LedarBloggen

   Hängde kvar framför tv:n, efter nyheterna (rättare; småslumrade;-P) och såg ett inslag med David Eberhard (han med boken I trygghetsnarkomanernas land). Han talade där, med anledning av nya boken Ingen tar skit i de lättkränktas land om det rätt devalverade begreppet "kränkt" och rimligheten i att man använder det som man gör.

För visst är det i stadigt ökande, ordet "kränkt" används allt oftare och i de mest skiftande situationer. Enligt Eberhard, också i lägen då det egentligen kanske bara handlar om att människor är tydliga med vad man vill ha sagt, framför befogad kritik, säger en del sanningar eller rent av bara har en annan åsikt än den kränkte. Självklart finns det anledning att ha en stram lagstiftning kring detta med kränkande behandling, en försäkran om att man inte ska behöva ta vad som helst. Självklart ska ingen behöva känna sig kränkt beroende på kön, religion eller etnisk tillhörighet, och man ska så klart tydligt markera mot kränkande behandling som sorterar under fysisk och psykisk misshandel, mobbning och fult språk.

Men hallå, vad får vi för samhälle om vi alla ska vara kränkta hela tiden?

Om vi inte kan tala med varandra, rakt och rätt framt, inte lyssna på varandras argument, inte tåla att diskussionstonen kan bli lite hård eller upprörd osv. Eberhard konstaterar att vi lever i ett mycket bra land, vi har en väldig massa förmåner, och mycket trygghet. Så mycket trygghet att vi måste önska oss ännu mera trygghet. Men, livet är inte bara lycka och framgång, det kan inte gå lika bra hela tiden, som en del i de uppväxande generationerna tycks tro. De har sannolikt fått för lite motstånd, tycker Eberhard, och har därmed ingen beredskap för motgångar och faller igenom totalt vid minsta uppförsbacke.

Frågan är klart berättigad, och vi hamnar åter i det kära gamla samtalsämnet om rättigheter och skyldigheter och det är välgörande att det kommer upp på agendan lite då och då. I kommunikationen mellan elever och elevers föräldrar, kollegor emellan och ledare medarbetare måste alla parter vara uppmärksamma på hur man uttrycker sig. Det är alltså inte bara elever som kan bli kränkta genemot lärare, inte bara elevers föräldrar gentemot pedagoger och skolledning och inte bara medarbetare i förhållande till ledning. Det kan vara tvärtom också, även om det är mer befogat att vara uppmärksam när det handlar om kränkningar från någon i ledarställning; förälder-barn, lärare-elev, ledare-medarbetare.

Jag ser kopplingen till våra elever i klassrummet; man är snar att påpeka om blir utsatt för kränkande behandling (vilket är bra) men ser inte själv att man kränker andra. Jag ser innehållet i Utvecklingsresan, "ha, få och kräva" mot "skapa, skaffa och bidra", lite samma sak; att inte placera sig i en konsumerande offerroll utan ikläda sig ett medskapande ansvarstagande.  Vill man ha mycket, måste man ge mycket, och som Eberhard uttrycker det, man får ta en del skit ibland...