LedarBloggen

(Klicka på artikeln, läs mer!)

Någon som är förvånad, eller?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

Skoldebatten förs i dessa dagar livligt i dagspressen ... kan det vara på grund av 9A Johannesskolan Malmö, eller ...? I vilket fall noterar jag ett ökat antal artiklar, inslag och intervjuer med allehanda sakkunniga i tidningar, radio och tv. Bra, mer fokus på skolan!



Jag tillhör de 12 procenten som säger nej. Inte till retorik i skolan, men som ett eget ämne, på samma sätt som jag inte heller tycker att etik, moral eller ordning ska finnas med som enskilda ämnen. Samtliga är delar av helheten, och de bör så klart vara väl integrerade i de övriga ämnena, i svenska, engelska oh matematik såväl som orienteringsämnena och de praktikst estetiska ämnena.

I helgen måste jag hyra en krigarfilm, något jag minsann inte gör varje dag.

Under en halvdag med ledarskapsutveckling i Lunds kommun, tillsammans med Kira von Knorring Nordmark fick vi, skolledare, i veckan än en gång ett mytodrama berättat för oss. Förra gången med Elisabeth I (Om att släcka bränder), idag med Henry V (Henrik V) via Shakespeare och hans drama med samma namn. Lika intressant, lika lärande och med lika naturliga kopplingar till dagens moderna problem. Med en fantastisk förmåga att förutse framtida dilemman, handlar Shakespeares pjäser ofta om livets eviga frågor, om ledarskap och de tvivel och tveksamheter människan ställs inför. Därför så tidlös och därför så ständigt aktuell!

Shakespeares mest berömda krönikespel Henry V berör frågor som:

• att ta på sig ett chefsansvar som känns tungt
• att bli chef över sina kamrater
• att hitta sin personliga vision i ledarskapet
• att implementera, möta kritiker och förrädare
• att skapa en lojal opposition
• att utveckla sin egen inre potential
• att gjuta mod i tröttkörd grupp
• att hantera etiska dilemman
• att möta själens svarta natt
• att inspirera i den svåraste stunden
• att bli den man har potential att bli

De kopplingar Kira gör handlar således om ledarskap och lärande, och så här ligger det till; i början av 1400-talet strider den unge, karismatiske kung Henry V med Frankrike för att lägga landet under det engelska imperiets fötter. Han tvingas strida både mot sina soldaters sviktande moral och sitt eget inre tvivel innan de drabbar samman med fienden i det kända slaget vid Agincourt. Under ihållande spöregn, utrustade med dåliga vapen och mot en styrka som är sex gånger så stor, vinner England. Ett slag som sägs haft stor betydelse rent moraliskt också för Churchill och engelskmännen under andra världskriget ("Vi har gjort det förut, och vi kan göra det igen").

Det berömda v-tecknet som Churchill använde sig av, "v for victory" eller bara som en cigarhållare, är omtvistat, men här presenteras en alternativ, och mer sannolik, teori; de engelska bågskyttarna i slaget vig Agincourt hade i polemik med de franska styrkorna, före slaget, hotats med att bli av med sina bågskyttefingrar. Efter segern defilerade engelska trupper förbi de franska förlorarna och visade, hånfullt, upp sina bibehållna fingrar, som ett V.

I dramat ställs Henry inför frågor som t ex hur man hanterar ledarskapet i förhållande till dem man ska leda, om dem man ska leda är före detta kamrater (läs kollegor) och svårigheterna kring detta. Vidare, inför slaget vid Agincourt, med en missmodig skara soldater, tiofalt i underläge och på gränsen till att ge upp, ger Henry sina styrkor nytt mod i sådan måtta att de, mot alla odds, vinner slaget. Vad gjorde han? Vad sa han?

