Som sagt, så pass
Så pass ...
DN 2011-08-07 "Med en stundande skolstart kom Björklund snart in på en av sina hjärtefrågor, lärarnas status. I höstens budgetförhandling vill partiet genom en lärarreform bädda för höjda lärarlöner och fler steg på karriärstrappan. Kommunerna ska ansvara för löneökningen, samtidigt som andra på arbetsmarknaden inte får förvänta sig mer betalt. Så pass ...
Kommentarsfält
Läste i gårdagens blad (SDS) ett inlägg av Anders Mildner angående vad som skrivs i kommentarsfälten på diverse tidningar, i synnerhet nu efter dåden i Norge. De har länge varit ett slags slasktratt för vem som helst, utan nämnvärd reglering, att oemotsagd uttrycka vilka åsikter som helst. Mildner funderar över varför det blivit så och vad man skulle kunna göra åt det. Han menar att journalistkåren får ta på sig mycket av ansvaret, eftersom de lämnat kommentarfälten utan vidare tillsyn och framför allt utan motstånd. I detta fria spelrum har främlingsfientligheten brett ut sig och det hat man uttryckt har normaliserats. Tror Mildner har helt rätt, och kanske är det överförbart på den problematik vi då och då upplever i skolan i form av kränkningar på t ex Facebook. På samma sätt som vi vuxna är med i klassrummet, i korridorerna och på skolgården, för att reagera och mota varje tendens till kränkningar och fult språk, borde vi kanske på något sätt vara med på nätet och reagera, tillrättavisa och vägleda. Jag skriver "kanske" eftersom det inte är självklart att ungdomarna skulle acceptera vuxnas närvaro och stanna kvar, utan snabbt dra till andra ff-platser, vilket är lätt att förstå.
Men involverade kan vi vara ändå, tror jag, genom att vi pedagoger i skolan och föräldrar runt köksbordet, pratar om vad som sker på nätet, ger barn och ungdomar referensramar kring vad som är ok att skriva, eller tåla för den delen, samt vem de ska gå till för att undvika eller komma ur besvärliga situationer på Facebook och andra communities. Viktigt att vi håller samtalet igång; använder typexempel, startar diskussionsgrupper, har värderingsövningar specifikt på området chatt och Facebookkonversationer etc.
På samma sätt som tidningar och andra medier har moderatorer för sina kommentarfält, har ju också Facebook personal som övervakar vad som skrivs och läggs ut i form av bilder, länkar etc. Kanske kunde man utöka dessa moderatorers befogenheter, ge dem möjlighet att kontakta, tillrättavisa, och om det inte hjälper, avstänga användare som upprepade gånger kränker andra med fult språk, sprider elaksinnade rykten och/eller annat baktaleri av varandra.
Hur som helst kräver det ett annat slags närvaro av oss vuxna, också på nätet, hur det nu kan se ut. För som Mildners liknelse med en obemannad fritidsgård - vi skulle inte, likt ungdomarna i Goldings Flugornas herre, lämna våra elever utan tillsyn i klassrummen, dag efter dag, vecka ut och vecka in, om vi inte var tvungna till det. Barn och ungdomar behöver mer stöd än så, för att utveckla empati, förståelse för varandra och vad som är rätt och fel.
Så, in i debatten och samtalet, lärare och föräldrar - luska lite kring köksbordet, försök få en bild av nivåerna på snacket, vad som avhandlas - ställ frågor, visa intresse, ifrågasätt .....
Datorspel och lärande
Läste en artikel häromveckan om Sveriges framskjutande position när det gäller att utveckla datorspel. Har intill nu haft en rätt avmätt och ljum inställning till detta; Vad ska vi med det till? Är det mer datorspel vi behöver? Nja, kanske inte ...... men kanske om man tittar bortom det ... Se här!
Ledigare kvällar?
Sitter och undrar varför Lärarnas tidning ger utrymme (en halvsidesannons) för ett företag som marknadsför sina produkter som en genväg till "ledigare kvällar"? Vill knappt avslöja vilket företag jag tänker på, men det börjar på "M" och slutar på "a" (i mitten "ajem" ;-) och tillhandahåller färdiga lektioner och kopieringsunderlag till lärare som inte orkar tänka själva.Må vara att man kan önska sig mer ledighet lite då och då och det må hända att man som lärare ibland tar till en aktivitet som mest karakteriseras av terapisysselsättning för eleverna - "what ever, bara de har något att göra" ... men Lärarnas tidning, som förväntas hålla den pedagogiska fanan högt, borde inte uppmana sina läsare, mestadels lärare, att använda sig av sådana metoder. Kanske dags att sålla bland annonsörerna .....
Modifiering och omdefiniering
I veckan som gick hade vi besök av pressen. Sydsvenskan var nyfiken på hur det gått med kommunens en-till-en-satsning. Hur blev det? Kanske lite tidigt att redan nu ställa frågan ;-), men självklart var de välkomna att se hur vi arbetar med de digitala verktygen.Det blev en trevlig och positiv artikel i papperstidningen om skolan (är man inte van vid) möjligen med en något tveksam rubriksättning; något i stil med: Ökar lusten att lära, men ökar inte prestationerna och ger inte bättre resultat. På webben var rubrikerna något annorlunda, mer positiva; Elevdatorer tar världen in i klassrummet. Pappersvariantens rubrik fick mig att leta forskning som möjligen kan belägga att resultaten förbättras med datorer i skolan.
