Kira igen
I helgen måste jag hyra en krigarfilm, något jag minsann inte gör varje dag.
Under en halvdag med ledarskapsutveckling i Lunds kommun, tillsammans med Kira von Knorring Nordmark fick vi, skolledare, i veckan än en gång ett mytodrama berättat för oss. Förra gången med Elisabeth I (Om att släcka bränder), idag med Henry V (Henrik V) via Shakespeare och hans drama med samma namn. Lika intressant, lika lärande och med lika naturliga kopplingar till dagens moderna problem. Med en fantastisk förmåga att förutse framtida dilemman, handlar Shakespeares pjäser ofta om livets eviga frågor, om ledarskap och de tvivel och tveksamheter människan ställs inför. Därför så tidlös och därför så ständigt aktuell!
Shakespeares mest berömda krönikespel Henry V berör frågor som:
- att ta på sig ett chefsansvar som känns tungt
- att bli chef över sina kamrater
- att hitta sin personliga vision i ledarskapet
- att implementera, möta kritiker och förrädare
- att skapa en lojal opposition
- att utveckla sin egen inre potential
- att gjuta mod i tröttkörd grupp
- att hantera etiska dilemman
- att möta själens svarta natt
- att inspirera i den svåraste stunden
- att bli den man har potential att bli
Det berömda v-tecknet som Churchill använde sig av, "v for victory" eller bara som en cigarhållare, är omtvistat, men här presenteras en alternativ, och mer sannolik, teori; de engelska bågskyttarna i slaget vig Agincourt hade i polemik med de franska styrkorna, före slaget, hotats med att bli av med sina bågskyttefingrar. Efter segern defilerade engelska trupper förbi de franska förlorarna och visade, hånfullt, upp sina bibehållna fingrar, som ett V.
I dramat ställs Henry inför frågor som t ex hur man hanterar ledarskapet i förhållande till dem man ska leda, om dem man ska leda är före detta kamrater (läs kollegor) och svårigheterna kring detta. Vidare, inför slaget vid Agincourt, med en missmodig skara soldater, tiofalt i underläge och på gränsen till att ge upp, ger Henry sina styrkor nytt mod i sådan måtta att de, mot alla odds, vinner slaget. Vad gjorde han? Vad sa han?
Istället för att kommendera sina styrkor inbjöd han dem till att göra ett aktivt val; "ni som väljer att vara kvar .... måste vara högt motiverade .." Han lyckades visualisera framtidsbilder, hur det skulle kännas att överleva och vara dem som hemma, på puben i goda vänners lag, kunde berätta om de heroiska insatser de engelska trupperna skulle åstadkomma. Han lyckades skapa hopp! Han drev sitt projekt, gick runt och lyssnade till sitt folk och hade förtroliga samtal med dem. Han lärde känna sitt folk och delade deras grundvärderingar och framför allt försökte han inspirera dem.
Kan vi lära oss något av det idag? Jo, rätt mycket faktiskt. Det Shakespeare pekar på i sitt drama Henry V gäller fortfarande och kan utmärkt väl användas som utgångspunkt för reflektioner kring dilemman som gäller än idag.
I nedskärningstider är det lätt att hamna i lägen av hopplöshet och resignation, men i just dessa stunder, likt Henry V i slaget vid Agincourt, är det också viktigt att kunna mobilisera det positiva, se framåt och visualisera målbilder. Seger i ett militärt slag eller överlevnad i ett skolpolitiskt kaos, mål och medel är kanske demsamma.
I helgen ska jag alltså se Kenneth Branagh och Henry V, lära mig hur jag ska hantera ledarskapet och gjuta hopp i en tröttkörd grupp. "We few, we happy few, we band of brothers" ...... and sisters. Trevlig helg!
Kommentarer
Trackback