Istället för att kommendera sina styrkor inbjöd han dem till att göra ett aktivt val; "ni som väljer att vara kvar .... måste vara högt motiverade .." Han lyckades visualisera framtidsbilder, hur det skulle kännas att överleva och vara dem som hemma, på puben i goda vänners lag, kunde berätta om de heroiska insatser de engelska trupperna skulle åstadkomma. Han lyckades skapa hopp! Han drev sitt projekt, gick runt och lyssnade till sitt folk och hade förtroliga samtal med dem. Han lärde känna sitt folk och delade deras grundvärderingar och framför allt försökte han inspirera dem.

Kan vi lära oss något av det idag? Jo, rätt mycket faktiskt. Det Shakespeare pekar på i sitt drama Henry V gäller fortfarande och kan utmärkt väl användas som utgångspunkt för reflektioner kring dilemman som gäller än idag.

I nedskärningstider är det lätt att hamna i lägen av hopplöshet och resignation, men i just dessa stunder, likt Henry V i slaget vid Agincourt, är det också viktigt att kunna mobilisera det positiva, se framåt och visualisera målbilder. Seger i ett militärt slag eller överlevnad i ett skolpolitiskt kaos, mål och medel är kanske demsamma.

I helgen ska jag alltså se Kenneth Branagh och Henry V, lära mig hur jag ska hantera ledarskapet och gjuta hopp i en tröttkörd grupp. "We few, we happy few, we band of brothers" ...... and sisters. Trevlig helg!

Är storasyskon intelligentare?

Skämtar du, what kind of question is that? Inga tveksamheter, eller hur ....? Läste ikväll på dn.se om en undersökning som konstaterar att storasyskon faktiskt är intelligentare än sina småsyskon. Tur att man är storebror!

Bortsett från det anmärkningsvärda resultatet, är det några delar som är värda att uppmärksamma ur ett lärare- och lärandeperspektiv. Det finns, tycker de norska (!) forskarna, minst tre anledningar till varför det är som det är.

Dels har storasyskon biologiska fördelar (förstföderskor är yngre, smalare och friskare), dels har syskon senare i syskonskaran mindre vuxenkontakt och mindre stöd (något forskarna tror har signifikant betydelse för resulttaten), men framför allt, och det är nu lärarperspektivet kommer in, har det äldsta barnet mängder av situationer då han/hon undervisar det yngre, något som på lång sikt gör skillnad. Man lär så länge man har elever, och kanske är det läraren som har mest ut av undervisningen! Intressant synpunkt, eller hur?! Andas det Vygotskij, eller?

Läs hela artikeln på dn.se!

    Söndagstips; Mammas nya kille P3 11-12. Peter Nilsson, livscoach, har handfasta råd till till det mesta, i detta klipp till ett oroligt blivande föräldrapar. Att coachen läst Vygotskij råder det ingen tvekan om; att härma är helt naturligt, det är ju så det fungerar. Follow the leader, så kanske poletten trillar ner!

Livscoachen- Tema barnuppfostran

Råden är gratis, rakt ut i public service - vill du ha flera av samma kaliber, leta dig fram till Sveriges radios hemsida och programmet Mammas nya kille. Där kan man ha rätt kul, rätt länge;D

The Building - Looptroop Rockers
Roscoe - Midlake
Continuo- Avishai Cohen
Årstider - Allan Edwall
Echo Beach - Martha and the Muffins
A call to arms- Oh Laura
On an island - David Gilmour
Smile - Lily Allen
Paperback Bible - Lambchop
Torn on the plattform - Matinée

   För övrigt tycker jag att det egentligen bara är elever som uttalat sig riktigt sansat i debatten om att elever kanske ska börja betygsätta lärare. I tidningsartiklar och tv- och radioinslag hör man vuxna kommentarer som uttrycker tvivel eftersom elever förväntas betygsätta de lärare som är "snälla", mest eftergivna, som låter elever sluta tidigare, inte bryr sig om elever kommer för sent, inte ställer krav etc - med de högsta betygen. Så kan vi så klart inte ha det ....

Så icke alls - elever är mycket medvetna om vad som är en bra lärare - de är alla dem som ställer höga krav, som har gedigna kunskaper, som förväntar sig hårt arbete av eleverna, har förmågan att motivera och göra lärandet lustfyllt, uthålligheten att påminna, uppmana och aldrig släppa taget - lärarna som "bryr sig", engagerar sig och som ser varje enskild elev som den unika individ han/hon är.

