LedarBloggen

   Rubrikerna efter skolministerns nya påbud inbjuder till leenden: ”Ingen ska komma undan skolans sexundervisning” – seriöst, vem vill det?

    Suttit halva dagen i anställningsintervjuer; betyg, meritlistor och cv:n i all ära. Det är det personliga mötet som gäller! Klart avgörande!

Med sikte på hösten 2011 håller nu Skolverket på att utarbeta nya läroplaner, på uppdrag från regeringen. Idag var jag på en av flera i Sverige anordnade charmoffensiver av Skolverket, allt i syfte att bättre (än med LPO 94) lyckas med att implementera en ny läroplan.

Under tre timmar redogjorde Skolverkets representanter för vad som komma skall; ny läroplan som också inkluderar kursplaner, nytt betygssystem och, framför allt, en plan för hur man ska föra ut detta till varje enskild skola, rektor och lärare (och med ambitionen att också få ut det till elever och föräldrar). Detta sistnämnda kan vara det som gör skillnad för hur den nya läroplanen (och då snackar vi inte Lpo 94;-D) emottages.

Tankarna kring ny läroplan skiljer sig inte väldigt mycket från det som är grundtankarna i Lpo 94, om jag förstått det rätt. Det som är nytt handlar till stor del om annorlunda struktur:

• En läroplan (Lpo 94) + tillhörande kursplaner blir ett samlat dokument; en läroplan (Lpg 2011?) med kursplaner.
• Begreppen strävansmål och uppnåendemål försvinner, nu pratar vi övergripande mål och ämnesspecifika mål.
• MVG, VG, G och IG försvinner. In kommer A-B-C-D-E och F som betygssystem.

Grundtankarna är de samma; man pratar fortfarande om övergripande kompetenser som ska styra undervisningens innehåll (tidigare kallade strävansmål), men också om mer ämnesspecifika kunskapsmål (tidigare uppnåendemål?) i form av, som det uttrycktes, centralt innehåll. Så här beskrivs uppdraget på Skolverkets hemsida:

Uppdraget innehåller sex centrala delar.

• Senast den 30 april 2009 ska en plan för genomförandet av uppdraget redovisas. Planen ska innehålla förslag på genomförande- och fortbildningsinsatser riktade till lärare, skolledare och skolhuvudmän samt en uppskattning av kostnaderna för insatserna.
• Senast den 30 april ska Skolverket redovisa vilka antaganden om undervisningstid inom respektive ämne som ska ligga till grund för kunskapskraven för godtagbara kunskaper i årskurs 3 och 6 samt betygssteget E i årskurs 9.
• Senast den 1 april 2010 ska förslag på nya kursplaner och förändringar i läroplanerna redovisas.

Vidare ska Skolverket:

• Utarbeta kunskapskrav för godtagbara kunskaper samt kunskapskrav för betygsstegen A, C och E för grundskolan, obligatoriska särskolan och specialskolan.
• Samla respektive skolforms läroplan så att de innehåller skolans värdegrund och uppdrag, övergripande mål och riktlinjer samt kursplaner.
• Utarbeta allmänna råd till kursplanerna och kunskapskraven.

Hela syftet med en ny läroplan är ökad tydlighet. Vi var några stycken i åhörarskaran som fortfarande uttryckte en del tveksamheter vid eftermiddagens slut. Bland annat finns det, tyckte vi, tveksamheter kring vad man menar med centralt innehåll (inte huvudsakligt innehåll, som tidigare) och i vilken mån detta kommer att vara styrt, i vilken grad detta kommer att innebära ett förutbestämt stoff i de olika årskurserna/stadiedelarna. Det är med spänning man ser fram emot hösten 2009, då de första utkasten till kursplaneformuleringar publiceras.

Det riktigt intressanta är kanske ändå detta med hur man ska få ut tankarna kring de nya stydokumenten. Det är stor skillnad på förutsättningarna att implementera en läroplan idag och på de förutsättninmgaar man hade 1993-94 då man försökte implementera Lpo 94. På femton år har det hänt mycket när det gäller att kommunicera viktig information till många samtidigt. Man kommer att använda webben som det "transparanta" verktyg man vill åstadkomma för att skapa delaktighet bland de som ska tillämpa dokumenten framöver; rektorer, lärare och andra intresserade. Redan nu kan man gå till:

www.skolverket.se/skola2011

och ta del av arbetet med den nya läroplanen. Rekommenderas att läggas på minnet, här kommer det att finnas mycket att hämta för den skola som vill vara väl förberedd och ha stor förförståelse för de nya styrdokumenten den dag det är dags att tillämpa dem. Ett ännu bättre sätt att förbereda sig är att registrera sig som referensskola. Där tycker jag att vi ska vara med.

