LedarBloggen

    Ett gäng tranor, uppskattningsvis ett 40-tal, passerade just Bankgatan i riktning mot Hornborgasjön och Västergötland, karakteristiskt och ödmjukt låtande som vore de utsända av Våren själv. Välkomna!

   På nyheterna ikväll meddelades att oppositionen (socialdemokraterna) nu lagt fram sitt förslag till nytt skolpolitiskt program. Förutom att de "köpt" flera av alliansens nya riktlinjer; bl a tidigare betyg, flera och tidigare nationella prov och skriftliga omdömen i alla årskurser, har man också definierat en del egna förslag till förändringar/förbättringar:

• Begränsningar för friskolor
• Krav på skolor att anordna läxhjälp
• En typ av AT-tjänstgöring för nya lärare

Begränsningar för friskolorna i den meningen att de åtminstone bör ha samma krav som den kommunala skolan, är väl högst rimligt. Det har varit för lätt att starta friskola, för dåligt kontrollerat och alltför mycket inriktning på "vinst"; ett inte helt väl valt begrepp i samband med utbildning av unga. Tyvärr har drömmarna om ett fritt val av skola också inneburit en allt hårdare segregation av elever, som tenderar att bli än hårdare och som till slut riskerar att leda till en svensk skola och en allmän utbildning där bara den som har pengar kan erhålla ett lärande med kvalitet. Hur man ska förhindra en sådan utveckling (för det vill vi väl?) är inte helt enkelt, men jag tycker att det är på tiden att man starkt ifrågasätter det system vi har idag.

Krav på skolor att erbjuda läxhjälp i skolan känns som ett steg i rätt riktning. I begreppet "en skola för alla" har man länge bortsett från det stöd och den hjälp, eller snarare brist på stöd och hjälp, vissa elever har i sitt lärande på hemmaplan. Härvidlag är det fortfarande stora skillnader, rent socioekonomiskt och akademiskt och därmed i förmåga att hjälpa och stötta sina barn i skolarbetet. Med schemalagd läxhjälpstid skulle elever med särskilda läxhjälpsbehov garanterat få det och därmed skulle förutsättningarna att klara sitt skolarbete, så klart, öka. Ett rättvisekrav, som jag ser det.

Ett slags kompletterande utbildning för lärare, en allmäntjänstgöring (AT) där grundutbildningen följdes upp med en period av praktiskt lärararbete under professionellt handledarskap är en mycket bra idé, som sannolikt skulle ge de lärarstuderande en mycket bättre start i sitt yrkesliv och därmed också en tryggare skola, bättre struktur och jämnare kvalitet på elevernas utbildning.

Åtminstone två av ovanstående förslag bör alliansen inte ha några problem med att anamma; varken läxhjälp eller AT-tjänstgöring kan vara större hinder i ett framtida skolkonsensus. För egentligen är det väl det vi helst av allt vill ha; en bred politisk lösning och en skolpolitisk strategi som håller betydligt längre än en valperiod eller två.

PS Det där med friskolor finns det anledning att komma tillbaka till. Hoppas att debatten nu kommer igång på allvar.

   Traineeseminariet i den rekryterande skolledarutbildningen igår avslutades med en panelutfrågning. I panelen satt tre förvaltningschefer och ett antal rektorer. Från publiken, i det här fallet från en person i utbildning, kom frågan:
- Vilken är den avgjort viktigaste egenskapen för en skolledare?

• En kall hjärna, ett varmt hjärta och rena händer.
• Uthållighet och tålamod
• Gott omdöme
• Självinsikt
• Is i magen ... och ett varmt hjärta.
• Det beror på ... var man arbetar

En sammanfattande bild av vad frågeställningarna gällde under dagen; bra diskussioner och många utbyten av tankar, idéer och problemlösningar. Möjligheter och hinder, svårigheter och glädjeämnen ... rollen som rektor är komplex. På seminariet ventilerades många viktiga frågeställningar, inte minst ifrågasattes detta med rektorsskap som ett veritabelt "kamikazeprojekt" av flera grupper. Men det är nog som Tage Danielsson en gång uttryckte det:

I morgon ska jag bevista ett seminarium med "mentorer" och "adepter" i den rekryterande skolledarutbildningen. Ett antal rektorer i Lunds kommun har "skuggats" av blivande rektorskollegor under några dagar; mest bara följt med i den vanliga verksamheten, men förhoppningsvis också erbjudits mycket tid för att få svar på sina undringar och en hel del egen reflektion. Som "mentor" i en dylik situation är det ju långt ifrån ett ensidigt givande, i minst lika hög grad ett tagande; av synpunkter, reflektioner och nyttigt ifrågasättande, ett ömsesidigt utbyte.

Bara det faktum att någon följer ens görande, dokumenterar och reflekterar kring detta, visar tidigt på mönster och ger snart en ganska bra uppfattning om vad man håller på med, ett görande man inte alltid är medveten om, en arbetssituation som är hektisk, intensiv och ständigt "på". Att se det i text, uppradandet av händelser, situationer, samtal och möten - tydliggör mycket av det man kanske bara känt intuitivt, men inte riktigt kunnat sätta fingret på.

Idag var andra dagen i rad som jag, efter en hel förmiddag med ledningsgrupp och alldeles för sent, kom på att jag inte ätit lunch idag heller. Mitt i ett medarbetarsamtal började det suga i magen, ett päron räddade situationen, men ett elevrådsmöte väntade och därefter elevsamtal/utvecklingssamtal (för att kanske rädda några betyg) och på toppen av det skolkonferens till drygt kl 2000. Klockade in på 12 timmar och 15 minuter, 2 mackor, ett päron och en ansenlig mängd automatkaffe.

Inte riktigt nyttigt i längden, det inser man utan dokumentation.... Med dokumentation, som i "skuggningen", blir också dagar inte fullt lika intensiva, väldigt tydliga. Insikten slår en och medvetenheten stiger om komplexiteten och det egentligen rätt omöjliga uppdraget, att vara skolledare och rektor. Med ambitioner att möta och fokusera varje elev, medarbetare eller förälder som vore de ensamma om min uppmärksamhet, verkligen lyhört lyssna och reflektera och bidraga med konstruktiva lösningar, det tar på krafterna. Så till den milda grad att frågan om vad man egentligen sysslar med, känns helt naturlig... Mitt i denna ambition och mitt i skolledarvardagen trängs det mer långsiktiga och strategiska planerandet av pågående verksamhet, kompetensutveckling, tjänstefördelning och inte minst elevvården. Svårt att känna sig riktigt nöjd och ytterligare en mindre-nyttig-stress-faktor.

Men det är bara att konstatera, som tidigare känd skollledare skulle uttrycka det; det är "en mångfacetterad verksamhet" vi arbetar i och det är kanske det som i reflektionssammanhang, t ex med en "skugga", ändå gör det värt att anstränga sig ytterligare, det är då man kommer till insikt, igen, om vad man sysslar med; ett omväxlande, spännande och otroligt inspirerande jobb, fyllt av mänskliga möten, logistiska krumbukter, talrika tillfällen att utveckla sin tanke via förklaringar, argumentation och diskussion och dagliga trolla-med-knäna-situationer, i stort och smått.  Det är snabbt och intensivt, utmaning på utmaning och rätt ofta närmast kaotiskt, liksom för många saker på en gång. Men man sover gott om natten, det gör man ju... ;-D

Kanske är det dessa reflektionsstunder, i mötet mellan adept och mentor, som reflektion och utveckling kan gro sig stor och verkligen göra skillnad, tillfällen som borde skapas oftare, för både skolledare och pedagoger. Kanske samtalsgrupper med rektorskollegor/pedagogkollegor i samma sits (samma åldersgrupper och årskurser), med blivande skollledare eller nya medarbetare/mer erfarna medarbetare, med den egna ledningsgruppen, arbetslaget etc.