Sådant märker barn och ungdomar och sådant ger höga betyg, om vi nu skulle hamna där.

I onsdagens Sydsvenska Dagbladet (Snällposten;D) läser jag på ledarsidan, av Henrik Bredberg (f ö en vän till familjen), om det magiska ordet "Samhällsnytta". Resonemanget har sin utgångspunkt i de värstingresor som genomfördes med ungdomsbrottslingar under en tid på 80-90-talen. Nu visar det sig att det var lönsamt! Lille vän...

Det är dumt att skära ner på verksamheter som t ex tull, polis och skola, eftersom dessa verksamheter betalar sig själva mångdubbelt om man räknar på vad som kan undvikas i form av samhällsfarlig verksamhet i framtiden. På just detta sätt är det naturligtvis också med våra elever i skolan, det vi investerar i form av mer resurser idag (högre lärartäthet, bättre stöd till elever med särskilda behov och större svängrum för nytänkande i pedagogiken) har vi igen i form av mindre utgifter i morgon.

Till synes självklarheter, och ändå inte. Som verkställande tjänsteman i processen av att anpassa den ekonomiska så välbekanta kostymen blir man ofta både konfunderad, ledsen och arg över de kortsiktiga och politikerstyrda direktiv man tvingas utföra. Jag anar, i ett långsiktigt perspektiv, den investering- och kapitalförstöring som inletts i form av förflyttning av personal, som fungerar på bästa sätt i organisationen men som nu tvingas börja om på andra skolor. Hur vi i vår skola kommer i märkliga situationer, med byte av lärare som inte är självvalda eller på grunder som handlar om lämplighet eller önskemål att arbeta på vårt sätt - nej, endast och enbart av tillfälligheter, arbetsrättsliga regler och/eller godtycke.

Jag har länge förundrats över detta kortsiktiga tänkesätt, hur makthavare och politiker gång efter annan tillåts handla efter sin egen kortsiktiga pipa, vad som är gångbart och resultatmässigt mätbart genast. Var finns kopplingen mellan nödvändig realism och de visioner som så omsorgsfullt formuleras? Var finns samsynen och framförhållningen mellan olika politiska genrer? Den "svenska modellen", Saltsjöbadsandan i kommunalpolitiken, viljan att verka tillsammans, kompromisserna?? Var finns samhällsnyttan?

Jag saknar sansen, tillmötesgåendet och det salutogena i politiken. Jag saknar modet, från våra borgeliga politiker, att i tider av nedgång i elevantal, satsa framåt, låta pedagoger kompetensutveckla sig, studera, reflektera över sin profession, ha andrum - för att komma tillbaka i tider av uppgång, stärkta, än mer kompetenta och villiga att hugga i igen. Det skulle verkligen vara att kvalitetssäkra en verksamhet, det skulle vara samhällsnytta. För ....

... kvalitet kostar! Det har Lunds kommun tidigare visat med elevpeng långt över vad som är brukligt. Men det har också givit resultat; meritvärdena för Lundaskolor är sällan annat än i topp och kapitalet i form av toppedagoger borde vårdas därefter, inte hanteras så godtyckligt (slarvigt?) och med så kortsiktig vinning som nu sker i Lunds stad. Jag skulle önska att situationen var annorlunda, direktiven aningen mindre budget-i-balans-aktiga, mer långsiktiga, tog mer hänsyn till pedagogiken, det som skolor byggt upp i form av speciell kompetens och som är lätt att rasera med arbetsrättsliga lagar.

Och ändå måste det vara just så; motsägelsefullt, frustrerande och inte riktigt klokt. Så det kan bli ....

Enligt en artikel i söndagens DN kan man lära sig att bli en lyckligare människa. En lycklig människa känner sig oftare mer självsäker, mer optimistisk, mer energisk och också mer omtyckt av andra människor. Lycka är, enligt den californiska professorn i psykologi, Sonja Lyubomirsky, "ett glatt och förnöjsamt liv".

