LedarBloggen

Vi lägger ner mycket tid i skolan på att få våra elever att förstå vad som står i styrdokumenten, vad det är de ska lära sig, vad det är som är viktigt. Många, både elever, pedagoger och elevers föräldrar, sitter fast i gamla föreställningar om vad som är "riktig" kunskap. Det är inte ovanligt med föreställningen att kunskap är något som ska läsas in, kommas ihåg och sedan återges utan hjälpmedel. Det är då det är på riktigt ... 

Och så kanske det var en gång, egentligen inte för så länge sedan, men "times they are a-changin`". Idag handlar det ju inte bara om att memorera kunskapsbitar, idag handlar det om så mycket mer; att kunna förstå sambanden och sammanhangen, analysera, värdera och tillämpa kunskapen och att kunna skapa egen ny kunskap. Det är stor skillnad.

I ansträngningarna att få eleverna att fatta vad som ska läras använder vi oss ofta av s k bedömningsmatriser, ett bra sätt att peka på olika nivåer/djup av lärande. På Örnässkolan i Luleå använder man sig av prov i stället. Flera gånger. Och samma prov. Inte summativt i slutet av arbetsområdet, men mer formativt i början av arbetsområdet och under processen fram till arbetsområdets slut.

För att travestera ökänd sydskånsk kommuns devis; nu är friheten större ... Men till vilken nytta och för vem?

Det fria skolvalet och ett kraftigt ökat antal friskolor de senaste 15 åren, har medfört en klart ökad segregering i skolan och en skola som blivit allt mindre likvärdig. Man pratar idag öppet om A- och B-lag, också på Skolverket. I en undersökning som publicerades i dagarna konstaterar man att skillnaderna i resultat ökar oavsett vad man jämför; resultat mellan kommuner, mellan skolor och till och med mellan klasser inom samma skola. Duktiga elever, från studiemotiverade hem, söker sig till skolor med elever av samma kategori och kvar blir de elever som har föräldrar med mindre initiativkraft, lägre utbildningsgrad och sämre social ställning.

Och därmed är spiralen igång; förväntningarna på eleverna styrs av vilka eleverna är, duktiga elever förväntas det mer av, vilka lyckas bättre bara av den anledningen och elever som har svårare att nå målen förväntas det mindre av, vilket i sin tur gör att de lyckas sämre. Till det kommer den s k kamrateffekten, elever sporras att prestera bättre i sällskap med studiemotiverade kamrater, och vice versa. Stor skola, många elever utan särskilda behov betyder god ekonomi, goda möjligheter att kompetensutveckla pedagoger och utrusta skolan med de senaste tekniska lärverktygen och därmed ännu bättre resultat. Och de mindre lyckosamma eleverna, på de allt mindre och fattigare skolorna ... ja, ni fattar.

Är det någon som är förvånad över den utvecklingen? För vem kommer detta som en fullständig överraskning? Inte för mig i alla fall.

Har i många år nu haft mina aningar (och jag är inte ensam om det), så klart innebär det det fria skolvalet en på sikt enorm risk för en olycklig uppdelning av elever i skolor med väldigt olika förutsättningar. Men kanske finns det hopp, när allt fler börjar vaknar. Ledare i ett av de två lärarfacken förespråkar t ex ökat statligt inflytande och mindre kommunalt dito. Jag för min del tror att det mer handlar om andra saker, nämligen höga förväntningar och kompetenta lärare, ett systematiskt kompetensutvecklingsprogram och från kommunalpolitikerna en mer rättvis fördelning av resurserna. 

Nej, jag tycker inte det vore fel att begränsa friskolorna ännu mer och ta hänsyn till vad det fria skolvalet innebär för de skolor man väljer sig från. Segregation är sällan av godo, mångfald och blandning har aldrig varit mer befogat! 

Läser om lärarfackens krav på 10 000 mer i lön och formuleringen "mer än andra". I Lärarförbundets Löneblogg försöker chefsförhandlaren Mathias Åström besvara en del jobbiga frågor från medlemmar kring både tidigare och kommande lönerörelser. I kommentarfältet hittar jag någon, som likt jag själv, tycker att det är en sällsynt dålig taktik att använda just den formuleringen; "mer än andra". En riktigt marknadsföringsmässig tankevurpa, om ni frågar mig; hur ska man någonsin finna acceptans för det?.