Det finns förvisso inte några mer omfattande svenska utvärderingar av vad en-till-en innebär för lärandet och studieresultatet, i alla fall inte några som visar direkta resultat i form av högre betyg. Det finns dock på flera skolor i Sverige där man varit igång ett tag, utvärderingar som visar att elevers motivation, lust att lära och prestationer ökar - tre mycket väsentliga förutsättningar för att också de mätbara resultaten och måluppfyllelsen på sikt ska öka. Några exempel:
En-till-en - vad händer när alla elever får en bärbar dator?
IT och lärande/En-till-en (Varbergs kommun)
Den direkta kopplingen en-till-en och högre måluppfyllelse finns emellertid i flera undersökningar från utlandet, de främsta och mest vederhäftiga från USA och det tidiga införandet av datorer till alla elever i delstaten Maine.
Dr David Silvernail är en av dem som följt projektet i Maine. Han pekar på att eleverna blir mer aktiva och mer engagerade när de får använda en dator i undervisningen. Vidare såg han t ex att mattekunskaper och skrivande utvecklades bättre med datorer, att undervisningen förändrades och att kunskapen befästes på ett annat sätt och stannade kvar längre. Undervisningen har gått från att vara lärarcentrerad till att vara mer elevcentrerad. Datorn ändrade helt enkelt synsättet på undervisning och kunskap.
En annan forskare, Wim Veen från Nederländerna, pekar på datorernas möjlighet för eleverna att arbeta icke-linjärt, så som ungdomar numera ofta förhåller sig till omvärlden. De arbetar med flera saker samtidigt; de gör läxorna, lyssnar på musik, pratar med en kompis i telefon, chattar med en annan på internet - allt på en gång, samtidigt som de kan hålla koncentrationen. Veen menar att denna möjlighet att zappa mellan sysselsättningarna, detta icke-linjära sätt att lära, passar den mänskliga hjärnans sätt att arbeta. Hjärnforskning visar nämligen att hjärnan inte arbetar linjärt vid inlärning, hjärnan söker associationer, försöker se mönster och sammanhang och skapar mening genom en väv av information - något de digitala verktygen kan erbjuda. Skolan bör ta tillvara detta sätt att lära och skapa lärandesituationer där dessa förmågor används.
Ett tredje exempel är Ruben Puentedura, kanske världens mest inflytelserika forskare vad gäller digitala verktyg och undervisning. Han har i sin forskning visat att det händer väldigt mycket med elevers lärande om man har tillgång till datorer och samtidigt börjar ge eleverna helt nya slags uppgifter, uppgifter som utnyttjar den nya tekniken med podcasts, wikisar, bloggar etc. Med detta användande av tekniken händer spännande saker - lärandet blir bredare och djupare och - resultaten blir bättre!
Puentedura för sitt resonemang kring sin SAMR-modell (Substitution, Augmentation, Modification and Redefinition). Modellen vill förklara de förändringsprocesser som sker, eller bör ske, i samband med införandet av teknik i undervisningen och särskilt då gällande satsningen en dator per elev. Här handlar det egentligen väldigt lite om teknik, att enbart använda teknik är inte en framgång i sig. Han lyfter i stället vad en dator per elev betyder för elevers, pedagogers och rektorers roll i skapandet av meningsfulla läroprocesser. Puentedura menar att hemligheten bakom bättre resultat i skolan är en process som omdefinierar själva lärandet. Det är, enligt Puentedura, av största vikt att man som pedagog och rektor reflekterar kring lärandet.
Den direkta kopplingen en-till-en och högre måluppfyllelse finns emellertid i flera undersökningar från utlandet, de främsta och mest vederhäftiga från USA och det tidiga införandet av datorer till alla elever i delstaten Maine.
Dr David Silvernail är en av dem som följt projektet i Maine. Han pekar på att eleverna blir mer aktiva och mer engagerade när de får använda en dator i undervisningen. Vidare såg han t ex att mattekunskaper och skrivande utvecklades bättre med datorer, att undervisningen förändrades och att kunskapen befästes på ett annat sätt och stannade kvar längre. Undervisningen har gått från att vara lärarcentrerad till att vara mer elevcentrerad. Datorn ändrade helt enkelt synsättet på undervisning och kunskap.
En annan forskare, Wim Veen från Nederländerna, pekar på datorernas möjlighet för eleverna att arbeta icke-linjärt, så som ungdomar numera ofta förhåller sig till omvärlden. De arbetar med flera saker samtidigt; de gör läxorna, lyssnar på musik, pratar med en kompis i telefon, chattar med en annan på internet - allt på en gång, samtidigt som de kan hålla koncentrationen. Veen menar att denna möjlighet att zappa mellan sysselsättningarna, detta icke-linjära sätt att lära, passar den mänskliga hjärnans sätt att arbeta. Hjärnforskning visar nämligen att hjärnan inte arbetar linjärt vid inlärning, hjärnan söker associationer, försöker se mönster och sammanhang och skapar mening genom en väv av information - något de digitala verktygen kan erbjuda. Skolan bör ta tillvara detta sätt att lära och skapa lärandesituationer där dessa förmågor används.
Ett tredje exempel är Ruben Puentedura, kanske världens mest inflytelserika forskare vad gäller digitala verktyg och undervisning. Han har i sin forskning visat att det händer väldigt mycket med elevers lärande om man har tillgång till datorer och samtidigt börjar ge eleverna helt nya slags uppgifter, uppgifter som utnyttjar den nya tekniken med podcasts, wikisar, bloggar etc. Med detta användande av tekniken händer spännande saker - lärandet blir bredare och djupare och - resultaten blir bättre!