Man har grundat sina antagande på det faktum att man fann att människor som föds sociala, aktiva, stabila, hårt arbetande och plikttrogna är bättre rustade för lycka. Alltså borde det gå att få människor att bli lyckligare genom att härma de från födseln redan lyckliga, eller hur? Sagt och gjort, och bekräftat; så är det. I studier har man kunnat visa att människor faktiskt blev mer nöjda med sina liv sedan de tränats att t ex umgås mer med andra, öva sig i att sätta upp mål och lära sig att se sina möjligheter. Positiva känslor ger en uppåtspiral! Strategin går alltså ut på att successivt öka mängden positiva känslor, som sammantaget är det som skapar "lycka". Det är alltså inte det "stora" äventyret eller upplevelsen som skapar det stora lyckoruset, det är de små vardagliga ögonblicken av njutning, att visa varandra lite vänlighet och att uppskatta det man har som gör skillnad.

Känns det bekant? Visst har det flera likheter med vårt salutogena förhållningssätt i pedagogikens värld och visst känns det bra att ha forskningen i ryggen;D

Forskarna har kunnat visa att det går att påverka den ärftliga läggningen för ett lyckligt liv; det mesta har att göra med tacksamhet, vänlighet och optimism, ord/begrepp som lätt skulle kunna vara bland våra honnörsord inför nästa läsår. Det är alltså inte bara ett optimalt lärande vi kan uppnå med en positiv grundsyn, hela livet går att påverka i positiv riktning. Kanske något att medvetandegöra elever om, detta med att man faktiskt kan arbeta sig fram till ett bättre och lyckligare liv, med lite ansträngning och systematik. Hoppfullt!

Läs hela artikeln!

   Vad är det vi bara kan lära oss före 7-års ålder, och inte senare i livet?

Enligt Henning Johansson (se tidigare inlägg) är det endast före 7-års ålder som vi har möjlighet att skapa oss ett grundläggande förtroende för vuxna, ett förtroende som man sedan bygger all framtida tillit på. Barn som sviks i tidig ålder har mycket svårt, eller är kanske helt oförmögna, att knyta an till en annan människa som vuxen. Här spelar pedagogisk personal på förskolor och skolor sannolikt en viktig roll för en del av våra barn/elever. En viktig uppgift ...

Här om kvällen träffade vi klass 9A på TV för trettonde och sista gången. Det har varit intressant att följa men är kanske, så här i backspegeln, också förenat med en hel del skepticism.

I tisdags lyssnade jag också, under Lunds kommuns LLL-halvdag, på professorn i pedagogik och lärande från Högskolan i Jönköping, Henning Johansson. Henning höll en föredragning om framtiden och han visade sig vara en skeptiker av klass, lite otippat när man väntar sig att en föreläsare om framtiden säkert ska tala om alla fantastiska möjligheter som döljer sig bakom hörnet. Här fick vi istället i makligt norrländskt tempo livsvisdom från 40- och 50-talets Övre Soppero (hästen Lisa glömmer man inte i första taget) i ett slags perspektiv på det vi hade igår, har idag och det vi bör se upp med i framtiden. Henning talade om faran med att lita alltför mycket på alla "nymoderniteter" som innebär att tidigare kunskaper, erfarenheter och lärdomar faller i glömska. Han talade om vikten av att behålla gammal kunskap vid liv, om det nyttiga "baksträveriet". Vi människor tenderar att ha en övertro på tekniken, men då tekniken är bräckligare än vi tror kan det vara livsnödvändigt att ha en backup, dvs att fortfarande besitta förmågan att själv kunna analysera, tänka och finna alternativ. Att vara tveksam inför nytt är sunt!

Skolan är en konstig plats på det sättet att de mål vi formulerar i skolan tar sikte på det som ligger utanför skolan. Det är kanske först 10-20-30 år senare som eleverna förstår vilka målen var, vad vinsten var med det de sattes att göra i skolan under sin ungdom. Och kanske, menade Henning, var det just detta som gjorde skillnad i efterkrigstidens Sverige och att vi svenskar så snabbt kom i ett gynnsamt läge; detta att den svenska lärarkåren hade förmåga att visualisera de långsiktiga målen för den tidens elever.