Instämmer med:

"Byt terminologi. Gå inte ut med att vi ska ha mer än andra i löneökning. Låt kravet i stället vara 2 000 kr i löneuppgradering (kalla det inte löneökning!) till hela kollektivet per år under fem år. Om sen kommunerna vill premiera "duktiga lärare" får det stå dem fritt att göra därutöver. Tror förresten att de flesta pedagogerna gör ett sjuhelsikes jobb i våra skolor."

Inte bara tror att pedagoger gör ett "sjuhelsikes jobb", jag vet. Många pedagoger är värda betydligt mer i lön, men jag tror inte att det är en framgångsrik retorik med "mer än andra". Byt terminologi, byt taktik! 

Hittade en riktigt bra site häromdagen, värdefull för alla som sysslar med bedömning och betyg.


Christian Lundahl, som ligger bakom siten, är ett namn att nämna med respekt i ämnet, han har många goda synpunkter på hela systemet av bedömningar, både det rent summativa och framför allt det vi benämner formativ bedömning. På siten Bedömning för lärande finns det bra information om vad bedömning är, eller kan vara, och en bra start till en idébank samt ett bloggutrymme för erfarenhetsutbyte pedagoger emellan. 

Titta in, fixa dig ett medlemskap och ta del av materialet! 

Är Jan Björklunds skolpolitik på väg in i väggen?

Har du Spotify kan du nu också få texten upprullad framför dig, med TuneWiki. En rolig och klart användbar funktion inbillar jag mig, för alla lärare, särskilt språk- och musiklärare. De flesta låtar jag provade, såväl engelska som svenska, fungerade utmärkt.

Intresserat mig en del för begreppet "kollaborativt lärande", dvs när lärandet bygger på interaktion mellan elever, en interaktion som i sin tur utlöser mekanismer som leder till lärande. Det är t ex när elever får ett problem att lösa, tillåts ta egna vägar att lösa det på sitt eget sätt, behöver samla fakta för att kunna lösa problemet, samtalar med varandra, prövar sina idéer, argumenterar, värderar fakta, åsikter och handlingar, kritiserar och kritiseras och skapar sin egen kunskap.

Lärande har med samarbete och socialt nätverk att göra, det menade redan Vygotskij på sin tid .....

Funderar ganska ofta på det här med information och informationsspridning, framför allt när det gäller all den information vi ska hjälpa våra elever att göra till kunskap, men också hur man som ledare ska få ut information till medarbetare och nu senast på veckans skolkonferens, till elevers föräldrar. Känd f d rektor på Gunnesboskolan hävdade alltid att detta med information var svårt, eftersom information alltid är på mottagarens villkor. Det ligger en hel del i det! Hur viktigt är det inte att det informeras på rätt sätt?!

Tipsades om och provade en tjänst som jag surfade förbi på bloggen Inuseful - med underrubriken tankar kring användbarhet och effektfokuserad design ;-). Det handlar om läsbarhet och ett läsbarhetsindex framtaget av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson någon gång på 60-talet. 

Jag kopierade ett stycke av ett av mina tidigare inlägg, godtyckligt valt, och klistrade in detta i ett läsbarhetsverktyg på webbsidan www.lix.se och fick följande analys:

Det finns en utbredd uppfattning hos många personer i chefs- eller ledarställning, att man inte ska sitta mer än högst sju år på samma chefspost, sen ska man ta sig an nästa uppgift. Jag håller inte med. Täta chefsbyten (eller lärarbyten vad det beträffar) ger självklart sämre kontinuitet i verksamheten. Det finns sannolikt mer att vinna på att ha samma chef/ledare under en längre tid, än vad man möjligen skulle förlora i eventuellt nytänkande.  

Om detta ventileras det i Sveriges radios (P1) novembersatsning om skolan, Den orättvisa skolan (vem hade väntat sig en mer positiv titel ;-), här nedan i Kaliber. Det är stor omsättning på rektorer; 80% av Sveriges skolor har bytt rektor en eller mer än en gång de senaste 5 åren. Det inkluderar i och för sig alla tänkbara anledningar till varför rektorer slutar sina anställningar; pensionering, flytt till andra skolor och andra tjänster, sjukdom och låg lön, (och i vilken annan yrkesgrupp orsakar inte också det omsättning?), men också en exceptionellt tuff arbetssituation och ett utsatt läge. 

