LedarBloggen

Lätt jetlaggad, trött men mycket nöjd, med massor av intryck och en hel del bilder hade jag tänkt att göra ett blogginlägg, på temat eget och livslångt lärande, tillsammans med ett litet bildcollage från ett av sommarens semestermål och besöket i The Big Apple. Men med de fruktansvärda bilderna från norska NRK och ungdomslägret i Utøya, de dramatiska rapporterna och de bisarra berättelserna från de överlevande på en non-stop-tv, känns det inte lika roligt att göra det. Det får bli ett annat inlägg ....

Emellertid, när jag samlar intrycken, är det framför allt en sak som slår mig; NY är verkligen sinnebilden av det mångkulturella samhället när det blir som bäst, en smältdegel av människor från vitt skilda delar av världen, som tillför olika delar av erfarenheter, lärdomar, traditioner, sätt att leva, tankar, åsikter och värderingar. 8 miljoner människor som lever sida vid sida; föds på samma sjukhus, växer upp i samma kvarter, utbildar sig på samma skolor, arbetar tillsammans, gifter sig med varandra, får barn tillsammans, beslöjade muslimska kvinnor bredvid judar med långa svarta rockar och tinningslockar och kristna i otaligt antal kyrkor; presbyritaner, baptistister, metodistister, mormoner, adventister etc. ... all världens mat runt hörnet, ett entrepenörskap som är imponerande, allt från de riktigt stora elefanterna i Tribeca och på Wall street, till de mindre - men minst lika kreativa - småhandlarna i East Village, Harlem eller Brooklyn. Och jo, jag vet och jag är medveten om att det inte varit konflikt- och friktionsfritt att nå dit - men ändå...

Kreativiteten, aktiviteten och idérikedomen - ett resultat av den mångkulturella sammansättningen, eller? 


Vad är det som gör att vissa människor, likt gärningsmannen på Utøya, är så rädda för det som är olikt, annorlunda och nytt? Känns kusligt med en stigande främlingsfientlighet och en samhällsutveckling som ger högerextrema element ett, enligt min mening, alltför stort manöverutrymme, allt i den heliga yttrandefrihetens namn. Är det inte dags att höja ribban för vad man kan uttrycka? För att stämma i bäcken, liksom.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....