LedarBloggen

I den enkla metaforen om backpackers vs charterturister anger Fridaskolorna sin vision om en skola med "ansvarstagande, kreativa och skapande individer, med en omvärldsuppfattning som gör att de i framtiden kan delta i de demokratiska processerna i vårt samhälle". Man konstaterar att grunden för en god lärandemiljö är social trygghet och respekt för sina medmänniskor, klasskamrater och pedagoger och i detta finner man också elevernas lust att lära och självkänsla. Man har ambitionen att ha ett gemensamt och salutogent förhållningssätt till elever, kunskap och lärande. Det känns igen, och är också en av anledningarna till varför vi åkte.

Det är detta jag minns starkast, den behagliga miljön och det tillåtande klimatet. Denna målmedvetna strategi att ordna trygga och kreativa lärandemiljöer är avundsvärd och kanske något för oss att ta efter och utveckla. Inte så att vi inte känner igen oss; vi har också mycket trevliga, socialt kompetenta och kreativa elever i vår skola, en fantastisk personalgrupp och det salutogena förhållningssättet är fortfarande en av våra grundpelare. Men kanske är det så att vi måste påminnas, reflektera kring och arbeta med begreppen kontinuerligt och mer systematiskt. Vad innebär det att ha ett salutogent förhållningssätt? Hur visar sig detta i skolvardagen? Hur bemöter vi eleverna, organiserar vi undervisningen, inbjuder vi till elevmedverkan ... etc? Hur ser vi på oss själva; i vilken mån är vi fortfarande kontrollanterna, de allvetande vuxna och från-ovan-betraktande kunskapsspridarna och i vilket mått är vi de mogna, medvetna, coachande och mer samarbetsfokuserade mentorer som den konstruktivistiska skolan kräver? Ser vi våra elever som några som ska dompteras och anpassa sig till ett system, en ordning eller mönster som vi vuxna bestämt eller släpper vi in eleverna att skapa sina egna lärandesituationer, och sitt eget lärande, i samspel med oss vuxna?

Jag är övertygad om att vi är på god väg mot detta sistnämnda. Egentligen en förutsättning för att nå den inre motivation hos eleverna som är essentiell för ett lärande överhuvud taget. 

Delaktigheten är ett annat nyckelbegrepp som jag tydligt fångade upp. Här verkar alla parter delaktiga i skolan, allt i från pedagoger och ledning, till elever och elevers föräldrar, servicepersonal och matbespisningspersonal, enligt konceptet alla ska vara med och skapa och alla har ett pedagogiskt ansvar för alla elever.

Den tredje och kanske viktigaste erfarenheten från Frida är hur man försöker ta tillvara elevers kreativitet. Hur man försöker utveckla upptäckarlusten, variera rummen för lärande ("ibland regnar det klassrummet") och göra eleverna beredda för oförutsedda händelser och ständigt nya problem att lösa.   

Det går emellertid inte att bortse från att detta är en icke-kommunal skola, som tills nu haft rätt annorlunda och olika regler och förutsättningar än vi i den kommunala skolan. Möjligheten att bygga personalgruppen från grunden är få kommunala rektorer förunnat, att löna enligt tariffsystem (lika lön till alla) och att ha totalkontroll (aktiebolag) på ekonomin är bara några exempel. Men visst finns det i mångt och mycket samma förutsättningar och möjligheter att göra på samma sätt i vilken kommunal skola som helst.