LedarBloggen

I morgon träffas ett salt gammalt gäng inför höstens musikcirkelomgång. Då ska vi prata oss fram till vilka sexton nya plattor som ska cirkuleras i höstens omgång. Som koordinator i detta illustra sällskap har jag strängt uppmanat medlemmarna att komma taggade och förberedda till träffen, med massor av nya och fräscha förslag till ny musik-input. 

Och själv då? Nada. Sorry killar, inte en susning. Vilket föranleder mig att söka i phonen och på Spotify: 

Batucada Jazz - Magnus Lindgren

Att skönlitteratur är överlägset när det gäller språkutveckling har jag tänkt länge. När Lotta Olsson i DN ger uttryck för just dessa tankar känns det bra att vara rektor på en skola som håller den skönlitterära fanan högt.

Modern forskning är överens, läsning är den optimala vägen till ett rikare språk - något helt avgörande för att lyckas i en mängd andra sammanhang; det ger bättre läsförståelse, bättre läshastighet och bättre stavning. Så klart ger det också en bredare omvärldskunskap, hjälp för unga att uttrycka nyanser i känslor och hjälp att hitta den egna identiteten. Därmed helt givet, eller hur?

Språkutveckling sker genom språkanvändning. 

Det är därför vi satsar läromedelspengar på att ha en heltidsanställd bibliotekarie i kombination med en IKT-pedagog och medarbetare (Läs Lizas läsarbiografi) som använder sig av litteraturen i undervisningen - våra starkaste läromedel. Om nu någon undrar .....

Läste här om veckan en artikel, som nu "legat till sig", om författaren Daniel Pink, och om vad han menar får människor motiverade. I begynnelsen var bara överlevnad (1.0), därefter följde det löpande bandets principer med morötter och piskor (2.0) och idag har vi en ny uppgradering; människors inre drivkraft i meningsfulla jobb (3.0). 

Hur gör man för att införa motivation 3.0?

Enligt Pink handlar det i stor utsträckning om att chefer och ledare släpper lite av kontrollen, låter medarbetare ta stort ansvar, ger ett bredare handlingsutrymme och möjligheter att ta egna beslut samt tid och medel att utveckla egna tankar. Att släppa kontrollen betyder inte att släppa initiativet, inte att ge bort sin "makt", det handlar om att ge medarbetare känsla av att ha del av kontrollen, kunna påverka sin arbetssituation och  vara delaktig i helheten.

I morgon drar terminen igång igen, inte bara för skolledare och pedagoger (som redan varit igång någon/några veckor) - men också för våra elever. Känns alltid både kul och spännande att köra igång ett nytt läsår, med allt vad det innebär av nya fräscha pedagogiska idéer, höga ambitioner från alla duktiga pedagoger och med förväntansfulla elever i antågande. Å alla oss vuxnas vägnar, välkomnar jag alla elever på Gunnesboskolan tillbaka, ni har varit saknade de här augustiveckorna! 

Inledningsvis kommer det för många årskurser att handla om det förestående valet i september. Söndagen den 19 september går vi till val igen, det är fyra år sedan sist och osäkerheten över utgången har kanske aldrig varit större. Med två förstagångsväljare på hemmaplan, egen nyfikenhet på mätmetoderna inför valet och med de inbyggda pedagogiska glasögonen på nästippen, föll jag för frestelsen att pröva Sydsvenskans valkompass.

Såg genast en utgångspunkt för våra elever att intressera sig för omvärlden, diskutera våra mesta valfrågor och bilda sig en uppfattning om var de står politiskt. Många av frågorna är kanske svåra att besvara utan förklaringar - men se, då finns det i anslutning till frågorna; bara att klicka och läsa de klargöranden som krävs för att sedan svara på frågorna. Pedagogiskt och lärorikt och personlighetsutvecklande. Haka på SO-lärare!

Förvisso är mätmetoderna lika trubbiga som en del av de metoder vi i skolan har i form av diagnoser, prov och betyg, men med det förbehållet - dock lite intressant att ta del av - i alla fall en viss fingervisning. (Sydsvenskan påpekar också detta i anslutning till testet) Så trubbiga att man kan våga sig på en publicering av de resultat jag själv fick efter en snabb testomgång (använde dock hjälpfunktionen flera gånger ;-). Här har jag mina sympatier enligt kompassen, först resultat på riksplanet och därefter i Lundapolitiken:

"Såväl hos borgerliga som rödgröna väljare toppar skolan, skriver Dagens Nyheter". Fokusera mera och involvera flera... i skolan! Rätt och slätt!

Nu duggar utspelen från Björklund tätt (anar man ett val snart); först heltäckande slöjor som ska förbjudas (jo, han har backat från uttalandet; "Det är ingen stor fråga"), sedan skolket som ska skrivas in i betyget (i terminsbetygen, men inte i slutbetyget; var är meningen och konsekvensen i detta?) och nu senast föräldrar närvarande i skolan om sonen/dottern är för stökig. Förbud, begränsningar, lätta och kortsiktiga lösningar ...

Andas mest behov av uppmärksamhet ;-) ....

Förbud mot burka eller niqab borde inte ens kommenteras, men det är svårt att gå förbi. Det är som Björklund själv insett, inte mycket av ett problem, i alla fall inte i några grundskolor. Möjligen kan det bli ett problem när vuxna kvinnor på gymnasiet eller vuxenskolan bär heltäckande slöjor. Med tanke på att kroppsspråket, inklusive mimiken, har en avgörande betydelse för människors kommunikation med varandra, finns det visst anledning att diskutera frågan. Men förbud, är det rätt väg? Kanske skulle information om vilket handikapp det kan innebära, för lärandet och betygen, att inte kunna kommunicera fullt ut, få de kvinnor (och männen kring dem; pappor, bröder och äkta hälfter) som klär sig täckande att tänka annorlunda, överväga konsekvenserna eller kanske t o m fundera på alternativa lärosäten. 


Skolk i skolan är ett vitt begrepp, allt ifrån enstaka okynnestimmar till månadslång ogiltig frånvaro i några fall. Vilket skolk är det Björklund menar? Inget av dem skulle lösas med att man som straff fick inskrivet det i sitt betyg. För vem ska läsa detta i betyget? Föräldrarna, mottagande skola vid byte av skola, framtida arbetsgivare? Det måste finnas ett stort antal alternativ som är både mer konstruktiva och mer effektiva än betygsalternativet; t ex samtal och analys varför skolket uppträder, dialog med den som skolkar och gemensamma vuxen- ansträngningar att försöka motivera eleven, eventuellt ordna med anpassad studiegång i form av reducerad studieplan och/eller praktisk arbetslivserfarenhet etc. I några få fall kan det bli tal om extern hjälp från psykiatrin då det handlar om skolfobier. Är en elev som drabbas av detta förtjänt av att det skrivs in i betyget?  

(Och om man nu ska ha en sådan lag, vilket jag inte tycker, ska det då inte skrivas in i slutbetyget. Där gör det väl i så fall avsedd verkan, nämligen att kommunicera de brister vederbörande har och som möjligen kan ha betydelse för framtida jobbsök och varna arbetsgivaren. Men detta behöver inte ha någon som helst relevans, skolan är en sak, ett jobb en annan.)

Föräldrar är alltid välkomna till skolan, för att kunna vara delaktiga i sina barns skolgång, för att bidra med sina kompetenser, för att hjälpa till som vuxenstöd eller bara för att de tycker att skolan är intressant och spännande. Jag kan se några tillfällen då det kan vara värdefullt att föräldrarna kommer till skolan, när elever uppträder stökigt och destruktivt, för sina kamrater och för sig själv; vid akuta konflikter med kamrater, för att hjälpa till att lösa meningsskiljaktigheter mellan sitt barn och kamrater eller vuxna i skolan eller för att bilda sig en uppfattning om problem som skolan försökt påtala, men inte lyckats kommunicera verbalt och inte funnit acceptans för.

Men att ha föräldrar i skolan som "vaktar" sina barn är så klart ingen bra långsiktig lösning, knappt ens en bra kortsiktig sådan, om syftet bara är att eleven ska bli mindre stökig. Det fungerar sannolikt inte, inte i längden. 

Risken i alla tre fallen är att lagstiftningen tolkas fel, överanvänds och missbrukas, att vi hamnar i en negativ spiral av förbud och straff, när vuxenvärlden snarare borde visa på hur man konstruktivt löser problem. Detta gäller såväl föräldrar som lärare, skolledare och, inte minst, ledande politiker. Är det inte positiva förebilder vi ska vara?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...