I serien om Klass 9A finns det drag av detta; "superlärarna" lyckades med (utöver det jag i tidigare inlägg redan nämnt som avgörande faktorer; engagemanget, relationerna och passionen för sitt ämne) konststycket att inympa hopp om framtiden hos ungdomarna, att ta sikte på de riktigt långsiktiga målen (Vad vill du bli? Vad är din framtid?). Kanske är det detta vi vanligtvis inte riktigt lyckas med i skolan och därmed också möter en hel del elever som har problem med motivationen.

Skeptikern i Henning hade dock en uppfattning om tv-serien Klass 9A som jag känner också är min; tv-programmet är på många sätt intressant och relevant, men å väldigt många andra sidor inte alls relevant och näst intill löjlig. Tanken att man på några få månader kan göra sådan skillnad att man kan gå från "sämsta" till "bästa", är rätt korkad. Trots det kan jag ge programmet ett berättigande, eftersom det ju faktiskt fokuserar ett väldigt väsentligt ämne; lärande. Problemet med serien är att "vanliga" människor inte har så lätt att skilja det ena (vettigheterna) från det andra (flosklerna), och därmed blir det en ganska snedvriden bild. Också en ganska "lättköpt" bild, som är alltför tillrättalagd rent dramaturgiskt och som därmed är rent av manipulativ. Lättköpt och farligt, i alla fall när tunga politiker (läs: Ilmar Reepalu) tolkar regisserade scener som verklighet.

Politiker borde förstå att skolan är mer komplex än så, både i Malmö och i Lunds stad.

   Hämtade sonen och hans kamrat i Helsingborg här om natten, efter en konsert med killarnas gemensamma idoler, Looptroop Rockers (se tidigare inlägg). Från baksätet summerar de exalterat intrycken:
- Vi stod längst fram, kunde röra dem hur lätt som helst!
- Promoe kände igen mig, från Myspace.
- Å vi fick sjunga med i mikrofonerna flera gånger; DVSG!
- Hur coolt som helst!
- Jag ska intervjua dem till mitt specialarbete i skolan. Vi ska träffas snart...

Det slår mig där på hemvägen i natten, vilken skillnad det är att vara ung idag jämfört med att vara ung före internet och alla digitala mötesplatser. Och vilka fantastiska möjligheter artister har idag att interagera med sin publik, att ha en dialog med dem som köper musiken. Fruktbara möten för båda parter, sätt att påverka och möjligheter att fånga upp idéer och stämningar.

För unga människor är det viktigt med förebilder och kanske var det tur att inte Facebook, Myspace och andra mötesplatser fanns på den tiden jag och mina jämnåriga såg upp till den tidens idoler, Stones, Lou Reed, Neil Young, Dylan m fl, den ene mer drogliberal än den andre. Förebilderna i Looptroop Rockers känns emellertid stabila, med sina tydliga budskap om anti-droger.

Lite senare i utläggningarna från baksätet, på tal om idolpåverkan:
- Promoe sa att det fanns ett fantastiskt té som jag bara måste smaka, med ingefära!

Det är väl egentligen bara sparris som är äckligare, enligt sonen! Jag vågar dock sätta en peng på att ingefärsté kommer att dyka upp här hemma, förr eller senare. Och det skulle inte förvåna mig om också sparris är på väg in...;D

En regnig Första maj, inte en chans att vara ute, tid att läsa ikapp tidningar, tidskrifter och böcker. I Skolnytt nr 24, om betyg och bedömning, finns det mängder med intressanta artiklar (återkommer med en del i plenum;D). En av dem tog upp detta med att berömma respektive korrigera elever på deras väg genom grundskolan. Forskaren, Marcus Samuelsson, som tittat närmare på detta kunde konstatera att det såg ut ungefär så här: