiktighet, tack.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig?

"- Lärandet måste vara meningsskapande för eleverna, inte om 15 år, för då struntar eleverna i det. Lärarna måste alltså hitta lärprocesser som är meningsskapande i nuet, säger han.
Och då krävs två saker. Först måste lärarna möta eleverna där de är. Lärarna behöver sedan utmana elevernas föreställningar för att bidra till att fördjupa deras förståelse utifrån vetenskaplig grund.
- Det handlar om att efterfråga och förstå elevernas tänkande som grund för ett utmanande och lärande möte. Med dagens system försöker man klara det ändå genom att hota med betyg. Men ambitionen måste vara mindre av yttre »hotivation« och mer av inre motivation som drivkraft för såväl elevernas som lärarnas lärande, säger han."

Hans-Åke Scherp

Läs hela artikeln!

I ovanstående lilla utdrag, från en längre artikel av Hans-Åke Scherp och Stig Roland Rask på Skolvärldens webbsida, finns de två viktigaste sakerna alla kategorier för att nå elevernas motivation; att möta dem där de är och att förstå deras tänkande.

Eleverna befinner sig till stora delar av sina liv på internet; läser där, skriver där, hämtar sina tankar, idéer och upplevelser där, umgås med kamrater, diskuterar, värderar, analyserar, tillämpar sin kunskap och lär sig att förstå sin omvärld. De gör i princip allt det vi vill att de ska göra i skolan, men på en scen vi inte riktigt känner som vår.

Men vi borde vara där, även om vi inte har full kontroll och det innebär att vi måste kliva ur rollen som "den som vet allting". Detta är kanske den "världens chans" vi aldrig tidigare haft i skolan, att agera som jämbördiga aktörer i ett lärande. Vygotskij betonade redan på 20-talet vikten av meningsfulla interaktioner och de jämlika relationerna för att skapa de optimala utvecklingszonerna. Det handlar alltså om att barnet/eleven tänjer sina gränser genom att överskrida sin aktuella förmåga att lösa problem med hjälp av en kunnigare vuxen (lärare/förälder eller en fiffig kompis) som vägleder, resonerar och diskuterar, ifrågasätter och "bollar" problemet, utan att berätta hur det ska vara. I Vygotskijs värld hyllas både mästarens och novisens sätt att närma sig problemet!

Jag är tämligen övertygad om att det är via dessa nya nätverk vi når eleverna och kan vägleda dem vidare, vi måste bara först inse det, därefter acceptera det och slutligen använda det för våra syften. Därför har jag inte heller svårt att, för mig själv, formulera vilka riktmärken vår verksamhet bör ha framöver; jag vill arbeta för och medverka till att Gunnesboskolan också i framtiden ligger i framkant vad gäller moderna undervisningsmetoder. Det står allt tydligare för mig att vårt koncept med Lära-att-lära/portfolio passar sällsynt väl in i de tankar och idéer som finns på andra håll vad gäller informationshantering, lärande och kunskap och informations - och kommunikationsteknik (IKT).

I rådande ekonomiska tider känns det dock tungt att konstatera att vi inte kan gå fram så snabbt som vi skulle vilja. Å andra sidan skulle det i så fall inte vara första gången vi tagit oss ur ekonomiska underskott med offensiva strategier .

Det är kanske dags att ta ett nytt it-steg, med mottot För skolan, ITiden!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

Under torsdagseftermiddagen i veckan hade Lunds "nygamla" skolledare Kick-off i Stadshallen; en dag med tema "förr-nu-och framtiden" och i det sistnämnda en föreläsare med sällsynt svada, vaksamt mobilberedd för en tonårsdotter med läkemedelsallergi på akuten och en islandshäst hos veterinären (!), samtidigt!

Förutom det mycket allvarliga och högintressanta synpunkter han hade på framtidens lärande, nämnde han flera roliga anekdoter med tonåriga döttrar på hemmaplan, av vilka jag kunde nicka igenkännande.

"Och....?" har man ju fått sig tilldelad ett stort antal gånger, som svar på kommentarer eller roligheter man vill förmedla till familjen. Mikael, som framtidsföreläsaren heter, hade exempel på hur detta "Och ...?" nu utvecklats till "Har jag frågat om det, eller?" Ibland när jag har berättat något runt köksbordet, tittar tonåringarna på varandra, lyfter sina respektive högerhänder, formar dem som telefonlurar och säger samstämt:
- Oj, vad intressant. Vi ringer genast Intresse-Mats!

