LedarBloggen

Är storasyskon intelligentare?

Skämtar du, what kind of question is that? Inga tveksamheter, eller hur ....? Läste ikväll på dn.se om en undersökning som konstaterar att storasyskon faktiskt är intelligentare än sina småsyskon. Tur att man är storebror!

Bortsett från det anmärkningsvärda resultatet, är det några delar som är värda att uppmärksamma ur ett lärare- och lärandeperspektiv. Det finns, tycker de norska (!) forskarna, minst tre anledningar till varför det är som det är.

Dels har storasyskon biologiska fördelar (förstföderskor är yngre, smalare och friskare), dels har syskon senare i syskonskaran mindre vuxenkontakt och mindre stöd (något forskarna tror har signifikant betydelse för resulttaten), men framför allt, och det är nu lärarperspektivet kommer in, har det äldsta barnet mängder av situationer då han/hon undervisar det yngre, något som på lång sikt gör skillnad. Man lär så länge man har elever, och kanske är det läraren som har mest ut av undervisningen! Intressant synpunkt, eller hur?! Andas det Vygotskij, eller?

Läs hela artikeln på dn.se!

I onsdagens Sydsvenska Dagbladet (Snällposten;D) läser jag på ledarsidan, av Henrik Bredberg (f ö en vän till familjen), om det magiska ordet "Samhällsnytta". Resonemanget har sin utgångspunkt i de värstingresor som genomfördes med ungdomsbrottslingar under en tid på 80-90-talen. Nu visar det sig att det var lönsamt! Lille vän...

Det är dumt att skära ner på verksamheter som t ex tull, polis och skola, eftersom dessa verksamheter betalar sig själva mångdubbelt om man räknar på vad som kan undvikas i form av samhällsfarlig verksamhet i framtiden. På just detta sätt är det naturligtvis också med våra elever i skolan, det vi investerar i form av mer resurser idag (högre lärartäthet, bättre stöd till elever med särskilda behov och större svängrum för nytänkande i pedagogiken) har vi igen i form av mindre utgifter i morgon.

Till synes självklarheter, och ändå inte. Som verkställande tjänsteman i processen av att anpassa den ekonomiska så välbekanta kostymen blir man ofta både konfunderad, ledsen och arg över de kortsiktiga och politikerstyrda direktiv man tvingas utföra. Jag anar, i ett långsiktigt perspektiv, den investering- och kapitalförstöring som inletts i form av förflyttning av personal, som fungerar på bästa sätt i organisationen men som nu tvingas börja om på andra skolor. Hur vi i vår skola kommer i märkliga situationer, med byte av lärare som inte är självvalda eller på grunder som handlar om lämplighet eller önskemål att arbeta på vårt sätt - nej, endast och enbart av tillfälligheter, arbetsrättsliga regler och/eller godtycke.

Jag har länge förundrats över detta kortsiktiga tänkesätt, hur makthavare och politiker gång efter annan tillåts handla efter sin egen kortsiktiga pipa, vad som är gångbart och resultatmässigt mätbart genast. Var finns kopplingen mellan nödvändig realism och de visioner som så omsorgsfullt formuleras? Var finns samsynen och framförhållningen mellan olika politiska genrer? Den "svenska modellen", Saltsjöbadsandan i kommunalpolitiken, viljan att verka tillsammans, kompromisserna?? Var finns samhällsnyttan?

Jag saknar sansen, tillmötesgåendet och det salutogena i politiken. Jag saknar modet, från våra borgeliga politiker, att i tider av nedgång i elevantal, satsa framåt, låta pedagoger kompetensutveckla sig, studera, reflektera över sin profession, ha andrum - för att komma tillbaka i tider av uppgång, stärkta, än mer kompetenta och villiga att hugga i igen. Det skulle verkligen vara att kvalitetssäkra en verksamhet, det skulle vara samhällsnytta. För ....

