LedarBloggen

- Pappa, du är rätt gammal, eller hur?
- Jag vet inte det, det beror ju på vad man jämför med.
- Nej, du är gammal hur man än ser det.
- Nä men, tänk hur mycket bättre jag skulle klara mig om vi slängdes ut i något okänt, jag med med min samlade kunskap och all min erfarenhet.
- Inte om vi slängdes ut i Hollywood!

Vad händer? Hur ska det bli? Ska vi hit... eller dit... eller, vad?

De senaste månaderna, allt mer påträngande, har tankarna kretsat kring framtida ledarskap på Gunnesboskolan (och på alla andra skolor i Lunds kommun, BSF Lunds stad). I alla fall för oss som haft ett ledaruppdrag på skolan, har framtiden inte varit helt given; i processen med ny politisk styrning, en ny organisation, nytt ledarskap och eventuellt nya uppgifter har det känts som ett slags vakuum, som ett tomrum, under hösten.

Nu är det snart klart hur det blir och det ser ut som om vi får fortsätta med hyfsad kontinuitet på skolledarposterna. Just kontinuiteten är mitt huvudargument, och orsaken till min önskan att få fullfölja uppdraget med lära@lära/portfolio och stanna på Gunnesboskolan. Det finns dock en uttalad ambition från förvaltningshåll att flytta ledare till nya positioner och till någon del kan jag sympatisera med den hållningen, men så klart inte som ett självändamål. Det finns säkert fördelar med att komma ny till ett ställe; nya ögon ser nya saker, gamla problem får nya lösningar och invanda mönster får en chans att om - och nybildas. Å andra sidan kan det inte vara helt lätt att ta över rodret i en, enligt min mening, klart uttalad och långt framskriden pedagogisk process med en lika klart homogen och målinriktad personalstyrka. Det är också svårt att inte, under en period, tappa styrfart med nya ledare, som rimligen måste få tid att lära känna organisationen och medarbetarna.

Mitt önskemål har egentligen aldrig varit utom ett, Gu N, trots att jag borde lämnat flera alternativ. Möjligen Gu Ö eller Hubertusgården av samma orsaker. Det är chansen att utveckla portfoliometodiken som känns attraktiv; både det rent pedagogiska arbetet kring lära@lära, att följa de elever vi haft i processen flera år och den personal som nu börjar praktisera och förkovra sig i portfoliolärandet på allvar. Faktum är att jag starkt hade ifrågasatt att fortsätta som skolledare om jag erbjudits (eller blivit tilldelad) något annat än det jag redan arbetar med.

Nu väntar således nya utmaningar, först att få ihop det nya skolområdet Gunnesbo/Nöbbelöv till en väl fungerande enhet. Just detta känns bara spännande och kul att få vara med och forma. Men tyvärr väntar också mindre roliga utmaningar i form av en skralare kassa, ("mindre kostym" som det så vackert heter) och ett stort underskott som vi måste betala tillbaka. Det kommer att betyda att vi måste vara betydligt sparsammare framöver och att vi får mindre "svängrum". Det betyder också att vi måste skära ner i verksamheten, på flera olika sätt; färre tjänster, ett mindre antal läroböcker, inte lika kraftig utbyggnad av IT och datorer, mindre städresurs, och/eller annat.  Hur detta ska gå till och på vilket sätt kommer att vara föremål för många och långa diskussioner i ledningsgruppen den närmaste framtiden. Det ser jag inte direkt fram emot .... Tuffa avvägande och tuffa beslut!

Hur som helst, det känns riskabelt att ens tänka på (och än mer att skriva det här) det gamla slitna uttrycket "Work smarter, not harder!" när det egentligen kanske handlar om en än jobbigare ombildning: "Work smarter and harder!". Halvt på skämt, halvt på allvar, men det är kanske nu vi måste ta fram extraresurserna hos var och en av oss, plocka fram professionaliteten och viljan att klara detta trots uppförsbacken.

Läste i söndagens DN att två av killarna kring dödsmisshandeln av 16-årige Riccardo Campogiani på Kungsholmen åter är anhållna, för ytterligare en misshandel. Oavsett vad som ligger bakom denna senaste anmälan, känns det anmärkningsvärt att de under rådande omständigheter över huvud taget har möjligheter att vara på platser där sådana situationer kan uppkomma. Var finns de ansvariga vuxna kring dessa ungdomar?

Utan några jämförelser i övrigt, kan jag inte låta bli att dra paralleller och tänka på den skadegörelse vi upplevt på skolan under jul- och nyårshelgen och det moraliska och rättsliga efterspel detta har fått. Hur viktigt det är att vi vuxna reagerar tidigt, konfronterar, stör och oroar och ifrågasätter dåligt uppträdande samt milt men bestämt, tillrättavisar felaktigt beteende. Inte alltid så salutogent, ibland otroligt tjatigt, men nödvändigt!

Det "suger" verkligen att försöka reda upp dylika affärer, suger musten ur en och tar upp massor av dyrbar tid, tid som skulle kunna användas mycket mer konstruktivt. Samtidigt, mitt i bedrövelsen, måste man tänka på det positiva som kan komma ut ur en sådan här situation, att våra ansträngningar ändå är värt något. Kanske har vår envetenhet att "reda ut det här" fått någon eller några att tänka om, kanske har vi markerat tillräckligt, kanske har vi dragit en viktig gräns och på sikt gjort väsentlig skillnad för någon elevs framtid. Jag hoppas det.

Rädd och betänksam blir man också när man, som jag just gjort, sett Uppdrag granskning om unga pojkar i Göteborgsstadsdelen Bergsjön som söker sina ideal och förebilder bland grovt kriminella, för att få synas, få vara Någon och få känna sig delaktiga i en gemenskap.

Låt oss arbeta för att skapa vettiga gemenskaper, både i skolan och på fritiden, som tar vara på unga människors ambitioner, kompetenser och drömmar. Låt oss arbeta för att eliminera nej-svaren (visserligen relativt få, men 3 av 40 är för många) på frågorna om det är kul i skolan eller om det är kul att lära sig något nytt. Hur får vi alla med på roligt-att-lära-sig-vagnen?

Ett spontant och ödmjukt försök till recept:

• Hitta ingångarna till något eleverna redan tycker är intressant
• Finn rätt nivå med uppgifter, läromedel etc, för varje enskild elev
• Skapa balans mellan fakta, reflektion och värdering
• Ha ett stort mått av skapande verksamheter; bild, musik och hantverk
• Skapa samlärande; det är roligt att lära ut
• Feedbacka, feedbacka och feedbacka!

Kommentera och komplettera gärna punktlistan ovan. Prova kommentarfunktionen! För visst är det kul att lära sig något nytt! Nu ska jag PIM:a;D

Nåja, det var bara en tanke som slog mig .....

Challengers - New Pornographers
Falling from above - Neil Young & Crazy Horse
Broke me up - Broken Social Scene
Politic Amagni - Amadou & Mariam
Det gillar jag - Bröder Glöder
Move on - Supersci
The struggle continues - Looptroop
Rainin in paradize - Manu Chao
Spirit on the water - Bob Dylan
Chokolate Chip - Miles Davis

Just fyllt år (oklart hur mycket ;D) och presenterna var bl a två böcker som inte har så mycket med varandra att göra, utom möjligen i den här bloggen (dvd:n med Beatles Help! och allt extramaterial kommenterar jag en annan gång, sonen min).

Trodde väl aldrig att jag skulle läsa en amerikansk fd vicepresident med sådan behållning. Man kan säga vad man vill om dylika publikfrierier, men att Al Gore fått ett större flertal, inte bara landsmän, att uppmärksamma våra akuta klimatförändringar och kanske förstå en smula bättre, kan man väl inte riktigt förneka.

I födelsedagsboken, En obekväm sanning av Al Gore, får man via mängder av bilder, diagram och pedagogiska uppslag en aning om vart vi är på väg, hur bråttom det är och vad vi möjligen kan göra för att stoppa den förödande utvecklingen. Kanske skulle någon antyda att det är typiskt amerikanskt, tillrättalagt och showbusinessaktigt presenterat, men faktum är att jag tror att det är riktigt slagkraftigt. För visst är det viktigt att breda folklager reagerar, det duger inte med att små grupper av intellektuella och forskare förstår, det måste kommuniceras till alla dem som kan göra skillnad för de utsläpp som idag förekommer, dvs du och jag, just nu.

Det som skrämmer mig allra mest, sedan en tid, är detta ofattbara att vi kanske redan tänjt på gränserna för vad vår natur kan tåla, att jämvikten redan är så rubbad att det är oåterkalleligt, att det nu bara eskalerar och i allt snabbare takt. När raset väl är igångsatt är det oerhört svårt att stoppa det och ännu svårare att komma tillbaka till utgångsläget och jämvikten.

Låt oss hoppas att jag har felkänning, att vi fortfarande kan tänka-om, anpassa vårt sätt att leva idag, så att kommande generationer faktiskt kan fortleva imorgon. Jag hinner också tänka; var är vår NO-undervisning idag? Borde inte vårt fokus i skolan ligga på just detta, avgörandet för vår fortsatta existens?? Skala bort allt annat, ta bort, sovra, strunt i, glöm bort ... och låt eleverna bli medvetna om hotet, lär dem känna hoppet och metoderna för att komma till rätta med den rubbade jämvikten. Var och en av oss kan kanske inte göra mycket, men sammantaget en hel del.

Jag läser vidare i denna obekväma sanning.....

Den andra boken då? Jo, från tonårsdottern Varrdens grannaste språg", en fantastisk bok, eller egentligen en ordlista, att läsa om man som jag växt upp med far- och morföräldrar som flitigt använt merparten av de uttryck och ord som finns i denna bokskatt. Vet inte hur mycket det har att göra med ovanstående, men för mig, så här i förkylningstider är det klockrent:

"Hann va so dolli ad snydelasen va rent skitt!"

(08:or och andra som undrar vad det kan betyda får gärna höra av sig i kommentarer)

Igår mötte bloggen "undervisningen" - jag hittade två tidigare elever i bloggsfären (nåja, dig Mina har jag haft koll på ett tag), sannerligen ett kärt återseende. Det är med stolthet och glädje jag noterar att "gamla" elever så kreativt och reflekterande utvecklar sina kompetenser.

Bloggen möter undervisningen är också namnet på Lizas bok som handlar om bloggen som verktyg för lärande, just utkommen på Natur & Kultur och inköpt i två exemplar på skolan. Sträckläste boken här om natten och hade stort utbyte, inte minst för att befästa sådant man själv tänkt kring språkutveckling, men kanske inte riktigt formulerat på samma sätt. Också för alla de konkreta och metodiska tips, varav jag, som tidigare "digital-portfolio-undervisare" fann en hel del igenkännande. Jag känner också igen kopplingarna mellan skrivande och tänkande, betydelsen av att ha mottagare för sina texter och hur man kan växa som skribent.

Vi vore dumma om vi inte utnyttjade Lizas kunskaper och tänk kring bloggen och undervisningen framöver. Hoppas att många kollegor läser boken, drar nytta av närheten till Liza och snabbt ser möjligheterna till ett alternativt lärande. En undervisning som tydligare bygger på ett vidgat textbegrepp och möjligheter till alternativa sätt för språkutveckling, t ex via bloggande, skulle sannolikt hjälpa oss en bra bit på vägen i vårt lära-att-lära-koncept.

Läs mer om Bloggen i undervisningen i Portfoliobiblioteket!

På väg till sjukgymnasten med tonårsdottern. Ur bilradion skvalar Din Gata - 100,6 alla talar skånska - vi är lite sena, trafiken är jobbigt intensiv och det är bilköer överallt. Lång tystnad, var och en i sina tankar och sedan plötsligt ...

- Ha, PMS! Stackarn!
- Va?
- Den där bilen hade PMS på sin skylt.
- Och!?
- Vem vill köra omkring med den förkortningen!
- Förkortning av vad då?
- Premenstruellt syndrom, så klart. Åh, kolla där då, WTF, coolt!
- Vad betyder det då?
- What the fuck!
- Suck!

4 385 - 10 453 - 8 030 - 432 (sic) - 11 545 - 9 843 - 12 956!

Läste i DN idag (men det var söndagens sparade tidning; för idag kommer ingen tidning;D) om hjärndoktorn Nisse Simonsson, som föreläser om välbefinnande. Bland Nisses sju bästa råd för att må bra finner vi:

"Promenera mera! Alla genier har promenerat. Sätter man fart på sina stora muskler så öppnar man för kreativiteten."

Vidare pratar han mycket om att blockera sina negativa tankar; "lär känna igen dina negativa tankemönster du duschar dig med, och stoppa de negativa tankarna, titta inte på otäcka filmer - det får konsekvenser, sluta prata sjukdomar och undvik sjukskrivning". Tänk i stället på allt det du är nöjd med, allt som faktiskt fungerar och som gör dig glad. Ett skratt förlänger livet är inte bara ett uttryck, taget ur luften, det gäller i högsta grad! Det lönar sig att vara optimist, ca sju år, sägs det... "Positiva människor har bättre överlevnad efter en hjärtinfarkt t ex, de har bättre effekt av läkemedel och mindre ont efter en operation".

Nå väl, att kreativiteten ökar under en långpromenad stämmer i alla fall för mig, visst frigör det energi, på samma sätt som meditation. Likt ett mantra blir stegen, ett efter ett, något som får tankarna att färdas sina egna vägar, än hit, än dit, tämligen planlöst men snart mer fokuserat och i några fall föds en ny idé eller utvecklas en gammal.

Det sägs att om man håller ut i ca 30 dagar, är ståndaktig och går sina 10 000 steg, så är det snart ett behov vilket man inte kan vara utan. Och samtidigt ökar man mängden kreativa tankar. Jag tänker undersöka saken, både för kreativitens skull och för motionen. Den bästa motionen är den som blir av och stegräknaren kommer att vara fast förankrad i bältet under en tid framöver. Vem vet, jag kanske kommer att gå igång på riktigt ....

Såg här om kvällen ytterligare en uppföljare, den sista sägs det, av Rainer Hartlebs Jordbobarnen, nu vuxna och i 40-års åldern. Snacka om dokumentation och reflektion! Här tycker jag att man väldigt tydligt kan ana styrkan i det långsiktiga och kontinuerliga betraktandet av sitt lärande; blickandet tillbaka får bilda avstamp mot framtiden, besvikelser, katastrofer, men framför allt succéer i livet används som språngbrädor mot nya utmaningar och nya ansträngningar.

Jag älskar den här typen av dokumentärer, skildringar av vanliga människor, arbetssamma och med storslagna drömmar om hur livet ska vara. För en del av "barnen" har det kanske inte gått så bra att det svarar upp mot drömmarna, men glädjande nog kan man konstatera att alla uttrycker att de har ett bra liv och att de är nöjda med hur det blev. Detta med att finna sig tillrätta med sig själv och sin livssituation, gilla läget, och koncentrera sig på det som är bra, är en friskhetsfaktor som heter duga. (Men detta får nästan ha ett eget inlägg!)

Har just läst ut Fredrik Svenssons bok Uppdrag skola! Hans resonemang om "att lyckas" som det enskilt viktigaste i ett framgångsrikt lärande är en annan aspekt på det salutogena. Om det är så, vilket jag håller för mycket troligt, varför är vi då fortfarande så ivriga att påpeka brister, hinder och svårigheter. Borde vi inte kunna se bortom dessa tillkortakommanden hos eleverna, för att få dem i ett mer positivt "flow"?

Ja, men vi kan väl inte bara bejaka? Barn måste väl också lära sig att anstränga sig? Det gör de väl inte om man säger att allt de gör är bra, eller? Allt du gör, hur eländigt resultatet än är, så duger det, lilla vän! Bra!

Nej, kanske inte just så, men en inställning i botten som tar fasta på det positiva, om än aldrig så litet, som följer upp berömmet med konstruktiv kritik och kreativa förslag på hur det kan göras bättre, "modeller" för hur det något bättre resultat skulle kunna se ut, borde inte vara så svårt att åstadkomma. För den elev som har stora svårigheter med sitt lärande måste vi finna vägar "att lyckas". Det gör vi sannolikt inte genom att kräva samma kvalitet eller ens kvantitet i stoffurvalet. Kanske måste vi finna rejält "anpassade studiegångar" för en del av våra elever, för att kunna upprätthålla en känsla hos eleven av att åtminstone ha lyckats lite. Denna känsla är kanske viktigare än alla andra kriterier sammantaget!?

Åtminstone menar Fredrik Svensson det. Läs gärna Uppdrag skola! Eller om den i Portfoliobiblioteket.