Puentedura för sitt resonemang kring sin SAMR-modell (Substitution, Augmentation, Modification and Redefinition). Modellen vill förklara de förändringsprocesser som sker, eller bör ske, i samband med införandet av teknik i undervisningen och särskilt då gällande satsningen en dator per elev. Här handlar det egentligen väldigt lite om teknik, att enbart använda teknik är inte en framgång i sig. Han lyfter i stället vad en dator per elev betyder för elevers, pedagogers och rektorers roll i skapandet av meningsfulla läroprocesser. Puentedura menar att hemligheten bakom bättre resultat i skolan är en process som omdefinierar själva lärandet. Det är, enligt Puentedura, av största vikt att man som pedagog och rektor reflekterar kring lärandet.
Puentedura talar om att undervisningen förändras i fyra steg när en skola implementerar ny teknologi. I de två första nivåerna händer egentligen ingenting med själva undervisningen, tekniken används bara för att ersätta (substitute) ett verktyg med ett annat - för att göra samma sak – datorn används som skrivmaskin till exempel i stället för att eleverna skriver för hand, eller man ersätter PogoPedagogs bildspel på diaprojektor med PowerPoint på projektor eller eleverna lämnar in uppsatser skrivna med ordbehandlare i stället för med skrivmaskin. I nästa steg blir arbetet möjligen något effektivare, man använder kanske ordbehandlarens stavningsfunktion eller grammatikprogram, men annars händer inte så mycket. I de nästa två stegen däremot förändras undervisningen och undervisningens innehåll påtagligt, han talar om att lärarna modifierar och i nästa steg omdefinierar undervisningen; den skrivna texten kan nu delas med andra och bearbetas och utvecklas. Ett annat tänkande sker kring texten. Med den sista delen kan möjliggör man skapandet av nya uppgifter, som skulle vara otänkbara att göra utan en dator, man kan dela med sig och ta till sig information på helt nya sätt. Undervisningen sker på ett helt nytt sätt.
Puentedura menar att det finns 5 huvudsakliga vägar mot ett omdefinierat lärande:
- Social learning – lärande i sociala nätverk, samlärande
- Simulation and vizualisation – sammanhang och fakta visualiserad
- Digital storytelling – berättande med digitala verktyg
- Educational gaming – lärande med hjälp av olika spel
- The lively sketchbook – hur handhållna enheter (iPhone/iPad/iPod touch) påverkar vårt lärande
Hur vi tänker? Framtid så klart! Välkommen åter, Sydsvenskan.
Läs också Anders Erenius, kommunikatör BSF Lunds stad och med särskilt intresse för fördjupat lärande med en-tillen. han har också kommenterat artikeln på sin blogg i inlägget Datorn. Betygen. Forskningen.
Lite balans
Nu balanseras debatten i DN! Idag skriver Sven-Eric Liedman, författare till nyligen utkomna Hets, en längre artikel som genmäle på Zarembas artikelserie här om veckan. Liedman bemöter och förtydligar mycket av det Zaremba tidigare framfört i sin artikelserie och som Liedman anser är både ytlig och visar på en förenklad kunskapssyn. En del förtydligande blir särskilt tydliga:"Den stora skiljelinjen i kunskapsideal går mellan dem som ser inlärningen som ett passivt övertagande och dem som sätter aktiviteten främst. I det första fallet blir målet att svara på lärarens frågor, i det andra att med lärarens goda ledning och uppmuntran kunna ställa de vettiga frågorna själv."
Ett av budskapen i Liedmans artikel är att nedvärderingen och smutskastningen av skolan inte bara är svensk och i vår tid, det har hållt på sedan 50-talet och är vida spritt i hela västvärlden. Är det mer kontroll, prov och mätande som ska ta oss till ökad måluppfyllelse. Säger som Liedman, f-n tro´t!
Betygshets
Finns anledning att lite då och då fundera över det här med betyg. En hel del forskning pekar åt diametralt motsatt håll än den riktning regering och Björklund pekar. Är inte det konstigt, så säg? Jag har sagt det förut och säger det igen; rena "hotivationen"! Så här beskriver Torbjörn Nilsson det i tidningen Fokus:
"Sämre elever får sämre självkänsla och lägre motivation, duktigare elever lutar sig tillbaka och sänker motivationen. Inlärningen blir ytligare. Det finns få eller inga bevis i forskningen för att tidigare betyg skulle ge den kunskapsskola som alla svenska politiker pratar om".
Läs hela artikeln: Forskare sågar betygshetsen
Nya skollagen kapitel 1 5 §; "... på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Just det... Not!
Läs fler och tidigare inlägg i ämnet, på LedarBloggen:
"Hotivation" eller motivation
Läsförståelse och betyg
Tegelstenar och hus
Skoluppväxt
Stor intervju i gårdagens SDS med utbildningsminister Jan Björklund, under vinjetten Den nya skolan. Hepp! Borde kanske varit Den gamla skolan. För visst känner vi igen retoriken - med all önskvärd tydlighet."Jag menar att skolan är till för att lära eleverna kunskaper, medan andra tycker att den är till för att man ska lära sig att samarbeta, eller lära sig att lära, och att ämneskunskaperna inte är lika viktiga."
Jag är en av de "andra". Jag tycker att det är minst lika viktigt, eller viktigare, att lära sig att samarbeta, att lära sig att lära och att se samband, sammanhang och mönster, att lära sig att överblicka information, analysera och tillämpa, värdera och förstå ... än att memorera kunskapsbitar som vi kan hämta på en mängd olika ställen precis när som helst (läs; när vi behöver dem). Känns inte riktigt relevant, eller ens möjligt, att trycka in alla de faktakunskaper som vi har tillgång till idag och faktiskt inte vet om vi kommer att ha nytta av i framtiden. Det är emellertid viktigt - för att inte säga helt avgörande - att våra elever lär sig var man hittar information, sorterar densamma, källkritiskt granskar den, värderar och analyserar den. Det är så klart också av största vikt att eleverna lär sig hur de på bästa sätt lär sig, eftersom det är det de måste göra hela livet - något Björklund verkar ha missat, både för Sveriges alla elever och för egen del. Att ha koll på sina egna lärstrategier, motivation och glädje att alltid vilja lära nytt är, som jag ser det, det allra viktigaste eleverna kan ha med sig ut i livet.
Vidare i artikeln säger Björklund:
"Min uppväxt har absolut präglat min syn på skolan. Jag hade inte suttit här som utbildningsminister idag om det inte funnits lärare som hade väldigt höga krav. Min högstadielärare i svenska, Maj-Lis, är en sån där eldsjäl som lärde generationer av textilarbetarungar att läsa böcker, som möjliggjorde detta. (---) Som person hade jag egentligen rätt lätt för mig men jag var otroligt lat och slö. Jag hade kunnat ha mycket högre betyg om jag ansträngt mig."
Tror inte att vår utbildningsminister någonsin varit varken lat eller slö ;-) möjligen omotiverad, likt så många andra som segat sig igenom ett stelt och fyrkantigt skolsystem och för många är det nog snarare "trots" skolsystemet än "tack vare" skolsystemet som man faktiskt lyckats ta sig vidare till högre studier och en vettig sysselsättning.
Tänker också ofta att jag skulle ha kunnat haft mycket högre betyg från grund- och gymnasieskolan, om jag tidigare känt motivation och lust att lära. Men det var svårt för mig att känna det i en skola som serverade faktakunskaper på löpande band, för oss elever att bara memorera och reproducera. Har också många gånger tänkt så roligt det skulle vara att få gå i skolan idag, i alla fall i den skola jag känner bäst; en skola som i hög grad sätter eleverna att lösa problem, som synliggör mönster, pekar på sammanhang och samband och som låter eleverna skapa själva, producera sin egen kunskap.
Tror till och med att utbildningsministern hade kommit längre då, kanske rent av blivit statsminister ;-). Han hade i alla fall haft betydligt bättre förutsättningar att tänka nytt och kreativt och kanske hade vi då haft en mer vidsynt och framåtblickande minister.
Födelsedagspresenten klar
Läste i Sydsvenskan en artikel om äldres motvilja mot att använda internet. Min mamma är en av de 1,3 miljoner svenskar över femtio som inte använder datorer och internet.Jag har själv rätt länge försökt att övertyga min nu 77-åriga mamma om att internet antagligen skulle vara ett riktigt lyft för hennes vardag. Noll intresse tillbaka; "ingenting för mig", "jag klarar mig ändå" och "man kan inte lära gamla hundar att sitta" har jag hört vid ett flertal tillfällen. Jag har erbjudit mig att skaffa dator, installera den, fixa med lämplig mjukvara, agera nödvändig support och att lägga precis så många timmar som behövs för att hon skulle lära sig de mest elementära greppen för att kommunicera via nätet, med e-mail och andra webbaserade lösningar.
Här är det dags att överge talets övertygelse (som uppenbarligen inte fungerat särskilt bra) och gå till handling; just löst en av årets klurigaste uppgifter; vad ska vi ge mamma i födelsedagspresent?
Jepp, så får det bli ....
Unken retorik
Grunnat en hel del sedan förra söndagen på Jan Björklunds artikel i DN (inte helt överens med mig själv om det lämpliga i att åter ge utbildningsministern uppmärksamhet ;-) och hans envisa retorik om "katederundervisning".Undrar om ministern är medveten om sitt sätt att uttrycka sig och vilka signaler det sänder? För mig, och många med mig inom skolvärlden, låter det bara unket, gammalt och flera steg tillbaka i utvecklingen. Inte är det detta han menar? Väl? Jag vill ogärna tro att det Björklund vill ha tillbaka är en auktoritär och en-vägs-kommunicerande lärare bakom katedern, som det var en gång i tiden. Men det låter faktiskt som om det är just det han vill. Jag hoppas att han egentligen menar en lärare som självklart ska ha initiativet, leda lärandet och vägleda eleverna i informationsflödet, men också vara lyhörd för vad eleverna vill, har förutsättningar för och på förhand kan. Är det att hoppas på för mycket?
I stället hör man honom, gång på gång, använda ord, begrepp och formuleringar i stil med; "lyssna på lärarens genomgångar och lyssna när läraren repeterar och förklarar", "elevresultaten förbättras om man ökar tiden som läggs på undervisning i helklass" eller "dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder".
Men så tänker jag; det är kanske precis medveten han är!
Han är kanske oerhört medveten om valet av retorik, kanske är det en noga uttänkt och systematisk påverkan i medier han håller på med! Så klart har retoriken som mest genomslag i de breda folklagren, hos den majoritet som befinner sig utanför skolan (stora delar av de röstberättigade) och som inte är uppdaterad på senare års pedagogisk forskning och vad omvärldens snabba utveckling har betytt för just skolan.
Men visst borde utbildningsministern vara det! Och kanske borde han och fackliga representanter i stället vara förebilder för en skola i framtiden, inte i det förgångna. Eller? ;-)
iPad i skolan
"Läsplattan tar över i New Yorks skolor" läser jag i dagens DN ... just som vi håller på att implementera en-till-en, en egen bärbar dator till varje elev, på den egna skolan. Har vi satsat fel? Är vi redan omsprungna av teknikutvecklingen? Borde vi satsa på läsplattor i stället?Visst kan det kännas attraktivt att ha alla läroböcker (idag finns ca 65% av alla amerikanska läroböcker digitaliserade) på läsplattan, kunna minimera pappersanvändning rejält genom att skriva allt på plattan och att kunna hämta, tolka och bearbeta information och text i ett och samma verktyg.
Men läsplattorna är konstruerade för konsumtion, som inbjuder till ett relativt passivt förhållningssätt vad gäller lärande. Plattorna innehåller inga verktyg för elevernas egna skapande, inga ordentliga bild- film- ljud- och redigeringsmöjligheter; det vi i skolan efterfrågar för att kunna möta eleverna och så att de kan kommunicera och uttrycka sig med annat än bara text. Läsplattorna är inte byggda för produktion, de inbjuder inte till elevernas egna kreativitet och till produktion av ny kunskap. De är inte verktyg i entreprenöriell anda, som de nya styrdokumenten anger.
Inte ens om man skulle kalla dem lärplattor (i stället för läsplattor) räcker funktionerna till för ett lärande i sann konstruktivistisk anda. Jag tror inte vi satsat fel. Den egna bärbara datorn, med sin mångfald av program för skapande och med alla de möjligheter att bära alternativa hjälpmedel för elever med läs- och skrivproblem, kommer med största sannolikhet att vara det verktyg som kommer att göra den stora skillnaden för elevernas sätt att lära. Dessutom kommer det att innebära ett paradigmskifte för skolans pedagoger och deras sätt att förhålla sig till kunskap - kanske den största och viktigaste skillnaden av dem alla.
Men vem vet vad läs- eller lärplattor kan göra om fem år? Eller kanske tre ... ok, två då?
Bra sagt
Socialdemokratiska arbetarpartiet är i kris, gamla partiledningen ställer sina platser till förfogande - ut med det gamla, in med det nya, unga, fräscha och nytänkande. En av dem som omnämns som en ny tänkbar ledare för socialdemokraterna i framtiden är Mikael Damberg. Så här skriver han i ett inlägg under Insänt/Debatt i senaste numret av Lärarnas Tidning:"Vill vi att lärare och skolledare ska utgå mer från forskning i sitt arbete, då är det nödvändigt att också skolpolitiken gör det. Vill man att skolan ska fokusera på de verkligt stora utmaningarna - som de sjunkande kunskapsresultaten, den växande skolsegregationen och att bättre förbereda eleverna för morgondagens arbetsliv - vore det klädsamt om skoldebatten också handlade om de stora frågorna i stället för symbolpolitik som förbud mot kepsar, mobiltelefoner och vissa klädesplagg."
In med det nya och ut med det gamla gäller också i skolpolitiken, tycker jag. Me like Damberg och hans uppmaning att verkligen koppla forskningen till skolvardagen och låta forskningsresultaten ha större tyngd i hur vi organiserar skolan.
Legitimation
Läste en artikel i DN, om lärares framtida legitimation, något som ska stärka lärarrollen, öka intresset och därmed säkerställa rekryteringen till skolvärlden och på sikt höja yrkets status. Ett av Björklunds starkaste och mest omhuldade vallöfte. Men är det så klokt? Inte om man ska tro Jonas Vlachos, nationalekonom vid Stockholms universitet, som menar att det är helt feltänkt att behäfta läraryrket med en legitimation. Det kommer bara att sänka läraryrket status. Otippat., eller hur?
Jag är benägen att hålla med honom; är det inte bättre att satsa på att uppgradera "gatekeepern" på lärarhögskolan, anpassa undervisningen på högskolan till nya lärandekoncept och göra övergången mellan högskolan och verkligheten något smidigare ... för övrigt den variabel som anges som den viktigaste när det gäller att höja kvalitet och status på ett lands lärarutbildning.
"I en omskriven rapport från McKinsey poängteras att länder som lyckats väl med att bibehålla lärarutbildningens attraktionskraft även är de som lyckats garantera en trygg och smidig övergång till läraryrket efter avslutade studier."
I inte alltför avlägsen historisk tid, tror det var i slutet på 90-talet, medverkade Gunnesboskolan i det som då introducerades som ett helt nytt koncept, kallat partnerskolesystemet. Meningen var, som jag förstod det och starkt sympatiserade med, att delar av undervisningen på lärarhögskolan skulle utlokaliseras till partnerskolorna och de pedagoger som där ansvarade för den verksamhetsförlagda utbildningen skulle integreras med den teoretiska metodiken och pedagogiken. Ett slags lärlingsutbildning av lärare, men med bibehållen akademisk inriktning.
En formell lärarlegitimation kommer sannolikt bara att ställa till det i skolan, inte medverka till någon avgörande skillnad på det som handlar om att skapa högre kvalitet i elevers lärande eller bättre resultat. Inte minst för rektorerna, som får rätt omfattande befogenheter att sätta betyg på elever man inte haft i undervisning (om undervisande lärare saknar legitimation) och bedöma nya lärare under introduktionsåret/provåret. Antar att det också medför en hel del ny dokumentation och administration. Det behöver inte jag ;-) ....
Lärarfacken argumenterar för legitimation och mot Vlachos! Vad tycker du?
Mer ifrågasättande!
Ny länk - S.O.S
Som en motkraft till den vanligtvis ytliga och negativa debatten om skolan i tidningar, radio, tv och webben, har ett antal forskare startat en webtidning som heter Skola och samhälle - S.O.S. Mycket välkommet!"Det mesta som sägs i offentligheten handlar om skolans och lärarutbildningens brister. Det är en ensidigt svart bild av tillståndet i den svenska skolan som målats upp: mobbning, brist på ordning, kunskapsfientlighet, sjunkande kunskapsresultat, alltfler elever klarar inte målen, dåliga lärare på grund av en otillräcklig lärarutbildning o.s.v. Beskrivningarna vilar ofta på statistiska uppgifter som är mer eller mindre feltolkade eller som inte sätts in i något samhälleligt sammanhang."
Här kan man stanna länge, många bra artiklar av t ex de skolforskare Björklund borde lyssnat mer på; Carlgren, Thavenius, Holmberg och Liedman, men också vanliga lärare och andra skolmänniskor. Hann under någon timme att läsa flera intressanta inlägg om skolans två olika uppdragsgivare, om den inte helt tydliga tydligheten i nya läroplaner och kursplaner och om en rektors civila olydnad gentemot förvaltningschef när han inte fick ihop kommunens snåla resurstilldelning med det statliga uppdraget.
Ny länk således, längst ner till höger - Skola och samhälle, kolla in den!
Datorrån
Mitt i uppstarten av en-till-en på den egna skolan läser jag i tidningen om hur en grannskola i kommunen råkat ut för ett osedvanligt brutalt rån av ett antal äldre ungdomar, när de rånat flera trettonåringar på sina skoldatorer. Bestulna på sina nya lärverktyg, men också bestulna på sina möjligheter till ett modernt lärande och, vad värre är, sin tillit till omvärlden och sin självklara trygghet att kunna gå till skolan oantastade. Man blir bestört... och förbannad! Att händelsen nu får skolpolitiker i kommunen att överväga att skärpa reglerna för hur elever ska handha sina lärverktyg oroar mig än mer. Ska dessa negativa krafter få styra en hel generations möjligheter till lärande? Tyvärr riskerar vi nu att fokusera svårigheterna och inte se möjligheterna, som är så långt mer omfattande. Självklart kan man inte ignorera problemet, men det är i proportion till vad möjligheterna ger, faktiskt ett relativt litet problem, kanske inget problem alls, på sikt.
Hela lärandekonceptet med att varje elev ska ha tillgång till en egen bärbar dator bygger på att eleverna ska disponera verktyget hela tiden, både i skolan och i hemmet, att det ska ske ett kontinuerligt och smidigt lärande var eleven än befinner sig. Lärande sker överallt, inte bara inom skolramen mellan 8-15. Särskilt om lärandet bygger på eget skapande och konstruktivistiska idéer om kunskap, och vi vill skapa en skola som tar sin utgångspunkt i just detta. Då måste eleverna ha möjlighet att arbeta med sitt lärande också på hemmaplan.
Låt oss inte nedslås av detta, se över hur vi kan motverka detta, ja visst, men inte binda upp oss med förbud och regler som hindrar en storartad vision som sannolikt kommer att innebära en revolution för lärandet.
Blandning ger bästa resultatet
Läser i Sydsvenskan om Nossebro skola som på kort tid (3 år) gått från att vara nästsämst i Sverige till att vara bäst, mätt i andel behöriga elever till gymnasiet. Receptet har varit att konsekvent integrera elever med särskilda behov i de vanliga klasserna, enligt en enig forskarkår det absolut bästa sättet att nå ett optimalt resultat. Blandning ger bästa resultatet, i skolan såväl som utanför skolan.
I fredags på Skolledarforum fick vi än en gång presenterat för oss vilka faktorer som är mest avgörande för elevers lärande (siffrorna anger effekter på lärande, låg siffra, liten effekt och tvärtom) klasstorlek (0,21), lärarutbildning (0,11), läxor (0,29), individualisering (0,23), webbaserade läromedel (0,18) etc. Alltså inte så stora effekter och därav kanske inte heller så mycket att ta hänsyn till och prioritera om man vill öka elevers resultat.
Däremot talar följande variabler och siffror sitt tydliga språk; återkoppling (0,78), formativ bedömning (0,99) och elevers egna bedömningar (1,20): Enligt forskaren John Hattie, i en 15 år lång studie, med 80 miljoner elever involverade, är det mötet mellan lärare och elev som är det avgjort viktigaste (ingen siffra nämndes dock). Det är pedagogen som betyder mest (och nota bene, inte lärarutbildningen). Läs mer om Hatties studie på forskning.no och/eller titta på inlägget om Feedback och feedforward.
Skolledare har en faktor 0,36, inte helt oväsentligt således ;-P.
Men än en gång är nya skollagen och forskningen på kollisionskurs, tycker jag. Om man tar hänsyn till vad det står i nya skollagens inledning, i den sk portalparagrafen, §4, där det anges:
"i utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt."
... så tänker åtminstone jag att rektorer och pedagoger med detta får tydliga signaler; att nivågruppera mera framöver, för då lär man ju kunna utmana de starkaste eleverna bäst. Men så klart på bekostnad av ett sämre självförtroende för de elever som behöver mycket stöd. Rakt emot forskarrön således. Nossebro skola förespråkar fler lärare ute i klasserna och mindre exkluderande manövrar när man placerar elever i särskilda undervisningsgrupper. Nivågruppering i kärnämnena, som vi på sätt och vis praktiserar på vår skola, borde tas under övervägande. Finns det bättre lösningar? Forskningen är tydlig med det inkluderande och det ska vi också vara i praktiken; extra personal i kärnämnena och specialpedagogen ute i verksamheten, i linje med vad modern forskning säger.
Åsså, glöm inte att feedbacka, formativt bedöma och låta eleverna få många tillfällen att bedöma sig själva! Det är det viktigaste!
Gilla olika
Visst kommer vi ihåg kampanjen Rör inte min kompis. Nu figurerar den vita handen igen, på kavajslag, på kepsar och på bloggar och Facebook på nätet; nu med texten Vi gillar olika. Lovvärt och bra, att så många människor vill visa sina sympatier för ett mångkulturellt samhälle, mot rasism och främlingsfientlighet.
Men i dagens DN läser jag om Magnus Manhammar, SSU-are som aktivt driver kampen mot rasism på skolor med inriktning på gymnasieskolans praktiska program.
- Det är lätt att samla 10 000 människor på Plattan med hjälp av Facebook, men den verkliga kampen mot rasismen måste ske på arbetsplatserna och i skolan.
Håller helt med - för det är där åsikterna gror; på verkstadsgolvet, i omklädningsrummet, runt fikabordet och i skolans korridorer och det är just där de behöver motas, reageras på och argumenteras emot, ifrågasättas och visas på alternativ.
Det är varje enskild lärares uppgift att vara oerhört uppmärksam på och konsekvent med att motverka all form av rasism; så klart de riktigt grova kränkningarna, men också de mindre, mer subtila kommentarerna, blickarna och antydningarna. Det är där det börjar .... vi får inte blunda för det. Det är också viktigt att träna ungdomars förmåga att reflektera, analysera och värdera, att i undervisningen ha ett stort mått av problematiserande uppgifter, tid till egen reflektion, ett stoffurval som innefattar skönlitterära texter, filmer, teater, sångtexter, tidningsartiklar för ungdomars identifikation och möjlighet till samtal och diskussion. Effektiva verktyg i motståndet mot rasism!
I Lund har vi ett exempel på en gymnasieskola där nästan var tredje elev (29,51%) röstade på SD. Merparten av dessa elever har sannolikt gått sin grundskoletid på olika skolor i Lunds kommun. Vilken typ av undervisning har dessa elever haft? Hur många tillfällen har man haft att långsamt bilda sig sina egna uppfattningar, byggda på dels fakta och dels andras alternativa värderingar genom samtal eller texter? Hur mycket av främmande kulturer har eleverna mött i sin undervisning? Hur många aktörer från utanför-skolan-världen har de mött?
Har vi varit för aningslösa, för släpphänta och/eller för eftergivna? Eller har vi likt många politiker valt att ignorera SD och liknande företrädare? En hel del av dessa elever skulle vi antagligen framgångsrikt kunnat möta med vettiga argument, om tillfällen givits. Kanske är det för många elever som aldrig riktigt hört motargumenten tydligt uttalade från skolan. Kanske har det funnits en stoppa-huvudet-i-sanden-attityd hos en del lärare, ibland har orken att motverka tagit slut och - förfärliga tanke - kanske händer det att vuxna i skolan ibland är benägna att hålla med de elever som uttalar rasistiska åsikter och använder rasistiska tillmälen och därmed underlåter att med kraft ta tag i problemet.
Ytliga knapptryckningar eller inte, tyck- och tryckdemokratin på nätet kommer kanske inte att stoppa rasismen, men ett och annat korn finns där, som får åtminstone mig att tänka till och stärka argumenten i nästa debatt med dem som vill ha ett mindre mångkulturellt Sverige. Det här stycket stod på Facebook häromdagen:
Dina bokstäver är på latin, dina siffror är arabiska och din demokrati grekisk. Din pizza är italiensk och kebaben turkisk. Alkoholen uppfanns av en iranier, du älskar att åka till Thailand, din favoritrappare har afrikanskt påbrå och han den där rolige på TV, han är kurd.
Eller Henrik Schyffert när han sammanfattar vad SD vill ha:
"Om det nu är så att Sverigedemokraterna inte vill ha invandrare, konstig kultur eller något som sticker ut så borde det betyda att de vill ha motsatsen. Alltså svenska, traditionsbundna, vita, medelålders män med 2,0 barn och blonda fruar. De vill alltså ha mig. Ett land till brädden fylld av folk som mig. Kan ni tänka er något värre?"
Visserligen anser jag den gode Schyffert vara en av Sveriges roligaste män - hur vit, svensk och traditionsbunden han än är - men ett Sverige med bara hans sort; det hade blivit riktigt tråkigt.
- Det är lätt att samla 10 000 människor på Plattan med hjälp av Facebook, men den verkliga kampen mot rasismen måste ske på arbetsplatserna och i skolan.
Håller helt med - för det är där åsikterna gror; på verkstadsgolvet, i omklädningsrummet, runt fikabordet och i skolans korridorer och det är just där de behöver motas, reageras på och argumenteras emot, ifrågasättas och visas på alternativ.
Det är varje enskild lärares uppgift att vara oerhört uppmärksam på och konsekvent med att motverka all form av rasism; så klart de riktigt grova kränkningarna, men också de mindre, mer subtila kommentarerna, blickarna och antydningarna. Det är där det börjar .... vi får inte blunda för det. Det är också viktigt att träna ungdomars förmåga att reflektera, analysera och värdera, att i undervisningen ha ett stort mått av problematiserande uppgifter, tid till egen reflektion, ett stoffurval som innefattar skönlitterära texter, filmer, teater, sångtexter, tidningsartiklar för ungdomars identifikation och möjlighet till samtal och diskussion. Effektiva verktyg i motståndet mot rasism!
I Lund har vi ett exempel på en gymnasieskola där nästan var tredje elev (29,51%) röstade på SD. Merparten av dessa elever har sannolikt gått sin grundskoletid på olika skolor i Lunds kommun. Vilken typ av undervisning har dessa elever haft? Hur många tillfällen har man haft att långsamt bilda sig sina egna uppfattningar, byggda på dels fakta och dels andras alternativa värderingar genom samtal eller texter? Hur mycket av främmande kulturer har eleverna mött i sin undervisning? Hur många aktörer från utanför-skolan-världen har de mött?
Har vi varit för aningslösa, för släpphänta och/eller för eftergivna? Eller har vi likt många politiker valt att ignorera SD och liknande företrädare? En hel del av dessa elever skulle vi antagligen framgångsrikt kunnat möta med vettiga argument, om tillfällen givits. Kanske är det för många elever som aldrig riktigt hört motargumenten tydligt uttalade från skolan. Kanske har det funnits en stoppa-huvudet-i-sanden-attityd hos en del lärare, ibland har orken att motverka tagit slut och - förfärliga tanke - kanske händer det att vuxna i skolan ibland är benägna att hålla med de elever som uttalar rasistiska åsikter och använder rasistiska tillmälen och därmed underlåter att med kraft ta tag i problemet.
Ytliga knapptryckningar eller inte, tyck- och tryckdemokratin på nätet kommer kanske inte att stoppa rasismen, men ett och annat korn finns där, som får åtminstone mig att tänka till och stärka argumenten i nästa debatt med dem som vill ha ett mindre mångkulturellt Sverige. Det här stycket stod på Facebook häromdagen:
Dina bokstäver är på latin, dina siffror är arabiska och din demokrati grekisk. Din pizza är italiensk och kebaben turkisk. Alkoholen uppfanns av en iranier, du älskar att åka till Thailand, din favoritrappare har afrikanskt påbrå och han den där rolige på TV, han är kurd.
Eller Henrik Schyffert när han sammanfattar vad SD vill ha:
"Om det nu är så att Sverigedemokraterna inte vill ha invandrare, konstig kultur eller något som sticker ut så borde det betyda att de vill ha motsatsen. Alltså svenska, traditionsbundna, vita, medelålders män med 2,0 barn och blonda fruar. De vill alltså ha mig. Ett land till brädden fylld av folk som mig. Kan ni tänka er något värre?"
Visserligen anser jag den gode Schyffert vara en av Sveriges roligaste män - hur vit, svensk och traditionsbunden han än är - men ett Sverige med bara hans sort; det hade blivit riktigt tråkigt.
Demokratin är fast förankrad här i landet ....
Ett starkt läromedel
Att skönlitteratur är överlägset när det gäller språkutveckling har jag tänkt länge. När Lotta Olsson i DN ger uttryck för just dessa tankar känns det bra att vara rektor på en skola som håller den skönlitterära fanan högt.Modern forskning är överens, läsning är den optimala vägen till ett rikare språk - något helt avgörande för att lyckas i en mängd andra sammanhang; det ger bättre läsförståelse, bättre läshastighet och bättre stavning. Så klart ger det också en bredare omvärldskunskap, hjälp för unga att uttrycka nyanser i känslor och hjälp att hitta den egna identiteten. Därmed helt givet, eller hur?
Språkutveckling sker genom språkanvändning.
Det är därför vi satsar läromedelspengar på att ha en heltidsanställd bibliotekarie i kombination med en IKT-pedagog och medarbetare (Läs Lizas läsarbiografi) som använder sig av litteraturen i undervisningen - våra starkaste läromedel. Om nu någon undrar .....
Motivation 3.0
Läste här om veckan en artikel, som nu "legat till sig", om författaren Daniel Pink, och om vad han menar får människor motiverade. I begynnelsen var bara överlevnad (1.0), därefter följde det löpande bandets principer med morötter och piskor (2.0) och idag har vi en ny uppgradering; människors inre drivkraft i meningsfulla jobb (3.0). Hur gör man för att införa motivation 3.0?
Enligt Pink handlar det i stor utsträckning om att chefer och ledare släpper lite av kontrollen, låter medarbetare ta stort ansvar, ger ett bredare handlingsutrymme och möjligheter att ta egna beslut samt tid och medel att utveckla egna tankar. Att släppa kontrollen betyder inte att släppa initiativet, inte att ge bort sin "makt", det handlar om att ge medarbetare känsla av att ha del av kontrollen, kunna påverka sin arbetssituation och vara delaktig i helheten.
Belöning främjar aktivitet, inte kreativitet. Vill man skapa innovation hos var och en, måste man våga ge människor den frihet det är värt. Det är just i den situationen man i piska-morot-samhället får kommentarer som:
- Det där är en ledningsfråga. Inte mitt bord.
- Det är du som bestämmer, det är du som är chefen, lös det.
- Det är Någonannans-problem .....
I medvetenheten om mina egna begränsningar och medarbetarnas många gånger långt större begåvningar och i kombination med en vilja att släppa fram initiativ, engagemang och vilja att ta mer ansvar, är jag också beredd att ta risken att ibland betraktas som kanske lite otydlig, lätt velig och möjligen lite långsam i att ta ett slutgiltigt beslut. Frihet (under ansvar) slår piska och morot, men tar tid och förvirrar, både barn och vuxna. Icke desto mindre är det sannolikt det enda sättet i 21th century learning .... and working.
I medvetenheten om mina egna begränsningar och medarbetarnas många gånger långt större begåvningar och i kombination med en vilja att släppa fram initiativ, engagemang och vilja att ta mer ansvar, är jag också beredd att ta risken att ibland betraktas som kanske lite otydlig, lätt velig och möjligen lite långsam i att ta ett slutgiltigt beslut. Frihet (under ansvar) slår piska och morot, men tar tid och förvirrar, både barn och vuxna. Icke desto mindre är det sannolikt det enda sättet i 21th century learning .... and working.