... kvalitet kostar! Det har Lunds kommun tidigare visat med elevpeng långt över vad som är brukligt. Men det har också givit resultat; meritvärdena för Lundaskolor är sällan annat än i topp och kapitalet i form av toppedagoger borde vårdas därefter, inte hanteras så godtyckligt (slarvigt?) och med så kortsiktig vinning som nu sker i Lunds stad. Jag skulle önska att situationen var annorlunda, direktiven aningen mindre budget-i-balans-aktiga, mer långsiktiga, tog mer hänsyn till pedagogiken, det som skolor byggt upp i form av speciell kompetens och som är lätt att rasera med arbetsrättsliga lagar.

Och ändå måste det vara just så; motsägelsefullt, frustrerande och inte riktigt klokt. Så det kan bli ....

Enligt en artikel i söndagens DN kan man lära sig att bli en lyckligare människa. En lycklig människa känner sig oftare mer självsäker, mer optimistisk, mer energisk och också mer omtyckt av andra människor. Lycka är, enligt den californiska professorn i psykologi, Sonja Lyubomirsky, "ett glatt och förnöjsamt liv".

Man har grundat sina antagande på det faktum att man fann att människor som föds sociala, aktiva, stabila, hårt arbetande och plikttrogna är bättre rustade för lycka. Alltså borde det gå att få människor att bli lyckligare genom att härma de från födseln redan lyckliga, eller hur? Sagt och gjort, och bekräftat; så är det. I studier har man kunnat visa att människor faktiskt blev mer nöjda med sina liv sedan de tränats att t ex umgås mer med andra, öva sig i att sätta upp mål och lära sig att se sina möjligheter. Positiva känslor ger en uppåtspiral! Strategin går alltså ut på att successivt öka mängden positiva känslor, som sammantaget är det som skapar "lycka". Det är alltså inte det "stora" äventyret eller upplevelsen som skapar det stora lyckoruset, det är de små vardagliga ögonblicken av njutning, att visa varandra lite vänlighet och att uppskatta det man har som gör skillnad.

Känns det bekant? Visst har det flera likheter med vårt salutogena förhållningssätt i pedagogikens värld och visst känns det bra att ha forskningen i ryggen;D

Forskarna har kunnat visa att det går att påverka den ärftliga läggningen för ett lyckligt liv; det mesta har att göra med tacksamhet, vänlighet och optimism, ord/begrepp som lätt skulle kunna vara bland våra honnörsord inför nästa läsår. Det är alltså inte bara ett optimalt lärande vi kan uppnå med en positiv grundsyn, hela livet går att påverka i positiv riktning. Kanske något att medvetandegöra elever om, detta med att man faktiskt kan arbeta sig fram till ett bättre och lyckligare liv, med lite ansträngning och systematik. Hoppfullt!

Läs hela artikeln!

En regnig Första maj, inte en chans att vara ute, tid att läsa ikapp tidningar, tidskrifter och böcker. I Skolnytt nr 24, om betyg och bedömning, finns det mängder med intressanta artiklar (återkommer med en del i plenum;D). En av dem tog upp detta med att berömma respektive korrigera elever på deras väg genom grundskolan. Forskaren, Marcus Samuelsson, som tittat närmare på detta kunde konstatera att det såg ut ungefär så här:

Med anledning av tidigare inlägg här i Ledarbloggen vill jag peka på en artikel i helgens Svenska Dagbladet. Ibland ger någon uttryck för precis vad man själv tycker, och det kan inte sägas bättre än så här. Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik, har synpunkter på vad Björklund håller på med. Björklunds omöbleringar kan, enligt Scherp, bli en dyr historia. Läs mer i SvD!

Det fanns en tid, jag tror att det var 60-tal, framtidstro och en salutogen hållning till sakers tillstånd. Jag var tolv eller tretton år, sålde Kvällsposten varje dag; hämtade ut dem på en bakgård i centrala Landskrona, cyklade runt och sålde ca 30 ex enligt en noga utstakad stam-kunds-runda och tjänade min månadspeng (10 öre på varej sålt ex + dricks gav ca 4-5 kronor varje dag; en förmögenhet). Öppningsrepliken var, kort och gott: Kvällsposten? Svaren tillbaka av medelålders lustigkurrar var nästan lika ofta: "God kväll, Torsten?" Hur kul som helst, särskilt den 152:a gången....

