LedarBloggen

Vi vet en hel del om lärandets mysterier, vi pedagoger. Vi är ofta ganska överens om vad som styr och vad som har betydelse för ett framgångsrikt lärande. Problemet är kanske, som den engelske professorn, Dylan Wiliam, uttrycker det  i senaste numret av Lärarnas tidning, att vi är sämre på att verkligen tillämpa dessa kunskaper i praktiken.

Han säger vidare, att bedömning är det avgjort mest effektiva sättet att förbättra resultaten i skolan och anger fem nyckelstrategier:

• Målen för lärandet måste göras tydliga, förstås och delas av alla.
• Diskussioner och uppgifter i klassrummet måste visa om och hur lärande i klassen fungerar.
• Lärarna måste ge eleverna återkoppling som hjälper dem framåt.
• Lärarna bör använda sig av klasskamraterna som resurser för varandra på olika sätt.
• Lärarna måste få eleverna att äga sitt eget lärande genom exempelvis självvärdering.

Inga direkta nyheter, jag har tidigare sammanfattat det på ungefär samma sätt, i olika sammanhang, också här i bloggen (ex i Samlära - samsyna - samlösa! eller Om självvärdering). Jag tror att Wiliam har helt rätt, det är tillämpningen som släpar efter, det tar lång tid att förändra först sin inställning och sina tankar och ännu längre tid att förändra sig i handling. Vanans makt är stor, men när rutinen slår över i ren slentrian, är det dags att ta Wiliams recept på allvar; ta små steg för att förändra, så att bedömning sker i riktning mot ett mer utvecklande och formativt sätt att bedöma snarare än ett alltför dömande och summativt sätt.

Jag är övertygad om att vi är på mycket god väg på vår skola, men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre;D

Den 1 oktober börjar den nya myndigheten Skolinspektionen sitt arbete. Man aviserar hårdare tag, bättre kontroll och kraftfullare uppföljning på skolor som inte följer skollagen. För det är just detta som är syftet med den nya myndigheten, att bidra till en utbildning som i alla delar uppfyller skollagens intentioner.

Meningen är att det är själva lärandet och dess förutsättningar som står i centrum för inspektionerna och därmed också främst undervisningens båda huvudaktörer, rektor och lärare. Det gäller lärares behörighet och utbildning, hur tiden för undervisning används, vilka kunskaper om de nationella styrdokumenten som lärare och rektor har, arbetssätt och arbetsformer, undervisningens innehåll i förhållande till kursplanerna och lärarnas ämneskunskaper. Man kommer också i högre grad ta hänsyn till elevers och föräldrars synpunkter. Elevers kunskaper och resultat kommer att vara i fokus. Man kommer t ex att fokusera olika ämnen efter hand, först ut är matematik.

Vad skulle en sådan inspektion innebära för vår skola? Ja, om man kan lita på att det i första hand kommer att handla om lärande, tror jag att vi är väl rustade. Våra resultat genom åren har visat på en hög och jämn kvalitet, oavsett vem som mäter och vad man mäter. Samtliga medarbetare har adekvat utbildning (något som på andra ställen inte är självklart), har kontinuerligt kompetensutvecklats och känner väl till vad de nationella styrdokumenten säger om inriktningen på arbetet.

Om man känner sig ringrostig i just denna sista del, kan det vara på sin plats med en liten uppdatering. Inspektionen kommer att nå vår skola, förr eller senare, om vi gillar det eller ej. Dags att gilla läget!

     Fredagkväll och tonårsdottern känner pressen att läsa inför provet i veckan som kommer. Ämnet är historiska epoker och eleverna har fått i uppgift att samla information, bearbeta densamma och presentera den skriftligt för varandra, för att ha som underlag för studier inför provet.

- Suck och stön, jag förstår verkligen inte vad den här texten säger! Den är osammanhängande, felaktig i en massa  faktauppgifter och dessutom helt dj-vla obegriplig!! Hur ska jag kunna lära mig något på detta? Jag bryter samman .....