Under föredragningen ställdes frågan hur vi skulle vilja att Skolverket agerade för att hjälpa oss skolledare att få ut informationen om de nya styrdokumenten och man har också en plan för detta, med representanter från varje skola, som ingår i en utbildningssatsning och sedan vidarebefordrar detta till hemskolan. Lovvärt, men kanske inte det bästa ...

I bänkraden av åhörare spånades det på alternativ; varför inte använda PIM-konceptet! Låt oss ta del av filmer av föredragningar från Skolverkets personal, relevanta frågeställningar  och diskussionsunderlag och förslag till arbetsordningar att själva genomföra på arbetsplatsträffar, arbetslagsmöte och övrig kompetensutvecklingstid. I förlängningen kanske man också kan tänka sig ett slags skolans examination; redovisningar av genomförande- och lokala implementeringsplaner. Givetvis i form av personalens egna kreativt skapade videosnuttar, powerpointpresentationer och ljudfiler!

Då skulle man ju också göra två flugor på smällen, typ, våra PIM-kompetenser skulle automatiskt underhållas och kanske vidareutvecklas. Bara det skulle vara en vinst.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

   Mer nytt från andra sidan 20. Tonårsdotter stänger tv:n efter tv-seriens retsamma cliffhanger.
- OMG!
- Va ba´ha?
- Ah, men fatta, pappa.
- Aldrig hört förut. Lär mig!
- Oh my God!

   - Åh,skit vad det är jobbigt just nu!
- Vad menar du?
- Det är så jobbigt att bestämma sig hela tiden, för än det ena än det andra.
- Sluta "wina", fatta hur många beslut jag måste ta varje dag!
- Vadå, det gör väl jag också; ska jag ha den rosa toppen eller den grå, blå jeans eller svarta? Uppsatt hår eller nedsläppt hår? Ska jag läsa spanskan innan jag tar ett bad eller efter jag tagit ett bad? Ska jag se Desperates housewives eller Top Models?
- OK, fattar! Bara viktigheter, hör jag. Måste vara jobbigt att ständigt vara i sådan beslutsångest! ... Not!

   Nya skollagen signalerar att kvalitetsredovisningarna tas bort i sin nuvarande tappning, att någon utanför skolan gör kvalitetskontrollen. Skönt! Och rimligt.

I dagens DN läser jag om vilka saker och företeelser som gör oss mest irriterade på våra arbetsplatser. Rankingen är följande:

• Långa meningslösa möten - Känner inte att vi har några meningslösa möten, möjligen en del som utmanar tålamodet genom att alla måste komma till tals, även då man bara upprepar samma sak som föregånde talare.

• Dåligt uppförande - Extremt sällsynt bland medarbetare på skolan. Jag tycker att vi ofta har en mogen, förstående och återhållsam ton gentemot varandra, vilket sannolikt gagnar den konstruktiva och salutogena inställning vi försöker hålla i vardagssamtalet.

• Fel temperatur - Fråga mig nu i slutet av maj - inga problem! Kom igen i januari, en kall måndagmorgon, efter en långhelg .. tredubbla tröjor och "det var väl f-n att de aldrig kan få ordning på värmesystemet!"

• Brist på stöd - Tror de flesta känner stöd i kollegiet, hoppas att jag som skolledare kan vara till något stöd när det behövs. Brist på stöd för elevernas lärande är det ständigt, kan det någonsin bli tillräckligt?

• Arbetsplatspolitik -  I tider av nedskärningar och hårda effektivitetskrav är det särskilt svårt att balansera verksamhetens bästa med arbetsmiljömässiga krav. Men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre.

• Dödtid vid skrivaren - Inget stort problem - dessutom roliga tidningsnotiser på väggen runt kopieringsmaskinen att läsa under tiden. Vem bryr sig om väntetid ...?

• Folk som kommer oförberedda till möten - Oförlåtligt! Skärpning!

• Bristande teknik - Think different! Get a Mac! No problem!

• Att folk inte är miljövänliga - Irriterar sällan mig, men slöseri och ovarsamhet med skolans materiel kan göra mig riktigt arg.