Unde gymnasieåren genomförde jag, efter skolvardagen, min parallellutbildning genom att köpa (60 öre!) och sedan lusläsa Kvällsposten. Jag tackar redaktionen från 60-70-talens Kvällsposten för min hyfsade allmänbildning. Jag hade stort utbyte av nyheterna i kvällstidningen, ett perfekt komplement till den undervisning jag fick på den samhällsvetenskapliga linjen vid gymnasieskolan.

Idag fick min nyfikenhet mig att köpa ett exemplar av nämnda kvällstidning. Löpsedelns svarta bokstäver trumpetade ut: " Unik betygslista: Bästa och sämsta skolorna där du bor" och som rektor för en grundskola blir man så klart nyfiken. På tidningens mittuppslag fann jag en kort, och mycket ytlig och intetsägande artikel om Johannesskolans situation efter superlärarnas sorti. Till detta presenterades listor från hela Skåne och Småland, alla grundskolor med åk 9. Meritvärdena basunerades ut, utan en rad till förklaring vad siffrorna stod för. Som skolmänniska vet man sannolikt att det handlar om s k Salsa-siffror (och är därmed egentligen inga nyheter), men för den som inte är insatt, vad? Vill du verkligen veta något om Salsa, titta på Gunnesboskolans hemsida!

En enkel och tämligen snabb, men näst-intill-vetenskaplig;D, undersökning av resten av innehållet i denna tidigare (60-tal) rätt seriösa tidning fann jag 80-85% struntartiklar om diverse pop- och kändisstjärnor, diverse Melodifestivalrelaterade notiser och andra "veckotidningsliknande" texter. Jag blir ledsen, besviken och beklämd och antagligen dröjer det ett rätt bra tag innan jag lägger ens en tia på någon kvällsblaska. Var finns alternativen, motkrafterna, det antikommersiella och nyheterna med substans, om det riktiga, viktiga livet? På vilket sätt bidrar media i den här genren till ett vettigt komplement till våra elevers lärande?

Jag kan vara utan dem, och tycker egentligen att man kan lägga ner samtliga kvällstidningar, Metro och alla andra gratisblaskor. Jag skulle inte sörja.

Just fyllt år (oklart hur mycket ;D) och presenterna var bl a två böcker som inte har så mycket med varandra att göra, utom möjligen i den här bloggen (dvd:n med Beatles Help! och allt extramaterial kommenterar jag en annan gång, sonen min).

Trodde väl aldrig att jag skulle läsa en amerikansk fd vicepresident med sådan behållning. Man kan säga vad man vill om dylika publikfrierier, men att Al Gore fått ett större flertal, inte bara landsmän, att uppmärksamma våra akuta klimatförändringar och kanske förstå en smula bättre, kan man väl inte riktigt förneka.

I födelsedagsboken, En obekväm sanning av Al Gore, får man via mängder av bilder, diagram och pedagogiska uppslag en aning om vart vi är på väg, hur bråttom det är och vad vi möjligen kan göra för att stoppa den förödande utvecklingen. Kanske skulle någon antyda att det är typiskt amerikanskt, tillrättalagt och showbusinessaktigt presenterat, men faktum är att jag tror att det är riktigt slagkraftigt. För visst är det viktigt att breda folklager reagerar, det duger inte med att små grupper av intellektuella och forskare förstår, det måste kommuniceras till alla dem som kan göra skillnad för de utsläpp som idag förekommer, dvs du och jag, just nu.

Det som skrämmer mig allra mest, sedan en tid, är detta ofattbara att vi kanske redan tänjt på gränserna för vad vår natur kan tåla, att jämvikten redan är så rubbad att det är oåterkalleligt, att det nu bara eskalerar och i allt snabbare takt. När raset väl är igångsatt är det oerhört svårt att stoppa det och ännu svårare att komma tillbaka till utgångsläget och jämvikten.

