LedarBloggen

    Bevittnade Mif Redhawks återkomst här om kvällen (enligt närvarande expertis i kompisleden inte en dag för tidigt), hockeyintresserad som jag är... not ;-D Satt mest och förundrades över en rätt annorlunda värld ....

Jag minns hur det var att planka in på Lejonets matcher i ishallen i Landskrona när jag var yngre (ok, rätt mycket yngre), klämma in sig på ståplatsläktaren, balanserandes på en grov träplanka med gigantiska mellanrum till närmast över och under, avgrundsdjupa och svarta hål inunder och en temperatur som påminde om ett hyfsat milt Sibirien (läs typ fruktansvärt kallt). Hade man tur, och pengar, kunde man eventuellt pigga upp sig med något gott ur den rätt spartanska kiosken på ena kortsidan, typ en Riga (chokladbit) eller varför inte en Salta katten- eller Tutti-Frutti-ask. På isen skrinnade visserligen duktiga hockeyspelare, men utan all articifiell hjälp i form av ljud- och ljusshower.

Annat är det idag, i Malmös nya arena i Hyllie är det liksom annorlunda att "gå på hockey", ljusår från Landskrona och bandytemperaturer. Råkar man dessutom, som jag, ha människor i bekantskapskretsen som har tillgång till en loge, uttalas [lå:ch] och ingenting annat (;-D), finns det nästan inte en enda beröringspunkt med forna tiders hockeyäventyr.

Här sitter man i sköna fåtöljliknande stolar i behaglig rumstemperatur, efter en god måltid, häftig och suggestiv musik vrålar ur inte så lite potenta megahögtalare, avbruten då och då av en dramatisk speakerröst som presenterar spelarna som åker ut på isen samtidigt som de projiceras på storbilds- skärmar upphängda över isen, ljuskaskader som flödar från strålkastare och raffinerade reklamramper lyser upp ens tillvaro med jämna mellanrum (man får till och med hjälp med när man ska klappa). I pauserna mellan perioderna spelas skön musik (kanske på en något för hög volym för att kunna ha en bra konversation, men ändå), det finns tillfälle att dra sig tillbaka in i logen, fylla på sitt ölglas, mingla runt med vänner och bekanta och lyssna på dessas expertkommentarer  och ladda för fortsättningen.

För en oinitierad och i sammanhanget rätt puckad (!) åskådare finns det emellertid vissa problem; själva "huvudpersonen", pucken alltså, är alldeles för liten och rör sig alldeles för fort, de röd-vita (alternativt vit-röda) tröjorna i de båda lagen var alldeles för snarlika för att undertecknad skulle hänga med i alla finesser, alldeles för många spelare hade förvillande lika son-namn eller inga alls (i alla fall inte på tröjorna) och slutligen; är det bara jag som tycker att det är synd och skam att man avbryter all den rätt häftiga stämningsskapande rockmusiken som startar vid alla avblåsningar, men som upphör i samma sekund som spelet återupptas. Jag, och sannolikt flera med mig, skulle föredra att se hockey till rockmusik, hela låtar, allt häftigare under matchen. Tredje perioden skulle vara grym, folk skulle stå upp och rocka minst 20 minuter innan matchslut!  Ett tips bara, i all ödmjukhet .... till arrangörerna som nu måste ta alla nya idéer i beaktande, jag bjuder på det.

Pytten var jättegod, likaså därtill hörande pilsner, sällskapet mycket trevligt och miljön den bästa, hockeyn kan jag inte riktigt bedöma .... men jag befann mig definitivt i en lärandesituation i fredags. Stort så!

Var i veckan på ett seminarium om hållbar utveckling, något som också är i speciellt fokus för vår skola under det här läsåret, eftersom det i vårens utvärdering visade sig vara en sak vi behövde utveckla. Under dagen presenterades sig olika organisationer, WWF, Globala skolan m fl, med var sitt anförande om hur deras respektive verksamheter arbetade. På intressebarometern allt ifrån mycket intressant till något mindre intressant.

