LedarBloggen

Läser i söndagens DN om Bodil Jönsson och hennes nya bok, uppföljaren till "Tio tankar om tid", "Tio år senare" och med intresse de tankar hon framför; vi håller på att plottra bort våra liv med småaktigheter, via Facebook, Bilddagboken och andra communities, istället för att själva reflektera över sakernas tillstånd. Vi översvämmas av de små detaljerna, i Twitterns ständiga uppdateringar om val av middag, disk och barnbestyr, vad vi klär på oss på morgonen, vad vi äter till frukost och vilka (o)intressanta människor vi småpratar med på stan och kommer, enligt Bodil Jönsson, aldrig till de djupare perspektiven, det verkligt intressanta. En följd av dagens krav på att alltid vara tillgänglig, uppkopplad och nåbar.  Detta bidrar också, allt enligt BJ, också till ett tillstånd av att människor aldrig riktigt anstränger sig, aldrig engagerar sig i något på djupet.

Vidare resonerar hon om tiden, "nu" och "sedan" och vår oförmåga att ta oss tid att längta efter något och av att alltid vilja ha allt genast. Med alla möjligheter kring internet, med informationsflödet och kommunikationssamhället kan det så klart vara på sin plats med frågeställningen; vad händer med oss människor när vi har tillgång till all möjlig kunskap hela tiden.

Det är då förmågan att sovra och prioritera kommer att vara som viktigast. Det är också därför våra styrdokument pekar på vikten av reflektion, anger ämnets inriktning vad gäller förmågor snarare än detaljkunskaperna som ska läras in och lyfter fram betydelsen av att kunna tillämpa, analysera och värdera.

Kanske är det som Bodil Jönsson antyder, att vi har ett evolutionärt uppdrag att lära oss reflektera över våra liv. Att det är människors skyldighet att ge sig den tiden, för att kunna föra mänskligheten framåt. Har vi råd att inte reflektera över våra liv? Har vi råd att låta våra barn, det uppväxande släktet, helt missa denna viktiga del av livet?

Ytterligare argument för vikten av reflektion i lärandet.