Låt oss hoppas att jag har felkänning, att vi fortfarande kan tänka-om, anpassa vårt sätt att leva idag, så att kommande generationer faktiskt kan fortleva imorgon. Jag hinner också tänka; var är vår NO-undervisning idag? Borde inte vårt fokus i skolan ligga på just detta, avgörandet för vår fortsatta existens?? Skala bort allt annat, ta bort, sovra, strunt i, glöm bort ... och låt eleverna bli medvetna om hotet, lär dem känna hoppet och metoderna för att komma till rätta med den rubbade jämvikten. Var och en av oss kan kanske inte göra mycket, men sammantaget en hel del.

Jag läser vidare i denna obekväma sanning.....

Den andra boken då? Jo, från tonårsdottern Varrdens grannaste språg", en fantastisk bok, eller egentligen en ordlista, att läsa om man som jag växt upp med far- och morföräldrar som flitigt använt merparten av de uttryck och ord som finns i denna bokskatt. Vet inte hur mycket det har att göra med ovanstående, men för mig, så här i förkylningstider är det klockrent:

"Hann va so dolli ad snydelasen va rent skitt!"

(08:or och andra som undrar vad det kan betyda får gärna höra av sig i kommentarer)

4 385 - 10 453 - 8 030 - 432 (sic) - 11 545 - 9 843 - 12 956!

Läste i DN idag (men det var söndagens sparade tidning; för idag kommer ingen tidning;D) om hjärndoktorn Nisse Simonsson, som föreläser om välbefinnande. Bland Nisses sju bästa råd för att må bra finner vi:

"Promenera mera! Alla genier har promenerat. Sätter man fart på sina stora muskler så öppnar man för kreativiteten."

Vidare pratar han mycket om att blockera sina negativa tankar; "lär känna igen dina negativa tankemönster du duschar dig med, och stoppa de negativa tankarna, titta inte på otäcka filmer - det får konsekvenser, sluta prata sjukdomar och undvik sjukskrivning". Tänk i stället på allt det du är nöjd med, allt som faktiskt fungerar och som gör dig glad. Ett skratt förlänger livet är inte bara ett uttryck, taget ur luften, det gäller i högsta grad! Det lönar sig att vara optimist, ca sju år, sägs det... "Positiva människor har bättre överlevnad efter en hjärtinfarkt t ex, de har bättre effekt av läkemedel och mindre ont efter en operation".

Nå väl, att kreativiteten ökar under en långpromenad stämmer i alla fall för mig, visst frigör det energi, på samma sätt som meditation. Likt ett mantra blir stegen, ett efter ett, något som får tankarna att färdas sina egna vägar, än hit, än dit, tämligen planlöst men snart mer fokuserat och i några fall föds en ny idé eller utvecklas en gammal.

Det sägs att om man håller ut i ca 30 dagar, är ståndaktig och går sina 10 000 steg, så är det snart ett behov vilket man inte kan vara utan. Och samtidigt ökar man mängden kreativa tankar. Jag tänker undersöka saken, både för kreativitens skull och för motionen. Den bästa motionen är den som blir av och stegräknaren kommer att vara fast förankrad i bältet under en tid framöver. Vem vet, jag kanske kommer att gå igång på riktigt ....

Så har två nya internationella undersökningar (PISA och Pirls) visat på kunskapskvaliteter i olika länder, vad gäller matematik, problemlösning, naturvetenskap och läsförståelse. Myndigheter och makthavare (läs Jan Björklund) har än en gång, och i vanlig ordning, uttalat sig om Sveriges "ras" i mätningen.

Det finns emellertid mycket ifrågasättande både vad gäller kalibern på "raset" och mätningens relevans. Jag är över huvud taget mycket skeptisk till alla undersökningar av den här typen, som jämför "kunskap" i olika länder som om det skulle vara samma sak överallt i världen. Vi vet att det ser mycket annorlunda ut i Europas och övriga världens skolor, både vad gäller kunskapsinnehåll och arbetssätt och arbetsformer. Dessutom måste man ta hänsyn till vilken vardag våra barn och ungdomar lever i, förutsättningar, medel och motivation. Kan man över huvud taget mäta och jämföra länder på det viset, med så olika bakgrund?