Det är roligt nästan jämt!

Den seriösa delen i föreläsningen uppehöll sig till stora delar kring det jag själv brukar hävda i de föredragningar jag har för kollegor på andra skolor och inför studiebesökare på skolan; paradigmskiftet, den nya situation vi har med väsentligt annorlunda elever i dag, modernt lärande och framför allt it-teknologins avgörande roll.

Om det nu är så, som Mikael försökte föra i bevis under två timmar, att detta relativt nya med datorer, internet och interaktivt lärande är det som kommer att styra framtidens marknad - är det då inte så att våra ungdomar egentligen är på fel sida katedern? För att inte tala om oss lärare...

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

Fortbildningen med PIM är spännande, oavsett var man är i processen av att ta kommandot över de digitala verktygen. Min bild, så här långt, är att det tagits emot på ett övervägande positivt sätt bland personalen, även om det också uttryckts en del frustration över att man inte fått det att fungera. Jag har full förståelse för att det av en del kan uppfattas som svårt och närmast omöjligt att fullfölja. Jag tycker själv, trots flera år av erfarenhet med hemsidesbygge, digital bildhantering och t o m filmskapande, att det finns väldigt mycket man måste hålla koll på. Trösten i all denna frustration är att det faktiskt lossnar ganska snabbt, man brukar kunna hantverket ,helt utan svårigheter, efter att man gjort det en gång eller två.



Jag har haft nöjet att hjälpa en och annan medarbetare i framställandet av PIM-uppgifter, en del har jag lyckats lotsa vidare, andra med inte fullt lika lyckade resultat, och det har varje gång också betytt att jag själv fått tillfälle att lära mig något nytt. Jag fungerar mycket efter devisen; "jag lär mig när jag behöver det" och "det jag inte måste komma ihåg, det glömmer jag snabbt". Därför kan det dröja när jag ska hjälpa någon med PIM (ursäkta dröjesmålet), eftersom jag måste "lista ut det" igen, det var ju så länge sedan jag gjorde det.

I PIM-uppgift 3 fick vi skolledare i uppgift att göra en film/presentation med bilder och två olika ljudfiler, en musikfil och en berättarröstfil (likt den i vanliga PIM). Det hade jag aldrig gjort förut. Rent tekniskt gav det mig en del huvudbry, innan jag kom på hur jag skulle hantera det, men mest var det uppgiftens innehåll som tog tid. Vi skulle nämligen presentera våra respektive skolors visioner. Jag hade hört om begränsningarna i form av 12 Mb och vet att jag har en tendens att göra lite för mycket. Så blev det så klart också den här gången. Jag fick banta ner det rätt rejält, så mycket att jag är rädd att en del av visionen inte kom med. I vilket fall, det mesta är där, filen blev inte större än 8 Mb och bevisen för min PIM-kompetens finns i säkert förvar (men inte riktigt godkänt än;) i min professionsportfolio (var annars?).

Ta en titt på visionen!

Inlägget kan ses som en liten påminnelse till alla er medarbetare Gunnesboskolan som ännu inte börjat fundera på sista uppgiften, gör det! Snart! Ungefär 14 dagar innan seminarierna kör igång, senare delen av april, bör ni ha skickat in era uppgifter. Se det mindre som en press att prestera, mer som ett stimulerande lärande, något du kan ha mycket nytta av i så väl din undervisning som i ditt privata liv. Väldigt mycket av "familjefotoalbumet" kommer i framtiden att vara digitalt och internetbaserat.

Ta en titt i mina fotoalbum!

PIM-uppgift 4 för skolledare handlar om Planera och Lärresurser; jag ser fram emot att få sätta tänderna i Excel, ett program jag hittills skytt som pesten, för att jag upplevt det som så ohanterbart och obegripligt. Nytt lärande, livslångt lärande. Tänk om vi lyckas med att få alla medarbetare att erövra 3 stjärnor i PIM! Vilken kompetenshöjning!! Med vilja, uthållighet och rätt handledning ska vi nå dit. Var inte rädd att fråga om du kör fast. I alla fall jag, har inga som helst spärrar vad gäller dumma frågor, jag har ställt dem själv och gör det ibland fortfarande, fråga Jonas.