• Nitiska chefer - Who? Me?

   Har haft mina dubier om kommunala skolplaner - särskilt kommunala skolplaner signerade Lunds kommun .... tänk att man skulle få hjälp av Jan Björklund - rätt otippat!

Får lite då och då, i sysslan som lektör, en och annan lärobok i min hand. De handlar påfallande ofta om just "lärobok" på det sätt som läroböcker sett ut de senaste 100 åren (nåja, nästan i alla fall); rätt komprimerade texter som i sin sparsamma karaktär lätt därför uppfattas som enkla, rätt mycket bilder, både foton och teckningar, som är till för att stödja texterna, men som lika ofta i sin överdrivet pedagogiska uppställning bara rör till det för läsaren samt talrika små texter bredvid av typen vet-du-att eller fakta- och sifferrutor. Väl beprövat koncept, men ack så trist!

När jag läser den femtielfte boken om Sveriges landskap blir jag bara trött, men också arg. Vad tror läromedelsförlagen om svensk skola? Tror de att det är detta vi vill ha? Eller, förfärliga tanke, är det kanske så, att det är just det vi vill....??

Vad kan man använda en dylik lärobok till? På vilket sätt utvecklar det våra elevers förmåga att tänka självständigt, förstå samband, se sammanhang och mönster, få förståelse för sin omvärld, analysera, syntetisera, jämföra, tillämpa sina kunskaper och värdera olika företeelser? Vilket stöd har denna typ av läromedel i våra styrdokument? Inte mycket, som jag ser det. I stället skulle jag vilja påstå att en bok av den här typen understödjer arbetssätt och sätt att lära som är tämligen förlegade idag och medverkar också till att eleverna lär sig lärstrategier som främst går ut på att memorera faktabitar och reproducera egna arbeten på samma "läromedelstema"; en väggtidning, egen bok eller muntligt framträdande där faktadelarna radas upp.

Var finns frågeställningarna, möjligheterna till egen reflektion och inspirationen till att använda moderna och digitala presentationsformer? Var finns uppslagen för eleverna att diskutera, argumentera och samlära? Var finns frågorna och stoffurvalet som skulle kunna väcka solidaritetstankar, och engagemang och få våra elever att vilja ta ansvar?

Tänk om det någon gång kunde komma en, typ, läromedelsbok på temat landskap, som tog sin utgångspunkt i frågeställningar om varför det ser ut som det gör, vad som förenar och skiljer de olika landskapen, som får eleverna att reflektera kring Sveriges fantastiska natur- och kulturbygd, som visar på mångfalden och möjligheterna till utveckling, som pekar på problem och svårigheter men som också inympar hopp om framtiden och medverkar till att eleverna känner sig delaktiga i ett socialt sammanhang och känner stolthet för sitt land.

Jag vill inte medverka till att den här typen av läromedel sprids, i alla fall inte ur ett ledarperspektiv, och avsäger mig gärna uppdraget att skriva något om just detta läromedel. Jag tror att någon annan har lättare att se dess fördelar, jag har det inte. Hoppas också att vi på skolan är en bra bit på väg att lämna detta nattståndna läromedelsparadigm. "Lagar ni, äter vi" (eller omvänt i boken "Vi ska äta, ni ska laga"; gissa under vilket landskap;-P) kan vara roligt att kunna runt sällskapspelen, men har ingen relevans när det kommer till lärande och svensk framtidsskola.

Länkar inte till varje enskild film om framtidens lärande, Jonas har samlat dem rätt bra på sin blogg. Ta en titt där, så kanske ni förstår vad jag menar!

Pst! Bilden ovan är från Bucklands Beach Intermediate school, Auckland New Zealand, från ett klassrum i Art & Design, (med den otroligt inspirerande läraren Guy Marrett) med produkterna från ett elevarbete där uppgiften var att tillverka sin egen personliga mobiltelefon utifrån de önskemål man hade om funktioner. En kreativ uppgift som kräver både faktakunskaper, förståelse och analysförmåga, som låter eleverna tillämpa sina kunskaper och göra nytt själva, jämföra och värdera.

Andra goda exempel finner jag ofta på vår egen skola. Nyligen arbetade våra åttor med att utveckla egna leksaksidéer, både att tillverka, marknadsföra och argumentera för sina produkter. Se leksakstemat!