Jag tror det inte. I alla fall inte så enkelt som att mäta vissa lätt mätbara variabler, utan att ta hänsyn till de olika ländernas förutsättningar och tidigare utveckling. Om det är så att undersökningarna mäter vad vi skulle kunna kalla "gammal" kunskap, dvs innehåll och arbetssätt som vilar på empiristisk grund; kunskap=information, världen är till för att avbilda, det gäller att memorera och reproducera, det enkelt mätbara, då är resultaten inte så konstiga. Sedan 15-20 år tillbaka har våra läroplaner pekat på något helt annat, nämligen en kunskapssyn som vilar på helt andra fundament, det konstruktivistiska. I denna kunskapssyn betonar man det subjektiva, ser kunskap som något diskutabelt, något man tar åt sig individuellt, värderar, analyserar, tillämpar och något man skapar egen kunskap ur.

Jag är således rätt säker på att man mäter "fel" saker eller åtminstone sådant vi i den svenska skolan inte längre lägger så stor vikt vid. Borde vi det? För att hamna längre upp på listan? Nja ....

Men visst finns det anledning till viss oro, jag känner den tydligt. Jag är dock inte säker på hur relevant den oron är. Våra elever läser sämre; långsammare, med sämre uthållighet och framför allt sämre förståelse. Det tycker jag är allvarligt. men det är också viktigt att fundera över varför det är så. Är våra barn och ungdomar idag mindre begåvade, våra lärare i skolan sämre eller metoderna för läsinlärning för omoderna?

Nej, inte heller detta. Jag skulle vilja peka på en del orsaker utanför skolan, i den allmänna samhällsomvandlingen. Vilka slags texter har vi i skolan idag och vilka slags texter möter barnen, och barnens föräldrar, utanför skolan idag? Läser barn och ungdomar mindre idag? Jag är inte helt säker på det! Den stora skillnaden består i att våra elever idag läser annorlunda slags texter än vad tidigare generationer gjort. Det är inte i samma utsträckning texter som är långa, mer komplexa och sammanhängande, som inbjuder till fördjupad läsning, reflektion och eftertanke. Med datorer och internetsiter, tv-program i allt snabbare och allt mer rapsodiska delar och med dagstidningar av Metro-typ, blir läsandet av ett annat slag än det vi vanligtvis vill att våra elever ska ta sig an i skolan. Inte nödvändigtvis varken i mindre omfattning eller med sämre förståelse, bara annorlunda än det vi är vana vid. Sannolikt är det också allt mindre av läsande i svenska hem idag, i jämförelse med hur det var för, låt säga 20 år sedan. Dagens småbarnsföräldrar tillhör själva en generation som inte läser särskilt mycket , utöver de texter som finns på tv:n, på datorn, löpsedlar och Metroupplagor. Visst läser vi, men annorlunda den läsning vi mäter i skolan och annorlunda den läsning man mäter i undersökningar typ Pirls.

Sverige är kanske världens mest datortäta och mest uppkopplade land. Svenska ungdomar har lång erfarenhet av att kommunicera via datornätverk, läsa och skriva med ett språk som i många avseenden skiljer sig från traditionellt skriftspråk, på gott och ont. Men skillnad gör det absolut, och kanske ska vi oroas av detta, men nog kan vi hålla igen med katastrof-ras-kaos-kalabalik-vokabulären. Vi har fortfarande en svensk skola som spelar i den högsta divisionen. En mer ingående analys skulle vara önskvärd, inte bara att vi accepterar hur makthavare faller tillbaka i ett "det var bättre förr" och snabbt förser sig med argument för att återföra den pedagogiska debatten i det "heliga kunskapsspåret".

Det är som oftast, behoven som styr. Den fördjupning, förståelse och reflektion generationer tidigare har fått via textmedier som böcker och tidningar, får nuvarande ungdomsgenerationer och kommande generationer sanolikt på andra sätt, via bild- och ljudmedier såsom TV, radio, internet och annat. Det är detta våra styrdokument (sedan 15 år) menar när man pratar om "det vidgade textbegreppet" och det är kanske snarare utifrån detta vi borde utvärdera och mäta våra läsfärdigheter. Det är kanske rent utav en riktigt bra placering vi har i Pirls!

