LedarBloggen

Det kallas ett historiskt beslut, att man nu enats, regering och socialdemokrater, om en bred lösning av de nya betygen. Betygsskalan A-E får kriterier endast i A-C-E som regeringen tidigare föreslagit, och kompletterande vägledning i bedömningen av B-D samt ett beslut om utvärdering om två år. 

Då kan vi hoppas på kvalificerad hjälp att avgöra vad som är "uppfyllda till övervägande del för C och D". Spännande!

I Lunds kommun har det just kommit ut ett litet kompendium från IKT-samordningen som berättar om Lunds skolors olika IKT-system. Det är rätt många olika system, som kräver olika inloggningar och lösenord och som inte är kopplade till varandra. För mig, som är hyfsat datorvan, är det rätt snårigt; var man ska göra olika saker, hur man ska använda systemen och hur man hittar dit. It´s learning, Unikum, Outlook Live, Procapita, Raindance, Skola 24, Hypergene, Inloggad/Lund.se ... listan är lång och det spretar åt olika håll och erbjuder olika funktioner. 

Ungefär på samma sätt spretar det med många olika delar av IT och IKT-support för kommunens olika verksamheter; det finns en kommunikationsavdelning eller IT-avdelning, en e-styrgrupp, IKT-samordningen och pIKTr - pedagogiska IKT-rådet. Datortjänsterna är flera; standardklienter, öppna klienter, skol-pc:ar, Mac 1-1 och PC 1-1 och säkert en del jag redan glömt eller inte förstått.

Det är inte konstigt att det är svårt att fatta för den som inte är oerhört insatt och har historien tillbaka några år. Verkar inte vara någon sammanhållen tanke bakom organisationen, mera som om den tillkommit efterhand, som det blev liksom ... Sen tror jag att tiden sprungit ifrån organisationen, det är dags att se över hela IT-strukturen, modernisera, justera och omfördela resurserna. Frågan är om vi ens är i behov av en support likt den vi kanske var för 10-20 år sedan, med tanke på datorutvecklingen och den tusenfalt ökade användarvänligheten (i alla fall i äppledatorerna). Kanske skulle vi då kunna omfördela en del tekniksupport (IT) till pedagogiksupport (IKT).

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

Såg igår filmen The Social Network, om den blott 26-årige Mark Zuckerberg, Facebooks grundare. Filmen blev berättad i ett lika raskt tempo som Facebook spridits över världen och blivit Det sociala mediet, med mer än 500 miljoner användare. En klart sevärd, och rätt underhållande film, med en hel del att tänka på efteråt. Den överraskade positivt, (låga förväntningar efter vissa varningar från tonårig dotter; "inte en pappafilm", vad hon nu menade med det ;-) hade högt tempo, vass dialog och stillsam nerv.

Avslutade också häromveckan Andreas Ekströms bok om Google, Google-koden, och det slår mig hur likt, och framför allt hur snabbt, dessa båda företeelser har expanderat från några tonåringars idéer på collegerummet till stora multinationella företag med en hel del makt att förvalta. Båda företagens grundare, Mark Zuckerberg och hans polare vad gäller Facebook och Larry Page och Sergey Brin som startade Google, har angett en ny ton i företagande över huvud taget. Man visar på nya vägar, en mer avslappnad stil, tillåtande, generöst och öppet. Googles motto "Don´t be evil" är ju synnerligen sympatiskt, är man stor och stark måste man vara snäll. Man får ju hoppas att de fortsätter att vara snälla ....

Men just detta med snabbheten både fascinerar och skrämmer. Krafter, vilkas kontroll vi inte riktigt bemästrar, är lösa. Utvecklingen rasar på utan varken kontroll eller tillräcklig reflektion. Det kan ta en ände med förskräckelse ... men det kan också innebära gigantiska möjligheter att koppla samman människor, folken, nationerna och hela världen, med allt vad det kan betyda för mänsklig förståelse för varandra; den du känner strider du inte med, ett slags hela världens EU-tanke. 

