Rektors roll

Denna decentraliseringsprocess har på senare år ifrågasatts tämligen rejält. Man pratar idag om två olika framtida inriktningar; mångfaldsmodellen eller likvärdighetsmodellen. Å ena sidan är det viktigt att ha en likvärdig skola och därmed en gemensam huvudman, staten. Å andra sidan är det lika viktigt att man regionalt och lokalt, med mångfald, kan ge rektorer och pedagoger visst friutrymme att anpassa sin undervisning till den egna regionen, kommunen eller skolan.
Men hur klokt är det egentligen att ha en statlig uppdragsgivare, men kommunala krafter som ska förse oss med de medel som behövs för att uppnå de av staten uppsatta målen. Kan vi ha det så i längden, behöver vi kanske välja ... eller inte? Jag velar ....
Och var hamnar rektor i allt detta? Vilken är rektors viktigaste roll; att se till att eleverna uppnår de statliga läro- och kursplanemålen eller att hålla den kommunala budgeten?
Jag velar igen ....
Ljudglimtar

Kvalitetsdialog


Har ägnat merparten av dagen åt att titta tillbaka på läsåret 2009/10, först i vår s k kvalitetsdialog där vi skärskådat kvalitetsredovisningarna 2010 (med utvecklingsledarna), sedan med att läsa redovisningen av vårens portfolioenkät till föräldrarna och sist åt att reflektera över de resultat årets LUNK-enkät (Lunds ungdomsenkät) visar.
Mycket av det vi gör i skolan idag håller hög kvalitet, det kan vi själva konstatera och det får vi också mycket beröm för, både från förvaltningshåll, föräldrahåll och från gäster som besöker skolan. Vi är duktiga på många områden, ligger ofta i framkant och är ivriga att ta till oss nyheter.
Ändå blir jag lite nedstämd och bekymrad när jag tar del av diverse utvärderingar och enkätresultat; LUNKen visar på ett knappt medelmåttigt resultat (jämfört med andra skolor i Lunds stad) vad gäller elevers upplevelse hur de främst får veta hur det går för dem i skolan; via IUP:n, utvecklingssamtalet, andra samtal med läraren, skriftliga omdömen eller annat sätt, typ loggböcker, kamratrespons etc. Bara drygt fyra elever av tio (strax över snittet för alla Lunds stad-skolorna) ser sin IUP som en viktig del för sin kunskapsutveckling, inte alla upplever att de får bra feedback inför utvecklingssamtalet via de skriftliga omdömena (under snittet) och mest nedslående; rekordlåga 17% (32,9 snittar hela staden) av eleverna instämmer i påståendet "Lärarna planerar de olika inslagen i undervisningen tillsammans med oss elever."
Nu finns det förvisso en hel del man kan anföra som orsaker till det inte helt optimala resultatet; omständigheterna kring hur, var och när eleverna besvarat enkäten, hur elever på olika skolor uppfattar begreppen olika, hur väl och hur länge verktygen varit med i elevernas vardag osv. Det finns en hel del felkällor, resultaten och siffrorna ska läsas och tolkas försiktigt. Men frågan är: har eleverna tolkat frågorna fel, missförstått eller är det faktiskt så att de inte upplever mer mening med IUP, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal, och i så fall varför upplever de inte det?
Nog måste vi kritiskt granska oss själva här vid lag och fundera över vad vi kan göra bättre.... I vilken mån är eleverna delaktiga i planeringen av arbetsområden? Vilken kvalitet har vi på de skriftliga omdömena? Hur får vi en IUP som verkligen av eleverna upplevs som ett levande och utvecklande dokument?
På samma sätt upplever jag resultaten från försommaren och den då genomförda föräldraenkäten om portfolio/lära-att-lära. Trots det relativt låga deltagandet, (drygt 40-procent) kan man få en rätt bra bild av hur föräldrar kommer i kontakt med och upplever vår sedan åtta år införda portfoliometodik. Många har en allmän uppfattning om att "det där med portfolio är bra, "de lär sig att tänka" och liknande. De flesta uttrycker det som något väldigt positivt, utvecklande och intressant. Men det är inte många föräldrar som vittnar om ett flitigt bruk av portfolion som redskap för kunskapsutveckling, i hemmet eller i skolan. Knappt att man ens ser den på utvecklingssamtalet, säger några.
Åter igen, vad kan vi göra bättre? Varför är inte portfolion tydligare än så för föräldrarna? Varför används den endast vid utvecklingssamtalen? Hur väl integrerad är portfolion i all undervisning?
Man kan tycka vad man vill om kvalitetsredovisningar och kvalitetsdialoger (många svär över dem ;-), men det får i alla fall mig att se mönstren, de röda trådarna och sambanden mål och resultat.
I morgon ska jag skriva färdigt kvalitetsredovisningen för läsåret 2009/10 .... !
Chef eller ledare

Så säger en konsult inom ledarskapsfrågor, Evald Faxheden, i en kort artikel i annonsbilagan 55+ (aj då) i dagens Sydsvenskan. Han nämner tre viktiga individuella färdigheter som en ledare måste öva upp:
- Tid
- Tillgänglighet
- Tydlighet
Jo, jag vet. Eller som känd f d rektor brukade uttrycka det; allt som sägs är på mottagarens villkor;-)
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...
Besök i verkligheten

Så här löd instruktionerna:
1. I Fronter finns en besöksmall att skriva ut. Använd den och börja redan nu att dokumentera när du gör planerade besök. Det synliggör både vad du gör och underlättar systematiken.
2. Välj någon verksamhet som du vill observera. Förvarna pedagogen om att du kommer. Sitt ner och observera under minst 30 minuter. Försök att till nästa träff göra åtminstone 3 besök/observationer.
Ditt fokus ska ligga på läroplanen och kapitel 2.1 Normer och värden alt. kapitel 2.2 Utveckling och lärande/Kunskaper. Läs igenom det avsnitt i läroplanen som du valt innan besöket. Ditt fokus ska vara på den/de lärare/pedagoger som är ansvariga för verksamheten.
Dokumentera det du ser i punktform i en fyrfältstabell utifrån följande rubriker
- Inslag som är direkt kopplade till kapitel 2.1/2.2 i läroplanen
- Inslag som direkt bryter mot kapitel 2.1/2.2 i läroplanen
- Sådant som du ser som du inte förstår eller vill följa upp
- Övrigt
Har nu gjort ett antal besök, i skrivande stund sju, i olika klasser och årskurser, hos olika pedagoger och i olika ämnen. Jag har suttit med hela lektioner, observerat, noterat och reflekterat. I uppgiften ingick att bestämma sig för några få fokuspunkter. Jag valde att titta på läroplanens övergripande mål och riktlinjer vad gäller kunskap, den del som heter 2.2 Utveckling och lärande/Kunskaper (samma i nuvarande Lpo 94 och den nya, Lgr 11):
"Skolan ska bidra till elevernas harmoniska utveckling. Utforskande, nyfikenhet och lust att lära ska utgöra en grund för skolans verksamhet. Skolan ska erbjuda eleverna strukturerad undervisning under lärares ledning, såväl i helklass som enskilt. Lärarna ska sträva efter att i undervisningen balansera och integrera kunskaper i sina olika former."
Har vi arbets- och studiero ute i klassrummen, är undervisningen utmanande och väcker den nyfikenhet och lust att lära? Är undervisningen strukturerad?
-
Vad gäller studieron känns det mycket bra; det är till stora delar lektioner som präglas av hög aktivitet, koncentrerat lärande och lugn och ro. Eleverna har alla chanser att fokusera sin uppgift utan störande inslag av hög ljudnivå, stök och oro. Jag ser pedagoger, väl förberedda, med god överblick och hög grad av "närvaro", goda rutiner och ett positivt förhållningssätt till eleverna. Sammantaget en i högsta grad gynnsam och stabil lärandemiljö. En förutsättning för att lära över huvud taget.
I just detta sammanhang gör jag också en stillsam reflektion kring bänkplaceringen i många klassrum, oftast riktade mot "katedern" eller whiteboardtavlan framme i klassrummet. jag tror det skulle gynna samlärandet och dialogen elever emellan om placeringen i högre grad var sådan att eleverna satt vända mot varandra. Det skulle samtidigt påminna pedagogerna om vikten av att skapa flera sådana lärandesituationer, det blir kanske då en naturlig sak att göra.
I de flesta klassrum finns material på väggarna som kan användas för metakognitivt tänkande; lärandemodeller såsom Blooms taxonomi, Gardners intelligenser och de Bonos tänkande hattar, men detta var ingenting jag vid de här få tillfällena såg användas. Jag vet dock att de används.
Jag tror på, och forskning visar, att elevers lärande optimeras i situationer som präglas av problemlösning, ämnen och uppgifter som tar sin utgångspunkt i elevernas egna verklighet, som innebär ett stort mått av eget skapande och lärandeprocesser som feedbackas formativt samt möjlighet att metakognitivt värdera sin egen arbetsprestation och sitt eget lärande. Det vill jag se mer av ....
Datorrån

Man blir bestört... och förbannad! Att händelsen nu får skolpolitiker i kommunen att överväga att skärpa reglerna för hur elever ska handha sina lärverktyg oroar mig än mer. Ska dessa negativa krafter få styra en hel generations möjligheter till lärande? Tyvärr riskerar vi nu att fokusera svårigheterna och inte se möjligheterna, som är så långt mer omfattande. Självklart kan man inte ignorera problemet, men det är i proportion till vad möjligheterna ger, faktiskt ett relativt litet problem, kanske inget problem alls, på sikt.
Hela lärandekonceptet med att varje elev ska ha tillgång till en egen bärbar dator bygger på att eleverna ska disponera verktyget hela tiden, både i skolan och i hemmet, att det ska ske ett kontinuerligt och smidigt lärande var eleven än befinner sig. Lärande sker överallt, inte bara inom skolramen mellan 8-15. Särskilt om lärandet bygger på eget skapande och konstruktivistiska idéer om kunskap, och vi vill skapa en skola som tar sin utgångspunkt i just detta. Då måste eleverna ha möjlighet att arbeta med sitt lärande också på hemmaplan.
Låt oss inte nedslås av detta, se över hur vi kan motverka detta, ja visst, men inte binda upp oss med förbud och regler som hindrar en storartad vision som sannolikt kommer att innebära en revolution för lärandet.
På ett ben

Sensemaking

Sensemaking, eller meningsskapande, är ett begrepp som diskuteras i senaste numret av Chef & Ledarskap. I denna artikel, som tar sitt avstamp i en nyutkommen bok, Rektors ledarskap av Margrethe Brynolf och Sören Augustinsson, lyfter man fram de ökade kraven på kontroll, hårdare styrning och dokumentation som faktorer som inverkar menligt på det goda ledarskapet.
"Kontrollen har exploderat och det vänder vi oss emot, säger Margarethe Brynolf. Eftersom det är så mycket som ska kontrolleras måste man också dokumentera allting för att ha ryggen fri. Det leder till att det egna ansvaret tas bort och tilliten raderas.(---) Människan har en inneboende drift att skapa rutiner och regler. Det är en del av meningsskapandet, sensemaking. Men det blir lätt för mycket. Om man i arbetslivet skriker efter nya regler så fort verksamheten drar iväg åt ett okänt håll hamnar man snett, i värsta fall i ett nytt kaos. Men om man förstår hur vi som människor gör när vi skapar mening, då begriper man också paradoxerna i en organisation på ett annat sätt och kan hantera både stabilitet och förändring, säger Sören Augustinsson."
Visst är det så. Vid tillfällen då det inte finns en absolut regel att luta sig emot, efterfrågas detta; man vill ha en tydlig och för alla tillfällen gångbar regel. För mycket av sådana regler, menar jag, gör just detta som författarna till ovanstående bok menar, att den enskilda individen kan sluta att tänka själv och bara hänvisa till vad står i någon regelbok. Handlar det inte om att frånsäga sig ansvar?
I rätt många av de "speciella" situationer som man dagligen och stundligen hamnar inför i skolans komplexa värld, finns det sällan någon patentlösning, någon regel som kan gälla för alla de tillfällen som dyker upp, varje situation måste bedömas från fall till fall och med varje enskild pedagogs sunda förnuft.
I senaste numret av Lärartidningen finns en artikel på samma tema, Inspektion negativ för skola, om en kommande bok av Gunnar Berg; Skolledarskap och skolans frirum, som menar att skolorna måste vara delaktiga i sin egen utvärdering, för att utvecklas på ett optimalt sätt. Skolinspektionen och dess feedback, ja visst, det behövs säkert till någon del och på vissa platser, men väl fungerande skolor behöver främst ett stort mått av feed-forward; kompetenta utanför-ögon som kan se vad respektive skola behöver för att utvecklas ytterligare. Det som gäller för elever, vad gäller självvärdering (en av de viktigaste faktorerna för elevers lärande) gäller så klart också i vuxenvärlden, bland skolledare och pedagoger.
Är det bara jag som saknar Myndigheten för skolutveckling?
Överlyckliga


Det ska bli oerhört spännande att se vad detta kan göra med elevers lärande.... Jag har de högsta förväntningarna och mycket god tilltro till de pedagoger som nu tar sig an det 21:a århundradets lärande. Lycka till!
Läs mer från kommuner och skolor som redan är igång:
Googlad, eller?



Blandning ger bästa resultatet

Blandning ger bästa resultatet, i skolan såväl som utanför skolan.
I fredags på Skolledarforum fick vi än en gång presenterat för oss vilka faktorer som är mest avgörande för elevers lärande (siffrorna anger effekter på lärande, låg siffra, liten effekt och tvärtom) klasstorlek (0,21), lärarutbildning (0,11), läxor (0,29), individualisering (0,23), webbaserade läromedel (0,18) etc. Alltså inte så stora effekter och därav kanske inte heller så mycket att ta hänsyn till och prioritera om man vill öka elevers resultat.
Däremot talar följande variabler och siffror sitt tydliga språk; återkoppling (0,78), formativ bedömning (0,99) och elevers egna bedömningar (1,20): Enligt forskaren John Hattie, i en 15 år lång studie, med 80 miljoner elever involverade, är det mötet mellan lärare och elev som är det avgjort viktigaste (ingen siffra nämndes dock). Det är pedagogen som betyder mest (och nota bene, inte lärarutbildningen). Läs mer om Hatties studie på forskning.no och/eller titta på inlägget om Feedback och feedforward.
Skolledare har en faktor 0,36, inte helt oväsentligt således ;-P.
Men än en gång är nya skollagen och forskningen på kollisionskurs, tycker jag. Om man tar hänsyn till vad det står i nya skollagens inledning, i den sk portalparagrafen, §4, där det anges:
"i utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt."
... så tänker åtminstone jag att rektorer och pedagoger med detta får tydliga signaler; att nivågruppera mera framöver, för då lär man ju kunna utmana de starkaste eleverna bäst. Men så klart på bekostnad av ett sämre självförtroende för de elever som behöver mycket stöd. Rakt emot forskarrön således. Nossebro skola förespråkar fler lärare ute i klasserna och mindre exkluderande manövrar när man placerar elever i särskilda undervisningsgrupper. Nivågruppering i kärnämnena, som vi på sätt och vis praktiserar på vår skola, borde tas under övervägande. Finns det bättre lösningar? Forskningen är tydlig med det inkluderande och det ska vi också vara i praktiken; extra personal i kärnämnena och specialpedagogen ute i verksamheten, i linje med vad modern forskning säger.
Åsså, glöm inte att feedbacka, formativt bedöma och låta eleverna få många tillfällen att bedöma sig själva! Det är det viktigaste!
No worries

Förvirrad på ny nivå


Specialpedagogiska skolmyndigheten är en nyinrättad rådgivande myndighet, som har övertagit alla verksamhet inom Specialpedagogiska institutet, Specialskolemyndigheten och Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd (sedan 2008) och har till uppgift att ge specialpedagogiskt stöd till kommuner och främja tillgången på läromedel. Helt gratis. Här ska vi hämta kompetens, så klart.
Sist, men inte minst; SKED, Skånskt Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi, ett regionalt organ för rådgivning och stöd till föräldrar med dyslektiska barn och handledning och metodutveckling för skolpersonal.
Samtliga dessa tre organisationer finns det all anledning att knyta band med och utnyttja i arbetet med elever i behov av särskilt stöd. Det ska vi göra!
Det handlar dels om att inventera och dels om att definiera, utveckla och möta dessa behov på bästa möjliga sätt. I en grafisk figur visades på problembilden, också vi har två olika grupper som är i behov av särskilt läs- och skrivstöd; en mindre grupp med dyslexidiagnos och en större, kanske var femte elev, som skulle vara i behov av något slags stöd av kompensatoriska hjälpmedel:

Nåja, det var i alla fall en tanke som slog mig ....
Läslogg 1

"Men i dessa snabbt föränderliga samhällen är skolornas mål och syften, eller sätten att uppnå dessa, sällan klara och statiska. I en mer och mer globaliserad och kunskapsbaserad ekonomi måste skolorna lägga grunden för livslångt lärande samtidigt som de ska klara av nya utmaningar som föränderliga befolkningsmönster, ökad invandring, förändringar på arbetsmarknaden, ny teknik och snabbutvecklande kunskapsområden."
Förbättrat skolledarskap Volym 1 Politik och praktik (sid 15)
Vi vet inte mycket om framtiden, men ett vet vi; det kommer för våra nuvarande elever att krävas en förmåga att "ställa om" och lära nytt långt många fler gånger än tidigare. Därför så viktigt att tänka om, som våra läroplaner anger, och fokusera på förmågor snarare än enskilda kunskapsbitar (traditionellt stoff). Det livslånga lärandet, medvetenheten om vikten av detta och metoderna och modellerna för att lära nytt är långt mycket viktigare än de traditionella kunskaper skolan levererat i alla tider. Arbetsmarknaden kommer i allt högre grad i framtiden att efterfråga kompetenser som till stora delar handlar om att vara flexibel, nytänkande, kreativ och analyserande, tekniken fortsätta att förändras i kanske än snabbare takt och begreppet "kunskap" kommer sannolikt att kräva en omdefiniering många gånger.
Vad kan dagens skolan erbjuda dagens elever, idag, för att de på ett adekvat sätt ska kunna möta framtidens arbetsmarknad och dess behov? I den frågan ligger den verkliga utmaningen!
"Skolledarnas möjligheter att välja lärarkollegor är central för att de ska kunna etablera en skolkultur och skola som bidrar till att eleverna presterar bättre. När skolledarna inte är inblandade i rekrytering och avskedande av lärare finns en risk att deras förmåga att återkoppla minskar, och det blir svårt att hålla skolledarna ansvariga för inlärningsresultaten när de inte har någonting att säga till om i urvalet av nya lärare. Effekten av inblandning på ett så viktigt område kan illustreras av vad en skolchef i Österrike sa, vid en jämförelse mellan att leda en skola och ett fotbollslag: "Får jag inte välja vilka som ingår i laget, kan jag inte heller hållas ansvarig för vem som vinner på plan."
Förbättrat skolledarskap Volym 1 Politik och praktik (sid 49)
Ett av problemen med att driva skolutveckling; att inte alltid kunna välja sina medarbetare. I min kommun har vi de senaste åren inte alltid kunnat anställa dem vi anser lämpa sig bäst, det har funnits övertalighetslistor som gjort att vissa redan anställda inom kommunen haft företräde till tjänsterna, anställda som måste beredas plats oavsett om de passar in i organisationen eller ej.
Det handlar ju om anställningstrygghet och så måste det vara, jag menar inget annat, men icke desto mindre ett problem. Hur löser man det på bästa sätt? Någon som har en bra lösning?
"Om lärarna leds av den auktoritäre rektorn slutar de att tänka själva, om rektorn är demokratisk agerar lärarna mer moget och tar eget ansvar."
Rektor och lagen, Stephan Rapp (sid 51)
Möjligen självklarheter, men värt att bli påmind om. Ge ansvar, och det tas ansvar, bekräfta och bejaka och släpp fram förmågorna. Detta gäller elever såväl som personal, det gäller all mänsklig kreativitet. Om vi vill ha "medskapande" medarbetare och aktivt tänkande elever, måste vi tillåta och skapa utrymme för detta. Vi måste våga "bolla tillbaka" frågor, sätta frågeställaren i situationer av att själv få syn på problemet och fundera ut alternativa lösningar och ställa mycket mer av öppna frågor i klassrummet och i medarbetarsamtalen; kort sagt, uppmuntra egna tankar. Hur tänker du? Vad skulle du kunna/vilja/behöva göra?
Det är inte lätt, varken som lärare inför elever eller som skolledare inför medarbetare som helst ser att rektorn löser problemet, att göra just detta, "coacha" eleven eller medarbetaren fram till det egna svaret. Det bekväma, att snabbt leverera ett rätt svar eller en färdig lösning, är oftast inte det mest utvecklande, men lätt att ta till. Jag har skrivit om det förr, i inläggen:
Någon-annans-problem
Det gäller att inte gå i fällan och tänka ut en massa precisa svar (om man kan eller ej) utan att ta sig tid att samtala och ställa motfrågor. Kanske finns det metoder eller genvägar för att lära sig detta, om man är lärare eller ledare, men egentligen handlar det nog mest om att tro på elevens/medarbetarens förmågan att lösa problemet. Kan man visa att man har tilltro till den som frågar har man sannolikt större möjligheter att få till stånd en tankeprocess som leder fram till en lösning. Kanske inte till just det man själv hade tänkt ut, men acceptabelt eller på annat sätt. Lika bra.
Hur gör ni?
Distribuerat ledarskap

I senaste numret av Chef & Ledarskap recenseras ett antal (3) böcker om framtidens ledarskap. I artikeln finner jag flera saker som jag själv tänkt rätt länge nu. Vi har ett samhälle i snabb förändring och som framfusigt tar mark i skolans värld, om vi vill det eller ej. Men skolan i sig, med all dess "trögrörliga", traditionella och hierarkiska strukturer, står på många sätt väldigt still; vi har klasser om 25-30 elever, som bevistar 40-minuters lektioner i skolsalar som ser ut som de gjorde för 100 år sedan, mestadels lärare som överför kunskapsbitar i lagom portioner, för elever att svälja på samma sätt, samtidigt och med samma innehåll.
Det nya begreppet för dagen, i alla fall för mig, är "distribuerat ledarskap"; ett ledarskap som bygger på medarbetares engagemang, ansvar och initiativ; när man "ser alla på skolan som potentiella ledare, coachar dem som vill ta mer ansvar och fördelar ledarskapet efter situation och individ." Ett ledarskap som bygger på gemensamma värderingar och ett grundläggande partnerskap, på deltagande, samarbete och gemensamt skapande. På samma sätt vill man skapa ett distribuerat lärande, med en skola med elever som lär med moderna verktyg, i situationer som liknar verkliga livet, med problem att lösa, i ett samlärande och kreativt lärande-koncept och med ett slags coachande pedagoger som lotsar eleverna i sina egna medvetna lärandeprocesser.
Nyckelord är varje elevs personliga utveckling, ökat elevansvar, individualisering, mångskiftande bedömning, en handledande lärarroll, ett uppbrytande av fasta strukturer och undervisningsrum, en organisation som bygger på samverkan och medverkande föräldrar.
"Om skolan inte hänger med riskerar den att plötsligt en dag ses som irrelevant av eleverna. De kommer helt enkelt att föredra att lära sig saker på annat sätt än i skolan - eller i alla fall välja de skolor som börjat fatta galoppen."
Kan vi räkna oss till skolor som "fattat galoppen"? Jag tror det, men vi står inför stora utmaningar.
Keith och Köln

Förutom inklippta intervjudelar med Vera Brandes som producerade konserten och Jarretts musik i bakgrunden, berättar människor om stunder i livet och känslor musiken väckt hos dessa.
"Kölnkonserten har med åren blivit en hörnsten i miljoner skivsamlingar världen över. Den är, med sitt stilrena omslag, som gjord för att ligga framme - och spelas. Den har hörts genom sommaröppna fönster, människor har spelat den vid möten och avsked, till och med när barn blivit till."
För mig är det sent 70-tal, tidigt 80-tal, lägenhetskollektivet på Södergatan, stora ytor, blank parkett, öppna fönster och försommarhetta, dofter av regnvåt asfalt och cigarettrök, lättsinnigt liv och framtidstro, allt är möjligt!