Två sidor av samma sak

    Livet är fyllt av val (var det Jean-Paul Sartre och existentialismen?).... och ständigt möter vi situationer när vi måste välja det ena eller det andra, välja ditten eller datten, överväga, prioritera, värdera och bedöma. Det är val på val, i stort och smått, i privatlivet och i professionen.

De riktigt viktiga valen är dem vi bestämmer oss för i stort; livsvillkoren, levnadssätten, inställningen till olika saker och/eller "vägen", riktningen i det som blir ens förhållningssätt till personer, miljöer och handlingar.

Let´s take a walk-around-the-school!

image140image146image147image148
image141image142image143image145

Valet är lätt, övre raden är ingenting vi vill ha, det är bilderna i undre raden vi vill se; en kreativ och inbjudande lärandemiljö, det känns bara självklart och ändå är det kanske inte det, om vi inte anstränger oss för att skapa en sådan miljö, väljer det goda, det konstruktiva och det kreativa.

Sådana val gör vi på Gunnesboskolan, när vi kollektivt reagerar på kränkande behandling, väljer lärandemodeller, arbetssätt och arbetsformer som stimulerar elevers lärande, men också när vi väljer att se till att klotter kommer bort, ofta redan dagen efter, inte tillåter eller accepterar nedskräpning, är noga med att städa upp efter oss och föregår med goda exempel, hela tiden.

En skola har givetvis många olika sätt att uppfattas på, kan skapa sig sin "image", sitt rykte; ibland känner man skillnaden bara man kommer innanför väggarna på en skola, det kan vara en mjuk, tillåtande och fin stämning eller en hård och kontrollerande miljö och så klart gör det skillnad. Två sidor av samma sak ...

På Gunnesboskolan har vi ofta gäster utifrån i form av kollegor från när och fjärran, studiebesök från både Sverige, Norge och Danmark; alla förundras de över den öppna och tillåtande miljön, de trevliga och tillmötesgående eleverna, de pedagogiskt kunniga och diskussionsglada lärarna och det kreativa klimat som finns mellan elever, lärare och annan personal. Denna "kultur" är givetvis inte absolut given, utan skapad med medvetna val, riktade prioriteringar, initierade satsningar och en massa arbete och samtal om förhållningssätt och kunskapssyn.

Med nuvarande situation, med nedskärningar i verksamheten som är långt utöver det man först tror ska vara möjligt, kommer det att vara ännu viktigare att varje enskild elev, lärare, person i servicegruppen och andra, hjälper till att hålla vår gemensamma inre och yttre miljö i skick som gör att det är trivsamt och medger optimalt lärande för eleverna. Som vuxna har vi att visa på ett förhållningssätt som t ex innebär att skräp plockas upp, dekorationer rättas till, skadade verktyg/möbler/bord/stolar repareras snabbt etc; att vi vuxna bryr oss om vår miljö medför att våra elever också bryr sig mer. Men det kräver sannolikt också en mer intensifierad och fördjupad diskussion kring det som är vårt koncept, det salutogena förhållningssättet. Det får inte bara bli yta, en kuliss vi visar upp. Det måste vara genuint och vi måste ständigt ifrågasätta oss själva; hur salutogena är vi?

Vi har således, ett val. Låt oss välja att fortsätta på den inslagna vägen, hålla fast vid tron på att alla vill väl, att alla vill anstränga sig och arbeta för att våra gemensamma projekt (våra elever) ska utvecklas och lyckas. Vi vill ju åt samma håll, vi vill att våra elever får det bästa tänkbara utfallet inför gymnasiet, arbetslmarknaden och livet självt.

Ett livslångt lärande, det är vad vi vill skapa. Eller hur?

Inte för syns skull


image135

Lära-att-lära/portfolio är inte för syns skull, det är för lärandets skull! Vi har (väl?) en övertygelse om portfolions kraft att ge eleverna medvetenhet om sitt eget lärande och därmed också ta mer ansvar och känna större motivation. Eleverna ska känna det meningsfullt att gå i skolan!

Vi sätter dem hela tiden i situationer av att dokumentera, reflektera och sätta mål, helt i linje med vårt koncept. Men hur mycket är vi själva involverade? Vad känner vi för portfoliometodiken? Har vi själva en inre övertygelse av metodikens förträfflighet?