Tempot får ett visst perspektiv när man tittar bakåt; jag är född 1954, då fanns inte ens tv:n, i alla fall inte i var mans hem. Telefonen tog nästan ett århundrade på sig från konstruktion till allmän ägodel, elektriciteten behövde ett halvt århundrade och televisionen ett kvarts. Internet behövde inte ens tio år, Youtube blev störst på två år och Twitter kom från ingenstans till världsstandard på ett år. Hej vad det går .... Vem vet vad framtiden bär med sig?

Som någon på Google, eller om det var Facebook, uttryckte det; det bästa sättet att förstå framtiden är att uppfinna den.

Socialdemokratiska arbetarpartiet är i kris, gamla partiledningen ställer sina platser till förfogande - ut med det gamla, in med det nya, unga, fräscha och nytänkande. En av dem som omnämns som en ny tänkbar ledare för socialdemokraterna i framtiden är Mikael Damberg. Så här skriver han i ett inlägg under Insänt/Debatt i senaste numret av Lärarnas Tidning:

"Vill vi att lärare och skolledare ska utgå mer från forskning i sitt arbete, då är det nödvändigt att också skolpolitiken gör det. Vill man att skolan ska fokusera på de verkligt stora utmaningarna - som de sjunkande kunskapsresultaten, den växande skolsegregationen och att bättre förbereda eleverna för morgondagens arbetsliv - vore det klädsamt om skoldebatten också handlade om de stora frågorna i stället för symbolpolitik som förbud mot kepsar, mobiltelefoner och vissa klädesplagg."

In med det nya och ut med det gamla gäller också i skolpolitiken, tycker jag. Me like Damberg och hans uppmaning att verkligen koppla forskningen till skolvardagen och låta forskningsresultaten ha större tyngd i hur vi organiserar skolan.

Läste en artikel i DN, om lärares framtida legitimation, något som ska stärka lärarrollen, öka intresset och därmed säkerställa rekryteringen till skolvärlden och på sikt höja yrkets status. Ett av Björklunds starkaste och mest omhuldade vallöfte. 

Men är det så klokt? Inte om man ska tro Jonas Vlachos, nationalekonom vid Stockholms universitet, som menar att det är helt feltänkt att behäfta läraryrket med en legitimation. Det kommer bara att sänka läraryrket status. Otippat., eller hur?

Jag är benägen att hålla med honom; är det inte bättre att satsa på att uppgradera "gatekeepern" på lärarhögskolan, anpassa undervisningen på högskolan till nya lärandekoncept och göra övergången mellan högskolan och verkligheten något smidigare ... för övrigt den variabel som anges som den viktigaste när det gäller att höja kvalitet och status på ett lands lärarutbildning.

"I en omskriven rapport från McKinsey poängteras att länder som lyckats väl med att bibehålla lärarutbildningens attraktionskraft även är de som lyckats garantera en trygg och smidig övergång till läraryrket efter avslutade studier."

I inte alltför avlägsen historisk tid, tror det var i slutet på 90-talet, medverkade Gunnesboskolan i det som då introducerades som ett helt nytt koncept, kallat partnerskolesystemet. Meningen var, som jag förstod det och starkt sympatiserade med, att delar av undervisningen på lärarhögskolan skulle utlokaliseras till partnerskolorna och de pedagoger som där ansvarade för den verksamhetsförlagda utbildningen skulle integreras med den teoretiska metodiken och pedagogiken. Ett slags lärlingsutbildning av lärare, men med bibehållen akademisk inriktning. 

En formell lärarlegitimation kommer sannolikt bara att ställa till det i skolan, inte medverka till någon avgörande skillnad på det som handlar om att skapa högre kvalitet i elevers lärande eller bättre resultat. Inte minst för rektorerna, som får rätt omfattande befogenheter att sätta betyg på elever man inte haft i undervisning (om undervisande lärare saknar legitimation) och bedöma nya lärare under introduktionsåret/provåret. Antar att det också medför en hel del ny dokumentation och administration. Det behöver inte jag ;-) ....

Lärarfacken argumenterar för legitimation och mot Vlachos! Vad tycker du?

Mer ifrågasättande!

 

Just avverkat första delen av rektorsprogrammet (ett år av tre), med denna fjärde internatvistelse och tre dagar i Ystad, intill ett rytande och skummande novemberhav.

Juridiken, den här gången med fokus på arbetsrätt, har under dagarna upptagit all vår uppmärksamhet. Det har varit föreläsningar, seminarier och gruppdiskussioner varvat med mer informella samtal om smått och stort; både detaljfrågor och mer komplexa och allmängiltiga frågeställningar om organisation, ledarskap och pedagogik. Inte mycket tid för egen reflektion … först nu på hemmaplan igen.

Med huvudet sprängfullt av lagar och förordningar känns det riktigt skönt att få ägna en stund åt pedagogik och lärande. Läser nyaste numret av Grundskoletidningen (där f ö en av Gunnesboskolans medarbetare medverkar med en längre artikel om bloggar i undervisningen, gissa vem) och fastnar i en text om språkutveckling och tänkande.

Jag har tidigare, rätt länge nu, försökt att förklara och övertyga kollegor och medarbetare om det synnerligen viktiga sambandet mellan språk och tänkande. I en artikel av Steve Wretman i Grundskoletidningen får jag mer vatten på min kvarn än jag rimligen kan önska. Tänkande och språk är väldigt nära förknippat med varandra, när jag skriver utvecklar jag mitt tänkande. Utan språk, inget vidare tänkande. Redan Lev Vygotskij tänkte dessa tankar på 1920-talet; lärande handlar om kommunikation, med sin omgivning och med sitt inre. Både språk och tänkande utvecklas i kommunikativa processer och utan denna kommunikativa process sker inget lärande på djupet.

“Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker.”

Så står det i våra nya styrdokument, Lgr 2011, alldeles i inledningen av kursplanen i ämnet svenska. Visst har man hört mantrat “Vi är alla svensklärare”. Kanske lite tillspetsat, men på ett sätt alldeles rätt. Med vetskapen och medvetenheten om att allt lärarande har sin grund i språket är det kanske lite lättare att få icke-svensklärare att finna motivation att lyfta all undervisning till att också omfatta och stimulera språkutveckling, på varje lektion, i varje moment och i alla undervisningssammanhang. Inte att agera svensklärare kanske, men alla lärare har att utveckla elevers kommunikativa förmågor - det är i språket som tänkandet utvecklas.

Snart är det dags att på allvar skärskåda vår nya läroplan och våra kursplaner mer ingående - jag tror vi kommer att känna igen oss rätt väl, med hög Lpo 94-anda och klart konstruktivistiska. Med en annan och enklare form (struktur) på kursplanerna hoppas jag att det ska bli lättare att ta till sig innehållet, för innehållet är vältänkt.

Läser ledarmaterial i lokalbladet till nattmackan; Folkpartiet analyserar sitt valresultat och ur artikeln saxar jag delen "Folkpartiets stora trovärdighet i främst skolfrågor ..." Ehh, vaddå, säger jag.

Come home - The Martelli Tapes

Sen nätvandring i den pedagogiska internetskogen, på jakt efter snapshots och nya styrdokument, men bortvillad och ständigt fördröjd av en mängd andra intressanta artiklar. Följ spåret;

Tomas Kroksmark om hur en-till-en kan förändra lärandet
http://www.skolverket.se/sb/d/4200/a/22418

Om hur ökad it-användning ställer nya krav på lärarna
http://www.skolverket.se/sb/d/4200/a/22379

Om begreppet lärverktyg och vad det betyder att ha en tidsenlig utbildning
http://www.skolverket.se/sb/d/4200/a/22378

SVT 1 körde idag igång sin nya realityserie, Ung och bortskämd (något överraskande, passar kanske mer in på kanal 5 eller TV 3, om ni frågar mig), något också efterföljande tv-nyheter uppmärksammade.

För mindre än 10 år sedan myntade den danske psykologen Bent Hougaard det idag så vanliga begreppet curlingföräldrar, överbeskyddande och servande föräldrar som banar väg för sina barn så till den milda grad att barnen aldrig får en motgång och aldrig en chans att hitta motstånd. Hougaard varnar för att vi håller på att fostra lata, luststyrda människor som hyser föga respekt för sin omgivning. Något vi ibland tycker oss märka rätt tydligt i skolan, ibland riktigt påfrestande, men inte bara dåligt. 

I alla fall inte om man lyssnar på Hougaards landsman, familjeterapeuten och författaren Jesper Juul. Han har en något mjukare hållning och menar att man i många länder sitter fast i diskussionen om den gamla auktoritära kontra den så kallade fria uppfostran. Men här i Norden har föräldrarna kommit ett gott stycke på vägen, en tredje väg. 

- Ja, efter att ha rest och arbetat i många olika länder är jag övertygad om att det som på ytan liknar en hållningslöshet, förvirring och handlingsförlamning hos oss nordiska föräldrar faktiskt är fröet till något stort. Det hör ihop med vår strävan efter jämlikhet och bottnar i respekt för den enskilda människan och hennes rätt till personlig utveckling.

I TV-serien fick man se flera skrämmande exempel på föräldrar som servade sina vuxna barn (20-25 år), fortfarande boende hemma hos föräldrarna eller i sina egna lägenheter; med tvätt, disk, städ och matlagning. Inte vet jag om det var tillspetsat i överkant eller om det faktiskt förhöll sig så som det visades. Men om man älskar sina barn borde man verkligen inte förhålla sig på det viset. Snacka om björntjänster! 

- Aldrig har barn fått så långa förklaringar. Om vi inte lär dem att det är vi vuxna som bestämmer, att vi tar ansvar - hur ska det då gå? Han tycker att alltför många föräldrar förhandlar om allting från 2-3-årsåldern. Föräldrar måste göra klart för sig vad som inte kan förhandlas. På ett sätt har barn aldrig haft det bättre än nu, på ett annat kan man säga att de aldrig haft det svårare än nu. Vi ger för små barn för stor frihet. Vi frågar hela tiden: Vad vill du äta? Vilka kläder vill du ha? Vad vill du leka? Föräldrar måste ta de där konflikterna, menar han. Om vi för fredens skull undviker konflikter lär sig barnen aldrig att lösa några, säger Bent Hougaard.

I skolan finns det många konfliktsituationer som eleverna måste lära sig att handskas med. Om man inte fått träning i detta på hemmaplan, via föräldrar och syskon, kommer man att ha det ganska tungt i relationer med lärare och elever i skolan. Så snälla föräldrar, för allas vår skull, mest ditt eget barn - sluta curla!

"Man kan inte älska sina barn för mycket, men man kan ge dem för mycket service."

Nu paus i styrdokument, skolan som politisk organisation och arbetsrätt; live music!

Mitt i arbetet med att producera ännu en kvalitetsredovisning, nu för läsåret 2009/10, funderar jag över nyttan och vikten av detta dokument. För vem skriver jag; föräldrar och elever, medarbetare, förvaltningsledning eller skolpolitiker? Skulle kanske skriva flera olika versioner, med flera olika mottagare. För föräldrar och elever, redan befintliga så väl som de som funderar på att börja på skolan, skriver jag en version, för förvaltningsledningen  en annan och för politikerna en tredje. Det hade kanske varit det mest uppriktiga.

Den nya skollagen lyfter fram vikten av att ha ett systematiskt kvalitetsarbete dock inte specifikt en kvalitetsredovisning. Det tycker jag är bra.

För vad är ett systematiskt kvalitetsarbete? För mig, långsiktighet. Svar på frågorna; vad vill vi åstadkomma, hur och varför? Och uppföljningen av svaren; hur blev det och varför? Nådde vi dit vi ville, varför och varför inte? Hur gör vi mer? Tydlig dokumentation hur vi tänker, reflekterar och värderar, inte svårare än så, typ så .... 

Hans-Åke Sherp, lite av en guru i dessa sammanhang, ger i en artikel i Grundskoletidningen  klara besked. han sammanfattar också artikeln bra i följande lilla videoklipp. Gröna, gula och röda pilar, eller upp-pilar, ner-pilar eller neutrala-pilar ... så lätt som möjligt, renodlat och precist. Så vill vi driva utveckling och så vill vi kvalitetsredovisa. 

Hans-Åke Scherp pekar på en viktig och väl fungerande organisation, uppdelat på helhetsidé, arbetsorganisation och utvecklingsorganisation. Vi kan inte nöja oss med att konstatera brister i arbetsorganisationen, vi måste då lyfta dessa brister, generalisera problemen och söka lösningar i utvecklingsorganisationen, som eliminerar problemen i arbetsorganisationen, allt för att implementera visionen och helhetsidén. 

För vår del handlar det om att definiera vad vi menar med lära@lära/portfolio, vilka konsekvenser det innebär för vår skolvardag och vilka steg vi behöver ta för att uppnå de övergripande målen. Vår arbetsorganisation ska harmoniera med utvecklingsorganisationen; arbetslagen med ämnesgrupperna och båda ska fokusera helhetsidén. Men ta dig tid att lyssna på Hans-Åke Scherp ....

I nya skollagen anges det att alla skolor ska "ha tillgång till ett skolbibliotek". Undrar hur det kommer att se ut ... Morgondagens elever har i alla fall klart för sig vad ett skolbibliotek ska vara, se själv:

Som en motkraft till den vanligtvis ytliga och negativa debatten om skolan i tidningar, radio, tv och webben, har ett antal forskare startat en webtidning som heter Skola och samhälle - S.O.S. Mycket välkommet!

"Det mesta som sägs i offentligheten handlar om skolans och lärarutbildningens brister. Det är en ensidigt svart bild av tillståndet i den svenska skolan som målats upp: mobbning, brist på ordning, kunskapsfientlighet, sjunkande kunskapsresultat, alltfler elever klarar inte målen, dåliga lärare på grund av en otillräcklig lärarutbildning o.s.v. Beskrivningarna vilar ofta på statistiska uppgifter som är mer eller mindre feltolkade eller som inte sätts in i något samhälleligt sammanhang."

Här kan man stanna länge, många bra artiklar av t ex de skolforskare Björklund borde lyssnat mer på; Carlgren, Thavenius, Holmberg och Liedman, men också vanliga lärare och andra skolmänniskor. Hann under någon timme att läsa flera intressanta inlägg om skolans två olika uppdragsgivare, om den inte helt tydliga tydligheten i nya läroplaner och kursplaner och om en rektors civila olydnad gentemot förvaltningschef när han inte fick ihop kommunens snåla resurstilldelning med det statliga uppdraget. 

Ny länk således, längst ner till höger - Skola och samhälle, kolla in den!

Snart höstlov, regn och rusk ute, kompetensutveckling och pedagogreflektion inne.... Nya styrdokument, lokala pedagogiska planeringar och Unikum igår måndag, och idag en heldag i dyslexin och läs- och skrivsvårigheternas tecken. 

Som en direkt följd av en föreläsning för skolledare på Lunds lasarett för en månad sen och den egna frustrationen över att inte lyckats skaffa mig en bra överblick och förstå komplexiteten i allt detta svåra med läs- och skrivproblem, anordnade vi idag en heldag med representanter från SKED (Skånskt Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi) på skolan på temat Att läsa med öronen.

Med ett ökat antal elever med särskilda behov i läs- och skrivsammanhang finns det all anledning att fördjupa sig i problematiken, för mig som skolledare, för specialpedagoger, ämneslärare och klasslärare, bibliotekarie och IKT-ansvarig. Det är vår gemensamma kompetens och våra sammanlagda ansträngningar att upptäcka, definiera och åtgärda de svårigheter en hel del av våra elever har, som kan göra skillnaden för hur eleverna tar sig vidare i lärandet och livet.

Temat för eftermiddagen tillsammans med Cecilia Sjöbeck, specialpedagog från SKED, var Vad kan vi göra för att stödja våra elever med läs- och skrivsvårigheter i klassrummet? I ett läge då vi i varje klass har upp emot 20% av eleverna med någon form av läs- och skrivproblematik, känns det oerhört angeläget att vi breddar kompetensen hos alla lärare, att möta dessa elever. Det är inte rimligt, och heller kanske inte nödvändigt enligt Cecilia, att dessa elever ska vara utlämnade åt ett redan snålt tilltaget, hårt prioriterat och krympande mått av resurser i form av speciallärare och specialpedagoger. Det räcker inte, vi måste vara mer kreativa än så och hitta alternativa lösningar. 

Ett sätt att definiera svårigheterna är att skapa "lathund" med eleverna. I vilka situationer upplever eleven själv att det uppstår svårigheter? Vilka råd skulle eleven själv ge pedagogen, för att han/hon skulle lyckas i lärandet? En, som jag ser det, ovanligt utvecklande uppgift för vår portfolio och den Lära@lära-tid vi har på schemat. Metakognition på hög och konstruktiv nivå.

Med elevernas råd skulle vi sannolikt få syn på och bli medvetna om vad alla elever tycker är en bra lärandesituation, rent allmänpedagogiskt (struktur, tidsanvändning, studieteknik etc), men framför allt kunna plocka fram den specifika och individuella hjälp som eleverna med läs- och skrivsvårigheter har definierat. Sen gäller det för pedagogerna att uthålligt anpassa sin undervisning och underlätta för eleverna enligt råden; göra planeringar tillgängliga i god tid, förse eleverna med förförståelsematerial inför lektioner, tavelanteckningar med sig hem i datorn eller telefonen, orientera om och förse eleven med kompensatoriska hjälpmedel om möjligt etc.

Det händer väldigt mycket just nu vad gäller kompensatoriska hjälpmedel, de digital verktygen utvecklas i rasande fart och det som idag är gångbart är i morgon passé. Det gör det inte lättare att besluta om vad man ska satsa på. Vi var flera som var rätt övertygade om att det kommer att se väldigt annorlunda ut bara om ett år eller två. Snåriga regler kring upphovsrätt och licenser, tekniskt osmidiga verktyg och knepiga distributionsmetoder kan få vem som helst att ifrågasätta ordningen och ge upp sina ansträngningar. Också för eleverna skulle det kunna vara betydligt smidigare. Kanske är vi snart där, att varje elev har sin egen dator, försedd med ett basutbud av kompensatoriska program (StavaRex, SpellRight, Gustavia, Vital etc), egna möjligheter att kostnadsfritt (eller via kommunlicenser) ladda ner all den text, i skönlitteratur, facklitteratur och läroböcker, man också behöver höra. 

Resten är uthållighet av oss vuxna, att se till att de elever vi bedömer har särskilda svårigheter, verkligen har bra rutiner och är väl insatta i hur man använder verktygen. Nästa steg är att kontakta SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) för att få möjlighet att titta närmare på vilka olika kompensatoriska hjälpmedel vi pratar om och hur det känns att använda dess. Lite verkstad, alltså ;-) ..... 

Ha ett skönt lov, kollegor. Ses på måndag...