Motivation och kontroll
Just hemkommen från en föreläsning av Peter Gärdenfors, på temat Motivation, Kunskap och Förståelse ... och, mer otippat; Kontroll.
Begreppet kontroll har åtminstone jag inte sammankopplat med övriga ovanstående temaord och behandlat ganska styvmoderligt och negativt, sett utifrån statsmakternas, kommunens, skolledares och pedagogers kontroll - men här pratar vi elevens egen kontroll i bemärkelsen sin egen känsla av kompetens. Rätt självklart.
Gärdenfors refererade till Jerome S Bruners tankar om vad som är viktigast för motivation:
- Nyfikenhet
- Känsla av kompetens
- Ömsesidighet
Nyfikenheten föds vi med och den är oerhört stark redan från början. Den hjälper oss framåt, att vi utvecklas och lär oss nya saker. Känsla av kompetens handlar om att ha kontroll över situationen, se mönstren och förstå sammanhangen - också stark från födseln, tänk bara på det lilla barnets "Kan felv!". Har man inte kontroll, känner man att man inte räcker till - tappar man i motivation. Kanske börjar man skolka, stannar hemma eller strular och drar runt för att ses i andra sammanhang. Slutligen ömsesidigheten; vi är sociala varelser som både vill och måste samverka och samarbeta med andra - människan tycker oftast om att göra saker tillsammans.
Med denna vetskap kan man fundera över hur mycket av detta vi lyckas åstadkomma i skolan. Hur duktiga är vi på att väcka eller bibehålla elevers nyfikenhet? Hur kan vi få våra elever att känna kompetens och därmed få kontroll på sin lärandesituation? Hur duktiga är vi på att låta eleverna arbeta med varandra, att ömsesidigt lära varandra?
Peter Gärdenfors förde oss tankemässigt, mest med frågor, mot huvudfrågan; hur kan vi i skolan dra nytta av det informella och spontana lärandet, lärandet som sker av nyfikenhet och ofta tillsammans med kamrater utanför skolan? Eftersom det informella lärandet bland barn och ungdomar ofta karakteriseras som genuint intresse och nyfikenhet bör det finnas något för oss i skolan eftersträvansvärt. Han skissade upp en modell som såg ut ungefär så här:
Med denna vetskap kan man fundera över hur mycket av detta vi lyckas åstadkomma i skolan. Hur duktiga är vi på att väcka eller bibehålla elevers nyfikenhet? Hur kan vi få våra elever att känna kompetens och därmed få kontroll på sin lärandesituation? Hur duktiga är vi på att låta eleverna arbeta med varandra, att ömsesidigt lära varandra?
Peter Gärdenfors förde oss tankemässigt, mest med frågor, mot huvudfrågan; hur kan vi i skolan dra nytta av det informella och spontana lärandet, lärandet som sker av nyfikenhet och ofta tillsammans med kamrater utanför skolan? Eftersom det informella lärandet bland barn och ungdomar ofta karakteriseras som genuint intresse och nyfikenhet bör det finnas något för oss i skolan eftersträvansvärt. Han skissade upp en modell som såg ut ungefär så här:
(Svär inte på att jag fått ihop alla pilar enligt Peters skiss. Var en himla massa pilar ;-P)
Det är nära till hands att tänka på vad John Hattie kommit fram till i sin forskning, något Gärdenfors också refererade till. Begreppen feedback, metakognition och själv- och kamratbedömning är faktorer som, enligt Hattie, har stor effekt på elevers lärande, på elevers inre motivation. Feedback och möjlighet att reflektera över sitt lärande (metakognition) är två delar som vi på Gunnesboskolan har fokuserat väldigt starkt under många år nu, via vår portfolio- och Lära@lära-metodik. Nyfikenheten kan vi underhålla genom att tillämpa en pedagogik som utgår ifrån relevanta problemställningar, nära elevers intressesfärer och med verktyg som är intuitiva för en ung generation. Ömsesidigheten kan vi bli ännu bättre på genom att använda oss av elevers egna energi och nyfikenhet i olika slags elevgrupper och -konstellationer i lärandet och att bjuda in elever att bli mer delaktiga i hela sin lärandeprocess, från planering och genomförande till utvärdering och bedömning.
Slutligen gav Gärdenfors sin bild av vad en god pedagog är:
Slutligen gav Gärdenfors sin bild av vad en god pedagog är:
- någon som har djup ämnesförståelse, dvs som ser mönstren och sammanhangen och som lyckas förmedla detta
- en lärare som ger relevant feedback till eleverna och som använder elevers feedback på undervisningen, till att förbättra sin undervisning
- någon som bäddar för och ger eleverna möjligheter att ha kontroll över sitt lärande, känna sin kompetens
- någon som kan berätta (visa och berätta är klassiska grundbultar i allt lärande)
Detta sista med berättande, var egentligen något Gärdenfors började med, att visa och berätta är klassiska grundbultar i all form av lärande och undervisning och kanske något vi delvis tappat i dagens skola. Å andra sidan antydde Gärdenfors på slutet, och helt kort, att sektorer i dagens samhälle, t ex datorspelsindustrin, bygger mycket av sina produkter på att bygga miljöer, ställa upp problem att lösa och typer att låtsas vara, som till mycket hög grad liknar det gamla berättandet. Det är kanske därför våra elever är så upptagna av datorspelen och det är kanske där vi har något att lära!
Didaktikens verktyg - Peter Gärdenfors
Kommentarer
Trackback
