LedarBloggen

   Det var ett tag sedan jag vara på lördagsmatiné, men det var jag i dag, för äntligen var tiden där för att se Maria Larssons eviga ögonblick, Jan Troells senaste mästerverk. En familje- och släkthistoria från förra seklets början, ca 1905-1920, i Malmö och i arbetarklassmiljöer, men också en kärlekshistoria och inte minst en film om detta fantastiska i att kunna "frysa" ögonblick, stanna tiden och bevara det förflutna.

Det är detta som drabbar huvudpersonen Maria och som också blir hennes räddning i ett för övrigt rätt miserabelt liv. Hon börjar se sin värld genom linsen på kameran, lär sig att se nyanserna i tillvaron, får överblick och kan ta kommandot över sitt eget liv. Inte alla har gåvan att verkligen se, men Maria har den förmågan och hon uppslukas och fascineras av det förunderliga i att kunna återskapa dessa ögonblick. I ångorna från filmframkallningsvätskorna ser hon ögonblicken växa fram, den snabbt förbi­passerande stunden, som i samma stund stiger in i historien i ett förevigat och absolut "nu" som ska vara i evighet, medan allt annat förgås.

"Hon fryser ögonblick, ser dem förvandlas, ser dem växa, lär sig urskilja linjer och skuggor - hon drar definitivt också, precis som Troell i sina bästa stunder, bort de lager som skymmer. Hon anar sin dröm. En egen bit av världen." /Croneman/DN


Min egen fascination av fotografi har jag alltid härlett till mitt intresse för att på olika sätt kommunicera med andra och som ett sätt att kunna förhålla sig till, och närma sig, sin omgivning. Men jag har ändå ofta funderat över vad det varit som drivit mig själv att söka dessa utsnitt av verkligheten, att ta bilder, föreviga situationer och ögonblick. Vad är det man försöker att uppnå? Kanske bara en skön känsla eller ett behagligt tillstånd, kanske är det bara något slags ångest över att hålla på att förlora något man vill hålla kvar. Men kanske är det något ännu mer komplicerat än så ...

I filmen kommer Maria att se på världen och tillvaron med nya ögon; människor i hennes omgivning, grannar, människor på gator och torg, de slitna möblerna i den trånga lägenheten, barnen på gården, katten, allt kommer till liv och får en annan mening i bilderna. Med tiden berättar och förklarar bilderna allt mer om det "nu" hon lever i, det skapas ett slags ny mening; hon ser mönstren, förstår sammanhangen och hon får också syn på sina drömmar, vad det är hon vill, vilka målen är.

Precis så tror jag att folks fotoalbum fungerar när de fungerar som bäst; betraktaren, som i familjealbumen ofta är identisk med motivet, får ta del av en fotografisk dokumentation som bildar underlag för den förståelse för vem man är eller hur man ska fortsätta, synliggör styrkor och svagheter, möjliga förbättringsområden, kort sagt: visar på ett bättre liv! Portfolio!

Film när det är som bäst; underhållning, kunskap och insikter.