LedarBloggen

Staten skjuter nu till ytterligare miljarder (senast 3,8) för att höja lärarnas status. Man ska skapa karriärvägar (utöver skolledarkarriär) för pedagoger, dvs vissa lärare ska få möjlighet att vidareutbilda sig och öka sin kompetens (t ex till lektorer). Man hoppas därmed öka läraryrkets attraktionskraft för kommande studerandegenerationer och att det på sikt kommer att leda till att lönerna höjs för hela lärarkollektivet.

Om jag har förstått det rätt menar Björklund att dessa pengar i första hand ska användas till att höja lärarnas ämneskompetens, inte till allmändidaktisk utveckling av hela arbetslag eller skolenheter. Men är det inte just det som behövs mest? Ämneskompetensmässigt är väl Sveriges lärarkår hemma!? I alla fall är det min bedömning, med de pedagoger jag träffar i min vardag och i andra sammanhang utanför den egna skolan. Kanske kan en möjlig karriärväg sporra någon eller några pedagoger till ytterligare ansträngningar för att öka sin ämneskompetens, men jag skulle tro att de som står främst i ledet att göra detta också är de som minst behöver det ;-) Var lämnar det resten av lärarna och hur gynnar det helheten?

Ska vi höja nivån och uppnå större måluppfyllelse för eleverna tror jag vi måste göra det tillsammans. Det är här microteaching kommer in i bilden. Till det behöver vi tid. Tiden kan vi köpa med pengar från staten (av de 3,8 miljarderna) för att finansiera *den uppgörelse SKL gjort med lärarfacken om att omfördela arbetstiden och flytta in 5 av de 10 (eg 10,5) timmar lärare idag disponerar som s k förtroendearbetstid; 40 timmars arbetsvecka, arbetsplatsförlagt + 5 timmar/veckan förtroendearbetstid, för att bibehålla ferierna intakta.

Låt oss få använda de extra timmarna tillsammans, en timme mer om dagen, till forskning. Låt oss som arbetar i skolan få en rimlig chans att delta i den skolnära forskningen, ta del av forskningsrön och pröva teorierna i praktiken, parallellt med den egna undervisningen och med handledning från universitet och högskola. Det skulle göra stor skillnad för våra elever, på kort tid, långt mycket större skillnad än om någon eller några medarbetare kompetensutvecklades i sina respektive ämnen och fick titeln "lektor". 

Det skulle möjligen inte vara helt finansierat med de senaste statliga utfästelserna, men det skulle i alla fall ge kommunerna en hel del råg i ryggen för att våga ta steget och faktiskt tillhandahålla de medel som krävs för att komma en bit på vägen till högsta möjliga måluppfyllelse för våra elever. Men det är klart ... det är långt till de 10 000 som lärarfacken anser saknas i lärarnas lönekuvert ... och ändå ett steg i rätt riktning ;-)