LedarBloggen

Jag har det senaste året, lite drygt, varit noga med att konsekvent bemöta eleverna med ett stadigt titta i ögonen och ett tydligt "Hej" varje gång jag träffar dem (i alla fall första gången för dagen). Jag håller upp dörrar, stannar till en stund, visar en gnutta intresse för vad de håller på med, kommenterar beteende, och tränger mig på i matsalen. Slänger iväg ett "Läget?", får tillbaka "Ok, själv?". "Helt ok, tack." Inte mycket till djupt samtal kanske, men helt klart ett förarbete för eventuellt längre och kanske allvarligare samtal i framtiden.

Men tyvärr, så klart missar jag alltför många elever, varje dag, som jag "inte ser" som jag borde, men jag pluggar fotokatalogen varje dag, kanske kommer en dag då jag "sett "alla och att alla känt sig sedda av mig åtminstone några gånger. Jag hoppas det.

Jag märker i alla fall en tydlig förändring i elevernas förhållningssätt till mig, och det sporrar mig att göra mer. Plötsligt hälsar de först, dröjer sig kvar i ens närhet, håller upp dörren när man kommer och ställer frågor, kommenterar vädret, kläderna eller annat viktigt. De gör efter och imiterar beteende. Barn, och ungdomar ,gör som vi gör, inte som vi säger (har jag sagt det förut?), därför så viktigt att själv göra det vi vill att eleverna ska göra; vill vi ha punktliga elever måste vi vara punktliga själva, artiga elever får vi genom att bemöta dem artigt ("modella" skulle känd stockholmsk kiwipedagog uttrycka det), kunskapstörstiga och motiverade elever ser och lär av lika kunskapstörstande och välmotiverade pedagoger i klassrummen, elever blir inte fördömande mot sina kamrater om de hela tiden blir bemötta med respekt, tolerans och förståelse av vuxna i sin omgivning och naturligtvis kan vi i ett stort antal situationer "lägga ribban" för hur elever ska uppföra sig. Med föredömligt beteende, ett salutogent förhållningssätt och nit vad gäller att aldrig släppa igenom mindre lämpligt beteende.



Jag ser ofta goda exempel på både det ena och det andra i skolvardagen, allt ifrån kollegan som avstyr en elevs upprördhet med lugn, förståelse och "Jag tycker att du ska...." i stället för skäll och "peka med hela handen kommando", till kollegan som plockar upp skräpet på skolgården när han passerar, rättar till en teckning som hamnat på sniskan, hjälper eleverna att städa upp efter sig i stället för att stå bredvid och "kontrollera" att det blir gjort eller kollegan som skapat ett klassrum som skiljer sig från mängden och fått en extra utsmyckning som stimulerar fantasin, bryter mönstret och utmanar lärandet.

Det är de många små detaljerna som tillsammans skapar den fantastiska helheten. Det är vårt sätt att vara som skapar mönstren, stämningen och inställningen till lärandet och livet. Låt oss hjälpas åt att komma ihåg detta!

I bilen på väg till första "Öppet Hus" på gymnasieskolan, för dottern; reflektion!

- Fy vad tiden går fort, pappa!
- Jo, det gör den verkligen!
- Tänk om tiden faktiskt går fortare nu, fortare än förr!?
- Nja, du kan nog vara rätt säker på att den håller ungefär samma takt nu som tidigare. (Hmm ...)
- Skit också, om den ska börja gå fortare nu, typ när jag just fötts!! Är det rättvist ...?

Senare dröjde hon och kompisen Linda en längre stund i rummet för filosofi, med ivrigt övertalande och filosoferande tredjeringare;D Det finns hopp och skäl att glädjas, också för en annars lätt resignerad pappa.

Lärandets vägar äro outgrundliga!

Jag tycker att vi rent allmänt har ett mycket positivt bemötande av varandra på skolan, kollegor emellan, lärare och elever emellan och mellan skolledning och medarbetare, det har jag många gånger påtalat. Ändå blir jag då och då påmind om, nästan rörd över, hur en del kollegor oförtrutet arbetar i det tysta, gör ett fantastiskt arbete, sällan eller aldrig framhäver sig själva och bara fungerar på ett optimalt sätt; löser de problem som dyker upp på bästa sätt, använder sin sociala kompetens i samarbetet med kollegor, ser möjligheterna före hindren, smidigt hanterar tiden, tar och ger och bjuder till när det behövs.

I studiebesökssammanhang har jag ofta rollen av att "få ihop det" med besök i olika klasser. Vid förfrågan bland kollegorna är det inte alltid lämpligt att det dyker upp besökare, och det har jag full förståelse för. Kanske ska man göra något som är mindre intressant för besökare, kanske är schemat opassande. Ändå kan man inte låta bli att lägga märke till mönster, i vissa klasser och hos vissa kollegor, är det aldrig eller mycket sällan olämpligt med besök ; "Självklart, vad kul!" Förfrågan tas emot med glädje, man ser möjligheter att få impulser utifrån, svara på frågor som möjligen ytterligare tydliggör den egna verksamheten och att man själv lär sig något nytt. Att det inte passar "som bäst" ser man förbi, hellre fånga möjligheten i farten; sease the day, Carpe Diem!

Det är nämligen precis så jag tycker att det fungerar. Jag har nu berättat om vår portfolioresa för ett stort antal studiebesök och dessutom för rätt många på föreläsningar utanför skolan och varenda gång lär jag mig något nytt om det vi håller på med. I detta att man måste förklara för någon annan, vinner man egen djupare förståelse.... Vygotskij igen! Jag tycker att vi främst ska se studiebesöken på detta sätt; som lärandesituationer.

Kanske är vi allt fler som upptäckt denna källa till djupare kunskap och bättre självinsikt och kanske kan vi förvänta oss ett allt större engagemang och sug efter att träffa nyfikna och intresserade besökare på studiebesök. Jag har känt det tydligt de senaste veckorna när jag frågat efter assistans för att avsluta studiebesöken, med fråge- och diskussionsstund. Stort tack till dem som ställt upp, inte blott en gång, utan två, det har känts väldigt bra! Kanske skulle flera ta den möjligheten att träffa våra besökare och få tillfälle att förklara, för besökarna, men framför allt för sig själva. Jag hoppas på det!!

Läste om Jesper Juul och hans tankar om barn och vuxnas relationer i tidningen idag. Hans tankar om en gyllene tredje väg, mellan auktoritär och slapp, dvs med en uppfostran som bygger på likvärdighet mellan förälder och barn. Klingar bekant då man tänker på vad Vygotskij säger om förhållandet mellan lärare och elev; att det bör finnas ett slags jämtälldhet, på-lika -villkor-förhållande eller lära-tillsammans-förhållande i meningen att eleven ska känna sig med-lärande med läraren och att läraren, i den gemensamma lärandesituationen, förmedlar en känsla av egen nyfikenhet, sensation och stolthet över att lära nytt.

Han oroar sig också för senare tiders fokus på uppfostringsmetoder á la Supernanny, där man flitigt använder sig av "timeout", på samma sätt som gamla tiders skamvrå, enligt Juul, Detta med straff och belöning är ett flitigt återkommande samtalsämne i många sammanhang, inte minst i skolvärlden. Under en tid, kanske fortfarande, fanns det ett sanktionssystem som praktiserades i skolans lägre årskurser, som kallades 1-2-3 och som gick ut på att "visa ut" elever efter ett antal varningar (fenomenet med att köra ut elever förekommer förvisso även i de äldre årskurserna). Det må fungera, i alla fall kortsiktigt, men är tveksamt i det långa perspektivet. Jag har länge varit skeptisk till dylika metoder av samma anledning som Jesper Juul anger, nämligen att det sällan leder till någon verklig förståelse hos elever som drabbas och att de sällan ser kopplingen mellan sina handlingar och konsekvensen. Det blir lätt mekaniskt, ett straff som inte alltid uppfattas som den tillrättavisning det borde vara, dvs kopplat till hur eleven ska kunna förändra sitt beteende och finna konstruktiva lösningar, utan mest blir något man kan "betala av" med.