  Läser att en tredjedel av landets skolor saknar skolbibliotek. Vi har ett skolbibliotek som valts till Sveriges bästa skolbibliotek 2000. Det är det fortfarande och ska så förbli!

Har ett tag varit nyfiken på Twitter. Vad är detta fenomen och varför skulle man twittra? Vad är det för vits med att ha stenkoll på varje vän och bekant, när de vaknar, vad de äter, vad de gör och vad de tänker ... Först, några sök på nätet på vad Twitter är:

“Twitter är en tjänst för mikrobloggning och kommunikation som går ut på att dela med sig av korta uppdateringar samt genom att följa andra personer ta del av deras uppdateringar.”

Men det är också en tjänst för sig, twitter.com, "Twitter is a service for friends, family, and co–workers to communicate and stay connected through the exchange of quick, frequent answers to one simple question: What are you doing?"  Frågan blir betydligt mer intressant om man byter ut "gör" mot "tänker"; What are you thinking?

Tanken att begränsa sina inlägg till 140 tecken tilltalar mig på något sätt; det enkla, det avskalade och det mer precisa. Inget löst prat, bara det viktigaste, liksom. Med endast 140 tecken skulle man behöva tänka ordentligt vad man skrev, inga yviga gester, och sannolikt också mer frekventa uppdateringar på bloggen. 

Härmed en ny kategori på LedarBloggen, således. Fortfarande osäker på vad Twitter innebär? Kolla här!

    Håller långsamt på att "reclaima" Lund. Strövar åter gatorna, torgen och kvarteren och det är mycket nytt att se, uppleva och ibland fotografera. Också på restaurangfronten finns det mycket nytt att "reclaima" och här går vi systematiskt tillväga.... På kylskåpsdörren åkte rankingen upp förra helgen! Seriöst eller hur? Och gott!

   Hängde kvar framför tv:n, efter nyheterna (rättare; småslumrade;-P) och såg ett inslag med David Eberhard (han med boken I trygghetsnarkomanernas land). Han talade där, med anledning av nya boken Ingen tar skit i de lättkränktas land om det rätt devalverade begreppet "kränkt" och rimligheten i att man använder det som man gör.

För visst är det i stadigt ökande, ordet "kränkt" används allt oftare och i de mest skiftande situationer. Enligt Eberhard, också i lägen då det egentligen kanske bara handlar om att människor är tydliga med vad man vill ha sagt, framför befogad kritik, säger en del sanningar eller rent av bara har en annan åsikt än den kränkte. Självklart finns det anledning att ha en stram lagstiftning kring detta med kränkande behandling, en försäkran om att man inte ska behöva ta vad som helst. Självklart ska ingen behöva känna sig kränkt beroende på kön, religion eller etnisk tillhörighet, och man ska så klart tydligt markera mot kränkande behandling som sorterar under fysisk och psykisk misshandel, mobbning och fult språk.

Men hallå, vad får vi för samhälle om vi alla ska vara kränkta hela tiden?

Om vi inte kan tala med varandra, rakt och rätt framt, inte lyssna på varandras argument, inte tåla att diskussionstonen kan bli lite hård eller upprörd osv. Eberhard konstaterar att vi lever i ett mycket bra land, vi har en väldig massa förmåner, och mycket trygghet. Så mycket trygghet att vi måste önska oss ännu mera trygghet. Men, livet är inte bara lycka och framgång, det kan inte gå lika bra hela tiden, som en del i de uppväxande generationerna tycks tro. De har sannolikt fått för lite motstånd, tycker Eberhard, och har därmed ingen beredskap för motgångar och faller igenom totalt vid minsta uppförsbacke.

Frågan är klart berättigad, och vi hamnar åter i det kära gamla samtalsämnet om rättigheter och skyldigheter och det är välgörande att det kommer upp på agendan lite då och då. I kommunikationen mellan elever och elevers föräldrar, kollegor emellan och ledare medarbetare måste alla parter vara uppmärksamma på hur man uttrycker sig. Det är alltså inte bara elever som kan bli kränkta genemot lärare, inte bara elevers föräldrar gentemot pedagoger och skolledning och inte bara medarbetare i förhållande till ledning. Det kan vara tvärtom också, även om det är mer befogat att vara uppmärksam när det handlar om kränkningar från någon i ledarställning; förälder-barn, lärare-elev, ledare-medarbetare.