För att känna denna kraft och förstå själva metodikens innersta väsen har vi också sedan något år en professionsportfolio. Den är tänkt att fungera på samma sätt som elevernas portfolior, nämligen som ett verktyg för pedagogen att bli medveten om sin egen kunskaps- och professionsutveckling. Ett verktyg som ska hjälpa oss att se mönster, sammanhang och samband i det vi gör, hjälpa oss att se våra styrkor och svagheter tydligare och hjälpa oss att hitta vår optimala utvecklingspotential.

Samtidigt, på köpet liksom, får vi en fantastisk möjlighet att utifrån egna erfarenheter motivera och bringa våra elever förståelse för hur viktigt dokumentation, reflektion och målsätttande är för lärandet.

Under de år vi haft professionsportfolion har det i medarbetarsamtalen visat sig vara mycket skiftande sätt att använda den. En del hade redan första året utvecklat en diger portfolio med de tidigare bestämda dokumenten (se kompetensutvecklingsplan för läsåret 2004/05) om kunskapssyn, lärare/ledare, mål och jag-själv som grund och byggt på med olika andra projekt, arbeten och reflektioner för att utmana metodiken, för att fördjupa känslan av utveckling eller bara för skojs skull. Andra har knappt börjat och fortfarande inte vid tredje medarbetarsamtalet (årets) ens professionsportfolion med till sitt medarbetarsamtal. Det har visserligen varit mycket "kan" och "bör" hittills, men som allting annat i vår process, det blir allt mer av "ska".

Jag tror starkt på vårt lära-att-lära-koncept och är övertygad om att vi har mycket att vinna på att uppleva/känna i ryggmärgen det vi sätter eleverna att göra.. Därför är det hög tid att ta sin professionsportfolio på allvar. Jag vet inte säkert, men jag anar att det sätt på vilket vi använder/handskas med vår professionsportfolio har en koppling till hur vi använder/handskas med elevernas portfolior. Den som själv upplevt glädjen och styrkan i sitt eget lärande/utveckling (genom dokumentation och reflektion i sin portfolio) har sannolikt mycket lättare att ge eleverna handledning i hur de i sin tur ska hantera sina egna portfolior.

Hur kan vi inför eleverna vara trovärdiga när vi försöker att motivera dem till att dokumentera sina arbeten i syfte att bli medvetna om sin kunskpsutveckling, om vi inte själva tar den egna professionsportfolion på allvar? Om vi resonerar som att "den inte är så viktig", "kärnverksamheten och arbetet med eleverna kommer först" eller "jag prioriterar eleverna"...?  Säger man inte då att också elevernas portfolior inte är så viktiga? Och vad är kärnverksamhet, om inte portfolion?

Professionsportfolion är inte till för syns skull, inte för skolledarens skull och egentligen inte för någon enda utomstående, bara för den enskilde pedagogens egen skull. För den egna kunskapsutvecklingen och för "ryggmärgskänslan" i det vi bör kalla vår "kärnverksamhet". Sedan kan var och en välja att använda den på olika sätt, endast för egen inre reflektion eller för mer utåtriktade syften, som ett marknadföringsverktyg.

Jag tror också att professionsportfolion skulle kunna vara ett underlag för reflektion i grupp och ett sätt att ytterligare fördjupa samtalet kring vår metodik. Kanske något för vår fortsatta kompetensutveckling!


Reflektion och gräsmattor

image121Efter en arbetsdag med många olika samtal, konflikt- och problemlösning är det befriande att få ta sig an något praktiskt, något man bara får göra utan att tänka på vad man gör. Hugga ved, gräva upp trädgården eller, som idag, klippa gräs! Årets första gräsklippning, bara det värt att notera.... ;D

Jag tänker ofta den tanken, hur många av våra elever som borde ha en praktisk uppgift, att gå hand i hand med det teoretiska; lite matematik, svenska och/eller SO - där emellan praktiskt arbete - lite NO och kanske en smula språk, i en väl avvägd mix för dem som inte fixar att ta in bara teori.

Om jag går till mig själv, fungerar mitt lärande och mitt sätt att få saker och ting gjorda som allra bäst när jag kan dela upp mina uppgifter i olika delar och ta mig an dem i den turordning och till den omfattning som jag själv väljer. Jag trivs som bäst när jag får ha ett par olika sysslor igång samtidigt och kan gå emellan dem; fokusera än det ena än det andra, arbeta koncentrerat med en sak till jag kroknar och då gå över till nästa uppgift, få nytt fokus och entusiasm, för att efter en stund kanske återvända till uppgift ett, med nytt intresse och nytt fokus. Så där kan det gärna få hålla på, kanske finns det ibland en tredje eller fjärde uppgift, samtidigt pågående, Det får gärna vara både fysiska uppgifter utomhus och mer teoretiska uppgifter inomhus.

Kanske är det på samma sätt med en del av våra elever; de skulle egentligen må bäst av att ha en mer varierad vardag, med inslag av praktik i högre omfattning än vad vi erbjuder dem idag. Jag tror det. Visst ska vi hålla fast vid att alla ska ha en grund av teori; svenska, engelska och matematik (och kanske än mer i form av SO/NO/språk), men vad är vitsen att försöka "slå in" kunskaper, fakta, information etc. i elever som tydligt visar att de inte är beredda att ta emot dessa kunskaper. Det kostar mycket ansträngning, ger dåligt utbyte och elever far illa, självförtroenden sjunker och går ibland helt i sank. Det är det inte värt, någonsin, detta att elever tappar fotfästet helt och hållet. Vi borde kunna tillvarata varje enskild elevs möjligheter och förmågor på ett mer differentierat sätt, tillåta oss att tulla på den så ofta heligt garanterade undervisningstiden och ordna med mer anpassad studiegång.

En gräsmatta kan vara sensationellt tillfredsställande att ha klippt - fram och tillbaka i räta rader, lite i taget, men med ett synligt resultat - i kontrast till ansträngningar med, till synes liten-skillnad-samtal, med elever, föräldrar eller med skeptiska kollegor/medarbetare.

image123image131image132image133image134

Tanke, känsla och handling - en eftersträvansvärd mix för alla, men speciellt för en del av våra elever. För alla dem med handens intelligens borde det finnas flera möjligheter att växa och att lyckas. För till syvende och sist handlar det om självförtroende, självbild och känsla av att duga, att betyda något för det gemensamma och att få bidraga och att få vara nyttig.

Låt oss skapa situationer där vi kan bejaka också dessa förmågor i högre grad. Låt elever få lyckas, känna sig duktiga; var salutogen!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...

Mångfacetterat

image120    0740 - hälsar på elever , har synpunkter på cykelparkering för elev i åk 7 (tredje gången!) - låser upp till mitt rum - startar datorn - ställer ifrån mig väskan - hänger av mig jackan - (just i den ordningen; känner mig som Veiron i ottan från Nile city) - läser mina mail - kollar vikarieläget med K, bokar kanonen och konferensrummet för dagar framöver - hämtar fram nationella prov, räknar upp i respektive högar, kompletterar med lärarenkäter och instruktioner - besvarar mail - tar ett telefonsamtal från en förälder - besvarar mer mail - 0830 bemöter medarbetare i fråga om ersättning för övertid, argumenterar för vad som är lärares arbetstid - nästa medarbetare; "vi måste omboka elevsamtal nästa vecka" - läser snigelposten - sorterar in den i högarna "studieledare", "ledningsgruppen" och "måste samråda med G" - skriver på tjänstgöringslistor, stämmer av med K - hjälper kollega med kopieringsmaskinen - svarar samtidigt på frågor om PIM - läser vidare i mailkön - besvarar ett mail från förvaltningen om våra generella starttider på Gunnesboskolan - förbereder dagens studieledarmöte - blir avbruten av först ett samtal från en förälder som behöver komma i kontakt med studievägledaren angående Praon och sedan av ytterligare en förälder som vill ha ersättning för kläder som blivit förstörda i skolan - påminner kollega om att formulera ansökan - skriver ett protokoll för en EVK vi hade dagen innan - kompletterar protokollet från betygskonferensen här om dagen - skriver in en ny punkt för nästa veckas Fronter-nyhetsbrev; puff för Bokmässan, ringer L och stämmer av nästa veckas info, ringer Kultur & Fritid, ringer polisen och ringer Lunds skolors resurscentrum - kaffesugen - bemöter elev i åk 6 som vill intervjua mig om neddragningarna på skolan - ännu mer kaffesugen - 0930 elevsamtal med elev i åk 6, föräldrar och klassföreståndare - 1010 vansinnigt kaffesugen - köper bulle i caféet - pratar med personalen från K & F som just tagit över cafésysslan - pratar med elever som just gjort nationellt prov i engelska - fika - diskussion med lärare angående ersättning för rättning av nationella prov - haffar en annan kollega, stämmer av möte - 1100 tar en "walk-around-the-school" med fulltecknad post-it-lapp - besöker arbetslag, bestämmer studiebesök, reder ut meningsskiljaktigheter, hälsar på elever, snackar om ditten och datten, slänger käft - beviljar medel till Bokmässan - pratar med ikt-ansvarig om installation av hubbar - ber att få tala med en kollega i ett elevärende - 1200 snart lunch - kommer på att jag glömt att meddela extra gäster till lunch i samband med studiebesök om två veckor - shit - tar en vända till speciallärarenheten - reder i en del kommunikationssvårigheter - åter mitt rum och samtal med G; löner, hålfotsinlägg, stenläggning, skyddsrond, lokalanvändning etc. - hungrig - kollega behöver hjälp med elev - samtal med elev som gått över gränsen verbalt - 1250 måste äta - hamburgare eller baguel? - sticker iväg en stund - blir fast på parkeringen och följer upp tidigare elevsamtal med berörd personal - kommer iväg på lunch - tråkig, men billig;D hamburgare... igen - 1330 åter skolan - möte med studieledarna; på dagordningen alltifrån tjänstefördelning till städning - fika (med wienerböd!) - 1430 samtal med skolsyster angående möte med BUP - rektorskollega dyker upp, oanmäld, med studiekamrat från rektorsutbildningen - guidar runt, svarar på frågor och ger mig in i diskussion om lärande och pedagogik - skriver färdigt protokoll från elevsamtal på förmiddagen - telefonsamtal med förälder i åk 8 angående PRAO:n, samtal med studievägledaren, samtal med vaktmästaren, läser mer snigelpost, mer mail, uppdaterar hemsidan inför Bokmässan, skriver ut och sätter in dokument i elevvårdspärmen och fyller på post-it-agendan inför morgondagen. Stänger ner datorn, drar för gardinerna och lyckas "stämpla ut" exakt kl 1630. Väldigt nöjd med det.

På hemvägen lyssnar jag till "Mammas nya kille" på bilradio-P3; är det roligt eller är det roligt;D?? Sitter kvar en lång stund på garageuppfarten! Luv´it! Surfa in på sr.se, klicka Uppdrag skola och lyssna på Patrik!

Patriks uppdrag - Uppdrag skola


Heja Olle Holmberg


image119

Tidigare rektorn för Lärarhögskolan i Malmö har på ledarplats i Sydsvenskan uttalat sig i debatten kring kritiken mot ett rätt stort antal lärarhögskolor i landet, där bland andra högskolan i Malmö pekas ut. De håller inte måttet, uppfyller inte kvalitetskraven för högre utbildning och riskerar sina rättigheter att examinera studenter. Fel och djupt orättfärdigt, tycker Olle Holmberg och menar att kritiken kanske beror på att lärarutbildningen i Malmö inte anses tillräckligt konservativ!

Kanske har Olle rätt i sin lätt indignerade kommentar. Hur som helst, all heder åt honom, som håller den konstruktivistiska fanan högt och som i alla tider konsekvent utmanat den gamla empiristiska skolan och bäddat för en mer modern pedagogisk utveckling, dels på lärarutbildningen i Malmö och dels som sakkunnig i olika sammanhang i hela riket. Kritiken mot högskolorna har till största delen handlat om i vilken mån högskolorna har akademisk forskarerfarenhet. Problemet verkar vara att alltför få lärare på högskolan har disputerat, således. Är det verkligen detta som är problemet?

Jag är minst sagt tveksam och ser inte riktigt det som huvudproblemet. Visst måste vi ha forskarkompetens på högskolan (forskare som tydligt kan koppla teorierna till klassrumsgolven) men framför allt lärare som i sin ryggmärg vet vad det är att undervisa barn och ungdomar av idag. Kanske skulle det vara mer effektivt med ett större och stabilare mentorssystem ute på skolorna. Jag minns hur det var på nittiotalet, när systemet med partnerskolor infördes; man pratade då mycket om hur lärarhögskolorna skulle flytta ut en del av sin undervisning i metodik, ut på de olika partnerskolorna, ut i klassrummen och ut bland eleverna. En fantastiskt god tanke, som aldrig blev verklighet, tyvärr.

Varför inte ta upp den tanken igen, det borde bli en bra avvägning mellan det teoretiska och forskningsinriktade på högskolan (och därmed tillfredsställer man tillsynsmyndigheterna) och det mer praktiskt-didaktiska ute på skolorna (som ger de lärarstuderande erforderlig praktisk-metodisk handledning). Kopplingen står de metodiklärare som finns på högskolan för, när de förlägger en del av sin undervisning ute på partnerskolorna i seminarier med lärarstuderande, handledare och sig själva. Ett vinnande koncept, som jag ser det. Ta upp tanken igen!

De lärarstuderande vi får ut till våra praktikskolor idag (om de "pallar" hela vägen;D) är ofta dåligt förberedda och dåligt motiverade för det yrke som i allt högre grad kräver allt mer av engagemang, ansvar och insikter om människor. Ett motstridigt faktum, indeed! Läraryrket är ingenting man tar i andra hand, något man ska göra för brödfödan bara. Att vara lärare handlar om att ge mycket av sig själv, lotsa och guida ungdomar i lärandet och i livet, vara förebild och att ständigt erövra förtroenden och respekt. Det kostar ansträngning. Vi riskerar, med allt fler 80-tallistiska;

"- Här-är-jag,-underhåll-mig!-Vad-kan-ni-göra-för-mig?
-Jaså-ingenting-ni-menar-jag-ska-bidra-då- drar-jag! "


- inställningar till livet, att få en skola som mer är till för att lärarna ska förverkliga sig själva, snarare än att utveckla barns och ungdomars lärande. För att travestera en känd f d amerikansk president; tänk inte på vad skolan kan göra för dig (som lärare), tänk på vad du kan göra för skolan (och elevers lärande). Visst borde det vara en självklarhet!

Vidare .... googlar man Olle Holmberg kan man läsa mer om vad han t ex tycker om chefsskap:

"- Personligen ser jag dock inte på ledarskapet som om jag vore beslutsfattare. Snarare är det ett diskursivt ledarskap vilket betyder att jag ständigt måste vara med och argumentera för vår sak, övertala människor och vara med och påverka i en riktning som gynnar lärarutbildningen. Det gäller att använda alla tillfällen och alla mötesplatser för att driva lärarutbildningens utveckling framåt.
- Jag tror inte heller på chefer som inte är djupt upptagna av innehållsfrågorna. En chef utan sakinnehåll fungerar aldrig."

Läs hela artikeln!

Än en gång sympatiserar jag med Olle och nu med hans ledartankar ovan. Med en ödmjuk inställning till och lyhördhet för ett medskapande ledarskap, riskerar jag visserligen att bli beskyld för att vara en inte helt tydlig och med-hela-handen-visande-chef, men vinner kanske sympatier i att lyssna in synpunkter och åsikter innan jag fattar beslut.. Det är i samtalet vi lär, såväl våra elever som vi själva, vi vuxna,; kolleger, medarbetare, skolledare emellan, på alla nivåer, i alla sammanhang, överallt.

Vilken chef är så säker på sin sak att man kan fatta alla beslut på egen kammare? Inte jag. Självklart, i alla fall för mig, måste det vara att fatta beslut i dialog med de medarbetare, som ska utföra själva arbetet. Det måste vara ett teamwork, ett teamwork där jag som ledare fungerar som ett slags katalysatorn, den som slutligen tar beslut om riktning, den som lyssnar, utesluter sämre alternativ, tar åt mig av klokare och mer konstruktiva idéer och som grundar besluten på alla de klokskaper som lyssnats till.

Att vara "djupt upptagen av innehållsfrågorna" är en annan självklarhet; givetvis måste jag vara "upptagen" av det som är själva kärnan i den verksamhet jag leder, vara lite av "bäst i klassen", kanske inte ha 100-koll på alla detaljer, men stenkoll på riktningen, ambitionen, resultatet av ansträngningarna och/eller det jag/vi vill åstadkomma.

Varför är inte Olle Holmberg vår utbildning- och skolminister? Det skulle känts mycket tryggare! Olle vs Jan, ett lätt val , jag väljer givetvis Olle!

(Alla sammanträffanden med verkligheter på Gunnesboskolan och lokala Ollar och Janar kan förstås helt bortses ifrån;D). Trevlig helg!


Looptroop Rockers

image118 Att leva med tonåringar är spännande, inte alltid njutbart, men ibland överraskande, här i positiv bemärkelse (motsatsen finns förvisso också;D) . Antagligen skulle jag inte lyssnat så mycket på hiphop om det inte spelats så mycket på hemmaplan. Nu gör det det och jag tycker att det stundtals är riktigt bra. Ett sådant exempel är Looptroop Rockers, sonens absoluta favoriter, alla kategorier. De ligger i startgroparna för ett efterlängtat nytt album och följande spår spelas redan flitigt på P3 och andra kanaler. Visst svänger det ...





Nya tongångar, nya tider och nya sätt att se på världen. Promoe, ledarfiguren i Looptroop, har sina alldeles speciella ideal, han är renlevnadsmänniska, en som tar avstånd från alla animaliska produkter och alla droger. Vem säger att unga människor inte bryr sig, inte engagerar sig och inte tar ansvar för sin framtid?

Läs mer om Promoe och Looptroop Rockers!



Död geting

image115 Lite söndagskul, fick just bluetoothat över i min mobil följande:
- Pappa, vet du, jag slog ihjäl en geting, som satt på motorhuven... med hammaren.
- Du gjorde vad då?
- Jag slog ihjäl en geting, på motorhuven, med hammaren. Jag träffade inte direkt. Efter ett tag träffade jag!

Sånt tycker jag är kul, alla småbarnsföräldrar! Källa: Youtube (sök: getingen)

Träffade för övrigt årets första humla i trädgården idag. Också kul!


Kriterier och lön

image114Ägnar en del av min tid dessa dagar åt att reflektera kring vårens löneöversyn.

Lön är ju på ett sätt både ersättning för utfört arbete och en motivationsfaktor för det arbete som ska utföras, dels utvärdering av ett resultat och dels förväntningar på framtida insatser. Det finns en mängd olika bedömningsgrunder eller kriterier för att sätta en rättvis lön, på samma sätt som det finns för alla lärare som ska sätta ett rättvist betyg. Summan av bedömningen av kriterierna, av de olika delarna, får sammantaget utgöra den helhetsbedömning som ligger till grund för det betyg respektive den nya lön som sätts.

För att tydliggöra för eleverna vad som krävs för ett visst betyg använder vi oss av bedömningsmatriser. I dessa rutnät av olika kvalitativa nivåer kan man enkelt visa eleverna vad som krävs för ett visst slags betyg, för prestation i förhållande till kunskapsmålen. I ambitionen att vara nära elevernas processer vad gäller lärande; dokumentation, reflektion, målsättande och ett salutogent förhållningssätt, borde vi i konsekvensens namn också kunna tydliggöra vårt uppdrag som pedagoger och måluppfyllese i förhållande till styrdokumenten (nationella, kommunala och lokala), via ett slags bedömningsmatriser.

Eleven i utvecklingssamtalet: lärande - portfolio - mål/iup - bedömningsmatris-  betyg
Läraren i medarbetarsamtalet: arbetsprestation - professionsportfolio - mål/iup - bedömningsmatris - lön

Vi har i Lunds kommun kriterier för lönesättning, men kanske för generella och kanske för diffusa för att vara riktigt tydliga och användbara. Jag skulle önska att vi kunde skapa mer konkreta och mer lätt utvärderingsbara kriterier. Kanske är ett slags matriser lösningen på det?.

Jag har sett flera olika alternativ på nätet (googla lönekriterier) och anar att vi skulle kunna ha nytta av dessa, givetvis inte rakt av, men som utgångspunkt för att skapa våra egna. Och att de fick gälla och verka några år, lite långsiktighet, tack.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig?


RSS 2.0