LedarBloggen

... solen lyser gul på taken, inte bara rektorn är vaken!

Sportlovsglest med folk, både elever och pedagoger utflugna i pulk- och skidbackar (på andra breddgrader alltså;-) ... men inte riktigt alla. Åtminstone tre medarbetare slöt upp här i början på veckan för att jobba ikapp, och flera andra sitter säkert hemma i samma ärende. Just nu är det många som jobbar ikapp med att rätta nationella prov. Med ett ökat antal NP ökar pressen på pedagogerna. Att bedöma och "rätta" elevarbeten är inslag i en lärares arbete som alltid ingått i jobbet och fortfarande gör, men som den sista tiden uppenbarligen blivit allt mer betungande. Sannolikt för att proven är betydligt mer komplexa och svåra att rätta idag, det handlar oftast inte längre om att rätta enligt en given mall, med ett entydigt rätt eller fel, snarare om kvalificerade bedömningar av svar som kan vara mer eller mindre rätt eller fel i mycket bredare spektra. Därmed krävs det mer tankemöda, tid och tillfälle att sambedöma; dvs tillfälle för kollegor att läsa, analysera och värdera svar tillsammans. Det är tids- och arbetskrävande! Var skapar vi oss den tiden och den kraften/orken?

Läste om en skola i Ullared (Apelskolan) där en lärare entusiastiskt berättade om hur kollegorna organiserat sig annorlunda i år inför de nationella proven. Något att allvarligt betrakta och överväga.

Läs hur man löste det på Apelskolan i Ullared, i bloggen: Skolan, datorn, eleverna och jag

I korthet; samtliga ämneslärare inom ett ämne rättar nationella prov varje år, oavsett om man haft elever i aktuella årskurser eller ej just det läsåret, man avidentifierar proven, rättar tillsammans och jämför sin rättning, sambedömer och värderar svaren tillsammans på en eftermiddag på arbetsplatsförlagd tid. Resterande kollegor tar hand om undervisningen den eftermiddagen (när svensklärarna rättar prov, har ma/no lärarna en ma- eller no temaeftermiddag t ex och tvärtom). Nog borde vi kunna organisera arbetet så att viss tid frigjordes för samrättning och sambedömning med ett sådant förfaringssätt och visst borde vi solidariskt bära de toppar av arbetsbelastning som inträffar var gång det är dags för nationella prov.

Men så tänker jag också - varför måste vi, med mycket möda och stort besvär, pressa in ytterligare tid i den så knappt upplevda arbetsplatsförlagda tidsramen? Är det så självklart att all rättning, också sambedömningen, ska ske inom den arbetsplatsförlagda tiden? Skulle det inte lika väl kunna ske inom den s k förtroendetiden? Vad är det som säger att man inte skulle kunna synka förtroendetiden kollegor emellan i nationella-prov-perioder?

Rättningsarbete, också nationella prov, är egentligen individuellt efterarbete. Individuellt för- och efterarbete ska företrädesvis ske på förtroendearbetstid. Delar av rättningsarbetet då det gäller nationella prov behöver dock ske i samarbete kollegor emellan, både för likvärdigheten i betyg, rättssäkerheten för eleverna och bedömningskompetensen för medarbetarna. Därför bedömer många skolledare - också jag - det som rimligt att det frigörs tid för pedagoger att jämföra och sambedöma sina rättningar, dvs att en del av rättningsarbetet är kollektivt. Tid för detta brukar kunna trixas till med en mängd olika, ibland bättre och ibland sämre, lösningar. Så sker på många skolor, både i Lunds kommun och i andra kommuner.

Men kanske måste vi i perioder av nationella prov - för att minska arbetsbelastningen - resonera mer om hur vi kan disponera hela arbetstiden. Tänk om ... vi skulle gå över till att rätta alla nationella prov kollektivt, på arbetsplatsförlagd tid och på förtroendetid! Låt oss säga att man skulle frigöra 4 timmar, en för- eller eftermiddag inom arbetsplatsförlagd tid, efter modellen ovan, och att man sedan följde upp detta med lika många timmar utanför den arbetsplatsförlagda tiden - på respektive ämnesgrupp frivilligt synkade förtroendearbetstid. En eftermiddag per nationellt prov i sv, eng, ma och no (nästa år också ett so-ämne). På det sättet skulle man få ihop en hel dag för den så viktiga sambedömningen, utan att det inverkar särskilt mycket på den ordinarie verksamheten och utan att det belastar övriga kollegor allt för mycket.