Jag ser kopplingen till våra elever i klassrummet; man är snar att påpeka om blir utsatt för kränkande behandling (vilket är bra) men ser inte själv att man kränker andra. Jag ser innehållet i Utvecklingsresan, "ha, få och kräva" mot "skapa, skaffa och bidra", lite samma sak; att inte placera sig i en konsumerande offerroll utan ikläda sig ett medskapande ansvarstagande.  Vill man ha mycket, måste man ge mycket, och som Eberhard uttrycker det, man får ta en del skit ibland...

Åkte här om dagen över bron, i syfte att delge en dansk pedagoggrupp mina "erfaringar" av att implementera portfoliometodik på bred front. En del av åhörarna har varit på Gunnesbo, andra inte, men alla lika nyfikna och hungriga efter tips, råd och strategier för hur man får elever att själva ta ansvar för sitt lärande, hur man hittar ett gemensamt pedagogiskt språk och varför det är så viktigt att låta elever och elevers föräldrar vara delaktiga i elevernas lärandeprocesser.

Jag är där för att inspirera danska lärarkollegor och ledare, men blir själv minst lika inspirerad av deras frågor, kommentarer och resonemang. Och som vanligt, en bit in i anförandet, blir det jag säger inte bara inlärda och planerade ord i en strid ström - snart uppnår jag detta fantastiska tillstånd, när jag själv utvecklar mina egna reflektioner och tankar i samma stund som jag uttalar orden, ordet blir tanken! Vygotskij i praktiken! Det är just detta tillstånd som gör det värt att berätta om samma sak gång på gång. Faktum är att jag tänker aldrig så bra som när jag, mer strukturerat och planerat, berättar för andra om, för mig, välkända ting. I allt detta kända som ska sägs, smyger det sig in mer utmanande och spännande tankar - som snart är ord - och sedan ny förståelse eller åtminstone förståelse på ett annat sätt.

Man behöver inte åka så långt för att få dessa upplevelser, tror jag. Det gäller bara att ständigt sätta sig i situationer där man får tillfälle att redogöra för hur man tänker, gör och handlar - som i lärargärningen t ex, eller som vi vuxna och våra elever gör vid studiebesök på skolan eller i kompetensutvecklingssammanhang. Det är detta vi hoppas på, med det utbyte av erfarenheter mellan personalen på Fäladsgården och personalen på Gunnesboskolan som planeras inför nästa läsår. Ömsesidigt utbyte, ett tagande och ett givande.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig....

   

Har haft en artikel från Sydsvenskan liggande på mitt skrivbord några veckor. Filmkrönikans förra programledare Orvar Säfström, som numera recencerar datorspel och skriver krönikor om detta mediefenomen, ställer i artikeln frågan på sin spets; förstår vi i vuxenvärlden att uppskatta barn- och ungdomars färdigheter att lösa problem i teve- och datorspel och borde vi inte snart fatta och använda oss av dessa kompetenser för det vi vill lära kommande generationer i skolan?  Artikeln startade, eller snarare återuppväckte, mina egna tankar kring detta; vad är det som är så intressant och så fängslande för barn och ungdomar i teve- och datorspel? Vad är det som motiverar dem att sitta timme efter timme framför skärmen? Och är det så farligt för deras lärande, missar de en massa viktiga saker i livet? Eller är det kanske så att de vinner något långt mycket mer? Vad lär de sig? Vilka kompetenser, färdigheter och förmågor utvecklar man vid datorskärmen?

Är det kanske rent av samma kompetenser som vi i skolan vill att de ska utveckla, men med andra metoder, annat stoff och med annorlunda verktyg?

Som ett brev på posten följer Pedagogiskt Magasin upp med en längre artikel om just detta. Tomas Kroksmark, professor i pedagogik vid högskolan i Jönköping, reder här ut vad digitaliseringen i samhället i allmänhet, och skolan i synnerhet, betyder för den lärande människan. Det jag tidigare anat, och själv försökt hitta argument för, hjälper Kroksmark mig här med att presentera en mer vetenskapligt underbyggd teori.

På samma sätt som vi i skolan måste "byta ben", från det empiristiska och memorerande till det konstruktivistiska och mer reflekterande, är det nu dags att ta sig från nivån att endast använda internet och den digitala världen som ett ställe varifrån man hämtar information - till en nivå som innebär social interaktivitet, dialog och eget skapande; vi behöver gå från webb 1.0 till webb 2.0. och till en medvetenhet som inbegriper helt andra sätt att se på kunskap.