Om två år, när PIM Lund är klart, ska Gunnesboskolan så klart inte bara framstå som den "första skolan" utan också som den som har flest medarbetare i nivå 3, minst. Det är ju tillåtet att gå vidare och erhålla stjärna 4 och 5 också. Vem antar utmaningen!?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

Läste MacWorld på nätet i kväll om den typiske Macanvändaren och hur han/hon ofta fungerar (typiskt värdelöst och ganska ovetenskapligt vetande, eller hur? Men lite kul...). Macanvändare kan oftare sägas:

• vara perfektionister
• använda bärbara datorer
• bleka sina tänder
• äga combibil
• betala för nedladdad musik
• dricka "kaffe" på Starbucks
• bry sig om "gröna" produkter och miljön
• äga hybridbilar
• köpa fem par gympadojor om året

5 av 9 kan jag i alla fall ställa upp på; en svag dragning åt perfektionisthållet, bärbar dator, javisst, combi, självklart, visst betalar jag för min nedladdade musik och visst bryr jag mig om "gröna" produkter och miljön; både handlar miljömärkt så ofta jag kan, sopsorterar och komposterar mitt matavfall.

Övriga punkter ligger inte långt bort (undantaget Starbucks); kaffe dricker jag gärna hemma och på skolan, mer sällan på coffeebars, hybridbilarna har än så länge varit för fula och gympadojor köper jag möjligen två par om året. Är man vad man konsumerar? "Hey, I´m a Mac .....I think different." Get a Mac!

Nörd? Vem? Jag? Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

Läste i söndagens DN att två av killarna kring dödsmisshandeln av 16-årige Riccardo Campogiani på Kungsholmen åter är anhållna, för ytterligare en misshandel. Oavsett vad som ligger bakom denna senaste anmälan, känns det anmärkningsvärt att de under rådande omständigheter över huvud taget har möjligheter att vara på platser där sådana situationer kan uppkomma. Var finns de ansvariga vuxna kring dessa ungdomar?

Utan några jämförelser i övrigt, kan jag inte låta bli att dra paralleller och tänka på den skadegörelse vi upplevt på skolan under jul- och nyårshelgen och det moraliska och rättsliga efterspel detta har fått. Hur viktigt det är att vi vuxna reagerar tidigt, konfronterar, stör och oroar och ifrågasätter dåligt uppträdande samt milt men bestämt, tillrättavisar felaktigt beteende. Inte alltid så salutogent, ibland otroligt tjatigt, men nödvändigt!

Det "suger" verkligen att försöka reda upp dylika affärer, suger musten ur en och tar upp massor av dyrbar tid, tid som skulle kunna användas mycket mer konstruktivt. Samtidigt, mitt i bedrövelsen, måste man tänka på det positiva som kan komma ut ur en sådan här situation, att våra ansträngningar ändå är värt något. Kanske har vår envetenhet att "reda ut det här" fått någon eller några att tänka om, kanske har vi markerat tillräckligt, kanske har vi dragit en viktig gräns och på sikt gjort väsentlig skillnad för någon elevs framtid. Jag hoppas det.

Rädd och betänksam blir man också när man, som jag just gjort, sett Uppdrag granskning om unga pojkar i Göteborgsstadsdelen Bergsjön som söker sina ideal och förebilder bland grovt kriminella, för att få synas, få vara Någon och få känna sig delaktiga i en gemenskap.

Låt oss arbeta för att skapa vettiga gemenskaper, både i skolan och på fritiden, som tar vara på unga människors ambitioner, kompetenser och drömmar. Låt oss arbeta för att eliminera nej-svaren (visserligen relativt få, men 3 av 40 är för många) på frågorna om det är kul i skolan eller om det är kul att lära sig något nytt. Hur får vi alla med på roligt-att-lära-sig-vagnen?

Ett spontant och ödmjukt försök till recept:

• Hitta ingångarna till något eleverna redan tycker är intressant
• Finn rätt nivå med uppgifter, läromedel etc, för varje enskild elev
• Skapa balans mellan fakta, reflektion och värdering
• Ha ett stort mått av skapande verksamheter; bild, musik och hantverk
• Skapa samlärande; det är roligt att lära ut
• Feedbacka, feedbacka och feedbacka!