Är det särskilt stor omsättning på ledarbefattningar i skolan, tänker jag, och vad beror det i så fall på? Kanske är omsättningen på rektorer större i jämförelse med andra yrkesgrupper och kanske kan mycket av det relateras till en hård arbetssituation. Jag tror att en hel del har sitt ursprung i en känsla av otillräcklighet, att inte kunna ta tillräckligt ansvar för elevernas lärande med uppföljning och utvärdering av resultat, styrning av det pedagogiska vardagsarbetet och en allmänt splittrad tillvaro med starkt differentierade arbetsuppgifter. Kanske en gradvis ökad känsla av vanmakt, i skarven mellan insikten att se de ökade behoven och allt snävare ekonomiska förutsättningar; sådana insikter skaver och tär. 

Rektorsjobbet, som jag ser det, är förenat med ett visst mått av civil olydnad. Det är lätt hänt att förlora sig i arbetsuppgifter som går ut på att ta hand om detaljfrågor, som egentligen borde skötas av medarbetare i verksamheten, att man engagerar sig och på löpande band  "löser problem" på ett kontraproduktivt sätt, dvs inympar en arbetsmoral som tillåter att komma med allt möjligt till rektor som "en ledningsfråga" och därmed underbygger ett förhållningssätt som inte är särskilt hållbart eller, och det är ännu värre, fastna i tabeller, diagram, enkäter och allehanda frågeställningar som är initierade på ställen utanför skolan; från nationella institutioner, kommunala politiker, förvaltning eller media och som skymmer sikten för verkligt kvalitetsutvecklingsarbete.

Det handlar kort sagt om att kunna säga nej, att ha modet att välja bort en hel del och prioritera annat, starkt fokusera väsentligheter. Min uppgift som ledare är att tänka och verka långsiktigt; att organisera elevers lärande efter övertygelse och största möjliga måluppfyllelse enligt styrdokumenten, kompetensutveckla pedagoger brett och systematiskt samt rekrytera rätt och långsiktigt.

Möjligen en kommentar; "they don´t need more, they need different"!

PS. Klippet med John Hattie är uppdelat i 4 delar, sammanlagt ca 40 minuter långt ... men helt klart värt att lyssna på .... hela vägen! Ta dig den tiden!

"Det finns inga krav på skolor eller kommuner att göra lokala kursplaner eller en lokal pedagogisk planering. Det har det heller aldrig funnits, menar Niclas Westin, undervisningsråd på Skolverket".

Begreppsförvirringen är, om inte total, så i alla fall rätt omfattande; lokala kursplaner, lokala arbetsplaner, lokala pedagogiska planeringar. Dokumentation, dokumentation och åter dokumentation!

Ibland kan kravet på dokumentation i skolan tyckas vara nästan övermäktigt att leva upp till. Men egentligen är det inte så knepigt. Vi ska i det här avseendet (dokumentation kopplad till styrdokumenten) inte göra något nytt, vi ska göra det vi alltid gjort; en planering kort och gott. Vi har nationella styrdokument att hålla oss till, en läroplan med tillhörande kursplaner. Planeringen ska ha sin utgångspunkt i de syften som finns för varje skolämne, vi ska använda det centrala innehållet att arbeta med och sikta på de mål som finns angivna i kunskapskraven. 

Det ska hänga ihop, helt enkelt! Bara det. Läs mer på Lärarnas Nyheter!

"- Lärande handlar inte om att lägga kunskap i olika boxar i huvudet. Det är först när man också integrerar det nya med sådant man redan vet som man verkligen kan använda det man lärt sig. Forskningen visar att ytliga kunskaper snabbt glöms bort medan djupinlärningen sitter längre"

Anna Josephson, professor i neurovetenskap vid institutionen för neurovetenskap, tillika docent i medicinsk pedagogik vid institutionen för lärande, informatik, management och etik..

Hjärnans hårda skola

"De som är bäst lämpade att utveckla lärare, är lärare." Trevor Dolan