Läste om Jesper Juul och hans tankar om barn och vuxnas relationer i tidningen idag. Hans tankar om en gyllene tredje väg, mellan auktoritär och slapp, dvs med en uppfostran som bygger på likvärdighet mellan förälder och barn. Klingar bekant då man tänker på vad Vygotskij säger om förhållandet mellan lärare och elev; att det bör finnas ett slags jämtälldhet, på-lika -villkor-förhållande eller lära-tillsammans-förhållande i meningen att eleven ska känna sig med-lärande med läraren och att läraren, i den gemensamma lärandesituationen, förmedlar en känsla av egen nyfikenhet, sensation och stolthet över att lära nytt.

Han oroar sig också för senare tiders fokus på uppfostringsmetoder á la Supernanny, där man flitigt använder sig av "timeout", på samma sätt som gamla tiders skamvrå, enligt Juul, Detta med straff och belöning är ett flitigt återkommande samtalsämne i många sammanhang, inte minst i skolvärlden. Under en tid, kanske fortfarande, fanns det ett sanktionssystem som praktiserades i skolans lägre årskurser, som kallades 1-2-3 och som gick ut på att "visa ut" elever efter ett antal varningar (fenomenet med att köra ut elever förekommer förvisso även i de äldre årskurserna). Det må fungera, i alla fall kortsiktigt, men är tveksamt i det långa perspektivet. Jag har länge varit skeptisk till dylika metoder av samma anledning som Jesper Juul anger, nämligen att det sällan leder till någon verklig förståelse hos elever som drabbas och att de sällan ser kopplingen mellan sina handlingar och konsekvensen. Det blir lätt mekaniskt, ett straff som inte alltid uppfattas som den tillrättavisning det borde vara, dvs kopplat till hur eleven ska kunna förändra sitt beteende och finna konstruktiva lösningar, utan mest blir något man kan "betala av" med.

På samma sätt kan jag också känna en intuitiv skepsis mot belöningar i skolan av typen glass, godis, kakor eller se film (som inte har med skolan att göra) etc. som ibland förekommer. Det blir svårare, mest för mig själv, men så klart också inför eleverna, att motivera varför man är i skolan och vad lärande är. Att utfästa belöningar förytligar och förringar, enligt min mening, det arbete som måste göras och som i stället bör motiveras och förklaras med den mening som arbetet/undervisningen utgör. Eleven ska alltså förstå varför ett visst skolarbete "måste" göras, inte försöka att bara komma över det så snabbt som möjligt för att få en eller annan irrelevant belöning. Förståelsen undergrävs.

Jesper Juul har skrivit flera böcker; "Ditt kompetenta barn" är kanske den mest kända, "Här är jag! Vem är du?" och "Livet i familjen - om det viktiga samspelet" är andra exempel. Boken "Relationskompetens - Jesper Juul och Helle Jensen" har vi i vårt Portfoliobibliotek. Läs om den!

För den som vill läsa mer finns det en rätt omfattande artikel på Ordfronts hemsida: Ordfront Magasin.

Den senaste boken heter "Konsten att säga nej - med gott samvete". Den ska jag läsa. Det känns som om jag har en del att lära, om både det ena och det andra. Ett livslångt lärande.

Ytterligare en uppföljare är på gång, till kultfilmen Plötsligt i Vinslöv. Ur oceanen av i det närmaste odödliga citat från den filmen kan vi betänka följande; "Om man vill så kan man och då ska man". Kan det sägas tydligare!?

Många är vi väl som i barndomen fick höra denna "Om man bara vill så kan man" när något tog emot. Som barn vet jag inte om jag uppskattade det riktigt, men när jag ser det idag kan jag verkligen känna med uttrycket, speciellt om man länkar sista delen "... och då ska man." Det är mycket man vill, ofta stannar det vid att man inte riktigt tror sig kunna och allt för ofta blir det ogjort. Jag vill, jag kan och jag ska ... gå och hyra filmen Plötsligt i Vinslöv. Nu!