Med ökad digitalisering, globala nätverk och den allt snabbare kommunikationen ställs begrepp som "tid och rum" i en annan dager för våra elever; det fysiska klassrummet är inte längre självklart som kunskapslokal, svaren på frågor till makthavare, forskare och experter kan levereras genast och dialog och samtal som tidigare var omöjliga är numera lätta att åstadkomma. Nätverk skapas snabbt, nätverk som fungerar utan de sammanhang som skolans aktörer ingår i. I nätverken, t ex Facebook och andra communities, lär sig eleverna

• att fokusera ett innehåll, att hålla sig till saken
• att tolkning har betydelse för lärandet
• att kritiskt granska och sortera information
• att vara kulturellt medveten
• att analysera kommunikation
• att skriftligt kommunicera
• vikten av att bidra själv
• att definiera mottagares intressen och möjligheter att förstå ett innehåll
• att förstå den egna sociala integriteten
• att behärska dialogisk kompetens
• att erövra läsförståelse och skriftlig kompetens

TV- och datorspelen, ofta kritiserade av vuxenvärlden (också av mig, fråga mina barn;-D), har enligt Kroksmark (och Orvar Säfström) uppenbara lärandekvaliteter. Sim City, Battlefield och World of Warcraft (WoW) är spel som snabbt utvecklar barn och ungdomars kompetenser att

• definiera mål
• pendla mellan helhet och delar
• begripa och värdera situationer
• ta beslut som vilar på omfattande och komplex information
• samarbeta
• lösa problem kollektivt
• kritiskt analysera

Nu menar jag inte, så klart, att vi ska börja spela datorspel i skolan, i alla fall inte i någon större utsträckning, men konceptet med spel tror jag vi har något att lära av. Det är inte på något sätt självklart hur vi skulle kunna dra nytta av dessa spel, men kanske har vi något att lära av spelutvecklarna till dylika spel; hur bygger de spelen och hur gör de för att upprätthålla intresset?

Sist i PM:s artikel berättas om en webbplattform som utvecklar skrivandet och läsning av skönlitterära texter, Fanfiction. Det borde väl i högsta grad vara något för oss, eller hur? Här kan man lägga upp sina texter, få feedback från oändligt många läsare och hjälp med att komma vidare i sin text; skrivprocessen så som vi vill att den ska vara!

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; en medveten och kraftig satsning idag, vad gäller digitala verktyg i skolan - om det nu blir en en-till-en-satsning eller något annat - är den bästa investering vi kan göra, både för varje enskild elev, för skolan som helhet och framför allt, för oss själva, pedagoger, ledare och övriga. Vi behöver snabba förändringar, genomgripande förändringar och förändring i tanken, i kunskapstanken. Den som snabbast lär sig att tänka utanför den berömda boxen, den vinner!

PS För övrigt är LedarBloggen uppmärksammad i senaste numret av PM, som en av flera aktörer i den pedagogiska debatten. Kul!

Epilepsy Is Dancing - Anthony and the Johnsons
Flume - Bon Iver
Chan Chan - Buena Vista Social Club
Stronger Than Jesus - A Camp
This Is The Life - Amy MacDonald
Mammas gata - Promoe ft Timbuktu, Supreme & Grega
Heaven To Me - William Galison & Madeleine Peyroux
Tranquilize - The Killers ft Lou Reed
Amor De Mel, Amor De Fel - Katia Guerreiro
Shadow - Papa Wemba

    Hög igenkänningsfaktor - oavsett om det gäller rapporter på gymnasiet eller tjänstefördelningar och schemafiler på ledningsnivå. Man säkrar arbetet, sparar version efter version, döper den till det ena knäppa namnet efter det andra och pustar ut med ett långt Klaaaaar!

Tanken finns där, hela tiden. Hur utvecklar vi verksamheten, trots begränsningar, besparingar och effektiviseringar? Hur hanterar vi det här läget utan att stagnera, utan att bromsa för mycket eller i värsta fall backar? Tanken på ett riktigt paradigmskifte finns ständigt närvarande ... en ordentlig tanke- och handlingsvända som får lärandet och undervisningen i helt andra banor, med mer av elevernas egna initiativ, engagemang och ansvar i lärandet och med pedagogerna i en roll som snarare är den medlärande och handledande än den auktoritäre allvetaren.

Varje elev, en egen dator, möjlighet att vara ständigt uppkopplad (när man behöver det), på klick-längds avstånd från att frågan formulerats, ett arbetsredskap i tiden, för dokumentation, reflektion och lärande.

Vi grunnar i dagarna på hur det skulle vara att få använda pengarna vi betalar som centrala IT-kostnader, efter eget huvud. Vi har idag ett femtital stationära datorer (PC) som vi skulle kunna byta ut till bärbara Macar, i samma antal och till samma kostnad. Med ett femtital bärbara macar skulle vi kunna uppdatera Mac-parken till en digital bärbar och trådlös vagn (om 10 datorer i varje) i varje arbetslag och förse samtliga i personalen med ett eget kraftfullt verktyg för sin undervisning ... till samma kostnad som vi har idag! Och vad är problemet då!?

Inget alls som jag ser det, låt oss göra det. Ytterligare ett steg i riktning mot en en-till-en-lösning, snart. I en tidningsartikel om Falkenberg och deras datorkoncept, i Lärarnas tidning nr 6 avslutar kommunens utvecklingschef med orden "... vi måste utmana gamla mönster. Ger vi oss inte ut på gungflyt, kommer vi ingen vart."

Här har vi sannolikt en hel del att lära, för att få alla medarbetare att se möjligheterna; som tidigare nämnt,, så klart en liten utflykt till Falkenberg, ett studiebesök - eller varför inte ett utbyte skolorna, kommunerna emellan? Säkert har vi i vårt koncept med lära@lära och portfoliometodiken en hel del att delge Falkenberg. Eller ...?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

Läsvärda artiklar i Lärarnas tidning: 

Webb och bok växer ihop
Ett klick från världen

I rollen som skolledare hamnar man ibland i sammanhang, som inte direkt har med skolan att göra, men som ändå förväntas vara en lämplig uppgift för en person i den rollen. Vill du valborgstala? Njae... eller varför inte, för resten. Efter att ha avböjt inbjudan för ett par år sedan, kändes det särskilt svårt att göra det också den här gången. Hälsa våren, hur svårt kan det vara ....?

Nej just det, men om man nu ändå står där vill man kanske också säga något utöver Hej våren. Något viktigt och seriöst, och något för folk att fundera över. Det blev om samarbete, om nätverk och vikten av att alla känner sig delaktiga. Jag funderade länge på temat kris (men det kanske folk fått nog av, tänkte jag), besparingar (likaså) och effektiviseringar (same, same but different). Det var på vippen att handla om proportioner, hysteri och hur lätt det är att skylla alla fel och brister på någon annan. Så där höll jag på i tankarna några dagar före valborsmässoafton. Men jag besinnade mig ....

Så här blev det, eller så här borde jag sagt, för väl där framme inför alla människor flyger tankarna annorlunda än vad som står i minnesstolparna, orden faller lite annorlunda och därmed förändras också innehållet och helheten något. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som gick fram. Så här var det meningen att det skulle låta:

"Man vet att man blivit gammal, när man (för andra gången) blivit inbjuden att hälsa våren välkommen i ett valborgstal. En milstolpe i livet, inte sant? Ikväll har det varit traditionell mösspåtagning på Tegnérsplatsen vid AF. Själv slängde jag min gamla studentmössa i senaste flytten, tämligen muggig, den får jag aldrig användning för, tänkte jag. Men det är ju typiskt, just när man skulle få användning för den! Å andra sidan har vi i dagarna begåvats med en alldeles ny och fin studentmössa i familjen. Jag vågade dock inte låna den och det hade blivit helt fel av flera anledningar, för det första står sonens namn i guldbokstäver i framkanten och för det andra, och viktigaste; det finns inte en mössa i världen som passar det här huvudet.

Vid en förfrågan likt den jag nu fått två gånger om att tala här, blir följdfrågan omgående; Vad gör jag här? Varför gör jag det här? I ansträngningarna att besvara den frågan för sig själv kommer det emellertid upp ett och annat som inte bara handlar om att på något snyggt sätt hälsa våren välkommen. Detta med att hälsa våren ska jag också gärna göra, snart, men det finns kanske också andra orsaker för varför man skulle ställa sig upp att tala inför så många och så högtidligt, en gång som den här.

Inbjudan och förfrågan har jag fått från Lundagård, en idrottsförening och också med anledning av det kan man ifrågasätta om jag är rätt person att tala här; sportanalfabet som man är, men vid en andra tanke så tycker jag kanske att det känns helt rätt eftersom vi på många olika sätt har beröringspunkter. Vi ska ju alla titta till våra barn och ungdomar i stadsdelen och till deras hela situation (helhetssyn är ett av våra honnörsord i skolan) och då är det mycket viktigt att vi känner till varandras verksamheter. Nätverkande, ett modernt och populärt ord, har aldrig varit viktigare. Bland de nätverk jag ingår i rollen som rektor, finns periodiskt återkommande möten med skola, fritidsklubbar, polis, fältgrupp och kyrkan. Här borde kanske också idrotten vara representerad. Härmed inbjudna således.

Just nu pågår en kompetensutvecklingsprogram i Lunds kommun som kallas Utvecklingsresan. I denna fortbildning av kommunens medarbetare pratas det mycket om medskapare och i samband med det har man formulerat en ny vision för Lunds kommun, till 2025, om 16 år. Att skapa sig en vision är att sammanfatta sina tankar i en kraft framåt, att skapa sig en gemensam målbild, att fokusera.

I visionen för Lunds kommun 2025 ingår fyra strategiska framtidsområden

• kreativitet och handlingskraft
• helhet och delaktighet
• hållbar tillväxt
• attraktivitet och livskvalitet

I Utvecklingsresan ingår ord som delaktighet, engagemang och medskapande och detta är begrepp som vi också uppmärksammar mycket i skolan. Vi vill i skolan ha lösningsinriktade medarbetare, personal som tar stort eget ansvar och engagerar sig i sitt arbete, så klart. På samma sätt vill vi under de tio år vi har våra elever i skolan utveckla dem till självständigt tänkande och handlingskraftiga medborgare med stor beredskap för vad som helst som väntar där bortom kröken in i framtiden. I konceptet med Utvecklingsresan är budskapet tydligt; vänta inte på att någon annan ska komma och ta hand om dig, motivera dig själv! Det är du som har initiativet, som bestämmer med vilket engagemang och intresse du ska ta dig an dina uppgifter och det är bara vi själva, tillsammans, som kan skapa våra liv.

Också för Gunnesboskolan fanns det visioner, redan från början. I prospektet för den nyare delen, den vi kallar Nedre, fanns formuleringar som "den sunda skolan", "skolan byggd för nya arbetsformer", "ljus och luft" och "skolan mitt i byn". Detta med skolan mitt i byn sympatiserade jag starkt med, att ha en skola som var aktiv som samlingsplats också på tider utanför 8-16. Jag vet inte varför det aldrig blev så och kanske är det inte för sent att förändra den saken. I vilket fall tycker jag att det är mycket viktigt att vi har kraftfulla och hållbara nätverk kring våra barn och ungdomar. Ju fler beröringspunkter vi vuxna har, desto mer sannolikt blir det att vi uppnår våra gemensamma strävanden; en trygg, säker och sund stadsdel, med stimulerande miljöer, en plats för kreativitet och gemenskap, för utveckling och lärande; kort sagt en plats att trivas på!

På väldigt många sätt upplever jag att vi har just det, det finns många ideela krafter, såväl inom idrotten och i föräldraleden, t ex som nattvandrare, som i skolans värld. Men det vore fel att tro att utveckling sker av sig självt; det kräver ansträngning, delaktighet, engagemang och ansvar. Det måste vi alla bidra med. Som Utvecklingsresan anger; vi är alla medskapare!

Våren då - jo, jag tänker komma till denna nu. Eller borde jag kanske hälsa sommaren välkommen i stället? Man kan undra efter alla vårtecken som radat upp sig under hela april månad. Tidiga vårtecken i all ära, krokus, vitsippor och vintergäck, det är nu i april-maj som i alla fall jag njuter som mest av våren. Visst skulle man vilja stanna tiden en stund just nu, hålla kvar allt detta fantastiska som är så smärtsamt kort; majestätiskt svävande tranflockar, mattor av blå scilla, förföriska doftsensationer, blommande träd och försommarvarma vindar; allt tydliga tecken på något ljusare, varmare och mer avkopplande ... snart.

Låt oss således hälsa våren med ett traditionellt skånskt trefaldigt leve (trots att kungen idag fyller år); Leve våren - Hurra, hurra, hurra! Tack för mig!