Kommentera och komplettera gärna punktlistan ovan. Prova kommentarfunktionen! För visst är det kul att lära sig något nytt! Nu ska jag PIM:a;D

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

Just klar med skolledar-PIM, uppgift två. Avverkade frågorna inför uppgift tre och fick ta del av själva uppgiften: "en presentation av din skolas eller förskolas vision som en bildberättelse med berättarröst och musik." Kräver sannolikt en del tankearbete, men kanske kan man använda sig av en del redan tänkt (se vision från 2003), tillfoga nytt, omforma, skala av, renodla. Vad är det viktiga? Vad är det skolan ska vara? Vilka är våra ideal och vårt egentliga mål med vår verksamhet?


PIM är genomtänkt på många sätt; ett lärande i det lilla går hand i hand med det lite större. Till synes handlar det om att lära sig det digitala hantverket, men egentligen fungerar det, i alla fall för mig, som en inspiration och tankesmedja kring större pedagogiska sammanhang, som t ex i den här uppgiften, om allt detta som är väsentligast för vår verksamhet av kunskapssyn och värdegrund. Förhoppningsvis får det också många pedagoger att fundera i annorlunda banor i skolvardagens planeringsarbete. Denna perspektivförskjutning och pedagogers "tvingande omtänk" kring pedagogik är kanske de digitala verktygens främsta insats i svensk skola.

Uppgift tre i skolledarpim känns som ett spännande tankearbete och det är utmanande att försöka kommunicera tankarna med bilder, filmer, texter och ljud. Learning by doing - att bygga upp sin drömskola, skapa alla de fantastiska förutsättningar för ett optimalt lärande, med ekonomi, lokaler och pedagogiska verktyg, tiden tillräcklig och med styrdokument utarbetade av elever och pedagoger tillsammans..... mmm;)

Tänk om man skulle sätta samman en sådan vision och sedan låta denna utgöra strävansmålen, de långsiktiga målen för hur man planerar, fördelar resurser, stöder och uppmuntrar medarbetare i riktning mot visionen. En vision som fick bilda riktig vägledning för verksamheten på lång sikt, utan störande moment av politiska lappkast och kommunala organisationsförändringar. En dröm, en vision, ja varför inte?


Nåja, det vara bara en tanke som slog mig....

För bara tre-fyra år sedan, när jag senast hade elever, arbetade vi med en klasshemsida där jag byggde allting från grunden; eleverna reflekterade, skrev och skickade via mail texter till mig och jag klippte och klistrade in deras kommentarer, på reflektionssidor, loggar och annat. På bara några få år har bloggverksamheten byggts ut och blivit ett kraftfullt verktyg för oss i skolan, om vi bara vill. Vill vi så kan vi och då ska vi, eller hur? Så lätt det varit att bara länka från elevernas presentationssidor till varje enskild elevs personliga "tanke-blogg"!

Om bloggens fantastiska möjligheter till textutbyte och elevernas ömsesidiga kommentarer, kan man läsa om på Datorn i undervisningen! Är du intresserad av att ta del av klasshemsidan kan du göra det på 79an!

Om du är intresserad av att starta bloggar för dina elever kan man t ex gå till: http://www.blogg.se/
eller http://www.blogger.com. Svt har dessutom en bra sida för hur man snabbt kommer igång.

Prova svt.se!

"Vi säger ofta att ungdomarna inte läser, men vad gör de på nätet ? De läser och skriver, och det kan vi använda oss av i skolan."

Barn och ungdomar har ett enormt intresse av att kommunicera med varandra, de gör det hela tiden på olika communities. Det är ett tämligen naturligt sätt för många av våra elever att utbyta tankar och idéer via hemsidor och bloggar och det är en möjlighet för oss i skolan som vi inte ska missa, en chans till utveckling av tankar, språk och lärande. Ta den! Det skulle jag gjort!

Nåja, det vara bara en tanke som slog mig....

