LedarBloggen

I dagarna har uppföljaren till "Elisabeth" gått upp på biograferna; "Elisabeth the golden age" med Cate Blanchett i huvudrollen som "The Virgin queen". Jag har inte sett varken den ena eller den andra filmen, men blev klart nyfiken efter en föreläsning under de senaste Marienlystdagarna i oktober. Föreläsaren, Kira von Knorring Nordmark, arbetar på IPF (Institutet för personal- och företagsutveckling) och har varit delaktig i att utarbeta en metod och teknik för ledarskapsutveckling som kallas mytodrama. Med hjälp av myter, dramer och legender reflekterar man kring ledarskap, med teatern som inspirationskälla.

Vad har då vi moderna människor i 2000-talet att lära av en engelsk drottning från 1500-talet? Enligt Kira, massor!

Det är främst med vilken skicklighet Elisabeth hanterade de omständigheter som rådde i ett totalt mansdominerat politiskt landskap och hur hon anpassade sig till den "arena" hon blev satt att verka i. Hon hade en ledarstil som var mycket avvaktande och hon var ofta väldigt långsam i sina beslut, lyhörd och med en sällsynt förmåga att hitta det som fungerar och det som stärker, det som enar; "Se och bekräfta din motståndare på ett bra sätt?".

I 1500-talets England var kvinnor inte mycket värda och att en kvinna skulle leda män egentligen uteslutet. Hon saknade den legitimitet som är nödvändig i ett ledarskap och behövde skapa sig "tyngd". Kröningen bidrog till denna legitimitet, men också ett antal punkter som kan gälla för ledarskap än i dag. Att skaffa sig "tyngd" eller legitimitet, att krönas, betyder:

• att ha långsiktiga mål, en röd tråd och uthållighet
• ha en positiv och konstruktiv hållning
• se förmågor och bekräfta dessa
• ha nödvändig kunskap och "ligga ett steg före"
• kunna motivera och kommunicera vad man vill

Dessutom bör man ha en beredskap för och en medvetenhet om att man inte kan vara populär i alla läger och i alla sammanhang, man måste välja sina konflikter. Råden löd:

• släck inte alla "bränder"! - ta kritik med urskiljning (det finns kritik som ges med kärlek och det finns kritik som ges med illvilja) släck de viktiga bränderna
• sluta att be om ursäkt för allting!
• identifiera krypskyttarna!

Det som gällde för en 1500-tals kröning kan i högsta grad gälla även för en modern kröning. Ovanstående punkter kan man lätt "transponera" till våra dagar. Kan man handskas med makten enligt dessa punkter har både den som utövar makten, de som berörs av maktutövandet och organisationen i helhet, mycket att vinna.

För egen del gav det mig en del att tänka på; den första gruppen punkter har jag försökt verka efter länge och tror mig också vara hyfsat "på spåren". Kan egentligen inte se någon bättre väg till utveckling än det salutogena förhållningssättet, uthållighet och konstruktiva lösningar. Mer morot, och mindre piska, således. Som ledare, och lärare, har jag lite mer att lära av den senare gruppen punkter. Rent intellektuellt är det lätt att förstå att man inte kan vara alla till lags alltid, men känslomässigt är det tärande att mötas av missnöje och ännu svårare att skaka av sig det. I dessa sammanhang kan det vara skönt att påminnas om punkterna om att släcka bränder.

I den verklighet som är min, som skolledare, ställs man hela tiden inför problem om både högt och lågt, viktigt och oviktigt, stort och smått. Det gäller att inte drunkna i alla "småfrågor" och fokusera det som är viktigt att lösa. Det går inte heller att bortse från att det ibland är nödvändigt att ta obekväma eller impopulära beslut, som gör någon ledsen, förbannad eller att någon känner sig kränkt. Det går inte heller att alltid greppa om allting (vilket jag har en tendens att försöka), ha kontroll i alla detaljer och styra i varje situation.

Med det kommer vi in på Elisabeths sista rekommendation, det gäller rollbesättningen, dem man har omkring sig eller rekryteringen av medarbetare. Värdesätt dina medarbetare enligt följande, i nu nämnd ordning:

• Lojalitet
• Förmåga
• Hederlighet

Variablerna är klara och angelägna, ordningen möjligen annorlunda idag, och fortfarande oerhört viktiga i de flesta sammanhang där människor har med varandra att göra i en organisation. Vi pratar idag ofta om att "ha högt i tak", ha ett tillåtande klimat och/eller vara toleranta gentemot varandra och våra elever. Det ska vara tillåtet att göra fel, att riskera att göra bort sig och att misslyckas då och då. Vi ska inte behöva bära oket av att alltid vara perfekta, det är ingen.

Jag brukar skämta om "att det är inte lätt att vara ödmjuk när man är störst, bäst och vackrast", men det är kanske precis så det är. Det är lätt att vara lyhörd, tycker jag, det är välgörande för mitt jag att ibland tänka på så många smarta, kloka, finurliga, roliga, mer rättrådiga, tydligare och kunnigare människor det finns runt omkring mig. Det kan göra mig rätt trygg och lugn; det finns resurser i det gemensamma. Jag behöver inte vara bäst i allt, veta allt eller ha alla detaljkunskaper, det räcker långt med att jag kan se människors förmågor och bekräfta dessa, sammanhangen och mönstren.

Ingen är perfekt och det är kanske det vi lite till mans ska tänka på när vi misströstar, känner att vi inte riktigt räcker till och känner frustrationen stiga. Tror det var Bruno Bettelheim (författare och forskare) som myntade begreppet "en god nog förälder", dvs det räcker att vara god nog, inte perfekt. På samma sätt kan man tänka kring lärarprofessionen; "en god nog lärare" eller "en god nog ledare".

En god nog lärare/ledare är någon som kan glädjas åt andras utveckling! Det räcker långt!