LedarBloggen

George Martin, musikproducent för Beatles i många år, har blivit hedersdoktor vid Lunds universitet. Han reflekterar i en artikel i Sydsvenskan över Sveriges dominans inom många konstarter, inte minst musikkonsten, och konstaterar att det sannolikt beror på det svenska utbildningssystemet: "Det behövs lärare som kan väcka entusiasm hos eleverna för att man ska få fram duktiga musiker." Han fortsätter: "Vägen till framgång går inte genom att kopiera någon annan utan hitta något eget." Igen ... således inte bara fakta att memorera och förstå, också analysförmåga, tillämpning, värdering och framförallt syntes. George Martin verkar ha koll på Benjamin Bloom!

Inte ens Jan Björklund verkar tycka att det är en bra idé att låta elever bedöma sina lärare med betyg: "En ansvarskännande lärare är inte alltid populär hos alla elever." Mindre risk dock, i just det avseendet; fråga vilken elev som helst, de flesta föredrar en "sträng" lärare, dvs lärare som ställer höga krav, är välplanerad, arbetar systematiskt och följer upp undervisningen på ett adekvat sätt. Rättvis, snäll och kunnig i sitt ämne, är vad många elever skulle säga vara viktiga egenskaper hos en lärare. Lösningsfokuserad, ambitiös, och positiv skulle man kunna lägga till. Den ansvarskännande och "stränge" läraren ligger bra till för ett bra betyg av eleverna, tror jag. Men det är ett dumt förslag av många andra anledningar ....

I debatten om lärares arbetstider, och kvaliteten i undervisningen, kommer SKL:s Agneta Jöhnk till tals i senaste numret av Lärarnas tidning. Fråga: "Men varför denna envisa koppling mellan bättre kvalitet och hur arbetstiden är reglerad? Vi menar att ett lärarkollektiv som träffas ofta har större förutsättningar att utveckla skolan, än lärare som bara ses någon timme i veckan för att alla undervisar eller sitter hemma och jobbar."

Vid frukostbordet, tyst tidningsläsning, P1 och enstaka kommentarer om nyhetsflödet. Ur floran denna morgon uppmärksammas en reklamannons från ett flygbolag:


- Kan man skriva hur som helst i en annons? Borde de inte följa gängse skrivregler? Det är för sorgligt. Inte konstigt att barn skriver som de gör.... Varför kan de inte skriva Stor bokstav?

Språket är som bekant i ständig förändring (och tur är det), främst och snabbast muntligt, men också något långsammare skriftligt. Det vet var och en som tagit del av ungdomars sätt att kommunicera på nätet och i mobiltelefonen; korthuggna meningar, hemmasnickrade förkortningar och diverse onomatopoetiska uttryck, bokstäver som används som bilder i ett slags symbolspråk osv.  

Finns det anledning att förfasa sig över detta? Håller språket på att utarmas och förflackas? I alla fall håller det på att förändras och kanske är det till det sämre. Å andra sidan är det kanske inte alls det. Visst, det är annorlunda, men kanske inte fel för det.

Ibland kan det vara uppfriskande att byta ut ett vanligtvis skeptiskt Varför? mot ett något mer upproriskt Varför inte? Alltid retar det någon ;-D Som denna morgon. <3

Läste i dagens SDS en artikel av Peter Gärdenfors (professor i kognitionsvetenskap vi Lunds universitet) "Skolans struktur tar död på elevernas motivation" och kände stark sympati för framförda synpunkter.

Varför är det den traditionella skolans gamla strukturer, med scheman, lektioner och fyrkantiga läro- och kursplaner som fortfarande idag, 2010, får styra det elever ska lära sig i skolan? Varför låter vi modern vetenskap i så ringa grad bestämma agendan för skolan av idag? Varför är vi på väg tillbaka?

Gärdenfors pekar på några viktiga faktorer, med sitt ursprung hos pedagogen Jerome Bruner,  för att hitta elevernas genuina motivation, det han kallar inre motivation.

• Nyfikenhet - stark från födslen
• Kompetens - framgång föder framgång
• Ömsesidighet - vi är sociala varelser som tycker om att lära tillsammans
• Förståelse - motivation kommer med förståelse

Inre motivation är således den motivation man finner när själva aktiviteten skänker en tillfredsställelse, när man känner att man lärt sig något man har nytta av, när det betalar sig i form av ökad förståelse och vilja att utforska och pröva mer, lära sig mer och utveckla sina kompetenser.

Motsatsen är det vi ofta försätter våra barn och ungdomar i, i skolan och utanför skolan; det Gärdenfors kallar yttre motivation, dvs när man i lärandet styrs av något som i och för sig är värdefullt men inte kopplat till själva aktiviteten. Det kan vara höga poäng på ett prov, betyg pengar eller andra favörer för att man ska anstränga sig för ett högre betyg eller sponsring av ett körkort om man lovar att inte börja röka eller dricka sprit, egentligen rena mutor och inte kopplat till någon förståelse för att man kanske bör studera och förkovra sig för sitt eget välbefinnandes skull.

Debatten om kunskap borde på något sätt mindre handla om att bara repetetivt återge faktabitar, att passivt reproducera kunskapen, memorera kunskapsbitar och mer om att aktivt försöka se mönster, samband och sammanhang - till att uppnå förståelse. När man väl uppnått förståelse har man också möjlighet att tillämpa den nya kunskapen i nya lärandesituationer - man har generaliserat sin kunskap - och kunskapen blir produktiv.

Så nu vet ni, egna barn och elever genom åren, varför jag aldrig lockat med kakor, bullar och godis, pengar eller annat för att öka prestationen och motivationen.

"Om förståelsen sätts i centrum blir det viktigare att klara nya problem än att behärska gamla."

Utvecklande, spännande och framåtsyftande - verkligt lärande.

Läste i dagens Sydsvenskan om Apple och och Steve Jobs och hans sätt att resonera kring marknadsundersökningar. Det är som bekant allmänt känt att Apple, som starkt präglas av vad Steve säger och tycker, inte bryr sig så mycket om vad presumtiva köpare vill ha, eftersom köparen sannolikt inte ens vet vad han/hon vill ha. Man resonerar på ungefär samma sätt som Henry Ford gjorde på sin tid:
- Om jag hade lyssnat på vad mina kunder hade velat ha, hade de sagt en snabbare häst.

Fick häromdagen en kommentar (får man min själ inte var dag, tack för det) till ett tidigare inlägg (RP 10:3 - det är vi) av Mats Gerdau, riksdagsman för Moderaterna, med anledning av vad jag skrev om nya portalparagrafen i nya skollagen. Så här skrev Mats bl a i kommentaren:

"När det gäller forskning och vetenskaplig grund så kan man ju ironisera lite över nationella prov och betyg tidigare. Det finns dock ett enormt starkt stöd för dessa, och ingen forskning som jag känner till som tydligt säger att de är skadliga."

I kommentaren antyder Mats att jag ironiserar (och det gör jag ju till en del ;-), men inte över nationella prov.  Upplägget med nationella prov tycker jag på många sätt är ett bra koncept eftersom de mäter de förmågor eleverna ska utveckla i respektive ämnen, och inte fokuserar detaljkunskaper. Det är frekvensen av mer traditionella memoreringsprov jag ifrågasätter, tillsammans med övriga signaler i den nya skollagen, som jag, och många med mig, tolkar som mer kontroll, stramare och med mer vuxenperspektiv.

Nåväl, om man drar paralleller mellan skolans värld och företagsvärlden (vilket jag vanligtvis ogärna gör) skulle man kunna ifrågasätta vad ett "starkt stöd" betyder. Det är inte vem som helst som gått i skolan och vet-hur-det-ska-vara, det är inte bara elevers föräldrar, inte för-stå-sig-påare i TV-sofforna, ej heller journalister som inte varit inom skolans väggar på decennier eller bordsgrannen på festen som vill ha mer ordning i skolan, som ska styra hur vi pedagoger ska bedriva arbetet i skolan. Det ska styrdokumenten, modern forskning och vi som verkligen arbetar och befinner oss i skolan, göra. 

Kanske kunde vi, likt Henry Ford, säga:
- Om vi hade lyssnat på vad äldre generationers brukare velat ha, hade de sagt en snabbare penna, ett effektivare sudd, kristendomsbok, läsebok, kateder och ris! 

Glad påsk på er alla!

Som ett brev på posten och med anknytning till närmast föregående inlägg (se nedan); visst är det tråkigt. Sydsvenskan, tisdagen den 9 mars 2010 och på ledarplats. Suck. "Varför har skolresultaten försämrats sedan början av 1990-talet?" är frågan. Ökad invandring och segregation, decentralisering (kommunaliseringen) och individualisering (eleverna får klara sig på egen hand) anges som orsaker. Kanske rätt, men sannolikt inte hela sanningen, Bredberg.

Vad har man mätt och i relation till vad? Är måttstocken för gammal, gisten, murken och anfrätt? Är den möjligen finsk? Heter den Pirls, Pisa eller något annat kryptiskt? Kanske är det på sin plats att ta fram en ny, mer adekvat, fräschare och mer tidsenlig måttstock.

I skolan pågår en läranderevolution som inte alla är medvetna om, varken elever, elevers föräldrar, journalister eller ens pedagoger i skolan. Vi borde mäta förståelse, analytisk förmåga, tillämpning och elevers egna värdering, inte enskilda faktadelar, namn, årtal och andra detaljkunskaper. Elever lär, men kanske inte som mest och bäst i skolan och kanske inte som traditionell skola menar att elever borde lära. Elever lär med sikte på en framtid som är komplett annorlunda vår egen på fyrtio-femtitalet. Så klart det blir fel om man då mäter på samma sätt som då.

Rubriker som "Skolfloppen" ondgör och svartmålar svensk skola på ett otäckt och systematiskt sätt. Kritisk granskning i all ära, men släpp också fram de goda exemplen (och då menar jag inte enstaka teaterjippon eller suspekta och publikfriande pedagogiska hugskott) som talar modern pedagogik, djupinlärning och kunskapsmedvetenhet. Ställ det som fortfarande är "förbättringsområden", skandalskolor och misslyckanden mot långsiktiga och genomgripande förändringar av skolan som visat sig framgångsrika. Ingen har något att vinna på att svartmåla skolan, inte eleverna och inte pedagogerna som ofta gör heroiska insatser på klassrumsgolven.

PS Artikeln påtalar dock en viktig sak; efterlysandet av samarbete och samförstånd mellan kommunala och fria skolor. Vi har ett gemensamt uppdrag, vi strävar åt samma håll och vill samma sak; utbilda morgondagens vuxna. Låt oss göra det!

Har länge frågat mig varför skolan far så illa i medierna, varför det skrivs spaltmeter om hur dålig skolan är. Varför skrivs det inte mer om allt det positiva som sker i skolan idag? Vilka har fördel av att svartmåla skolan? Hur har personer som så aggressivt kräver kunskap i skolan lyckats kapa åt sig så mycket av medieutrymmet och varför är lärarkåren så tyst och var är alla skolforskare, som ju faktiskt besitter just kunskaper om lärande, som skulle kunna göra skillnad? Varför är vi i skolan så dåliga på att kommunicera ny forskning, nya arbetsformer och lärande av idag?

Jag känner sällan igen mig i de ofta starkt generaliserande, kraftigt förenklade och sensationshungriga artiklar som publiceras av tidningar, radio och tv. Mindre enskilda problem blåses upp och görs till norm och "skolan i allmänhet", man letar och snokar i fel, brister och tillkortakommanden.

I senaste numret av Pedagogiskt Magasin, PM, får jag svar på en del av dessa frågor i en artikel av frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén, som menar att pressen arbetar efter devisen "allt för en snygg one-liner". Man serverar enkla lösningar på förenklade problem och undviker att ge en mer nyanserad och komplex bild eftersom det kräver både tid och fördjupning. Kanske ligger problemet i att vi medietrötta människor sällan orkar ta del av mer komplexa sammanhang. Är vi inte specialintresserade tar vi oss ofta inte tiden att tränga djupare i ett ämne, vi vill ha förenklingar. Artikelförfattaren ger Jan Björklund mycket av skulden, som levererar just det tidningar vill ha och som därmed tillåtits breda ut sig med en tämligen snedvriden bild av skolverkligheten.

Kanske har skolfolk i gemen, forskare, skolledare och pedagoger, något att lära av skolminister Björklund, när det gäller just detta viktiga att lyckas kommunicera vad skolan av idag vill, gör och varför. Jag har sagt  det förut och säger det igen, vi måste bli bättre på att få ut allt det positiva som ryms i ramen av modern pedagogik, skolvardag á la det tjugonde århundradet och nya lärandemetoder; vi måste bli bättre på att marknadsföra skola. Kanske måste det till mer tillrättalagda och populärvetenskapliga presentationer av skolan, innan vi kan förvänta oss att få gehör för de mer komplexa sammanhangen. I varje enskilt möte med elever, föräldrar och journalister måste vi har "väl på fötterna" och kunna förklara pedagogiken. Det handlar om att kunna motivera, förklara och övertyga, på föräldramöten, i utvecklingssamtal och i alla möten med utanför-skolan-världen.

Låt oss alla ge skolan en ärlig chans att visa vad den går för, vi gör mycket bra.

"Jag jobbar på en kommunal gymnasieskola i Nacka, Young Business Creatives, där alla lärare och elever har varsin dator. Vi har också en del annan teknik som backar upp vårt arbete.

Sömnig söndagmorgon, Sydsvenskan, DN och God Morgon Världen på P1. Läser en artikel i Sydsvenskan om iPhones (och framförallt om App Stores) succéartade framgångar på mobiltelefonimarknaden samtidigt som jag lyssnar på en krönika om iPhone i radion, signerad Ulf Wickbom.

Krönikören ger sin kärleksförklaring till iPhonen, småhånar mobiljättarna Nokia och Ericsson och förundras, ifrågasätter och analyserar storföretagens brist på kreativitet och framhåller Apples geniala multitelefon i allmänhet och dess starkt växande applikationer i synnerhet, många av dem gratis eller till det facila priset av 7 kronor (!). Lyssna på länken:

Blower - Blow real air with your iPhone

 

 

Läser i söndagens DN om Bodil Jönsson och hennes nya bok, uppföljaren till "Tio tankar om tid", "Tio år senare" och med intresse de tankar hon framför; vi håller på att plottra bort våra liv med småaktigheter, via Facebook, Bilddagboken och andra communities, istället för att själva reflektera över sakernas tillstånd. Vi översvämmas av de små detaljerna, i Twitterns ständiga uppdateringar om val av middag, disk och barnbestyr, vad vi klär på oss på morgonen, vad vi äter till frukost och vilka (o)intressanta människor vi småpratar med på stan och kommer, enligt Bodil Jönsson, aldrig till de djupare perspektiven, det verkligt intressanta. En följd av dagens krav på att alltid vara tillgänglig, uppkopplad och nåbar.  Detta bidrar också, allt enligt BJ, också till ett tillstånd av att människor aldrig riktigt anstränger sig, aldrig engagerar sig i något på djupet.

Vidare resonerar hon om tiden, "nu" och "sedan" och vår oförmåga att ta oss tid att längta efter något och av att alltid vilja ha allt genast. Med alla möjligheter kring internet, med informationsflödet och kommunikationssamhället kan det så klart vara på sin plats med frågeställningen; vad händer med oss människor när vi har tillgång till all möjlig kunskap hela tiden.

Det är då förmågan att sovra och prioritera kommer att vara som viktigast. Det är också därför våra styrdokument pekar på vikten av reflektion, anger ämnets inriktning vad gäller förmågor snarare än detaljkunskaperna som ska läras in och lyfter fram betydelsen av att kunna tillämpa, analysera och värdera.

Kanske är det som Bodil Jönsson antyder, att vi har ett evolutionärt uppdrag att lära oss reflektera över våra liv. Att det är människors skyldighet att ge sig den tiden, för att kunna föra mänskligheten framåt. Har vi råd att inte reflektera över våra liv? Har vi råd att låta våra barn, det uppväxande släktet, helt missa denna viktiga del av livet?

Ytterligare argument för vikten av reflektion i lärandet.

  Läser i dagens DN om vikten av att "stå upp ännu mer under krisen". Enligt artikeln är det viktigaste för en chef under kristider att hålla fokus på slutmålet (i den mån det nu finns ett slutmål), att hålla sig till planen och låta de små besluten bli delar av det långsiktiga målet. 

I söndagsnumret av Sydsvenskan fann jag en intressant artikel om internetsajten Wikipedia och dess inflytande, som blir allt större. Det var inte länge sedan, några få år, som merparten av pedagoger i den svenska skolan avrådde elever från att använda Wikipedia som kunskapskälla. Idag tror jag inte att det är så många som lika tvärsäkert kan avråda vetgiriga elever. Visst kan man ta det säkra före det osäkra och hänvisa till Nationalencyklopedin, men jag är inte säker på att eleverna förstår texterna lika bra. Kanske är NE mer trovärdig ... eller?

"I en tid då begrepp som sanning och fakta blivit allt mer relativa är det lätt att se Wikipedia som massornas triumf över den upplysta elitens rätt att definiera vilka erfarenheter och fakta som är viktiga och sanna. (----) Wikipedias popularitet medför en enorm makt över människors sätt att inhämta kunskap. Och med makt följer ansvar."

Med makt följer ansvar, jo visst, men vad är det som säger att den utvalda skaran på NE känner mer ansvar för att vara sanningsenliga än alla dem som i allmänhetens led, med gemensamma erfarenheter, kunskaper och sätt att se verkligheten. Egentligen har väl alla vi andra, med gemensamma insikter, betydligt större möjligheter att få ihop en  nästan helt sann version, i den mån detta nu går. I alla fall betydligt mer genomlyst och från flera olika perspektiv. Det är en smula underligt att vi inte tidigare i samma utsträckning pratar om den maktställning alla skribenter på tidskrifter, uppslagsböcker, i radio- och TV samt, inte minst, alla läromedelsförfattare alltid haft.

Dessutom, med Wikipedia har vi, både vuxna och barn, en betydligt större vaksamhet och beredskap för eventuella felaktigheter eller vinklingar; en inbyggd källkritik, inte oviktigt i dessa informationstider.

Jag säger, heja entusiasterna och idealisterna bakom Wikipedia, internationella delen såväl som den svenska delen. Idealism, deltagande och egetpåtaget ansvar är sällan fel. Heja!

PS. Artikeln var under söndagkvällen föremål för diskussion med känd SDS-medarbetare på Köpenhamnsutflykt och Chick Coreakonsert, men vid frågan om vad en wiki egentligen är, kunde vi  tyvärr inte leverera ett fullständigt svar (även om vi var på rätt väg). Slog senare på natten upp vad en wiki är .... på Wikipedia, så klart ;-D ... och erhöll följande svar:

"En wiki, från det hawaiianska ordet wikiwiki för snabb, är en sökbar webbplats där sidorna enkelt och snabbt kan redigeras av besökarna själva via ett webbgränssnitt. Ändringar publiceras omedelbart, utan att fördröjas av granskningförfaranden. Uppmärkning av länkar, typografi och annan formatering görs antingen med ett speciellt märkspråkHTML, eller genom WYSIWYG-redigering. Med ordet som är enklare ur användarsynvinkel än wiki syftas oftast på en öppen wiki där allmänheten har tillgång och alla besökare hjälps åt att skriva och förbättra sidornas innehåll, men det förekommer även wikier där enbart ett begränsat antal betrodda har möjlighet att skriva, och ibland även läsa. I dessa fall är wikitekniken enbart ett sätt att underlätta kollaborativt utvecklande av en webbplats."

"Ledig tid inte självklart fri" lyder rubriken när jag läser i tidningen om nya tiders gissel i form av att aldrig kunna slappna av och koppla bort arbetet. Det blir allt vanligare att vi håller oss uppkopplade och tillgängliga också när vi är lediga, på helger och på semestrar. För en del människor är detta så klart en stressfaktor av stora mått och då bör man ju vara noga med att stänga av sina kommunikationsmöjligheter med arbetet under sin lediga tid.

För dem som inte störs nämnvärt av att vara tillgängliga i princip dygnet runt, är det endast arbetsbesparande. Istället för att ha hundratals mail att ta hand om när man kommer tillbaka, kan man beta av dem lugnt och metodiskt i hängmattan, under parasollet eller i båten. Vad är det för fel med det? För en del helt fel, för andra helt rätt.

Det är en fråga om personlighet, tror jag. Om man hela tiden har "kontoret på fickan" har man det sannolikt för att man tycker att det underlättar ens arbete. Så är det för mig; om jag kan vara tillgänglig också på tider när jag egentligen inte arbetar, kan det i många sammanhang faktiskt göra att min egentliga arbetstid blir kortare eller underlättas. En snabbt besvarad eller bemött fråga kan mota mycket övrigt i form av följdfrågor, ytterligare undringar eller tveksamheter.

Ordet tillgänglighet återkommer i sådana här sammanhang, i medarbetarfrågor i allmänhet och i ledarskapsfrågor i synnerhet, som vore det en dygd. Det är det så klart inte. Men, nio-till-fem-tiden är förbi. Inget modernt arbete kan idag skötas bara på arbetstid, allra minst en lärartjänst. Vi har sedan länge vant oss vid att sköta en del av jobbet på hemmaplan, med den sk förtoendetiden som är två timmar om dagen, sammanlagt 10,5 timmar i veckan.

Min arbetstid har aldrig varit reglerad till endast den arbetsförlagda och stipulerade tiden vi har i skolan, det har alltid spillt över på "fritiden", ofta också över den del som jag förväntades göra på förtroendearbetstid. Som skolledare räcker inte heller tiden för att göra ett rimligt bra jobb. Har redan reducerat min semester med en vecka p g a rekryteringar inför nästa termin. Via siten offentligajobb.se kan jag sköta en hel del av rekryteringen på hemmaplan (om jag vill det); läsa ansökningar, sortera och jämföra, värdera vad som är relevant att syna närmare och vilka som inte är lika intressanta.
Intervjuerna sköter jag dock helst på ordinarie arbetstid och i skolans lokaler;-D Det blir några semesterdagar ....

Den moderna tekniken har onekligen förändrat våra arbetsvanor, det mesta till det bättre. Tekniken har förändrat både tid och rum, det är lätt att fritid blir arbete, men i rimlighetens namn också att en del av arbetet blir fritid (vi nöjessurfar, sköter både det ena och andra av privata ärenden via nätet, på arbetstid etc). Det är en förmån att i så stor utsträckning kunna styra sin arbetstid själv, som vi kan i skolan. I alla fall jag trivs med att gränserna för arbete och fritid suddats ut och jag kommer att fortsätta med att vara tillgänglig, på mobilen och på mailen, dygnet runt, året om. Det är avkopplande för mig, att vara uppdaterad, också på semestern.

Förslaget till ny skollag är här, några månader att remissa och fundera, kritisera och kanske ändra. Men vad innebär den nya skollagen? Vilka förändringar? Förbättringar? Försämringar? Nyckelorden "för kunskap, valfrihet och trygghet" ska antyda vad det handlar om. Men vad betyder det egentligen? Låt oss se.

• "... föräldrar med barn i behov av särskilt stöd ska kunna överklaga en rektors åtgärdsbeslut om de anser att barnet inte får sådant stöd det behöver." (DN)

Åtgärdsprogram upprättas av skolan de gånger elever uppmärksammas för att de riskerar att inte uppnå målen, av olika anledningar; koncentrationssvårigheter, tal- och språksvårigheter eller psykosociala besvär. Rektor är ansvarig för att elevers behov utreds och att åtgärder sätts in. I praktiken är det lärare som vanligtvis upprättar åtgärdsprogrammen, helst i samarbete med elev och elevs föräldrar, men det är rektor som är ansvarig. Eleven och föräldrarna kommer nu alltså att få möjlighet att överklaga åtgärdsprogrammet. Slutsatsen för mig blir; det blir ännu viktigare att åtgärdsprogrammen upprättas i samförstånd, med föräldrars och elevs medskapande.

• "Skolplikten förlängs med ett år, till 17 års ålder, för de elever som inte klarar godkänt i grundskolan. Tanken är inte att eleven ska gå om sista årskursen, utan att man ska få specialsydd undervisning under extraåret som bör sättas in så tidigt som möjligt, helst redan i årskurs tre." (DN)

Grundskolan får en lagstadgad skyldighet att följa upp elever som inte uppnår målen. Individuella programmen på gymnasieskolorna sväller, grundskolan ska ta hand om sina egna problem, eller? Men en inte helt orealistisk idé, med tanke på att många barn och ungdomar befinner sig på så olika nivåer, rent mognadsmässigt. Har dock mina betänkligheter, ser en uppenbar fara med att det blir ett "uppsamlingsår" på slutet, ett tionde skolår och inte ett extraår när det som bäst behövs, kanske i årskurs 6.

• "Rätten till befrielse från obligatorisk undervisning på lektioner i exempelvis idrott, sex- och samlevnad eller simskola avskaffas generellt. Alla elever, även invandrarflickor har enligt lagförslaget rätt, och skyldighet, att delta i alla ämnen." (DN)

Vad blir rättighet och vad blir skyldighet? Ska vi tvinga tjejer från kulturer i den muslimska världen, att ha simundervisning som alla andra? Ja och nej, kanske inte tillsammans med alla andra, men möjligheter att delta i denna undervisning med en begränsad grupp, kanske bara tjejer och kanske bara tjejer från samma kultur. Jag köper!

• "Skolinspektionen ska ges större befogenheter att ingripa mot skolor som missköter sig." (DN)

Absolut.

• "Skolorna måste ha studie- och yrkesvägledare." (DN)

Givetvis.

• " ... ska det inte längre vara möjligt för gymnasieelever att läsa upp sina godkända betyg på Komvux." (DN)

Ett av de mer kontroversiella förslagen, inte särkilt välmenande eller positivt. Varför skulle man inte satsa på elever som , visserligen sent, kommer till insikt om studiers nödvändigheter för att uppnå resultat här i livet? Är inte denna del av skollagsförslaget bara väldigt exkluderande? Alla borde ha chans till både en andra och kanske t o m en tredje chans!

• "Undervisning av religiös förkunnelsekaraktär blir förbjudet." (DN)

Självklart och redan förbjudet i nuvarande läroplaner!

• "Det ska inte längre vara tillåtet att slippa sexualundervisning eller idrott i skolan." (Aftonbladet)

Ytterligare ett kontroversiellt förslag, men kanske inte så uppseendeväckande om man betänker att undervisningen i sexualkunskap respektive idrott, i de delar som kan vara problematiska för vissa av våra invandrargrupper, kan ordnas på ett tillfredsställande sätt för alla. Det kan handla om att ha sexualundervisning i mindre grupper, flickor för sig och pojkar för sig eller ännu tydligare med flickor och pojkar i mindre gupper och med samma etniska och kulturella hemvist.

• "Samma regler ska i så stor utsträckning som möjligt gälla för såväl kommunala skolor som friskolor." (Aftonbladet)

Äntligen!

• "Elever som stör eller som beter sig olämpligt ska kunna stängas av." (Aftonbladet)

Avstängning, exkludering och/eller konfrontation som lösningar på problem bör behandlas med sparsamhet. Det finns ingen riktigt bra anledning att stänga av en elev, om man gjort allt det man kan göra innan man hamnar i en dylik situation, vanligtvis. Naturligtvis kan jag se att det säkert finns situationer som behöver sådana åtgärder, jag har själv i egenskap av rektor använt mig av möjligheten. En avstängning, men ändå inte; i samförstånd med elev och elevs förälder beslutar vi, för allas bästa, att eleven i fråga stannar hemma under en period. Samförståndet räcker långt ....

En ny skollag är rätt genomgripande och här dras riktlinjer upp för framtiden, handlar mycket om vägval av förhållningssätt... låt oss inte hamna i konfrontation, unga mot vuxna, mer kontroll och vuxet mästrande. En ny skollag bör vila mer på samförstånd, konsensus och en förtåelse för unga människors sätt att vara, tänka och handla. Låt oss åtminstone försöka hänga med ...

Citaten är tagna från dels en artikel i DN, dels en artikel i Aftonbladet, den 15 juni 2009.

Läs artikeln i DN!
Läs artikeln i Aftonbladet!

Läste för någon dag sedan i tidningen om röstplikt. I en insändare förespråkades detta och det nämndes om t ex Luxenburgs höga valdeltagande, just p g a detta. Poängen med röstplikt är naturligtvis att få tyngd i den demokratiska processen, att valen faktiskt betyder något och att resultaten har bred förankring i folkmassorna. Det kan man kanske inte hävda vid ett 43% valdeltagande...

Gav mig anledning att reflektera över frågan eftersom jag var inblandad i valmaskineriet förra veckan. I uppgiften som valförättare noterade jag många väljare, äldre såväl som yngre, som efter proceduren kände sig påtagligt nöjda med sig själva när de lämnade vallokalen efter väl förrättat ärende, med orden:

- Jaha, då har man gjort sin medborgerliga plikt igen!

Plikt ja visst, lika med skyldighet, men också en medborgerlig rättighet, något kanske färre med automatik tänker på. Jag tycker att det är synd att man främst ser det som en plikt och inte som en självklar rättighet, som man naturligtvis ska utnyttja. Vi har en gång i tiden kämpat oss till de rättigheter vi idag har av att säga vår mening, påverka utvecklingen och avlämna vårt lilla bidrag till helheten. Våra mormödrar och farfädrar, bara två generationer bort, har levt i ett svenskt samhälle där medborgerliga rättigheter, rösträtt och social likvärdighet ingalunda var något självklart. Idag räknar vi med dessa rättigheter så självklart att det känns nästan urholkat. Vad händer om det inte är lika självklart en dag?

Kanske borde vi satsa på att få folk att inse att det faktiskt i första hand är en rättighet som vi borde värdesätta och förvalta bättre. Den processen börjar i skolan. Genom att organisera en undervisning och en skolmiljö som inbjuder eleverna till att ta stort eget ansvar, tillåta dem att vara med och bestämma och ge dem svängrum resursmässigt.

Då kommer engagemanget automatiskt, lusten och viljan att göra sin röst hörd följer med och vi kan sluta att tala om plikt då det gäller att uttrycka sina åsikter. Det är en medborgerlig rättighet och att säga sin mening är angeläget för var och en, om man ges möjligheten.

Aldrig har så många, så lätt och snabbt nått så många, med sina åsikter, politiska tankar och idéer, som idag. Kanske har vi aldrig varit närmre en direkt demokrati än idag, via ett sinnrikt nätverk av kommunikation. Gutenberg och hans boktryckarkonst på 1400-talet betydde ett avgörande tekniskt framsteg för människor att sprida sina idéer. Med internet idag ökar den möjligheten tusenfalt. Så klart betyder det något för demokratin, när människors möjligheter att påverka och engagera sig ökar på det sättet.

Det är sannolikt ingen tillfällighet att vi i Sverige, med en lång tradition av ett demokratiskt samhälle, också legat väl framme när det gäller antalet uppkpplade hushåll. Idag befinner vi oss inte längre på pallplats (det gör å andra sidan Grönland lite orättvist), men strax därunder, på en hedrande sjunde plats efter Norge, Island, Finland, Nederländerna, Kanada och Grönland, som sagt;-) Bloggosfären har också på kort tid bidragit till att skaka om i den politiska världen, ställt till med en hel del oreda och tvingat etablerade politiker att överväga sina beslut. Kanske är det denna nya och breda politiska ventil som ska rädda oss från ökat politikerförakt och ge det politiska engagemanget en rejäl knuff framåt? Kanske står vi inför, eller är mitt uppe i, ett politiskt paradigmskifte?!

Kanske är det också här vi har en möjlighet att få med våra elever på deltagande- och påverkansvagnen, att få dem engagerade i samhällsbyggandet och ta ansvar för vår framtid och kanske tänka på något annat än ett fritt internet, fri nedladdning och största möjliga anonymitet på nätet.

Med tidsenliga verktyg, bärbart, trådlöst och uppkopplat, och med bloggen som en allt mer accepterad och använd metod att redovisa sina åsikter, finns det väl egentligen ingenting att tveka över; låt oss så snabbt som möjligt anpassa oss till denna nya sköna värld;-D

Det gör skillnad, vilken lärare man har. Än en gång har man fastställt detta i vetenskapliga undersökningar, denna gång av Elisabeth Frank vid Högskolan i Kalmar.

"... – visst är det betydelsefullt att eleverna känner sig trygga i klassen och att föräldrarna är delaktiga i skolarbetet. Men egentligen är det inte dessa faktorer som kan förklara skillnader i hur bra eleverna presterar. I själva verket är det lärarens kompetens som ligger bakom, och som således är den faktor som har betydelse i sammanhanget."

Elisabeth Frank drar fram en del punkter, betydelsefulla för elevers lärande, bl a klassrumsklimat, samverkan med elevernas föräldrar och, sist men inte minst, lärarkompetensen. Vad innebär då detta med lärarkompetens? Vad är en duktig lärare? Hur är en kompetent pedagog? Vad är det som gör skillnad?

Så här skrev jag om detta, för ett antal år sedan. Jag tycker att det gäller fortfarande;-)

"Att leda barn och ungdomar handlar för mig främst om att vara ett gott föredöme och att organisera arbetet på ett för eleverna optimalt sätt.

Rätt mycket av lärarrollen har förändrats de senaste 20-30 åren och tur är det, för mig! Jag tror nämligen inte att jag skulle blivit lärare om jag tvingats ta rollen som den "gamla auktoritära" och allvetande läraren. Det passar mig sällsynt dåligt att arbeta i en så utpräglad envägskommunikation som det ofta innebar att undervisa på, låt säga 50-60-talet och tidigare.

Rollen som den handledande läraren, den som strukturerar arbetet och skapar förutsättningar för elevernas egna aktiva lärande, passar mig mycket bättre. Det är i dialogen med eleverna som jag finner dynamiken i det här yrket!

Men vad är viktigast? Är det mitt sätt att vara, tänka och handla som föredöme eller min förmåga att organisera arbetet? Kanske går det inte att bedöma vad som är mest väsentligt, troligen är båda lika nödvändiga och kanske finns det ytterligare variabler som borde vara med här, men för själva ledarskapet i lärarprofessionen tror jag att jag begränsar det till dessa två.

Att vara ett gott föredöme

Men vad ingår då i att vara ett gott föredöme? Jag tror att det främst handlar om att visa eleverna

• intresse
• öppenhet
• respekt
• egen lust att hela tiden vilja veta mer

Det handlar om det stödjande sättet att leda arbetet, att arbeta tillsammans med eleverna, mot ett gemensamt mål; att handleda, navigera, hjälpa till att sålla i materialet etc. Det innebär att visa entusiasm för arbete och kunskap, att det är roligt att arbeta och att lära sig mer, att vara drivande och aktiverande. Det handlar kanske mindre om att i varje givet ögonblick veta det exakta svaret och mer om att visa på processen hur vi vuxna ofta gör för att lösa problem, ta reda på saker eller skapa oss en uppfattning om något; nämligen att vi använder gamla kunskaper, antar och gissar, gör rimlighetskalkyler och fogar ny kunskap till gammal och hamnar på ungefär "rätt svar". Man för helt enkelt resonemang med sig själv, och eleverna, i klassrummet:

"Jag har inte det exakta svaret på din fråga, men jag gissar att det är så här, eftersom jag vet att det i ett annat sammanhang var det så här och det liknar vårt problem eller din frågeställning ... Dessutom vet vi ju tillsammans efter förra arbetsområdet att ... Vad tror ni att det har för betydelse i det här sammanhanget?"

Det betyder att man, mitt i det professionella, också vågar visa sig som den människa man är, att man vågar vara personlig utan att bli alltför privat. Jag tycker att man i så många sammanhang som det är lämpligt bör ta till egna erfarenheter; relatera till saker man gjort, människor man träffat, dilemman man ställts inför och tankar man har om etik, rättvisa, livsfrågor etc.

Det betyder också att t ex "fiska efter" sådant som eleverna har special-kunskaper om, dels att visa sig intresserad av att lära nytt själv och dels att ge eleverna bekräftelse på sin kunskap. Det är ett sätt att respektera eleverna, att se deras värde och vad de har av tillgångar, att visa att de betyder något, är något.

Respekt består också i att vara lyhörd för vad elever har att säga och att ofta låta deras åsikter ha ett direkt avgörande för hur man hanterar en situation, för hur man lägger upp ett arbete och/eller beslutar i olika frågor.

Att organisera arbetet

Den andra delen är av mer teknisk karaktär; hur man lägger upp och organiserar elevernas lärande. Här tror jag att det främst handlar om

• struktur
• konsekvens
• tydliga instruktioner
• uppföljning och uthållighet
• målmedvetenhet
• individ- och gruppkännedom

I grunden ligger en ambition att skapa en så hög elevaktivitet som möjligt, att använda elevernas egna förmågor att samtala och utbyta tankar och idéer, att skapa en så "lärande miljö" som möjligt och att utmana elevernas tänkande, att skapa det flerstämmiga klassrummet.

Det innebär för mig t ex att jag försöker att tänka på att inte själv "föreläsa" för mycket, utan mer frekvent lämna över initiativet till elevernas egna tänkande och erfarenhetsutbyte och att utgå från problem snarare än klara fakta.

Struktur i skolvardagen innebär att eleverna kan känna igen sig och känna trygghet i sitt lärande. Att det finns tydliga ramar, innanför vilket det finns nödvändigt frirum och kreativitet. Vi behöver skapa rutiner och vanor i skolarbete, utan att ruta in det totalt. Konsekvens betyder för mig "röd tråd" och uppföljning av det man startar, att man löper linan ut, att man gör färdigt. Detta kräver i sin tur en viss förmåga att se "visionen", målet där borta i fjärran och uthålligheten att dels hålla kursen och dels styrfarten samt att kunna förmedla detta till eleverna: "Här är vi nu, vi ska dit."

Tydligheten vad gäller instruktioner handlar om att presentera både helheten och delarna och att i bearbetandet av delarna ständigt relatera till helheten. Syften, mål och motivation är också begrepp som måste vara allestädes närvarande. Det handlar mycket om att presentera instruktioner på ett känt sätt och för flera sinnen; både muntligt och skriftligt och med en tydlig motivering till varför vi ska göra detta.

En verksamhet utan utstakade mål blir lätt meningslös, detta gäller våra elevers skolarbeten i högsta grad. Min roll som ledare är till stora delar att visa på de nationella styrdokumenten, tillsammans forma gruppens mål och slutligen hjälpa eleverna med de individuella målen.

Slutligen är kännedomen om varje enskild individs sätt att vara, tänka och agera mycket viktig; det gäller att få individerna att "passa ihop", dra åt samma håll och/eller att ge varandra kompletterande feedback. Vikten av att kunna "känna av" en grupp och dess deltagare kan inte nog understrykas.

Vilken sorts ledare vill jag att mina elever ska se i mig?

Jag hoppas att de ser en person som har ett självklart ledarskap, som leder, för-delar och organiserar arbetet i skolan, en person som rättvist och konsekvent tillrättavisar mindre lämpligt uppträdande, som initierar samtal, frågeställningar och diskussioner med för eleverna meningsfullt innehåll, som har en ton och grundinställning som hela tiden visar på empati, förståelse och demokratiskt sätt att vara, som är glad, nyfiken, positiv och "lärande" större delen av tiden, som är konsekvent i sitt handlande och i sitt sätt att reagera på elevers handlande, en person som har humor och kan skoja med eleverna samtidigt som den själv-klara respekten för ledaren bibehålls och en ledare som i hela sin framtoning lyfter fram kunskap och lärande.

Men jag vill också att de ska se människan bakom lärar- och ledarrollen, se att jag inte bara är ledare i ett klassrum utan att jag också är medmänniska, en vuxen som de kan känna förtroende för, samtala med och fråga till råds utan att riskera något. Kort sagt, någon att lära av, efterlikna och följa.

Har vi ett viktigt uppdrag eller har vi ett viktigt uppdrag??"

 

Som sagt, det gäller nog fortfarande... i alla fall för mig. Studiebegåvning, enligt Frank, betyder en del, men läraren i klassrummet betyder mer. Jag tror hon har alldeles rätt.

 

Läser i tidningen om Googles nya webbläsare, Chrome, en riktig fantom, med en hastighet som betecknas som hypersnabb. Chrome är inte bara snabb, den är sällsynt stabil också, med sina separata webbfönster, båda sakerna förutsättningar för det som är den riktigt stora skillnaden för framtiden; en webbläsare som kan hantera alla de program vi i fortsättningen endast har tillgängliga i cyberrymden i stället för på den egna datorn.

Med nätprogrammen ökar också oberoendet och valmöjligheterna. Vi kan i en framtid sannolikt sätta ihop våra egna "profiler" med mängder av alternativ "där ute" eller snarare "där uppe", i molnet. Vi kan då glömma alla tröga IT-avdelningar som nischat sig mot allt smalare koncept (för att få ekonomi i det) och som begränsat utbudet till ett minimum och tvingat användare till en speciell lösning och betala för denna vare sig man använder sig av den eller ej.

I artikeln antyder man att vi med största säkerhet bara är i början av en utveckling som innebär allt mer av applikationer på nätet snarare än i varje enskid dator. Det betyder att man kan bygga datorer som kan använda sina muskler för något annat än lagring av utrymmeskrävande programvara. Har sagt det förut, säger det igen; ge oss svängrum att köpa trådlöst, bärbart och nätbaserad programvara och lagringsutrymme. Det är så vi vill ha det och det är det vi vill betala för. Ingenting annat.

Läs mer om Google Chrome; "Google Chrome är en webbläsare som kombinerar minimalistisk design med sofistikerad teknik för att göra webben snabbare, enklare och säkrare.



Finns dock en liten hake; bara för Windows... än så länge. "Google Chrome för Mac håller på att utvecklas och ett teknikerteam arbetar hårt för att du ska kunna få tillgång till det så snart som möjligt."

I dagens DN läser jag om vilka saker och företeelser som gör oss mest irriterade på våra arbetsplatser. Rankingen är följande:

• Långa meningslösa möten - Känner inte att vi har några meningslösa möten, möjligen en del som utmanar tålamodet genom att alla måste komma till tals, även då man bara upprepar samma sak som föregånde talare.

• Dåligt uppförande - Extremt sällsynt bland medarbetare på skolan. Jag tycker att vi ofta har en mogen, förstående och återhållsam ton gentemot varandra, vilket sannolikt gagnar den konstruktiva och salutogena inställning vi försöker hålla i vardagssamtalet.

• Fel temperatur - Fråga mig nu i slutet av maj - inga problem! Kom igen i januari, en kall måndagmorgon, efter en långhelg .. tredubbla tröjor och "det var väl f-n att de aldrig kan få ordning på värmesystemet!"

• Brist på stöd - Tror de flesta känner stöd i kollegiet, hoppas att jag som skolledare kan vara till något stöd när det behövs. Brist på stöd för elevernas lärande är det ständigt, kan det någonsin bli tillräckligt?

• Arbetsplatspolitik -  I tider av nedskärningar och hårda effektivitetskrav är det särskilt svårt att balansera verksamhetens bästa med arbetsmiljömässiga krav. Men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre.

• Dödtid vid skrivaren - Inget stort problem - dessutom roliga tidningsnotiser på väggen runt kopieringsmaskinen att läsa under tiden. Vem bryr sig om väntetid ...?

• Folk som kommer oförberedda till möten - Oförlåtligt! Skärpning!

• Bristande teknik - Think different! Get a Mac! No problem!

• Att folk inte är miljövänliga - Irriterar sällan mig, men slöseri och ovarsamhet med skolans materiel kan göra mig riktigt arg.

• Nitiska chefer - Who? Me?

I en tidningsartikel i fredagens DN resonerades det kring den moderna människans växande problem vad gäller att hantera ett starkt ökande informationsflöde; försöka att ta in allt, sortera och kategorisera, i den egna hjärnan och/eller med diverse olika verktyg och dataprogram.

I en bok, Distraction. The Erosion of Attention and the Coming Dark Age, beskriver den amerikanska författaren Maggie Jackson hur en genomsnittlig tjänsteman i sitt dagliga arbete skiftar fokus var tredje minut (antagligen inte några problem för varje skolmänniska att känna igen sig), för att det krävs av jobbet. Författaren menar vidare att den mänskliga hjärnan, som är oerhört anpassningsbar, riskerar att förändras i grunden av våra nya levnadsvanor. (Det är väl det man anar varje gång man försöker förstå sina tonåringar med läxläsning framför en TV-såpa och med iPod-lurar i öronen, samtidigt).

Nyhetsvärdet i artikeln var att det nu finns avancerade program som kan liknas vid en hjälp- eller extrahjärna för mänskligheten. (Är inte datorn redan det?) Men är det verkligen det vi behöver? Är det önskvärt eller eftersträvansvärt? Varför belasta hjärnan med informationsbitar när de sällan är mer än två klick bort? Varför lägga ner möda på att komma ihåg faktabitar?

Svenska stressforskare, bl a Helena Westerberg säger så klokt så här: