LedarBloggen

- Snygg dator!

Familjens övriga personer är lite trötta på min ständiga kommentar, var gång det flimrar förbi en Mac-dator i rutan. Men faktum är att det är anmärkningsvärt ofta det gör det. Jag har länge tänkt tanken att det måste vara Apple som betalar för att låta sina datorer dyka upp i filmer och tv-serier (jag har tänkt samma sak om Volvo och amerikanske filmer), s k produktplacering. Smart! Jag är dock inte helt säker i dessa dagar; undersökningar visar att Mac dyker upp i 67% av filmer gjorda efter datorns intåg i människors vardag, dvs någonstans från mitten av 80-talet. Det är lite konstigt med tanke på Apples marknadsandelar, visserligen i starkt ökande, men ändå. Betald produktplacering eller ej, jag tror att folk äntligen har fattat, det handlar om kvaliteter i livet! Till och med sonen på hemmaplan frågade nyfiket häromdagen vad en Mac kostar. Framsteg och utveckling! Hopp om pågen!

Läs mer på MacWorlds hemsida!

Läser just Stefan Einhorns bok Medmänniskor, ett drygt tiotal kortare berättelser ur livet, berättade och kommenterade av författaren, alla goda exempel på medmänsklighet och vikten av detta. Den första lilla berättelsen heter Läraren och berättar om den gamla läraren på sjukhuset i livets sista fas. Han är arg, bestämd (för att inte säga domderande) vresig och krävande. Inte många kan sympatisera med vrånggubben, ingen utom överläkaren som känner igen honom från sina skolår som den som var avgörande för doktorns fortsatta liv, den som fick honom på rätt spår, genom att vid något tillfälle uppmärksamma just honom.

"Jag vet inte hur det hade slutat annars. Jag har allt detta tack vare en lärare, en människa, som när det verkligen behövdes som mest, såg mig."

Viktigt att komma ihåg, varje dag; den där gillande nicken, förstående blicken eller förklarande klappen på axeln kan vara livsavgörande för en enskild elev, det som är skillnaden på elevens fortsatta val i livet. Kommer att tänka på filosofen Martin Buber som uttryckte det ungefär så här: Möten mellan männsikor är det mest centrala i vår tillvaro. Vi kan alltid välja att betrakta den vi möter som objekt eller att möta den andre med hela sig själv, att verkligen se den människan. I möten av det sistnämnda slaget kan fantastiska saker hända och det är också i dessa möten vi själva utvecklas och växer, som medmänniskor.

Det är så otroligt mycket man ska vara bra på som lärare; man ska så klart ha goda ämneskunskaper och en hög didaktisk förmåga, en god organisationsförmåga, hög social kompetens och säkert minst ett dussin andra egenskaper till som är viktiga. Men kanske är den allra viktigaste egenskapen just denna förmåga att se varje elev som den enskilda unika medmänniska han/hon är. Hur kan vi påminna varandra om detta, hålla det levande? Kanske är det något för målen i IUP:n, att man som lärare varje dag "når" sina elever med något personligt tilltal; pratar en kort stund, utväxlar hälsningsfraser, blickar etc. Att man helt enkelt bestämmer sig för att se varje elev, varje dag ... kanske blir det några helt livsavgörande möten. Det vet vi, tyvärr eller tack och lov, inte förrän om ca 30 år. Så är det att vara lärare, ett långsiktigt arbete, de viktiga målen långt bortom horisonten.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ... Jag återgår till skuggan under päronträdet, Stefan Einhorn och mina medmänniskor. Ha en fortsatt skön sommar!

 

   Man vet att barnen håller på att bli vuxna när man plötsligt befinner sig i passagerarsätet och med en stor grön skylt "Övningskör" baktill på bilen. Vi gjorde idag debut på den tomma parkeringsplatsen vid idrottsplatsen i Borgeby, det var krypkörning som gällde men ändå ... fantastiskt! Jag köööör!


Det är också en pedagogisk utmaning; hur lär man ut något man gjort med automatik i över 35 år? Då gäller det att tänka "scratch"; ställ in sätet, kolla backspeglar, koppling, tändningsnyckel, lägg i ettans växel, släpp kopplingen sakta, ge lite gas ... många moment och svårt att koordinera.

Med två (en 18-åring och en 16-åring) sugna adepter finns det inte en chans att lära dem någon teori innan praktikpasset. Det är köra som gäller, nu och genast. I skolan skulle man kanske grundlagt med ett teoripass; kanske en instruktionsfilm om hur man startar och kommer igång med bilen, hur man styr och hur man stannar; torrsim! I eftermiddags var det inte läge, om man säger. Det var bara att sätta igång direkt, i tur och ordning framför ratten, och själva prova sig fram, naturligtvis med instruktioner från passagerarsätet, långsamt och en sak i sänder. Ett skolexempel på Learning-by-doing, mycket effektivt! Efter en stund framför de bilen på egen hand (nåja, nästan) och visar en enorm glädje över att kunna behärska hästkrafterna och att lära sig något konkret nytt. Genuin motivation, vilja och kraft att lära!

Kanske har vi i skolan något viktigt att lära här! För övrigt vill jag bara tillägga... hade nästan glömt hur roligt det är att vara lärare!

    Liza hittade följande roliga funktion på nätet; ett sätt att komprimera sin bloggtext, men i bild... om ni förstår vad jag menar;D Bloggen som konstverk, typ. Möjligen ger det inte den sannaste bilden av bloggen, men för att  godtyckligt ta ut ord ur textmassan får man ändå säga att det ger en viss bild av innehållet i bloggen.

Visst finns det en massa onödiga funktioner på nätet, men det är rätt kul... om man har tiden att leta upp dem. Semester ger den tiden .... Klicka på bilden för att komma till siten för att göra din egen "textbild"!

Trots semestertider kan man inte undvika diverse inlägg i pressen, inslag i tv:n och kommentarer i radion; folk har åsikter om skolan! Jan Björklund röjer fett i Visby, Klette ryter till på de lokala insändarsidorna och ger kängor åt vänstern och en Carina Schedvin (pedagog, fil kand och stud mag i pedagogik och för mig okänd) uttalar sig om ordning och reda i skolan (SDS/Ordet, måndagen den 7 juli).

Hon sammanställer en liten lista på faktorer som kännetecknar en framgångsrik skola.

• Engagemang - Skolan kännetecknas av pedagoger som har en positiv förväntan på eleverna; stora krav, men ett eget handlingsutrymme dessutom. En ömsesidig respekt.
• Sociala regler - Pedagogerna har ett gemensamt regelverk, det är rättvisa sanktioner och man värnar om en bra arbetsmiljö.
• Föräldrar - Aktiva och positiva föräldrar, där Hemmets läroplan fungerar.
• Skolledarskap - Tydligt och pedagogiskt inriktat, med en närvarande ledare med god insikt i medarbetarnas vardag. Skolledare och lärare samverkar runt pedagogiska utvecklingsfrågor och skolledaren förankrar sina ställningstagande hos personalen innan beslut fattas. Skolledaren har också en positiv förväntan på pedagogerna i deras utvecklingspotential och lärarna stöttas i sitt arbete med elever och föräldrar.

Är vi där? Skolledningsgruppen tittade på utvärderingarna (utifrån det nya utvärderingsverktyget) som arbetslagen gjort under junidagarna strax innan vi gick på semester. Här finns i de olika lagen sammanfattningar som samtliga landar på 4 av 6 möjliga. Hyfsat bra, men massor mer att göra, således och så klart mycket differentierade i de olika delarna. Det finns saker vi är riktigt bra på och det finns annat som vi absolut måste utveckla..... Återkommer i ärendet.

Fortsatt vilsamt sommarlov!

   Lyssnar sent i sommarnatten på podradio och Sommarpratare 2008; Fredrik Härén från den 25 juni. Han för ett resonemang kring begreppet Beautiful thinking (som är något annat än Positive thinking) som en inställning till livet, då man fokuserar det vackra för att minimera sitt ego och som medför en sidoeffekt där man själv blir "vackrare".
- Det är direkt oattraktivt med ett alltför stort ego och få saker är mer attraktiva än förmågan att fokusera något annat än sig själv, säger Fredrik Härén.

Tänkvärt ... och en viktig egenskap som lärare, ledare och mentor. Lyssna på Fredrik på webben!

PS. Hans musikurval kan man verkligen ha synpunkter på... lågvattenmärke (och då gillar jag ändå fågelsång ... men så klart live!).

    Idag var det dags att ta till murarsleven!  Putsdamm och vatten i skön förening...smack i väggen! Lagar så alla sprickor och håligheter i grunden längs nyrenoverade rabatten. Det känns efter en eftermiddag i sällskap med brukets konkreta dofter av råhet, slitet med det praktiska och ömheten i nävarna som om man gjort verklig nytta. Det är skönt att arbeta med det konkreta, det som genast visas i klara resultat. Man gör och det blir! Härligt!

Det måste vara samma känsla våra barn/ungdomar/elever också alltmer känner; omedelbar behovstillfredsställelse! Omedelbar motivation, snabba resultat, genuin förståelse och tydlig funktionalitet. That´s it ... svårare är det inte!

Efterföljande renande kvällsdopp i Öresund (med tillhörande bastu), solstund uppe i Tysta rummet och pilsner därtill... varför kan inte livet alltid få vara så enkelt?

   Tisdagkväll, mitt i semestern, dottern ska ut, har själv lagat snabbmat och har bråttom iväg. Jag säger lite bryskt till henne eftersom hon inte riktigt städat upp efter sig i köket.
- Har du mens, eller?
- Nähä, det har jag inte! Vad jag förstår är du den enda av oss båda att kunna ha mens, lilla vän. Jag har aldrig haft det!
- Nej, men du är ju också lite omogen.
- Sic!

Visst känns det som om svensk fackföreningsrörelse är på glid, att medlemsantalen sjunker dramatiskt, att arbetarkollektivet, och därmed individen, håller på att försvagas. Sorgligt. Jag har själv varit med i facket i alla år jag förvärvsarbetat (först Metall, därefter Svenska kommunalarbetarförbundet och de senaste 27 åren i Lärarförbundet) och aldrig tvekat om huruvida jag ska vara med eller ej. Det har liksom varit en självklarhet.  Jag kan visserligen inte direkt hänvisa till något speciellt tillfälle då jag haft direkt hjälp av facket, men är övertygad om styrkan hos en grupp som arbetar mot samma mål och har samma intressen. Men kanske är det tyvärr så att facken i sin nuvarande form har spelat ut sin roll, särskilt om jag betraktar det man från fackligt håll fokuserar och strider för, enligt mitt sätt att se, rätt mycket oväsentligheter. Kanske rent av ett direkt undergrävande av den egna professionaliteten?

Är det inte i dessa fackföreningarnas kristider dags att tänka om, tänka nytt, innan merparten av medlemmarna försvunnit ut till de oorganiserades skara? Alla lärarkategorier har intresse av att ha ett starkt fack som bevakar alla lärares intressen och som fokuserar på väsentligheter; lärarprofessionalism, lärande, pedagogik, läraruppgifter, arbetstider, löner etc. Varför har vi inte det?

Men jag har haft anledning att fundera över ordet proportioner, i betydelsen "rimlighet".

I detta med arbetsplatsförlagd tid och undervisning, t ex... Det är ovedersägligt på det viset att arbetsgivaren har att fritt disponera den för pedagoger arbetsplatsförlagda tiden, 35 timmar i veckan.  De allra flesta skulle säkert också instämma i att huvuduppgiften för varje pedagog är att undervisa elever, förbereda och planera samt efterarbeta undervisning. Det känns emellertid lite märkligt att tiden för planering och efterarbete överstiger tiden för själva undervisningen. Ännu mera märkligt känns det att lärarfacken reagerar så kraftigt och för marginella omprioriteringar av arbetsuppgifter, till centrala förhandlingar, när det egentligen är en mycket ringa justering av arbetsuppgifter inom arbetstiden. För vår del handlar det således om att byta ut icke-undervisningstid, dvs kollektiv planeringstid/konferenstid mot undervisningstid (nota bene; inte öka arbetstiden) i storleksordningen mindre än 3% av arbetstiden, dvs skapa utrymme och möjligheter för en del medarbetare (inte för alla!) att arbeta mer med undervisning och mindre med annat kollektivt arbete!

En del tycker möjligen att det är skolledningen som ska tala om vad som ska tas bort när undervisning ska prioriteras. Jag menar att det är varje enskild medarbetare som är bäst i stånd att göra den bedömningen, alternativt i samråd med arbetslaget och/elller, om behov föreligger, i dialog med skolledningen. Jag har en absolut tillit till medarbetarnas professionalitet vad gäller att kunna omprioritera i sina arbetsuppgifter. Det är ju faktiskt fråga om omprioriteringar varje lärare ständigt måste göra i sin skolvardag. Inga nyheter, eller hur?

Så klart ska vi tillsammans göra allt vi kan för att inte ytterligare öka arbetsbelastningen för pedagoger, men vi pratar inte om att lägga till orimligt med arbetsuppgifter, vi pratar också om att ta bort, sådant som kanske i och för sig är viktigt och nödvändigt, men som i ett läge när situationen så kräver, måste betraktas som mindre angeläget.

Lärare har fortfarande stort inflytande över sin arbetstid, både inom ramen för den arbetsplatsförlagda tiden och inom dens k förtroendearbetstiden. Det är ett förtroende som jag under åren som lärare alltid uppskattat och varit beredd att själv ta ansvar för, utifrån de arbetsuppgifter som förelagts mig. Jag har också ansett mig vara den som bäst avgör hur jag leder och fördelar mitt arbete, utifrån styrdokumenten, ramarna och direktiven från skolledning och utifrån vem jag är som person och pedagog. Och det ser väldigt annorlunda ut för oss alla, det betyder att det sannolikt finns lika många sätt till omprioriteringar som det finns pedagoger.

I årets medarbetarsamtal, som ju haft temat Utveckla/Avveckla, har jag med många medarbetare fört intressanta diskussioner kring behovet av att då och då, se över vad man gör, hur man använder sin arbetstid och ifrågasätta sina egna rutiner. De samtalen kan möjligen fungera som den fingervisning från skolledningen som efterlyses när vi nu måste justera och omfördela arbetstiden en smula.

En annan Ulf, efternamnet Blossing, skolforskare och tidigare medarbetare på Skolverket (och som för övrigt gästade Gunnesboskolan under några dagar för ett antal år sedan; gissningsvis 1999-2000) har synpunkter i ämnet som är värda att betrakta och reflektera kring. Besök Ulf Blossings blogg!

Nåja, det var tydligen en tanke som slog inte bara mig ....