Jag har en tanke om "demokratiska mötesplatser", som jag planterat hos Elevrådet; vårterminens tävling (med finfina vinster, så klart) kommer att initiera dylika tankar. Wait and see... Idag läste jag en artikel, om hur en forskare och tidigare förskollärare funderat på hur vi möter förskollebarnen med IT, på nygamla webbsidan Leda med IT med följande formulering:

"Vad jag sett är att oftast saknas det en tanke kring var datorn är placerad och i många fall används den väldigt lite, vilket är synd. Ergonomin är givetvis också viktig, både en liten treåring och en storvuxen femåring ska bekvämt kunna jobba vid skärmen. En bra idé är att ha tre stolar framför datorn så att barnen kan sitta tillsammans eller med en vuxen vid datorn."

I konsekvensens namn, likt "vi gör som vi sätter eleverna att göra", tänker jag på våra datorer i personalrummet; visst borde de vara de "hottaste", mest fungerande och mest använda, använda tillsammans (inte minst i dessa PIM-tider), eller hur!?

Jag skulle vilja införa "digitala demokratiska mötesplatser" i vart och ett av våra personalrum, Övre och Nedre, för gemensam och kollektiv kompetensutveckling, platser för samtal och utbyte, av digitala och kanske också mer icke-digitala problemlösningar; att ta del av varandras erfarenheter i PIM, Fronter och andra verktyg vi kan tänkas ha stor nytta av i vår pedagogiska gärning, program för bild- ljud- presentation- och filmbehandling t ex.

Det är härligt att se hur kollegor samtalar, låter sig utmanas och anstränger sig för att uppnå nivåerna i PIM, olikfärgade medaljer pryder stolt brösten på de mest framgångsrika medarbetarna och mindre framgångsrika (hittills!) delar av skolledningen (läs undertecknade delar av densamme) sneglar avundsjukt, men sporras att ta nya tag och vilja mer (nivå fem hägrar!).

Att lära tillsammans är ungefär dubbelt så roligt som att lära ensam; en potent dator och tre stolar är kanske en del av receptet!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...

Bra idé att vägleda till: http://laromedelsrecension.blogspot.com/. Recensera dina läromedel, sprid de goda exemplen och ge en och annan läromedelsproducent skrämselhicka! Tips på pedagogisk litteratur? Kolla Portfoliobiblioteket! på Gunnesboskolans hemsida!

Nätverken, utbytet och bloggarna, visst tillför det något mera, något vi inte hade innan. Många är skeptiska till det som sker i den virtuella världen - Det är bättre att ha samtal "real life"!" - det är någonting som kommer till och som stjäler tid från annat som är viktigare, sägs det. Jag tycker att det är mest berikande... och det "stjäl" absolut inte någon tid för mig, det snarare tillför något till det jag redan gör, men nu bredare, mer nyanserat och roligare. Det finns så otroligt mycket bra idéer därute, som får mig att gå igång ... Här om veckan kom Josefine med tipset på siten Shelfari, en site där man delar bokhylla med varandra, på Lizas blogg hittar jag till Malin som introducerar Bokfemman, ett perfekt tips för vilket sällskap som helst och inte minst i skolan; Låt eleverna välja ut sina fem främsta karaktärer ur böcker, filmer och tv-spel och låt dem motivera varför de t ex bjuder in just dessa till sin middagsbjudning. Kul!

Med all respekt för alla skeptiker, se internet som den möjlighet det är, inte i första hand till de svårigheter som kommer med; salutogent var ordet, inte patogent!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...

Här om dagen intervjuades jag och Jonas om it-satsningar i Lund de senaste åren; hur blev det med IT-avdelningen, IKT-samordningen och Fronter. Samtalet fördes kring ett antal frågor om huruvida vi t ex såg på Fronter. Framöver, förr eller senare, kommer det en dag då Lunds kommun åter ska upphandla en kommunikationsplattform (likt Fronter) och då är det inte säkert att just Fronter är det som matchar kommunens önskemål bäst. Det kan alltså bli en helt annan lösning!

Vad är det då man skulle önska sig, med ett antal år i Fronteranvändande bakom sig? Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att Fronter har varit speciellt angeläget eller attraktivt vare sig för elever eller pedagoger. Det har väl mer haft karaktären av tvång och "gilla läget". Måste det vara så? Jag tänker tanken; ingen behöver tvingas in i vare sig Lunarstorm, Facebook eller You tube. Vad har dessa som är så attraktivt? Kan Fronter lära sig något av dessa?

Jag tror att Fronter främst saknar den omedelbara interaktiviteten, estetiken, smidigheten och möjligheten att skapa egna "kryp-in". Jag har sett alternativa lösningar, t ex på BBI, med alla pedagogiska verktyg och dessutom möjlighet att skapa egna presentationssidor för t ex klasser, grupper eller enskilda elever. Det borde gå att skapa något slags digitala portfolior som elever själva kan administrera, likt en sida i Lunarstorm. Fronterfolket borde ocks snegla rätt mycket mer på bloggvärlden, här har vi/de mycket att hämta, tror jag. En av skolans viktigaste uppgifter är ju att förbereda eleverna för att fungera i ett demokratiskt samhälle, kunna ta del av åsikter och meningar och påverka sina liv. Med dagens, och med största säkerhet och i ännu högre grad också framtidens, samhälle måste medborgare kunna kommunicera via det skrivna ordet. Denna förmåga tränas i allra högsta grad av många ungdomar, varje dag, alldeles frivilligt på internetsiter som MSN, Lunar och My space. Inte alltid med ett språk som en svensklärare skulle önska sig, det medges, men med en hög angelägenhetsgrad och med mening. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om vi lyckades kombinera skolans uppdrag och ungdomars faiblesse för communities!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...

Vad skulle hända om vi satte elever att bedöma varandra inför betygsättning och kollegor och ledningsteam att bedöma varandra inför lönesättning? Tanken slog mig i diskussionerna kring ny ledningsorganisation i BSF Lunds stad. Ett sällsynt "wildcard" i den diskussionen framförde ett förslag som innebar endast två ledningsnivåer, förvaltningschef och ledningsgrupp. Men hur ska förvaltningschefen kunna överblicka, medarbetarsamtala och lönesätta kanske 70 ledare? Möjligen om man organiserade delar av medarbetarsamtalen/lönesamtalen i grupp! Då skulle det röra sig om ett tiotal teamsamtal, som med förberedda frågeställningar fördes mellan medlemmarna i teamet, rörande samarbete, arbetsuppgifter, kompetenser etc. och med starkt fokus på det som är positivt, och det som är utvecklingsbart. Förvaltningschefen satt med och lyssnade in synpunkter från teamets medlemmar och satte därefter lönen på ledarmedarbetarna.

Jag tänkte vidare... Skulle det kunna fungera på samma sätt i arbetslagen? Inför medarbetarsamtal/lönesamtal har varje arbetslag en kollegial diskussion kring hur det fungerar i arbetslaget, vem som gör vad, arbetsuppgifter, kompetenser, samarbetsförmåga, kreativitet, lojalitet etc. Så klart med salutogena förtecken och med konstruktiva förslag till förbättringar. Närmast ansvarig skolledare (bitr rektor/rektor) sitter med i samtalet men har främst en lyssnande roll. Efter individuellt medarbetarsamtal/lönesamtal, som vanligt, sätter skolledaren lön.

Inför betygsättning av eleverna skulle man kunna organisera liknande diskussioner. I det nya sättet att se på kunskapsutveckling framhäver man vikten av självvärdering, att eleven själv är medveten om sin kunskapsutveckling och sina starka och svaga sidor. Ska de då inte också vara delaktiga i att bedöma sig själva? Jag tänker mig en elevgrupp, låt säga 6-8 elever, som i förväg får reflektera kring några frågeställningar som fokuserar lärande, samarbete, kunskaper, arbetsmoral utifrån det som är bra hos varje enskild elev. Läraren sitter med i samtalet, har en låg profil och är främst lyssnande, har kanske därefter ett individuellt samtal med eleven/utvecklingssamtal och sätter därefter i vanlig ordning, ett betyg, troligen med en mer nyanserad bild av eleverna och i tveksamma fall av betygssättning ytterligare ett tillfälle till andras synpunkter.

Lönesättande ledare såväl som betygssättande lärare skulle med ovanstående helt klart få ett bättre underlag för betyg/lön, dock inte heltäckande. Vi skulle alla tränas i verkligt teamtänkande och gruppdynamiken utvecklas betydligt bättre. Så klart kan man också se hinder och svårigheter med en sådan modell, i alla fall kortsiktigt, men långsiktigt skulle det vara ett betydande och viktigt steg mot ökad medvetenhet om de egna förmågorna och hur man ska göra för att utveckla dessa.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...