Tyst en lång stund, djup koncentration och slutligen en förlösande kommentar:
- Ha, det här var i alla fall lätt att lära sig .... sen medeltid ... då var det bara k-a-o-s!! 

Psst! Elevproducerade arbeten är kanske inte alltid som mest tillförlitliga, men vad är det som säger att nästan helt rätt är sämre än ett precist svar, om man tänker på lärandets processer? Å tänk vad dottern lär sig om att källkritiskt ta del av information; learning-by-doing, visst?

Lost! - Coldplay
Bob is not your uncle anymore - Walter Becker
Pilgrim - Josh Rouse
Så Får Du Mig Ändå - Emil Jensen
Penny & Jack - The Essex Green
No Woman No Cry - Bob Marley
Bibbi - Sven-Bertil Taube
Stay The Same - Fläskkvartetten
You Are Dreaming - Shout Out Louds
En La Orilla Del Mundo - Charlie Haden

Med två dagar i Helsingör i strålande septemberväder, fantastiska omgivningar á la Louisianna och med mycket inspirerande föreläsningar på temat Skolledare för framtiden, har man åter fått möjlighet att lyfta blicken och fylla på med ny input i visionsavdelningen av ledarskapet. Det känns som om det var ett tag sedan...

Huvudfrågorna som ställdes inledningsvis ramar in vad dett handlade om:

• Hur ska morgondagens unga lära?
• Vad ska vi skolledare göra?
• När kommer den, framtiden?

En synnerligen klargörande och analyserande föreläsning gav två professorer från DPU, Danmarks pædagogiske universitetsskole, som sorterar under Aarhus universitet, Karsten Schnack (!) och Bjarne Bruun Jensen.

De båda herrarna uppehöll sig under några timmar vid, och resonerade kring, begreppet handlingskompetens, och framhöll just detta som något väldig centralt för lärande och skola idag, det som gör skillnad, skillnaden mellan ett nytt och ett gammalt skolparadigm. I det gamla paradigmet var både lärare och elever mera av "görare" och mindre av "tänkare; pedagogerna tog in vad forskare och experter tyckte och trodde och så gjorde man som de sa, förmedlade kunskapsbitarna, helt oreflekterat och kvantitativt. Idag måste både lärare och elever tänka själva i en mängd sammanhang, lärarna måste vara något av "undervisningslärare", dvs inte bara någon som upprepar vad forskare, läromedelsförfattare och experter säger utan också någon som förstår lärandets väsen och har förmåga att tillämpa modeller och metoder som gör att eleverna lär sig själva. Det är också en frigörelseprocess från "lärobokens slaveri", menade de båda professorerna.

Det handlar kort sagt om didaktik, här definierat som "pedagogisk reflektion och planläggning rörande bildningens innehåll".

Herrarna destillerade ner skolans uppgift till följande: Skolans uppgift är att skapa "nävnyttiga", sunt drömmande, självständigt tänkande och initiativrika medborgare! Svårare än så behöver det inte vara. De uppehöll sig ganska mycket vid begreppet demokratisk bildning och vad det är. Det handlar ju dels om att ha kunskap om olika människors rätt att tycka och tänka fritt, men också i hög grad ett slags politisk bildning, att ingå i ett sammanhang, tillhöra ett kollektiv och ta ansvar för mer än sig själv. Det handlar om deltagande, att ta lekmannen på allvar och att kvalificera det sunda förnuftet.

Det handlar således inte längre om att bara kunna memorera och reproducera sin kunskap, det handlar om riktigt vetande, engagemang, visioner, kritisk sans och att pröva i handling det man lär sig; att utveckla en handlingskompetens. För vad är annars kunskap bra till, om man inte kan använda den i handling?! Om det inte betyder att samhället och mänskligheten förändras, förbättras och förfinas, om inte vi vill förändring.

För att kunna utveckla handlingskompetens måste det finnas ett stort mått av deltagande och medskapande! Alla organisationer vinner på deltagande, det bidrar till "ägandeskap", dvs att man räknar in problemen som sina problem, på samma sätt som jag i tidigare inlägg redovisat elevers inställning till en egen dator, en-till-en. Den direkta kopplingen, och betydelsen av den, till det egna "jaget" är sorgligt underskattat; jag tror att vi här har kärnan till det som heter engagemang, ansvar och initiativ. Jag kan ha fel ....;), men tror det inte;D

Under dag två träffade vi två personer; dels Ystad kommuns centrala utvecklingsledare i Sydskånska gymnasieförbundet, Håkan Persson och dels Mats Ekholm, tidigare generaldirektör för Skolverket med 40-årig erfarenhet från den svenska skolan.

Håkan har också lett en tankesmedja kring framtidens skola; se vidare Kunskaper och kompetensbehov i framtidens samhälle. Dessutom finns delar av hans framställning i Helsingör på webben, se den här!

Behållningen av hans uttalanden var bl a följande; bondesamhället efterträddes av industrisamhället och därefter det sk informationssamhället. Idag är vi framme vid förståelsesamhället, som innefattas av följande frågor:

• Förstår jag vad som sker?
• Angår det mig?
• Kan jag göra något åt det?

Utifrån dessa frågeställningar borde vi lägga upp vår undervisning, de nationella styrdokumenten skulle sannolikt inte ha något att erindra, troligen tvärtom. Höj blicken, medskapare mina! Handlingsberedskap är ordet!

Därefter dessa LLL-dagar (Ledare för livslångt lärande), var Mats Ekholm, som på bästa humör och med allvar och humor tillrättalade och förtydligade en del av skolans debatt dessa dagar. Mats började med att ifrågasätta dagens organisation kring "skola" som varande tämligen uråldriga. Om man tänker på det, så ser det idag ut som om vissa skolor inte tänkt en ny tanke kring pedagogik-didaktik och deltagande, på flera decennier Man har helt enkelt, enligt Mats, bara tagit 1200-talets klosterskolor och deras koncept rakt av. Munkar och nunnor skulle t ex be till Gud varje timme, därför våra 40-50-minuter-pass i skolan! Om sant, ganska genant. Mats försökte också att definiera vad en kunnig lärare i framtiden är. Lärare i framtiden:

• fortsätter att lära hela livet
• sköter undervisningen
• diagnosticerar lärandet
• leder de lärande
• samarbetar med andra vuxna
• är fötrolig med den lokala organisationen
• är en kugge i demokratin

Han avslutade med att definiera kunskap. Kunskap är att kunna förklara och att vara handlingsberedd! Detta begrepp "handlingsberedskap" återkommer i inlägget, det återkommer i det pågående pedagogiska samtalet och det borde kanske debatteras, och återkomma, mer i våra pedagogiska samtal. Det kommer att krävas av oss inom kort. Hur gör vi då? Kanske är det bra att prata om detta redan nu. Mycket resonemang om handlingsberedskap, kanske skulle vi ta åt oss av detta, anpassa vår lära@att lära metodik och ta in andra kompetensresurser.

Det som var oerhört skönt att konstatera, är att samtliga föreläsare ansåg att den skollinje som den svenska borgerliga alliansen nu för, med Björklund i spetsen, går fullständigt på tvärs med all modern forskning kring lärande. Fler lärare med expertperspektiv, mer kontroll och mer mätande är inte vad vad forskning i första hand pekar på som lösningar för hur vi på bästa sätt ska ta tillvara unga människors lust att lära. Alla berörde på ett eller annat sätt den svartmålning som skett av den svenska skolan på senaste tiden och förklarade sakligt att det ju inte alls var sant. Det PISA och andra undersökningar visar är egentligen ganska bra resultat för Sverige och som dessutom ger ett högt betyg vad gäller trivsel, initiativ, samarbetsförmåga och annat som vår läroplan anger och som får betydligt sämre resultat på andra håll i världen. Det enkelt mätbara, test och prov, vad gäller inhämtande av fakta är inte i alla delar i topp, men heller inte i något sammanhang i botten, rätt medelmåttiga som värst.

Men det är ungefär som Karsten Schnack uttryckte det redan på morgonen dag ett, med en liten anekdot:

En sen kväll står en man och letar efter något under en gatlykta. En förbipasserande frågar:
- Vad letar du efter?
- Jag har tappat en tia.
- Var det här du tappade den?
- Nej, det var där borta, men där är så mörkt. Det är lättare att leta här där det är ljust.

Så kan det vara.... Björklund! Leta där det är ljust, om du vill ha snabba svar och lätta resultat, men i mörkret döljer sig de komplexa sammanhangen, det inte riktigt lika lätt mätbara, men kvalitéerna och de enorma möjligheterna. Sug på den.

   Fick ett trevligt mail idag:

"Hurra, hurra, hurra, hurra. Grattis! Du har vunnit 2:a priset i vår balkong- och trädgårdstävling. En blomstercheck från Plantagen värd 2 500 kr är just nu på väg till din brevlåda. Tack för din medverkan och ditt fina bidrag!"

Lite då och då dyker det upp fototävlingar i tidningar och på webben och med tusentals bilder, både i färg och svartvitt, i arkivet brukar jag leta passande bilder till de olika teman som det tävlas kring. I somras uppmärksammade jag JM:s tävling på temat Trädgård och skickade in en bild på mitt växthus... Och ibland går det vägen... Synd att man håller på att avveckla trädgården.... ;D

Kolla in vinnarna! Klicka på en av bilderna! Mer växthusbilder ..!

För övrigt tycker jag att "Växthus" är en sällsynt välfunnen metafor för lärande!

    Såg av en tillfällighet här om veckan ett tv-program om Simon & Garfunkel och blev medveten om vilken sångskatt de skapat. Inspirerad av detta inhandlade jag idag The Collection, 6 cd-plattor, med hela S & G;s produktion och lyssnade igenom hela boxen på en kväll. Snacka om bonus, Skivcirkeln!

Fr o m den här höstterminen förväntas alla lärare från åk 1-9 prestera skriftliga omdömen om varje elev i varje ämne i samband med utvecklingssamtalen. En uppgift som kanske inte medför någon större förändring från tidigare för många lärare i åk 6-9, men som är en rätt omvälvande nyhet för lärare i de yngre åren. Skriftliga omdömen ska komplettera den IUP som sedan några år är obligatorisk för elever i grundskolan, en individuell utvecklingsplan som, enligt ryktena, nu inte bara ska var framåtsyftande, utan också innefatta det som redan varit; summativa bedömningar från lärarna. Är inte det att ta ett steg tillbaka?

Är det dessa omdömen från lärarna som är det viktiga? Kanske, om man tänker på vad föräldrarna sannolikt kommer att efterfråga. Men som pedagog ser jag snarare vikten av att eleverna själva utvärderar sitt arbete. I detta viktiga som vi kallar självbedömning, den egna kontinuerliga värderingen av sitt arbete, ett slags formativ självbedömning, sker sannolikt det mest kraftfulla lärandet, alla kategorier.

Idag hade merparten av skolledarna i BSF Lunds stad ett välkommet tillfälle att träffas och samtala kring dessa nya direktiv från departementet, ett av flera direktiv som duggar allt tätare och som förväntas implementeras allt mer genast. Skriftliga omdömen för alla elever ska genomföras fr o m den här höstterminen, men anvisningarna från Skolverket kommer först i oktober och för rektorer som ska besluta om hur de skriftliga omdömena ska utformas och hur betygsliknande de kan vara, är det inte lätt. Men i rektorsgruppen verkade det idag vara stor enighet om att det inte ska var några betygsliknande skriftliga omdömen, i alla fall inte före åk 6. För en elev i de lägre årskurserna kan det inte vara särskilt upplyftande att få ett "betyg" som dömer ut de förmågor som ännu inte haft en chans att utvecklas. Det finns så klart en uppenbar risk att "stuka" ambitioner, vilja och kreativitet tidigt i en liten människas liv och vem vill det? Kan man som pedagog i ett utvecklingssamtal vara salutogen i sina utlåtande till en tidigare-elev och samtidigt vara tydlig gentemot föräldrar som kräver ett ärligt utlåtande om sitt barns utveckling och måluppfyllelse? Jo, det går nog, men kräver att vi pedagoger pratar oss samman, lär av varandra och utvecklar ett professionellt och gemensamt språk för att kommunicera omdömen om elevers lärande.

För eleverna på Gunnesboskolan har vi, om man jämför med de signaler från många andra skolor i Lunds stad, sedan en tid tillbaka (minst tre år) ett betydande försprång och ett sammanhållande koncept vad gäller dokumentation, IUP och utvecklingssamtal, som tydligt visat sig vara hållbart. Skriftliga omdömen har via funktionen Elevdokumentation i lärplattformen Fronter underlättat dialogen mellan elev och lärare (och i sällsynta fall även föräldrar) inför utvecklings-samtalen och skapat optimala förutsättningar för ett utvecklande och framåtsyftande samtal. De skriftliga omdömena måste rimligtvis utgå från elevernas egna självbedömningar. Dessa kan i sin tur kommenteras och kompletteras av pedagoger och föräldrar och utgöra de skriftliga omdömen som statsmakterna föreskriver. Detta för oss självklara elevperspektiv tror jag inte är lika självklart på alla skolor och utgör därför en uppenbar risk att stanna vid traditionellt summativa utlåtande från lärare, en inte särskilt utvecklande envägskommunikation.

Måtte anvisningarna, när de dyker upp i oktober, visa på självvärderingens styrka och möjligheter och ange en riktning mot åtminstone ett litet mått av elevernas egna bedömningar. Har dock mina tvivel ....

Med tanke på dagens artikel om nätsurfning på jobbet; din chef ser dig inte! I alla fall inte på nätet, jag har inga filter, inga kontroller och inga ambitioner att skaffa några dito heller. Jag tror på mänskliga filter i huvudet på folk, dvs jag räknar med att medarbetare surfar en del privat på arbetstid - so what - men säkert också gör en hel del arbete över internet på fritiden. Så funkar jag, och så tror jag att flera andra också förhåller sig till arbete - fritid. Ett tagande och ett givande, keep on surfing!

Läs artikeln i Sydsvenskan!

Begreppet En-till-En har har jag hört och läst om ett tag i diverse pedaogogisk litteratur med inriktning mot IKT. En-till-En avser en elev - en dator, dvs en egen bärbar dator till varje enskild elev. Det har förekommit enstaka sådana projekt redan för 10-15 år sedan (bl a Mönsterås) men verkar just nu vara allt mer omtalat och på G lite varstans i Sverige.

Nu har man kört igång också i Falkenberg, Jonas besökte ett seminarium där i förra veckan och jag lånade rapporten över helgen. Mycket intressant läsning och något för Gunnesboskolan att fundera över! Absolut.

EU-kommissionen publicerade 2007 en lista över åtta nyckelkompetenser som alla EU-medborgare bör ha för att kunna lära livslångt. Dessa är:

• Kommunikation på modersmålet
• Kommúnikation på främmande språk
• Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens
• Digital kompetens
• Lära att lära
• Social och medborgerlig kompetens
• Initiativ och företagaranda
• Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer

Känns rätt ok att konstatera att flera av punkterna är sådant vi redan bestämt oss för att fokusera och särskilt utveckla och att mycket av det vi gör på Gunnesbo idag syftar till att förbereda eleverna för ett livslångt lärande. Ytterligare digital kompetens, på riktigt bred front, tror jag skulle ta oss en bra bit på vägen till en modern och för  2000-talet väl anpassad skola. Men det är inte den digitala kompetensen i sig själv, jag i första hand tänker på, datorn kan vara verktyget som på allvar hjälper oss ta steget från den traditionella förmedlingspedagogiken, få oss att lämna katedern och rollen som "allvetare" och som kanske skulle kunna göra det lättare för oss att i stället inta den mer handledande och, som Vygotskij uttryckte det, medskapande rollen som lärare. Datorn kan bli ett suveränt redskap att förändra och utveckla arbetssätt och arbetsformer, "tvinga" oss vuxna att anpassa undervisningen så att eleverna finner mer av mål och mening med att gå i skolan.

Det handlar sannolikt om en maktförskjutning i skolan, läraren har inte längre ensamrätt på kunskap och mister därmed en del av sitt inflytande och betydelse, vilket i sin tur måste betyda en annorlunda roll och ett annat arbetssätt. En handledande roll med mer fokus på lärprocesser och mindre på resultat har vi pratat om länge, men egentligen inte riktigt lyckats förändra, i alla fall inte fullt ut; det finns mycket mer att göra. Kanske skulle En-till-En göra den skillnaden.

För egen del innebar det absolut en skillnad, för ca 8-9 år sedan, med en första egen bärbar dator, hela skillnaden; jag hade sedan en tid då börjat utveckla och bygga en egen klasshemsida för mina elever och en digital portfolio, med min egna stationära dator på hemmaplan. Med det nya portabla verktyget i form av en bärbar Mac G4 blev arbetet en helt annan sak; mer helhet, effektivare arbete, mer kontinuitet

I utvärderingen av Falkenbergs kommuns projekt i två olika skolor, Skogstorpsskolan och Söderskolan, har man hittills (det är fortfarande ett ganska ungt projekt och kanske inte riktigt rättvist att utvärdera redan nu) konstaterat följande:

• att det är en avgörande skillnad för eleverna att ha tillgång till "allmänna" datorer på skolan och/eller att ha en egen personlig dator till sitt förfogande; man är mer rädd om "sin" dator, har allt samlat på ett ställe (vilket innebär att papper inte kommer bort) och en ökad tillgänglighet till information på internet
• eleverna känner sig mer motiverade, har mer arbetsglädje och större koncentration med en egen dator
• också vanliga lektioner blir roligare och mer intressanta
• det är lätt för eleverna att "integrera" sin mer privata kommunikation (en faktor jag tror är oerhört viktig) via mail och communities typ Lunarstorm, Facebook och annat

I rapportens sammanfattning och avslutning konstateras det att om man vill uppnå ett förbättrat lärande måste datoranvändandet vara kopplat till ett pedagogiskt utvecklingsarbete. Har vi det, eller har vi det?

Som jag ser det, är det ett naturligt steg att ta; stora delar av personalstyrkan är väl förtrogna med verktygen, vi har en pedagogisk grundidé och en verksamhet som bygger på dokumentation, reflektion och mål/utvärdering. Förutsättningarna är således egentligen de bästa. Så varför inte, är det inte dags för lite offensivt tänkande?

Ekonomi då? Ja, ber att få återkomma där ... Men tanken kittlar och ingenting är omöjligt, NZ var långt borta, en vettig IKT-strategi är närmre. Vill man, så kan man och då ska man.

Apropå produktplacering i tidigare inlägg. Seen that, done that! Läs mer!

    Fredaglunch, lite uppsluppen stämning bland eleverna vid serveringsvagnen i matsalen; kassler, potatis, grönsaker och sås. Pratar med eleverna runt vagnen, om ditten och datten; vad göra i helgen, hur gick det med läxförhöret? Tjena, läget? Nick i sexan, som jag lärt känna dagen innan vid några timmars vik i klassen, sveper förbi och ger mig i förtroende följande varning:
- Det är svamp i såsen, bara så du vet.
Skönt med omtänksamma elever;D

   Just passerat 3000-strecket! Tack för alla tittar och uppmuntrande tillrop! Nu har den här bloggen varit igång i ungefär ett år, men inleddes med ca 10 längre inlägg från min gamla blogg, Lärartankar. Det här med bloggandet har blivit en ventil att använda när man blivit upprörd över något (ofta en viss skolminister;D), läst något spännande eller sett något kul på TV som man gärna vill peka på och uppmärksamma för er läsare eller små lärande korn från vardagslivet på skolan eller hemma.


Bloggen har sina syften, förutom detta viktiga med att få sortera sina tankar, strukturera det man vill eller har åsikter om och varför, också att skapa en möjlighet för de medarbetare jag har att leda, att lära känna mig, mina tankar och de värderingar som ligger bakom de beslut jag tar. Ser med tillförsikt på de nästa 3000 besöken och framtida inlägg i debatten.

Välkomna tillbaka!