LedarBloggen

   Det börjar närma sig terminsavslutning i skolan och frågan om var det ska högtidlighållas dyker åter upp, ska det hållas i kyrkorummet eller inte och vad får sägas och inte. Men Skolverket har sen länge slagit fast vad som gäller och förtydligade också detta i veckan:

"Att skolan är icke-konfessionell innebär att det inte får förekomma religiösa inslag i utbildningen. Eleverna ska inte behöva utsättas för religiös påverkan i skolan. Det gäller även vid skolavslutningar eftersom det är en del av skolans verksamhet."

Klart och tydligt, inget att feltolka ... och konsekvent. Men då tycker Björklund till igen, så där lite bredvid lagstiftningen, om Skolverkets tolkning av lagen och skolornas tillämpning:

- Man ska absolut få sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, prästen ska få läsa upp julevangeliet, referera till Bibeln och berätta varför vi firar denna kristna högtid, säger utbildningsminister Jan Björklund till TT.

- Däremot ska man inte tvinga någon att till exempel be eller lyssna till trosbekännelsen. Jag tycker att Skolverkets tolkning av skollagen är alldeles för nervös och sätter för strikta gränser. Det är ju en traditionell högtid som firats i många hundra år i kyrkan, det är en del av vårt kulturarv. Om den här tramsiga debatten fortsätter år efter år är jag helt beredd att se över skollagen, även om jag tycker att den redan nu ger utrymme för psalmer och julevangelium i kyrkan vid skolavslutningen.

Skolverket tolkar och följer lagen ... konsekvent. Björklund fortsätter att tycka, inte lika konsekvent.

  "Att göra det viktigaste bedömbart och inte det enkelt mätbara till det viktigaste." /Astrid Pettersson

Lyssna på Astrid Pettersson på Skolverket hemsida!

"Man kan med rätta fråga sig vad vår syn på skolan egentligen säger om oss. Att vi istället för att omformulera vår syn på lärandet ägnar vår tid till att bygga en så effektiv bromskloss som möjligt för kreativitet, innovation och egensinnighet genom att ständigt betona och belöna helt andra saker."

Anders Mildner, Fabriker av mallade drömmar Sydsvenskan (Pst, kan inte du Anders, med tanke på förra inlägget, prata med Per T ;-)

  Scannar nätet efter information om bedömningspolicy och hittar en skrivning av Christian Lundahl som enkelt, kort och koncist beskriver ett av skolans större dilemman. Det finns, som han ser det, två vägar för bedömning, dels regeringens väg som innebär; mäta, jämföra och förbättra och dels forskningens väg som mer fokuserar bedöma, förstå och utveckla. Någon har valt fel väg. Gissa vem? ;-)

"Hur har vi hamnat i läget att en elev, i vissa fall, ersätter självkritiken med en anmälan mot sin skola? Och varför stöder så många föräldrar sina barn, trots att de borde vara medvetna om att barnet inte läst på ordentligt?"

"Anmälarna känner sig kränkta av anledningar som att de fått alltför lågt betyg, inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ”dålig stämning”. (---) Det visar sig att eleven inte läst på ordentligt, fått information som han eller hon ignorerat, stört lektionerna, missat provtiden eller haft för hög frånvaro."

Läs söndagens DN och artikeln När egot tar examen!

"När vi förfasas över att elever inte kan, så handlar det snarare om att vi inte förstår vad de kan. Elevers svar på nationella prov kan vid första anblick tyckas insiktslösa och dumma. Men det beror inte sällan på vuxenvärldens frågor till dem är lika insiktslösa. När de i intervjuer svarar mer utförligt på samma typ av frågor visar de på mycket mer insikt än genom sina svar på provet. Inte förrän vi tar detta faktum på allvar, d.v.s. att elever lär sig och kan tänka, om än att de inte tänker på samma sätt som vi (i synnerhet inte om vi är akademiker), kan vi mena allvar med våra anspråk på att höja elevers kunskaper. Så paradoxalt kan det vara."

Magnus Hultén, lärarutbildare och forskare på KTH

Läs hela artikeln på Skola och Samhälle, Kunskapens didaktik