Jag missade den här terminens enda och senaste arbetslunch med 6-9-rektorerna i sta´n, det beklagar jag, mer sådant. Varför inte mer frekventa, kanske veckovisa och utan-föranmälan, after-work-principal-meeetings, typ. Är det någon som kommer ihåg PPP? Det var att nätverka. Nätverka mera!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

   Vid middagsbordet, tonårig snart färdig gymnasist säger:
- Vi hade psykologiprov i fredags.
- Ok, hur gick det.
- Bra tror jag, men det som var annorlunda var att vi tenterade provet på internet, det var så sjukt skönt att skriva in svaren direkt på nätet (blogg)! Jag slapp att skriva för hand, hur lätt som helst. Jag orkar aldrig utveckla mina svar om jag ska skriva in allt för hand, även om jag faktiskt kan det.
- Men så kan det ju inte vara ...
- Jo, men jag är helt säker på att jag presterar bättre och skriver mer utvecklade svar på analysfrågorna när jag får skriva direkt på datorn. Det är liksom ingen ansträngning alls, bara att följa sina tankar och skriva i samma takt.
- Ja, kanske har du rätt.

Ytterligare tydliga tecken och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag; en ny generation växer upp, med nya vanor, nytt förhållningssätt och nya strategier för tänkande och lärande. Låt oss anpassa oss, till de nya verktygen, till ett annat tänk och till en undervisning som siktar framåt.

    ¿ɹnɥ ɹǝןןǝ 'uǝpןɹäʌ ɐpuäʌpǝu ɥɔo ddn ɹä ɹäɥ ʇǝp 'uǝƃıןʞɹǝV

Här är länken: http://www.sevenwires.com/play/UpsideDownLetters.html

Tack, IT-mamman, för tipset, som härmed förs vidare!

   This is me on the net ... bildligt talat! En liten tjänst på nätet som skapar små kuber av bilder de finner på dig och material relaterat till dig. Möjligen användbart i något sammanhang ...

  

Prova dig själv! Eller skriv in något annat kul sökord; Gunnesboskolan, lära@lära, portfolio, typ.

I dagens Sydsvenskan uttalar sig Jesper Juul, familjeterapeut och författare (bl a till boken Relationskompetens), i samband med en längre artikel kring föräldrautbildningen Komet. När sjuttiotalisterna, själva uppvuxna i ett experimenterande föräldraskap, idag ska uppfostra sina barn och sätta gränser stöter de på problem som de ibland behöver hjälp att reda ut. För dessa föräldrar finns flera olika metoder, de flesta på kognitiv beteendegrund och ofta med dokumenterat gott resultat. Jesper Juul har emellertid sina dubier; så här svarade han på frågan om föräldrar verkligen behöver utbildning:

" – Jag tycker att utbildning är fel begrepp i det här sammanhanget. Man kan bara utveckla sig kvalitativt som förälder i samspel med sina barn och sin partner. Dagens föräldrar behöver ofta inspiration och vägledning. De behöver inspiration att ställa sig själva de riktiga frågorna – inte färdigsydda svar."

Det finns ett sunt och väldigt självklart budskap i Jesper Juuls resonemang, tycker jag. Vi har ju lärt oss från många olika håll, vikten av beröm, men Jesper Juul får åtminstone mig att fundera vidare på följande uttalande:

 

"Det lär dem bara att tillmötesgå omgivningen och det kostar dem mycket dyrt senare i livet."

 

  Med anledning av "folkstormen" kring utgående serier (Dagobert) i Sydsvenskan .. är det någon som förstår det roliga med Morrgan och Klös?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

Undrar om Alice vet att farfar/morfar använder henne som lärandeexempel i föreläsningar för hundratals åhörare land och rike runt? Hur hennes resonemang som 3,5-åring visar på det faktum att vi bygger kunskap utifrån helheter, inte i små delar. Vi ser och förstår samband och sammanhang tidigt, kan analysera, tillämpa, jämföra, värdera och argumentera redan i späd ålder.

Mina egna barn har inte en susning om att jag brukar göra detsamma! Jag minns t ex mycket tydligt när sonen första gången visade på dylik förmåga, han kan inte ha varit mer än högst två år, knappt ens talande, men han kunde förklara för mig; typ "Kalles skor .. inte - Kalle borta", kristallklart, eftersom Kalles skor inte stod i skohyllan, var Kalle säkert borta idag också. Tänk, tänk, analys och slutsats. Resten är bara en förfining av samma sak!

Talande exempel .... tack för det Steve.

Vi har på Gunnesboskolan, sedan många år nu, utarbetat och utvecklat en modell för hur vi via dokumentation, reflektion och målsättande medvetandegör våra elever om sitt lärande. I denna process har vi kommit en bra bit på vägen mot en konstruktivistisk skola. Men efter en heldag med Wretman/Moreau och skriftliga omdömen blev åtminstone jag väl medveten om vad vi har kvar; massor!  Det levererades en hel del klargöranden, delvis nya riktlinjer och en och annan aning om framtida styrdokument på väg in, med den något lugnande kommentaren att den nya läroplanen inte kommer att vara så ny till innehållet, bara till strukturen; ett förtydligande av den läroplan vi har idag.

Bortom den korta historiken och förklaringarna kring (den obefintliga) implementeringen av Lpo 94 och de tillrättalägganden som senare tillkommit i form av IUP och nu senast skriftliga omdömen, med tillhörande anvisningar, fick vi en gedigen förklaring till hur styrdokumenten är menade att användas, hur IUP:n kom till för att öka måluppfyllelsen och de skriftliga omdömena för att tydligare kunna knyta an till kunskapsmålen.

Vad lärde jag mig under dagen, vilka insikter fick jag? Detta fastnade.....

• formativ bedömning är för lärande, medan summativ bedömning är av lärande, dvs det är stor skillnad på om bedömning används för att uttrycka en gradvis skillnad på ett resultat, en slutpunkt av ett lärande eller om bedömningen används för att förbättra något framåt, som konstruktivt bidrar till en pågående process. 
• läraren/skolan ska och eleven och föräldern kan - perspektivet, utgångspunkten och uppdraget är tydligt, initiativet är skolans
• vi ska inte falla i fällan av att sätta betyg där vi borde ge formativa bedömningar och således inga betyg på enstaka inlämningsuppgifter, glosförhör o dylikt
• mål – undervisning – bedömning ska hänga ihop - målen i "den lokala pedagogiska planeringen" (inte detsamma som lokala kursplaner eller lärares enskilda lektionsplanering) är starkt förknippad med den formativa bedömningen i de skriftliga omdömena
• informationen i de skriftliga omdömena ska stimulera till fortsatt lärande
• den formativa bedömningen har till uppgift att forma dels elevernas fortsatta lärande dels att forma pedagogens fortsatta planering/undervisning
• att vi bör försöka att hålla isär betyg och bedömning - betyg och betygsliknande sätt att uttrycka kvalitetsnivåer tenderar att överskugga den formativa bedömningen
• skilj på mål (nationella och lokala) och målsättningar (elevens egna) - Eleverna kan inte sätta upp mål (de finns redan i form av nationella styrdokument), men väl målsättningar utifrån målen!
• finns inte en tydlig planering för undervisningen kan man inte heller göra en tydlig bedömning. (Om jag inte vet var jag ska, kan jag inte veta om jag kommit rätt när jag är framme.)
• det finns ingenting i anvisningarna som säger hur det skriftliga omdömet ska se ut - kan vara en matris där man markerat vissa rutor/nivåer = ett skriftligt omdöme
• social utveckling/"Kompetenser i övrigt" kan beskrivas i en matris för lärprocesser (kunna ta ansvar, förstå sitt eget lärande, avsluta och planera sina arbeten etc).
• pedagoger i de yngre åren behöver vänja sig vid att prata mer bedömning i allmänhet - pedagoger i de äldre åren mer formativ bedömning i synnerhet

Vi måste helt klart bli ännu bättre på att anknyta till målen i läroplanen och låta dessa tydligare styra innehållet i undervisningen, djuploda strävansmålen och ämnenas inriktning och bedömning; mer fokusera förmågor och färdigheter som eleverna ska uppnå och mindre det stoff som kan hjälpa oss dit och sist, men inte minst, skapa och bli förtrogna med några få generella matriser att använda för bedömning och skriftliga omdömen.

Visst klarnade det en hel del i tisdags, men sannolikt har vi rätt mycket framför oss, innan vi har allt på plats och en lärandeprocess som är tydlig, meningsfull och tillfredsställande för alla parter, elever, elevers föräldrar och pedagoger. En utmaning som heter duga!

För resten , ytterligare väl valda ord jag minns:  "Går man för nära ett hus ser man bara enskilda tegelstenar, inte själva huset." Låt oss "borra" delarna, men backa då och då, för att betrakta helheten. Det är viktigt med perspektiv!

Say it (over and over again) John Coltrane
Bara himlen ser på Olle Ljungström
I´m in love with you Steve Forbert
Asas Katia Guerreiro
Glósóli Sigur Rós
The world we live in The Killers
Kiss my name Antony & Johnsons
September Ragnarok
Circle Edie Brickell & The New Bohemians

   Såg sista halvan av kvällens Skolfront och kom mitt in i ett samtal mellan några skolbloggare som fått frågeställningen; Vad är skolans ansvar? Varför faller så myckat av ansvaret på skolan? Vad är skolans uppgift?

Samtalet kom att spetsas till på det sätt vilket bara sensationslystna reportrar kan åstadkomma, allt i syfte att skapa sensation och rabalder, och utan någon egentlig ansträngning eller ambition att få till stånd en mer nyanserad bild av tillståndet.

En av deltagarna var Fredrik Svensson, Rektorsakademin, som gjorde några tappra försök att göra sin röst hörd, med budskapet; det är så klart ett gemensamt ansvar vi har, skolan och alla andra vuxna runt barnet/ungdomen/eleven. Det finns ingen anledning att dela upp ansvarsområdena mer än de redan är; lägg undan prestigen, både lärarekollektiv och föräldrakollektiv. Försök att inse att det är vår högst gemensamma uppgift att lotsa våra barn och ungdomar in i vuxenvärlden; vi är inte motståndare, vi är samarbetspartners. Vi har ett gemensamt ansvar.

Synd att det inte gick fram tydligare, Fredrik.

Vi pratar fortfarande, så här drygt 15 år efter att den kom, om Lpo 94 som den nya läroplanen ... det är rätt märkligt. Men nu kan vi snart med all rätt svänga oss med uttrycket, utan att det känns märkligt, eftersom det är just vad som är på gång; en ny läroplan. Man kan hoppas på att det läggs lite mer ansträngning på att få ut den i skolorna än vad som skedde med vår nuvarande läroplan, nämligen mycket litet eller just ingenting. Låt oss inte göra om samma misstag ... Implementering var ordet!

Jag har ofta tänkt tanken (t ex i senaste NZ-rapporten), hur annorlunda det skulle se ut i svensk skola idag, om Lpo 94 hade fått verklig genomslagskraft. Låt oss implementera ordentligt den här gången, oavsett vad man kommer fram till. Det finns ingenting som talar för att man i den nya läroplanen kommer att förändra grundbultarna, värdegrund och kunskapssyn, trots alla farhågor om motsatsen (i alla fall enligt Grundskollärartidningen och Steve och Helena, som kommer till Gunnesbo/Nöbbelöv i veckan), men det finns ändå oroväckande signaler om mer specifika kunskapsmål (läs stoff-mål), mer kontroll (även om man med fler kontrollpunkter kan se det som en del av den formativa bedömningen) och minskat tolkningsutrymme. Man känner sig inte helt trygg.... det viktigaste i det här läget är ändå tydligheten och kommunikationen ut till skolor, skolledare och pedagoger; vad ska göras och varför! Implementering!