Till det mer intressanta hörde WWF:s representant, Carina Borgström, som berättade om "Fotavtryck på väg mot en hållbar utveckling". Med glöd och engagemang, massor av rätt skrämmande faktauppgifter och  en stor portion humor fick hon oss att se sambanden och ana en del av lösningarna. Men det kräver så klart omedelbar handling, ökad motivation hos var och en av oss och en ny medvetenhet, inte bara hos några få makthavare och politiker. Vi måste helt enkelt få ut det till alla, snabbare än kvickt, och närmast tänker jag så klart på våra elever.

Oavsett i vilka sammanhang man försöker att lösa problem eller komma åt engagemang - det kan gälla elevers lärande, medskapande vuxna i skolan (t ex utvecklingsresan) och/eller miljöarbete - så kan man konstatera att slutsatserna och därmed budskapet är det samma; hållbar utveckling har sin grund i det vi kallar deltagande, medansvar och påverkansmöjligheter.

Det är således attitydförändringar hos var och en som behövs! Hur åstadkommer man det? Vad kan vi göra idag på skolan, som gör skillnad i våra elevers medvetenhet, beteende och resultat senare och som skulle kunna vara mätbart om ett knappt halvår, vid tiden för junidagarna och utvärdering av läsåret?

Då måste vi kanske alla bli bättre på de små, små tingen och förändra vårt sätt att vara - att leva. I skolan finns det många exempel på hur vi beter oss, vi vuxna, som är modellande för våra elever och som fungerar som goda föredömen, men det finns också sådant vi skulle kunna bli bättre på, med gemensamma påminnelser, likt sättet vi försöker hålla vårt salutogena förhållningssätt vid liv. Varje enskild liten sak gör kanske inte saken så mycket bättre, men sammantaget gör det skillnad och framför allt (och här är den stora vinsten) ger det högst troligt effekt i våra elevers medvetande - och därmed en ny generation vuxna som har ett större engagemang för hållbar utveckling än vad närmast tidigare generationer haft (längre tillbaka var ju faktiskt samhället hyfsat hållbart).

Jag tänker, vad skulle hända om vi vuxna systematiskt

• på ett tydligt och målmedvetet sätt, ständigt återkom till resonemanget då elever behövde uppmärksammas på sitt ohållbara beteende, i klassrummet, i caféet, i matsalen, på skolgården, i biblioteket etc.
• inte bara bad eleverna städa upp efter sig, utan hjälpte dem med uppgiften eller till och med i undantagsfall utförde det som någon elev borde ha gjort; för "modellandet"
• plockade upp skräp som hamnat utanför papperskorgen
• organiserade och införde rutiner för hur vi hanterar våra gemensamma resurser; kanske upprättade förbrukningslistor för eleverna, anordnade ett särskilt ställe för borttappade papper etc.
• pekade på vikten av att inte skriva ut hela dokument från internet (kan betyda 100-tals sidor)
• kopplade våra lokala miljöansträngningar till dito globala

... och så vidare och så vidare. Skulle det göra skillnad? Sannolikt.

Kanske ska vi sätta oss själva, i arbetslagen, och eleverna via klassråd och elevråd, att fundera ut hur vi ska medvetandegöra varandra, hur vi ska få en mer hållbar utveckling och en mer hållbar skola. Hmm ...

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

   Visste väl det ...

"I en av presidentvalskampanjens hetaste stunder förra året slog till exempel New York Times fast att skillnaden mellan Hillary Clinton och Barack Obama kunde definieras på ett mycket enkelt sätt – i alla fall om man bedömde dem efter deras kampanjsajter: Obama är en Mac och Clinton är en pc".

Läs mer i Sydsvenskan!

Vidare kan man från MacWorlds hemsida läsa:

"Till skillnad från föregångaren George W. Bush, som under sin ämbetsperiod inte skickade ett enda mejl, är Obama och hans medarbetare vana vid att använda sig av modern teknik. Till exempel har Obama en egen YouTube-kanal som lockat mängder med besökare.

Under hösten har det spekulerats en hel del kring om Obama skulle få lov att använda sig av sin Macbook Pro och Blackberry som president. Det senaste budet är att det antagligen kommer kunna gå att fixas, åtminstone så länge apparaterna används för privat bruk och inte i tjänsten."

Har en starkt förnimbar känsla från hur det var på Gunnesboskolan ungefär 2002/03, när man ödmjukt fick anhålla om en bärbar Mac i tjänsten, och fick nej. Det passade sig inte, typ ... But the times they are a-changin´

Igår installerades han, allas vår Barack Obama. I sitt tal, som av bedömare anses synnerligen välskrivet, angav han tonen för framtiden, tidigt och tydligt med budskapet att det är alla amerikanares ansvar att ta Amerika ur krisen, hans eget ansvar och allas ansvar. Kraften till detta ska hämtas i helheten, i värdet av att vara en del av något som är större än individen.

I Lunds kommun pågår just nu ett kompetensutvecklingsprogram för alla anställda som kallas Utvecklingsresan. Programmet genomförs i olika omgångar, från högre chefsnivå, via mellanchefsnivå och slutligen till samtliga medarbetare i alla verksamheter. Alla kommer förr eller senare att beröras av budskapet i detta upprop för medarbetare/anställda i kommunen. På många sätt samma budskap som Obama igår gav sina "medskapare", det amerikanska folket.

Det handlar om sätt att förhålla sig till arbetet, om att utveckla var och ens förutsättningar för att engagera sig och vara delaktig, om att skaffa sig verktyg för att använda i det dagliga arbetet; att helt enkelt utveckla oss själva, våra arbetslag och vår skola, eller som det sägs i programförklaringen; "jag, laget och verksamheten". En lovvärd, ambitiös och bred satsning, unik i Sverige, på alla som arbetar och därmed representerar kommunen.

Programmet bygger så klart på det faktum att delaktighet bland medarbetare visat sig vara en viktig och avgörande "nyckel" till ett framgångsrikt resultat. Ju större engagemang vi kan uppnå hos varje enskild medarbetare desto bättre blir helheten och desto bättre blir resultatet för våra brukare, är tanken; man pratar om begreppet "medarbetarkompetens" på samma sätt som man nämner "yrkeskompetens" eller "ledarkompetens".

Medarbetarkompetens visar medarbetare som oftare talar om "önskemål", snarare än "klagomål", som oftare uttrycker sig vara "för" än "emot", som hellre skaffar och skapar än ska "ha" och förväntar sig att "få" och som själva skapar sin motivation och inte sitter och väntar på att bli motiverad. Det är personer som snarare producerar energi än konsumerar energi. Låter det konstigt? Det är det inte, snarare tvärtom, väldigt enkelt. Det innebär egentligen bara att accentuera vårt redan så väl använda koncept med ett salutogent förhållningssätt. Vi kan se Utvecklingsresan som en draghjälp, en kommunal knuff i en riktning vi redan valt.

Det ska bli spännande att lyfta och dryfta tankarna kring detta, att hjälpas åt att medvetandegöra varandra vad som förväntas av en medarbetare i Lunds kommun, hur vi kan bli bättre på att skapa tillsammans och hur vi bättre kan bidra till helheten. Jag återkommer snart i ärendet....

Inte riktigt i min iPod, men nästan ... mer i min dator ... eller egentligen inte det heller, och det är det som är vitsen!

Blev idag äntligen inbjuden till Spotify (det tog ca 14 dagar; de börjar få en rejäl kö) och har alltså nu, via datorn, tillgång till all världens musik, nåja, i alla fall väldigt mycket musik;-D. För alla er som ännu inte hört om Spotify, kan man enkelt förklara det med en ny (svensk) tjänst och ett litet program som gör det möjligt att gratis, eller till en avgift (då utan reklam) lyssna till en väldig massa musik, utan att varken köpa cd-skivor i skivbutiken eller musikfiler från iTunes eller liknande. Låter det skumt? Det är det inte. Det är sannolikt det sätt vi alla kommer att lyssna på musik och se filmer i framtiden!


Snacka om hållbar utveckling! Jag tänker på de besparingar vi gör genom att sluta producera cd-skivor, cd-spelare och annan kringutrustning till just cd-plattorna, CD-plattor som i de flesta fall, i alla fall hemma hos mig, någon månad efter inköp, står tämligen ospelade. Det kan gå år utan att man kommer tillbaka och vill spela samma artist eller album. Ett enormt resursslöseri om man tänker efter ... Å det gör man ju!

Med tjänster som Spotify ligger all musik på ett ställe (kanske inte för resten), väl förankrade på någon/några server/servrar i världen, och jag som användare "lånar" bara hem musiken just den stunden jag vill lyssna. Jag behöver inte själv dyrt inhandla varje skiva (som jag sannolikt ändå inte gillar till 100%), inte upplåta plats för en massa musikfiler på min hårddisk och inte hålla reda på en massa cd-skivor i min bokhylla (som har en tendens att vara svåra att hitta just när man behöver dem som bäst).

Så vad behövs? En internetuppkopplad dator, ett gratisprogram som heter just Spotify och ingenting mer. Jo, en inbjudan! Bjud in dig själv, vet jag. Här! När du sedan via mail fått klartecken, laddar du ner programmet och kör. På datorskärmen visas ett iTunes-liknande gränssnitt när man startar programmet och nu kan du, mycket enkelt,  söka all den musik du vill lyssna på (och det finns mycket), göra egna spellistor som du snabbt kan komma tillbaka till (utan att göra nya sökningar), dela spellistorna med andra, skicka länkar till dem via mail eller lägga länkarna på hemsidor och bloggar.

Det man får stå ut med i gratisversionen är Idol-Kevin som kommer in och säger att Spotify är ett bra ställe att lyssna på musik eller någon käck norrman som berättar om det fantastiska med att flyga med just hans flygbolag (sammanlagt ca 15 sekunder en gång i timmen). Det står jag ut med!

My Spotify-list January 2009 (klicka på länken och lyssna):

David Lindley - Mercury Blues
Anna Ternheim - What have I done
Transglobal Underground - Leiley
Håkan Hellström - Jag ger dig min morgon
Deep Forest - Marta´s song
Anne Linnet - Forårsdag
Andreas Vollenweider - Behind the wall , under the tree
Timbuktu (feat. Chords & Supreme) Det löser sig
Angélique Kidjo (feat. Peter Gabriel) - Salala
Maia Hirasawa - Crackers

Lyssna? Skaffa Spotify och surfa in på: http://open.spotify.com/user/principal/playlist/6RY02DqPZS8olY41F9WMw9

   Det var ett tag sedan jag vara på lördagsmatiné, men det var jag i dag, för äntligen var tiden där för att se Maria Larssons eviga ögonblick, Jan Troells senaste mästerverk. En familje- och släkthistoria från förra seklets början, ca 1905-1920, i Malmö och i arbetarklassmiljöer, men också en kärlekshistoria och inte minst en film om detta fantastiska i att kunna "frysa" ögonblick, stanna tiden och bevara det förflutna.

Det är detta som drabbar huvudpersonen Maria och som också blir hennes räddning i ett för övrigt rätt miserabelt liv. Hon börjar se sin värld genom linsen på kameran, lär sig att se nyanserna i tillvaron, får överblick och kan ta kommandot över sitt eget liv. Inte alla har gåvan att verkligen se, men Maria har den förmågan och hon uppslukas och fascineras av det förunderliga i att kunna återskapa dessa ögonblick. I ångorna från filmframkallningsvätskorna ser hon ögonblicken växa fram, den snabbt förbi­passerande stunden, som i samma stund stiger in i historien i ett förevigat och absolut "nu" som ska vara i evighet, medan allt annat förgås.

"Hon fryser ögonblick, ser dem förvandlas, ser dem växa, lär sig urskilja linjer och skuggor - hon drar definitivt också, precis som Troell i sina bästa stunder, bort de lager som skymmer. Hon anar sin dröm. En egen bit av världen." /Croneman/DN


Min egen fascination av fotografi har jag alltid härlett till mitt intresse för att på olika sätt kommunicera med andra och som ett sätt att kunna förhålla sig till, och närma sig, sin omgivning. Men jag har ändå ofta funderat över vad det varit som drivit mig själv att söka dessa utsnitt av verkligheten, att ta bilder, föreviga situationer och ögonblick. Vad är det man försöker att uppnå? Kanske bara en skön känsla eller ett behagligt tillstånd, kanske är det bara något slags ångest över att hålla på att förlora något man vill hålla kvar. Men kanske är det något ännu mer komplicerat än så ...

I filmen kommer Maria att se på världen och tillvaron med nya ögon; människor i hennes omgivning, grannar, människor på gator och torg, de slitna möblerna i den trånga lägenheten, barnen på gården, katten, allt kommer till liv och får en annan mening i bilderna. Med tiden berättar och förklarar bilderna allt mer om det "nu" hon lever i, det skapas ett slags ny mening; hon ser mönstren, förstår sammanhangen och hon får också syn på sina drömmar, vad det är hon vill, vilka målen är.

Precis så tror jag att folks fotoalbum fungerar när de fungerar som bäst; betraktaren, som i familjealbumen ofta är identisk med motivet, får ta del av en fotografisk dokumentation som bildar underlag för den förståelse för vem man är eller hur man ska fortsätta, synliggör styrkor och svagheter, möjliga förbättringsområden, kort sagt: visar på ett bättre liv! Portfolio!

Film när det är som bäst; underhållning, kunskap och insikter.

   Reflektioner kring en födelsedagspresent, i stillhet efter firande på kinakrog med barnen; The Beatles, Please, please me (with Love Me Do and 12 other songs; inte en av dem över 2,54 minuter; från 1963, sött;-) eller hur?). En perfekt och lagom födelsedagspresent till pappa, lagom för tärda tonårsbörsar och sinande idéer om presenter till någon "som redan har allt" (var de nu fått det ifrån) flera år framåt. Ser fram emot en komplett skivsamling av The Beatles!

På baksidan av födelsedagsskivan finner jag den välbekanta loggan med ett äpple; Apple Records, beatlarnas eget skivbolag på 60-70-talen och "a different way of thinking", en utmaning som hette duga på den tiden och en viktig markering mot de stora etablerade skivbolagens profiter.

Trettondag och ingen morgontidning (sic!), kollar nyheterna på nätet, fortfarande inte riktigt vaken och... får hjärtat i halsgropen!  ... "Storbrand i skola i Lund" . De bråkdelar av en sekund det tog mig att förflytta blicken från rubriken till ingressen lite längre ner på sidan kändes oändligt långa. Jag hann blixtsnabbt tänka (och då tillhör jag ändå inte de riktigt snabba i tanken;-D) många förfärliga tankar om långa och omständliga procedurer kring mordbrandsutredningar, tillfälliga undervisningslokaler, nödorganisation, tröstanföranden och en hel del annat som kommer i spåren av ett trauma likt det här.

Jag hann få bilder i huvudet av en nerbrunnen Gunnesboskola, av ledsna och skärrade elever, uppgivna och arga pedagoger och hur jag själv abrupt skulle få kasta mig ut i en förfärlig verklighet, ja, ett helt annat jobb.

All min empati till de medarbetare, i skolledning och i undervisning, som nu står inför en termin i prövningarnas tecken. Förstår att trösten är klen att man samtidigt i nyhetsmedier idag rapporterar om att antalet skolbränder, nationellt, håller på att minska.

Är ofta inte den förste att tänka i termer av förbud, men när sådant här händer, och det antyds att branden kan ha att göra med pojkars lek med fyrverkeripjäser, då får åtminstone jag en stark önskan om att totalförbjuda eller i alla fall starkt reglera användandet av smällare och raketer kring nyår. Om det ska innebära förstörda värden av den här kalibern - förbjud skiten!

Jag - och en hel del pensionärer, hundar och hundägare med mig - skulle välkomna ett sådant förbud. Är vi inte där snart? Med bilbälteslagstiftning, rökförbud på offentliga platser, hjälmtvång för unga cyklister och många andra restriktioner för medborgare i det här landet skulle ett förslag om "raket- och smällareförbud" sannolikt inte stöta på alltför mycket patrull.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

    Mitt i lovet, nyårsdag och reflektioner om det nya året. Kan väl egentligen bara bli bättre... eller? Med salutogena förtecken, och trots fortsatta besparingskrav över oss, är jag benägen att tro just det; kriser har alltid en vändpunkt, ekonomiska såväl som pedagogiska. Låt oss hoppas att vi nått vändpunkten och nu, sakta men säkert, kan arbeta oss tillbaka till den offensiva och progressiva roll vi haft förmånen att ha under ett antal år nu. Det har känts frustrerande att inte kunna gå vidare, att vara inbromsad och satt i friläge. Nu är det läge att smyga i en ny växel, släppa bromsen och försiktigt närma oss gaspedalen igen - man har väl hört om eco-driving - körskollärare som man är numera!

Med Littorins retorik, 2008 var ett skitår. Låt oss hoppas på en god fortsättning, ett godare 2009. Gott Nytt, gott folk!

Mellandagar och skolarbete,  juldagar och 2008 bakom mig, just kommit ner lite i tempo, men stora delar av mig är redan i nästa termin; revidering av scheman, planera kalendariet, förbereda medarbetarsamtal, genomföra anställnings-intervjuer.... och till det, som om det inte var nog, en kvalitetsredovisning som surrar runt i skallen...

Är satt att skriva min första egna kvalitetsredovisning. Var ska jag börja? Vad ska en kvalitetsredovisning innehålla och vad är kvalitet egentligen? Till min hjälp har jag en "mall" från förvaltningen, konstruerad för att vara hållbar under flera år; förutsättningar, resultat, utvecklingsområden, likabehandlingsplan och helhetsbedömning. That´s it. Enkelt... eller hur?

Rimligen bör det vara en beskrivning av allt som är bra och framgångsrikt med vår skola, men kanske också påpekande om vad som ytterligare behöver förbättras i verksamheten. Det handlar alltså dels om att blicka bakåt, "så här blev det" (resultat) men för mig själv, personalen, eleverna och elevers föräldrar är det kanske mer intressant att bli medvetna om "linjen", den röda tråden, tankarna om vart man är på väg, vad man vill och hur man tänker sig lärandet i framtiden.

Att formulera dessa möjligheter, dessa utvecklingspunkter är den mer kreativa delen av kvalitetsrapporten, men så klart måste man också beskriva och analysera det redan gjorda, betrakta resultaten av verksamhetsåret och utifrån dessa dra slutsatser, tolka och formulera nya mål.

Tanken med det nya konceptet kring kvalitetsredovisning i Lunds stad är ju bl a att det ska vara lätt jämförbart, för föräldrar och elever att jämföra olika skolors sätt att förhålla sig till lärande och i vilken mån respektive skola lyckas i sina strävanden. (Det finns så klart också andra, kanske än viktigare incitament för denna nya, mer strukturerade kvalitetsredovisnings-modell; t ex en ambition att öka medvetenhet hos dem som arbetar i skolan; ledare, pedagoger och elever). Det känns dock inte helt bekvämt att sätta samman en dylik redovisning; hur rättvis kan den bli? Till en del handlar det om rena kvantitativa delar, nyckeltal; antal elever, personal, meritvärden etc. Dessa är en liten del av sanningen, men långt ifrån hela. Små avvikelser, från det ena året till det andra, kan ge orättvist stort utslag på det ena eller andra hållet. Ibland är det tillfälligheter som gör stor skillnad t ex när det gäller meritvärde och/eller andel godkända elever.

Det handlar också, till rätt stor del, om respektive skolledares förmåga att formulera "sin" skolas situation, vilka delar man väljer att ta upp och på vilket sätt, vilken förmåga han eller hon har, att jämföra, värdera och se analytiskt på nyckeltalen, studieresultaten och den pedagogiska utvecklingen samt binda ihop slutsatserna med en rimlig och målinriktad fortsättning. Så helt jämförbart och rättvist kan det nog aldrig bli, ändå är det så klart viktigt att varje skola kan redovisa sin verksamhet på ett så klart och så rättvist sätt som möjligt.

Men kvaliteten hittar man ju främst i den verksamhet som bedrivs varje dag, i alla de små delar som tillsammans bildar varje enskild elevs lärandesituation, mängden små exempel av skolarbeten, reflektioner och tankar, lärandesituationer, teman och projekt som sammantaget bildar den mer rättvisande väv av hur en skola fungerar. Det är därför det är så viktigt att kontinuerligt visa, förklara och demonstrera vad vi gör; via veckobrev, hemsidan och annat som kan exponera vår verksamhet. Denna ständigt pågående dokumentation är vår egentliga kvalitetsredovisning! Tänk om man bara skulle skicka in länken; www.lund.se/gunnesboskolan ... ;-D

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...