På samma sätt kan jag också känna en intuitiv skepsis mot belöningar i skolan av typen glass, godis, kakor eller se film (som inte har med skolan att göra) etc. som ibland förekommer. Det blir svårare, mest för mig själv, men så klart också inför eleverna, att motivera varför man är i skolan och vad lärande är. Att utfästa belöningar förytligar och förringar, enligt min mening, det arbete som måste göras och som i stället bör motiveras och förklaras med den mening som arbetet/undervisningen utgör. Eleven ska alltså förstå varför ett visst skolarbete "måste" göras, inte försöka att bara komma över det så snabbt som möjligt för att få en eller annan irrelevant belöning. Förståelsen undergrävs.

Jesper Juul har skrivit flera böcker; "Ditt kompetenta barn" är kanske den mest kända, "Här är jag! Vem är du?" och "Livet i familjen - om det viktiga samspelet" är andra exempel. Boken "Relationskompetens - Jesper Juul och Helle Jensen" har vi i vårt Portfoliobibliotek. Läs om den!

För den som vill läsa mer finns det en rätt omfattande artikel på Ordfronts hemsida: Ordfront Magasin.

Den senaste boken heter "Konsten att säga nej - med gott samvete". Den ska jag läsa. Det känns som om jag har en del att lära, om både det ena och det andra. Ett livslångt lärande.

Var inbjuden till Hälsokongressen här om dagen, i 8A:s klassrum. Utifrån ett humanbiologiskt perspektiv hade eleverna utformat artiklar på temat "hälsa". Varje artikel och artikelförfattare hade ett antal mottagare som nu, i ett slags debattpanel, fungerade som opponenter för varandras artiklar. Man redogjorde för innehållet, ställde sina förberedda frågor och samtalet var igång...

Innehållsmässigt fanns det exempel på en del feltolkningar och mindre lämpliga formuleringar, kanske också rena faktafel. Kan det verkligen vara rätt att låta eleverna "lära fel", borde man inte korrigera alla fel så snart de dyker upp? Nej, inte nödvändigtvis. Vad jag såg var ett bra exempel på lärande som fokuserade förmågor snarare än stoffkunskaper, förmågan att samtala, argumentera, debattera och ta in andras synpunkter, prata för eller emot en sak, övertyga, analysera, tillämpa och värdera. Kunskaper oerhört viktiga att ha med sig ut i ett demokratiskt samhälle och livet. Stoffkunskaperna, i det här fallet fakta om anatomi och fysiologi, fungerade mer som plattform för att öva dessa förmågor och färdigheter.

Förutom att ämnet hade anpassats till elevernas intressesfär hade det också en hög angelägenhetsgrad för eleverna eftersom det var något man lätt kan relatera till den egna personen; ha ett så bra liv som möjligt, leva så länge som möjligt och ha en så hög grad av livskvalietet som möjligt? Biologiska klockor, umgänge som friskfaktor och morgon- respektive kvällsmänniskor var ämnena för den här lektionen, som genomsyrades av elevernas iver att förstå via de åsikter, värderingar och meningsutbyten som utbyttes.

Det är inte helt lätt att, som vuxen och med fantastiska pedagogiska förklaringar på rad, hålla tyst och låta eleverna diskutera, förklara och samtala utifrån sina förutsättningar. Svårt, men ett absolut "måste". Jag kommer ovillkorligen att tänka på de tankar Vygotskij hade om både förhållandet elev-lärare och vikten av att det är hyfsat jämlikt och det faktum att vi människor ofta börjar lärandet med imitation, utan särskilt mycket förståelse, för att sedan i ett senare skede, faktiskt förstå det vi tidigare bara imiterade.

I debatten fanns det inslag av elever som tydligt gick in i rollen av "expert", men kanske inte än riktigt förstod vad de argumenterade för eller emot eller försökte lära sina klasskamrater, och kanske är det just så det måste vara; ren imitation som gradvis övergår i allt mer förståelse. I vilket fall som helst stannade den här lektionen inte endast i att bara memorera och reproducera. Här fanns också inslag av reflektion, argumentation, analys och värdering, precis vad styrdokumenten säger.

Lycka till i den fortsatta Hälsokongressen åk 8, det var kul att vara med.

Det händer då och då att någon varit runt på skolan under helgen, med sprayburken i högsta hugg, dekorationssugen och intelligensbefriad, och med frenesi satt sina taggar på tegel, fönster och dörrar. Det är alltid lika tråkigt att upptäcka och lika viktigt att bekämpa. Jag hoppas, och tror, inte att det oftast är någon av våra "egna" elever som klottrar ner väggarna. Vi föredrar att dekorera vår skola på egen hand! Just våra tegelväggar är vackra nog, utan klotter.

Just sett Björklund hos KGB. Till min förtvivlan måste jag erkänna att han inte var helt ute och cyklade ... [sic]. Fick dock snart återvända till tryggheten i mina tidigare uppfattningar; han har inte alla hönsen hemma .. om man säger. Citat Jan Björklund:

Bra idé att vägleda till: http://laromedelsrecension.blogspot.com/. Recensera dina läromedel, sprid de goda exemplen och ge en och annan läromedelsproducent skrämselhicka! Tips på pedagogisk litteratur? Kolla Portfoliobiblioteket! på Gunnesboskolans hemsida!

Nätverken, utbytet och bloggarna, visst tillför det något mera, något vi inte hade innan. Många är skeptiska till det som sker i den virtuella världen - Det är bättre att ha samtal "real life"!" - det är någonting som kommer till och som stjäler tid från annat som är viktigare, sägs det. Jag tycker att det är mest berikande... och det "stjäl" absolut inte någon tid för mig, det snarare tillför något till det jag redan gör, men nu bredare, mer nyanserat och roligare. Det finns så otroligt mycket bra idéer därute, som får mig att gå igång ... Här om veckan kom Josefine med tipset på siten Shelfari, en site där man delar bokhylla med varandra, på Lizas blogg hittar jag till Malin som introducerar Bokfemman, ett perfekt tips för vilket sällskap som helst och inte minst i skolan; Låt eleverna välja ut sina fem främsta karaktärer ur böcker, filmer och tv-spel och låt dem motivera varför de t ex bjuder in just dessa till sin middagsbjudning. Kul!

Med all respekt för alla skeptiker, se internet som den möjlighet det är, inte i första hand till de svårigheter som kommer med; salutogent var ordet, inte patogent!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...

Ytterligare en uppföljare är på gång, till kultfilmen Plötsligt i Vinslöv. Ur oceanen av i det närmaste odödliga citat från den filmen kan vi betänka följande; "Om man vill så kan man och då ska man". Kan det sägas tydligare!?

Många är vi väl som i barndomen fick höra denna "Om man bara vill så kan man" när något tog emot. Som barn vet jag inte om jag uppskattade det riktigt, men när jag ser det idag kan jag verkligen känna med uttrycket, speciellt om man länkar sista delen "... och då ska man." Det är mycket man vill, ofta stannar det vid att man inte riktigt tror sig kunna och allt för ofta blir det ogjort. Jag vill, jag kan och jag ska ... gå och hyra filmen Plötsligt i Vinslöv. Nu!

I dagarna har uppföljaren till "Elisabeth" gått upp på biograferna; "Elisabeth the golden age" med Cate Blanchett i huvudrollen som "The Virgin queen". Jag har inte sett varken den ena eller den andra filmen, men blev klart nyfiken efter en föreläsning under de senaste Marienlystdagarna i oktober. Föreläsaren, Kira von Knorring Nordmark, arbetar på IPF (Institutet för personal- och företagsutveckling) och har varit delaktig i att utarbeta en metod och teknik för ledarskapsutveckling som kallas mytodrama. Med hjälp av myter, dramer och legender reflekterar man kring ledarskap, med teatern som inspirationskälla.

Vad har då vi moderna människor i 2000-talet att lära av en engelsk drottning från 1500-talet? Enligt Kira, massor!

Det är främst med vilken skicklighet Elisabeth hanterade de omständigheter som rådde i ett totalt mansdominerat politiskt landskap och hur hon anpassade sig till den "arena" hon blev satt att verka i. Hon hade en ledarstil som var mycket avvaktande och hon var ofta väldigt långsam i sina beslut, lyhörd och med en sällsynt förmåga att hitta det som fungerar och det som stärker, det som enar; "Se och bekräfta din motståndare på ett bra sätt?".

I 1500-talets England var kvinnor inte mycket värda och att en kvinna skulle leda män egentligen uteslutet. Hon saknade den legitimitet som är nödvändig i ett ledarskap och behövde skapa sig "tyngd". Kröningen bidrog till denna legitimitet, men också ett antal punkter som kan gälla för ledarskap än i dag. Att skaffa sig "tyngd" eller legitimitet, att krönas, betyder:

• att ha långsiktiga mål, en röd tråd och uthållighet
• ha en positiv och konstruktiv hållning
• se förmågor och bekräfta dessa
• ha nödvändig kunskap och "ligga ett steg före"
• kunna motivera och kommunicera vad man vill

Dessutom bör man ha en beredskap för och en medvetenhet om att man inte kan vara populär i alla läger och i alla sammanhang, man måste välja sina konflikter. Råden löd:

• släck inte alla "bränder"! - ta kritik med urskiljning (det finns kritik som ges med kärlek och det finns kritik som ges med illvilja) släck de viktiga bränderna
• sluta att be om ursäkt för allting!
• identifiera krypskyttarna!

Det som gällde för en 1500-tals kröning kan i högsta grad gälla även för en modern kröning. Ovanstående punkter kan man lätt "transponera" till våra dagar. Kan man handskas med makten enligt dessa punkter har både den som utövar makten, de som berörs av maktutövandet och organisationen i helhet, mycket att vinna.

För egen del gav det mig en del att tänka på; den första gruppen punkter har jag försökt verka efter länge och tror mig också vara hyfsat "på spåren". Kan egentligen inte se någon bättre väg till utveckling än det salutogena förhållningssättet, uthållighet och konstruktiva lösningar. Mer morot, och mindre piska, således. Som ledare, och lärare, har jag lite mer att lära av den senare gruppen punkter. Rent intellektuellt är det lätt att förstå att man inte kan vara alla till lags alltid, men känslomässigt är det tärande att mötas av missnöje och ännu svårare att skaka av sig det. I dessa sammanhang kan det vara skönt att påminnas om punkterna om att släcka bränder.

I den verklighet som är min, som skolledare, ställs man hela tiden inför problem om både högt och lågt, viktigt och oviktigt, stort och smått. Det gäller att inte drunkna i alla "småfrågor" och fokusera det som är viktigt att lösa. Det går inte heller att bortse från att det ibland är nödvändigt att ta obekväma eller impopulära beslut, som gör någon ledsen, förbannad eller att någon känner sig kränkt. Det går inte heller att alltid greppa om allting (vilket jag har en tendens att försöka), ha kontroll i alla detaljer och styra i varje situation.

Med det kommer vi in på Elisabeths sista rekommendation, det gäller rollbesättningen, dem man har omkring sig eller rekryteringen av medarbetare. Värdesätt dina medarbetare enligt följande, i nu nämnd ordning:

• Lojalitet
• Förmåga
• Hederlighet

Variablerna är klara och angelägna, ordningen möjligen annorlunda idag, och fortfarande oerhört viktiga i de flesta sammanhang där människor har med varandra att göra i en organisation. Vi pratar idag ofta om att "ha högt i tak", ha ett tillåtande klimat och/eller vara toleranta gentemot varandra och våra elever. Det ska vara tillåtet att göra fel, att riskera att göra bort sig och att misslyckas då och då. Vi ska inte behöva bära oket av att alltid vara perfekta, det är ingen.

Jag brukar skämta om "att det är inte lätt att vara ödmjuk när man är störst, bäst och vackrast", men det är kanske precis så det är. Det är lätt att vara lyhörd, tycker jag, det är välgörande för mitt jag att ibland tänka på så många smarta, kloka, finurliga, roliga, mer rättrådiga, tydligare och kunnigare människor det finns runt omkring mig. Det kan göra mig rätt trygg och lugn; det finns resurser i det gemensamma. Jag behöver inte vara bäst i allt, veta allt eller ha alla detaljkunskaper, det räcker långt med att jag kan se människors förmågor och bekräfta dessa, sammanhangen och mönstren.

Ingen är perfekt och det är kanske det vi lite till mans ska tänka på när vi misströstar, känner att vi inte riktigt räcker till och känner frustrationen stiga. Tror det var Bruno Bettelheim (författare och forskare) som myntade begreppet "en god nog förälder", dvs det räcker att vara god nog, inte perfekt. På samma sätt kan man tänka kring lärarprofessionen; "en god nog lärare" eller "en god nog ledare".

En god nog lärare/ledare är någon som kan glädjas åt andras utveckling! Det räcker långt!