LedarBloggen

"Läsplattan tar över i New Yorks skolor" läser jag i dagens DN ... just som vi håller på att implementera en-till-en, en egen bärbar dator till varje elev, på den egna skolan. Har vi satsat fel? Är vi redan omsprungna av teknikutvecklingen? Borde vi satsa på läsplattor i stället?

Visst kan det kännas attraktivt att ha alla läroböcker (idag finns ca 65% av alla amerikanska läroböcker digitaliserade) på läsplattan, kunna minimera pappersanvändning rejält genom att skriva allt på plattan och att kunna hämta, tolka och bearbeta information och text i ett och samma verktyg. 

Men läsplattorna är konstruerade för konsumtion, som inbjuder till ett relativt passivt förhållningssätt vad gäller lärande. Plattorna innehåller inga verktyg för elevernas egna skapande, inga ordentliga bild- film- ljud- och redigeringsmöjligheter; det vi i skolan efterfrågar för att kunna möta eleverna och så att de kan kommunicera  och uttrycka sig med annat än bara text. Läsplattorna är inte byggda för produktion, de inbjuder inte till elevernas egna kreativitet och till produktion av ny kunskap. De är inte verktyg i entreprenöriell anda, som de nya styrdokumenten anger.

Inte ens om man skulle kalla dem lärplattor (i stället för läsplattor) räcker funktionerna till för ett lärande i sann konstruktivistisk anda. Jag tror inte vi satsat fel. Den egna bärbara datorn, med sin mångfald av program för skapande och med alla de möjligheter att bära alternativa hjälpmedel för elever med läs- och skrivproblem, kommer med största sannolikhet att vara det verktyg som kommer att göra den stora skillnaden för elevernas sätt att lära. Dessutom kommer det att innebära ett paradigmskifte för skolans pedagoger och deras sätt att förhålla sig till kunskap - kanske den största och viktigaste skillnaden av dem alla. 

Men vem vet vad läs- eller lärplattor kan göra om fem år? Eller kanske tre ... ok, två då?